Tankar

Tråkigt men sant

Idag är jag ledsen. Tills idag har jag varit gravid. Vi hann komma till v 5 innan det avslutades. Jag har gråtit, varit hos en osympatisk läkare som sa ”du kanske aldrig var gravid”. Men varför har jag haft symtom? Varför visade 4 stickor positivt? För honom var jag en i mängden, statistik. För mig var det hela min värld. JAG hade ställt in mig på att en till diamant var påväg till oss.

Nu är jag bara arg. Men försöker tänka att allt har en mening. Jag kan bli gravid och att kroppen själv har skött något som kanske inte var friskt. Nu ska den här rödgråtna Paula åka hem från sjukan och pussa på min lilla klippa hemma och säga att lillebror/ lillasyster kommer sen. Inte den här gången. Jävla, jävla, jävla skit också.

För ca 1 vecka sen var jag glad, det första tecknat på graviditeten.

20141117-162040.jpg

225 Kommentarer

  1. Emma

    Missfall är något så fruktansvärt för någon att gå igenom! Hoppas du mår bättre och inte fick komplikationer efter missfallet. Jag fick själv missfall 2 gånger innan min lilla prins kom. Han är idag 1år och 8 månader gammal. Jag är nu gravid igen med vår andra lilla prins som är beäknad 1:e februari men han skulle dock ha haft en tvilling men den klarade sig tyvärr inte. Så ja har fått 3 missfall totalt och det är så otroligt fruktansvärt :/ Försök bara tänk positiva tankar som att det kanske inte va meningen att vi skulle ha en till nu eller något likande. Alla mår så pass olika dåligt när man får missfall, men låt det ta den tid det behöver. styrke kramar

  2. Rebecca

    Åh Paula vad uppriktigt ledsen jag blir för din skull. Du verkar vara en så fin mamma och jag hoppas ni får ett plus snart igen så fler barn än Molly får en så fin mamma som dig. Kram på dig <3

  3. Julia

    Usch så tråkigt! Tröstkramar, jag hade sett fram emot ett gladare inlägg här 🙁

    Jag blev gravid efter 3 års försök, lyckan var total. Det kändes overkligt, läskigt och sjukt spännande. Och så kom magiska vecka 12, det började bli dags att berätta. Tyvärr tyckte inte min kropp likadant och det slutade i ett missfall… Det är ingenting jag berättar för någon, förutom min sambo såklart. Det har gått 2 år sen missfallet, och tyvärr blir det nog inga barn för oss… Trots att vi är ung, frisk och borde ha alla möjligheter!

    Glädjs åt er fina dotter, ni vet ju att allting fungerar 🙂
    Lycka till!

  4. Hannele

    Jag beklagar sorgen! Det är verkligen hemskt att få missfall.
    Jag fick det blev när jag blev gravid första gången så blev det ett mf istället och som dig så fast jag fick träffa på två st olika otrevliga läkare som idiotförklarade mig osv så såna personer ska verkligen inte jobba inom vården!

    Skickar massa styrkekramar till er!

  5. Amanda

    Usch va hemskt 🙁 jag förlorade min dotter för 36 dagar sen, så smärtan är nog ungefär samma nästan 🙁 men man tror aldrig att man kan få missfall. Men när du är redo så är det bara att börja igen. Men stressa inte med det!
    Kram till dig Paula 🙁

  6. Jenny Fuentes

    Beklagar så mycket fina Paula ❤️❤️ Folkhar en tendens att vara okänsliga och tycker de är så ”vanligt” med missfall.
    Jag har haft många missfall runt v.4, ett MA i vecka 15 & födde en död bebis i vecka 37. Självklart va de sistnämnda en fruktansvärd & mycket större förlust. Vår lilla dotter skulle leva & dog i förlossningen. Men även dom tidigare missfallen & ma’t va hemska (fick de innan mitt första barn) när man längtar så mycket efter ett barn så gör de jätteont att förlora de lilla livet även om man ”bara” råkar va i v.5. Man måste ta en sörjande förälder seriöst oavsett hur vanligt de nu råkar vara.

    Sänder massa kärlek & även lycka till för framtida graviditeter ❤️❤️❤️

  7. maja

    Usch de där hemska missfallen lr alla försök

    Blev gravid på 3 försöket 2012, missfall vecka 12 & därefter blåsmola med bebisförbud 12 mån! Blodprovet varje! Vecka samt röntgen för att kolla att den inte kastat ut tumörer till lungor osv. . Allt gick bra för mig och i oktober 2013 fick vi ok till att försöka igen..men inget har hänt. . Suck
    Man börjar ju undra och tvivla på sig själv. . Hela världen är full av bebis magar vagnar.. och jag är fast här , så jävla redo för en annan vardag med familj..så färdig med sena utenätter o sätta mig sj i första hand. . Men inget händer

  8. Anonym N

    Hej Paula. Vill börja med att säga att du har en dotter som helt underbart fin som en porslin docka.
    Jag hann bli gravid 2 gånger på 9 månader. 1 gången som jag vart gravid så gick allt väldigt bra fram till v19 då ja hade rutin ultraljudet. Då såg man att det var fel på min lilla ängel. Hade 2 veckor på mig att bestämma på ifall jag skulle behålla eller inte. Fick träffa världens bästa överläkare o genetiker. Som alla vet så uppmuntrar inte läkare till avbrytande eller abort. Men fick alternativ. Jag vet att skulle jag behålla skulle mitt hjärta gå i tusen bitar med tanke på handikappet. Och skulle jag avbryta hur återhämtar jag mig. Med mycket stöd från min man vänner och familj valde jag att avbryta. Men trodde aldrig att de skulle vara så hemskt. Hade värkar i över 10 timmar. För många är det värt med den förlossnings smärtan men för mig var det ändå något jag inte kunde behålla den smärtan glömmer man aldrig.. Jag återhämtar mig sakta men säkert. Och jag försöker än idag. En del av mig kommer nog aldrig återhämta mig efter detta. Och 2 gången va ett vanligt missfall. Men jag försöker igen och jag kommer inte ge upp hoppet. Så snart är de våran tur. Cross our fingers. Lycka till med allt. Önskar er all lycka kramar.

  9. Emelie

    Jag beklagar. Missfall är aldrig kul det vet vi alla sol varit med om de. Jag födde ut min första son död i v. 19. Jag trodde livet var slut men idag har jag den finaste skatten jag skådat. Missfall händer sv en anledning, man ska komma ihåg de.
    Något som är sjukt att kroppen inte kan behålla de. Jag jobbar själv med barn, för tidigt födda barn. Ibland önska man att missfall hände oftare så alla barn med dessa hemska sjukdomar inte behövde lida som dom gör. För de är ju de kroppen gör, tar bort något som inte är fungerbart. Ni har ju liksom världens finaste tjej! Men de vet ni ju 🙂 ligg på!!

    Kram

  10. Linn Molle

    Beklagar 🙁
    Jag vet hur det känns. Fick missfall i vecka 10 och var tvungen att gå runt i 10 dagar och veta att jag har ett barn i min mage som inte lever innan jag fick skrapas för min kropp inte stötte bort det själv.
    Tyvärr så vet man inte varför sådan händer. Men om du vill ha stöd så finns det en sida på fb . En gala för forskning om spädbarnsdöd.
    Hoppas du inte blir rädd och försöker ingen.
    Jag har idag en vacker son på 9 månader!
    Håll huvudet högt.
    Styrkekramar !!

  11. O

    åååh hjärtat då, som jag väntat och anat att du var gravid och hoppades på att få läsa ett roligare inlägg=( GRÅT ut, ta hand om varandra. massa styrkekramar fina du

  12. Emilia

    Hej! Vill nu inte låta som de flesta andra när jag börjar med att skriva ”jag vet hur det känns”…för jag har precis just i de senaste dagarna också fått mitt första missfall, som också var min första graviditet efter en provrörsbefruktning dessutom då jag förmodligen (ingen har orkat konstatera men sagt att de antar) att jag har PCO, som innebär att jag inte har ÄL av mig själv, och inte heller mens. Jag är 25 år och min sambo 26 år och vi har vart tillsammans över 6 år, så du kan ju tänka dig lyckan att efter så lång tid äntligen få känna känslan att vi är gravida och skapar nu ett nytt kapitel. Men den glädjen varade inte speciellt länge.. Min blödning började i lördags och i söndags fyllde min syster 20 och blödningen & smärtorna hade bara blivit värre. Jag skulle ha gått in i vecka 6 idag. Läser egentligen inte bloggar, men brukar kika skvallerbloggens nån gång och då såg jag detta om dig och kände bara för att…blippa ner några ord. Avslutar detta med att säga att jag hoppas det är våran tur nästa gång!

  13. Nadja

    Vet hur det känns.. Har just fått två missfall i rad efter totalt 8 månaders försök. Lyckades bli gravid först efter ett halvår, hade då tagit hjälp av ägglossningstester för att lyckas pricka in. Plus direkt! Till vår förtvivlan slutade det i missfall och hela vår värld rasade samman. Jag mådde så psykiskt dåligt att jag knappt hade ork att ta mig till jobbet.. Blev gravid direkt månaden därpå, även då med hjälp av ägglossningstester. Det var en chock! Två dagar senare började jag blöda och stickan visade negativt. Min sambo har verkligen varit min klippa i detta och vi har bestämt oss för att inte ge upp. Det kommer gå och vi ska lyckas! Man känner sig så otroligt ensam i sorgen, men det är tyvärr många som går igenom samma sak..

    Massor med kramar till er!

  14. MansonDust - en mammablogg om barnmode

    Jag har fått missfall två gånger. Den senaste gången i april 2008. Månaden efter testade jag + & min ena son föddes 28/12 2008!
    (Jag har fyra barn) Jag vill helst tänka att något gick fel när cellerna osv delade sig. Det är ju så mycket som ska stämma att det är konstigt att det ens finns mer än någon enstaka människa…

  15. Johanna

    Beklagar verkligen!! Blev så ledsen när jag läste detta inlägget. Jag vet precis vad du går igenom. Har själv fått ett fördröjt missfall i vecka 11, fostret dog i vecka 8. Vet även hur det känns att få ett uselt bemötande av vården. För det fick jag också.. Men vi försökte igen och någon månad senare plussade jag! Idag är jag i vecka 17. Ge inte upp, ni kommer bli gravida igen! Även om det kanske känns såå långt borta just nu. Styrkekram!

  16. natasha

    Beklagar så 🙁 måste döda så otroligt mycket känslor och förhoppningar. Va livrädd att få missfall efter Milton dog, livrädd att inte få chansen att bli mamma igen.
    Önskar dig all lycka nu framöver

  17. Memmi

    Beklagar så jävla mycket, Paula 🙁 Sitter här tårögd efter att ha läst detta. Kan inte ens tänka mig hur det känns för er. Beklagar verkligen! All lycka till er framöver nu, hela familjen!

  18. Anne

    Mitt hjärta hoppade bokstavligt talat över fyra slag när jag läste det här. Jag har haft ett missfall i v.12-13 och det var något av det värsta jag har gått igenom i mitt liv (både psykiskt och fysiskt). Jag är glad att du kan se det från den sidan; Din kropp fungerar som den ska, den gjorde sig av med ett skadat embryo som ändå inte skulle ha blivit någon bebis. Det var ju inte Mollys syskon, hon/han har inte blivit till än. När hon/han kommer så kommer det ju kännas så självklart. 🙂 Krya på er och lycka till i framtiden Paula och Hugo! <3

  19. Sandra - Mamma till Theodor ♥

    Som många andra skriver fick även jag en klump i magen av att läsa om det som inträffat. Du får vara precis hur ledsen du vill och att läkaren kunde agera så nonchalant är oacceptabelt. Jag har genomgått två missfall och började tvivla på mig själv. Men det är precis som du skriver, kroppen egna sätt att ta hand om något som inte skulle klara av ett liv utanför magen. Den här gången var det inte rätt.
    Många styrkekramar till dig och din fina familj. Snart hoppas jag få läsa om en ny graviditet och den gången ska det gå bra!

  20. josefine

    förstår vad ni går igenom, jag & min sambo gick genom samma sak för ett antal veckor sedan.. värsta vi varit med om. tänker på er ♥♥

  21. Neval

    Jag fick en klump i halsen så fort jag såg ditt inlägg. Det här är andra gången jag lämnar ett spår i din blogg. Första gången var när du hade en clearblue tävling där man kunde vinna ägglossningstestet. Då skrev jag och berättade mina svårigheter att bli gravid och att efter lång tid äntligen blev gravid men fick ett missfall, min lilla pojke i v22. Idag ä jag där igen, jag lyckades bli gravid igen och i förra veckan fick jag ett missfall igen, denna gång i v9. Allt känns så hopplöst, jag har inga barn sen innan och börjar fundera på om det någonsin kommer att bli några. Drömmen om en familj känns nästan overklig. Jag vet hur det känns just nu men tänk på att du har din Molly, som säkerligen kommer att få syskon men det var inte rätt denna gång. Önskar er det bästa Paula. Hoppas jag kommer få läsa om glädjande besked från dig i framtiden. Massor styrkekramar!

  22. stark

    Du är inte ensam i detta Paula. Sörj, och tänk sen på den fina skatt din kropp tidigare har skapat. Jag har själv fått avbryta 1 grav (min första) i v 15 pga en sjukdom jag har sim passerat till fostret så det var ej luvsdugligt men kroppen avbröt inte av sig själv. Fick föda fram vår lilla ängel och oj vilket helvete.. Vart gravid igen men fick missfall i v 10. Inte en enda gång erbjöds jag psykiskt stöd av läkarvården utan det är sånt som händer ansåg dom.. Nu är jag gravid i v 16 men en liten tjej, men vågar fortfarande inte riktigt tro på det. Efter regn kommer solsken. Var stark, vi klarar såååå mycket mer än vi själva tror!

  23. En chic mammas bekännelser

    Det är så synd att läkare inte har någon som helst sympati, oavsett det sker i vecks 5 eller 35 är det En obeskrivlig sorg som inte går att förklarar, varken som kvinna eller Man.

    Många kramar till er <3

  24. Denise

    Är otroligt ledsen för det som har hänt 🙁 Man måste få vara ledsen och det är förståeligt, man kan inte bara lägga sånt bakom sig hur lätt som helst. Så ta er tid, gör saker ni tycker är roliga men tillåt även er själva att vara ledsna. Stooooooora kramar till er!<3❤️

  25. Susanne

    Hände mig med, tidigt i en mycket efterlängtad graviditet. Mitt i sommaren, under semester och allt. Är dock glad att jag var på landet då och slapp stressig storstadssjukvård. Blev väl omhändertagen och väldigt snart gravid igen. En liten ängel som aldrig hann bli så mycket mer än det men som vi ändå tänker på ibland. Och visst, man kan vara glad för att man har en kropp som fungerar och säger ifrån när något inte ska bli, men hjärtat fungerar inte riktigt så. En liten sorg finns alltid kvar trots att det som kom efter fyllde vår familj med solsken. Massor av styrkekramar till dig och till din familj. Tänker på dig.

  26. Hanna E

    Usch vilken hemsk läkare. Det är ju inte vad man behöver höra i ett sånt läge.
    Mitt råd är att sörj. Visst kan det vara så att det aldrig skulle bli ett livsdugligt foster, men tillåt dig ändå att sörja och vara ledsen.
    På något sätt så glömmer man det inte heller utan bär det med sig hela livet. Jag undrar ibland hur det barnet som vi förlorade skulle ha varit och hur vårt liv hade blivit om vi hade fått behålla det barnet.

  27. Anette Starby

    Nä vad tråkigt! Jag har aldrig upplevt sånt själv men har nära & kära som har gjort det. Det är verkligen fruktansvärt men vi får hoppas att du blir gravid snart igen. Styrkekramar från mig!
    Mvh Anette Starby

  28. F

    Kämpa på! Själv har jag försökt med nr 2 sedan mitten av 2012. Varit gravid 3 gånger sedan dess. Första slutade med MA i v.13, andra avbröt vi då fostret hade ett så högt bråck i nacken att det inte var förenat med liv (fick föda fram änglabebis i v.20). Nu är jag gravid för tredje gången, är i v.12 och allt går bra än så länge. Vill ha en til skatt och vill att min tjej född -11 ska bli storasyster.

    Ge inte upp, var ledsen men gräv inte ner dig <3

  29. H.

    Väldigt tråkigt att höra, kan inte förstå vilken sorg det måste vara. det lilla syskonet kommer lite senare istället ska ni se. <3 Du är stark och inspirerande som skriver så öppet om det, tack. <3

  30. justbeproud

    Hej Paula,
    Dagen innan julen förra året så fick jag missfall i samma vecka som dig efter månader av försök och negativa tester. Vi skulle berätta för familjerna då julen skulle fira hos oss. Jag förstår dig verkligen då min läkare sa till mig att man lika gärna kunde se det som en Sen mens. Jag hade plussat efter månader av försök och efter det positiva gravtestet så var lyckan total vi hann planera allt och det var det enda vi pratade om fram tills dagen innan jul. Jag mådde så dåligt och även sambon. Två månader efter missfallet plussade jag igen och nu i onsdags kom vår prinsessa efter en jobbig graviditet, svår förlossning som slutade med operation direkt efter att hon kommit. Snart fina du får Molly ett syskon och ni blir 4

  31. namn

    Paula, så otroligt ledsamt att höra detta. Vet inte riktigt mer vad jag skall säga förutom att vilken idiot till den osympatiska läkaren. Jag hoppas faktiskt att läkaren han/hon/den kommer få känna på smärta en vacker dag. Det är inte heller första gången kvinnor hamnar i idiot läkares händer. Kram och tankar till dig, H o M

  32. Jossan

    Paula jag lider verkligen med dig. Min mamma fick flera missfall när jag växte upp så det blev aldrig några syskon men så fick jag istället mycket kärlek av mina föräldrar, morföräldrar och kusiner och familjevänner. Jag hoppas ni kan få fler chanser att få en ny filur men om inte så lovar jag att molly kommer leva ett perfekt liv med er, ni verkar så himla gulliga. Och ibland känns det så konstigt att jag läser både din och Hugos blogg, ni känner ju inte mig men det känns som jag känner er. Well, ta hand om er nu och stressa inte. Kram!!!

  33. Fanny

    Fruktansvärt tråkigt att höra, blir så ledsen för er skull!

    Vill bara säga att jag tror att du gör en insats för dina medsystrar genom att dela med dig. Missfall är i regel så hyschpysch och jag vet många som klandrar sig själva för det som hänt, trots att det är utom kontroll. Kvinnor skäms nästan för att de får ett missfall, och det är helt sjukt. Jag tror verkligen att du påverkar genom att dela med dig! (Men jag har full respekt för de som helt enkelt inte orkar dela med sig av sorgen man går igenom)

    Styrkekramar till er!

  34. Nathalie

    Fy vad tråkigt… Tänker på er och önskar er lycka till med framtida försök till ett syskon åt eran söta tjej! Ni är två starka individer och tillsammans är ni starkare än någonsin, det här fixar ni. Styrkekramar!

  35. Susanne

    Hej Paula,

    Så tråkigt att höra att det inte gick hela vägen denna gång. Jag vet precis hur du känner. Har en fantastiskt fin son på snart 3 år. När det var dags för syskon vart jag gravid rätt snabbt och såklart överlycklig, tyvärr slutade det i ett missfall i v 5 som du. Vart gravid igen efter ca 2 månader som även det slutade i missfall fast denna gång i v 10, i det läget börjar man tappa tron på sin kropp. Men det är så vanligt med missfall vilket jag hade svårt att ta in just då. Det vart tredje gången gillt för våran del och nu är jag i v30 🙂

    Det är hemskt jobbigt att gå igenom missfall men jag antar att det är naturens gång.

    Stor kram till er! /Susanne

  36. Melissa

    Fina Paula! Hoppas verkligen det kommer gå hela vägen nästa gång. Många kramar och sovgott nu, imorn är det en ny dag. 🙂

  37. Sofia

    Hej Paula! Jag beklagar verkligen det som hänt 🙁 Förstår precis vad ni går igenom & just som ni skriver så måste ni få sörja för att komma vidare. I detta jobbiga nu måste jag ändå säga till er att försöka snart igen. Vänta en mens & sen försök igen. Jag har själv varit med om ett utomkvedshavandeskap & efter operationen (dem tog bort en äggledare) frågade vi när vi fick försöka igen & då sa läkaren till oss att vänta en mens & sen försöka igen, för kroppen tror ftf att man är gravid. 2 månader senare var jag gravid 🙂 🙂
    Så ge inte upp, ni klarar det

  38. Emma

    Hej Paula. Det gor sa ont i mitt hjarta att hora vad ni nu behover ga igenom. Jag beklagar forlusten. Det finns inget varre an att komma till en hemsk osympatisk lakare nar man ar i en sa sarbar situation. Jag tror att allt har en mening och trots att det kanske inte kanns sa nu, sa var det aldrig meningen att denna bebis skulle fodas. Ta det lugnt, sorj och lak ditt hjarta. Nar du val blir gravid igen i framtiden nar ni bestammer er for att forsoka igen, sa kommer det att bli annu mer speciellt. Stora kramar till er alla tre.
    P.S Javligt starkt av dig att ga ut med det i bloggen. av nagon anledning ar missfall sa himla tabu men det ar otroligt mycket vanligare an vad man tror. Tack for att du vagar beratta och jag lovar att det hjalper en massa kvinnor som laser din blogg som kanske har gatt igenom samma sak eller kommer att ga igenom det.

  39. Sandra

    Delar av min kommentar försvann. Skriver igen. De är skit att få missfall och det är okej att sörja. Även fast det inte var en fullt utvecklad bebis så var det en bebis i ditt huvud och hjärta som låg där inne som man sjukt nog tar till sig så fort pluset på Stickan syns. Jag fick missfall i vecka 10 men upptäcktes inte förrän i vecka 14 på ultraljud.

    När jag plusade igen gjorde vi ett tidigt ul och då visade det sig att det var två pickande hjärtan. Jag är alltså tvillingmamma idag till två snart 3 månaders gamla pojkar.

  40. Maja

    Beklagar verkligen fina du! Jag brukar aldrig kommentera annars, men jag känner med dig! Ta hand om dig. Det kommer att komma, jag känner det på mig! Massa kramar <3

  41. frida

    Fick verkligen ont i hjärtat när jag läste inlägget för jag tycker om er så mycket <3<3<3 önskar er en massa lyckönskningar, kram!!

  42. Sandra

    Fy så tråkigt! Upplevde samma sak själv för 2 veckor sen..fast k vecka 14..förstår hur du känner dig..och man måste få vara ledsen ❤️ Kram

  43. zahraa

    Håll hoppet uppe Paula du är en stark kvinna du klarar dig igenom detta, och du är mycket stark som klarar av detta du kommer bli gravid igenom lämna det till ödet allt kommer då tiden är inne!

    1. paulas

      Tack alla fina, fina, fina ni♥♥♥ Jag sover faktiskt bara. Jag sover för att slippa vara ledsen och bli påmind. Jag var så glad. Så inställd på att bebis var påväg och så kom käftsmällen genom en massa blod. Nu måste jag sova igen för att inte börja panikgråta. Tack för allt stöd och jag blir så glad när jag läser att det gått hela vägen för många av er efter missfall. Jag ska suga åt mig av det fantastiska som hänt er efter det tråkiga. Fast det gör jag imorgon för idag är det bara sorg, utan sorg går det inte att bearbeta så vill inte vara annat än ledsen just idag ♥

      // Paula

  44. Malin

    Jag beklagar verkligen!
    Vilken urbota dum kommentar från en läkare! Ett graviditetstest kan bara ge utslag om man är gravid.
    Och det är viktigt att få sörja sitt barn även då man inte var långt gången. Tråkigt att vården inte är bättre på att lyfta detta. Var själv på ett VUL i vecka 8 och då fanns ingen bebis. Läkaren kommenterade liknande som till dig. Efter hormonmätningar i blodet visade det sig att det var ett utomkvedshavandeskap. Jag var verkligen förstörd.
    Styrkekramar till dig. Hoppas vi ses i januari!

  45. matilda

    Paula! Har följt dig sen du blev ihop med Hugo och jag VET att du är världens starkaste! En riktig förebild för mig faktiskt, du är världens bästa mamma och människa!! Hoppas på att jag blir iallafall lite som du när jag är i din ålder!

    Sjukt dum läkare, men önskar dig all lycka <3

  46. Maria

    Usch vad tråkigt! Men som du säger får man tro på att allt har en mening, ibland utan att veta den. Det blir bra till slut ska du se!

  47. Jessica

    En klen tröst i detta men ändå en liten tröst, din kropp kan och vet hur det funkar med att vara gravid! Tråkigt nog så är det så himla vanligt att få just i vecka 5, jag har själv också fått missfall i vecka 5 men hade turen att bli gravid ägglossningen efter! Man får helt enkelt intala sig att kroppen sköter sitt jobb! Styrkekramar till dig!

  48. a

    Försök o se de positivt, som du skriver -det var menat en annan gång bara. När vi förlorade vår dotter i v.23 önskade jag så att blödningen i v.6 skulle vart ett missfall. Hoppas ni tar hand om varandra ordentligt nu <3

  49. Linda

    Paula, du får inte bli rädd för att bli gravid igen, utan fortsätt försöka men låt kroppen vila en stund innan. Det är tyvärr vanligt med missfall, hur jävla hemskt det än låter, så nästa gång så går det säkert hela vägen <3 Tycker också att det är helt fantastiskt att du är så pass öppen med det som sker då många helst håller det för sig själva. Lycka till nästa gång. Kram

  50. Malin

    Tråkigt Paula! Det kommer ta sig snart! Jag vet att de inte är någon tröst men det är vanligt. Jag har ingen erfarenhet av missfall, men vår son dog i magen sent i graviditeten, det var ett rent helvete, och när jag blev gravid igen i somras var jag också livrädd att något skulle hända första veckorna. Kanske var de som du säger kroppens sätt att visa att något kanske inte stod rätt till <3

  51. Camila

    Är så himla ledsen för eran skull, det är så himla tråkigt när det händer. Väldigt starkt att du delar med dig inte bara det här inlägget utan erat personliga liv. Styrkekramar!

  52. T

    Har varit med om samma sak fick missfall i v 13. Det var hemsk, jag bara grät. Idag har jag en son på 14 månader så ge inte upp. Gråt och sörg och försök igen! kramar

  53. Big

    Beklagar verkligen! Hoppas du får mycket stöttning av din andra hälft där hemma.

    Hatar när man träffar en läkare som jobbat alldeles för länge. Var med om samma sak förra året. Fick ” Vi får ju anta att du fick missfall eftersom det inte finns någonting här. Är du säker på att du var gravid?”

    1177´s bemötande ska man inte ens prata om!!

  54. Jessi

    Ush. Det kändes i hjärtat när jag läste… Gråt, och var arg! Det har du all rätt i världen att vara. Det kommer att komma en dag då lyckan kommer åter, tro på det. Och förlora aldrig hoppet!

  55. Pau

    Fina fina fina Paula!! jag beklagar så mycket, hoppas att det är bra med dig och Hugo trots omständigheterna. Ge inte upp hoppet om att bli gravid, Tänk på det du har tatuerat. ” every ending is a new beginning” mina bästa och varmaste styrke kramar till dig och familjen. Besitos.

  56. Lisa

    Skickar en massa varma kramar till er <3 <3 <3 som du säger har allt en mening, och när tiden är rätt kommer en ny diamant flytta in!! Håll om varandra och ta den tid ni behöver <3

  57. E

    det kommer, läser din blogg sen dag 1 och du är en otroligt stark person och en underbar mamma.. ge inte upp hoppet, men ta din tid och va ledsen om du behöver det <3 sen kan du gå och pussa på din man och dotter när du behöver extra styrka.

  58. Sara

    Hej Fina Paula!
    Jag läser din blogg varje dag men brukar aldrig kommentera förens detta inlägg !
    Du är sjukt stark som delar med dig av en sån här tråkig upplevelse inför hela sverige(världen).
    Det jag vill komma fram till är att jag själv varit med om
    samma sak och fick mer eller mindre samma reaktion utav den manliga doktorn som skratta lite åt mig och sa att 1/3 del utav alla kvinnor får ett missfall minst en gång men att han var helt säker på att jag kommer få flera friska och glada barn !

    Jag har en son på ett år nu och var livrädd under hela min graviditet just för att jag inte ville gå igenom det igen!
    Jag förstår din smärta och sorg den kommer svalna men alltid kommer man undra så mycket olika saker kring detta.

    Håll huvudet högt och ge inte upp. Låt kroppen vila sig och så ska du se att du snart är gravid och glad !

    Jag tänker på dig lite exktra och känner med dig !

    Kramar / Sara

  59. M

    Många kramar till dig!

    Vet hur det känns, hände mig också, var i vecka 13 trodde jag men det hade stannat i vecka 7… En månad senare var jag gravid igen ich nu fyller hon snart 4 år. Blir fortfarande ledsen när jag tänker tillbaka på den händelsen. Värsta som nånsin hänt mig faktiskt. Nu tittar jag på min flicka och är endå så otroligt glad att det var henne jag tillslut fick 🙂

    Fortsätt kämpa så får ni snart ett till underbart barn, lycka till!

  60. Tilda

    Fy vad jobbigt för er. En sorg som inte kan tröstas av ord 🙁
    Skickar de varmaste kramarna till både dig och Hugo. Ta hand om varandra, ni verkar som så fina människor! <3

  61. emma

    Åh! Hjärtat , lider med dig. Hände mig också! Ungefär samma vecka, inom en månad var jag gravid igen! Så det kommer, vänta bara! Nu vet du ju iallafall att du kan bli gravid! Och hoppas det går fort som attans! Puss och kram <3

  62. Jk

    Åh, fina Paula. Jag beklagar. Håll hoppet uppe, även i en såhär svår, ledsam och frustrerande tid. Styrkekramar till er båda!

  63. lin

    Jag brukar inte kommentera… Men detsamma hände mig i v 5 i januari. Vi hade försökt i ett halvår när vi fick ett plus. Men veckan senare kom blödningen. Jag räknade missfallet som en mens för att räkna ut nästa ägglossning, och två veckor senare blev jag gravid igen. Och nu sitter jag här med min lille son som föddes för två veckor sedan!

    När missfallet kommer så tidigt som det gjort för oss båda så brukar anledningen vara att fostret inte är livsdugligt, hadentemissfallet kommit nu så hade det kommit senare. Denna lilla prick hade aldrig kunnat bli ert barn, precis som vår lilla prick aldrig kunnat bli vårt barn. Men snart kommer en ny prick som är menad att bli ert lilla barn. Och jag hade aldrig fått träffa min son om pricken inte lämnat plats åt honom.

    Hoppas att min röriga kommentar kan ge dig lite framtidshopp. Er bebis kommer, han/hon väntar på att få komma till.

  64. Matilda

    Vill bara skicka en stor kram till dig, jag tycker att det är otroligt starkt av dig att våga dela med dig av något så privat!
    Så KRAM till dig, jag beklagar verkligen.

  65. Elin Ahlgren

    Åh vad hemskt!! Styrketankar till er. Hoppas ni kan ta er igenom det här och se framåt istället, hoppas du blir gravid snart och att allt går bra! Kram 🙂

  66. MALIN

    Usch vad ledsen jag blir. Vet inte ens vad jag ska säga….. Jag är 21 år och kan verkligen inte sätta mig in i situationen, men det är väl bara att försöka ta sig upp på fötterna igen och fortsätta försöka. Molly kommer få ett syskon en vacker dag! Miljontals kramar till er

  67. Jennifer

    Åh Paula 🙁 Måste kännas hemskt!! Men du har världens vackraste lilla dotter att glädjas i sorgen med i alla fall..
    Men ändå.. Jag beklagar <3

  68. Tina

    Beklagar verkligen Paula! Känner med dej! Hände mej förra året också med det som skulle bli barn nr 2. I vecka 6 och det skötte sej själv också. Men denna otroliga sorg då man tog för givet att det skulle gå lika bra som första gången. Jättejobbigt…! Men jag måste verkligen ge dej rådet att verkligen vänta åtminstone en mens innan ni försöker igen å inte direkt som jag gjorde, även om det lyckades MEN det också resulterade i ma vecka 11, det hade slutat växa runt v.6. Det var ingen som sagt att vänta en mens för säkerhets skull så kroppen får återhämta sej. Den andra gången var så mycket värre…åkte ambulans in å det gjorde såå ont! Efter det hoppade ägglossningen fram för varje månad..också jättejobbigt när man visste att man lätt blir gravid. Men till slut prickade vi rätt å har vår tvåa nu som kom i början på hösten. Ta hand om dej! KRAAAAAAAAAM <3

  69. mamamika

    Beklagar verkligen! Var med om samma för inte så länge sedan. Ett missfall i 5e veckan och på gynakuten sa de via telefon ”jaja, ta ett nytt test om en vecka så ser du om det är missfall eller inte”. Inte så kul att höra. 🙁 Hoppas det går bättre nästa gång, det gjorde det för oss. <3

  70. sara

    Jag vet precis hur det känns, jag gick igenom samma sak men i vecka 16. Det är sjukt jobbigt men jag bearbetade det genom att prata om hur jag kände med mina nära och kära, det hjälper jätte mycket. Gråt när du vill och krama om din familj!
    Att få ett missfall är inte ett tecken på att man inte kan få barn utan att kroppen fungerar och man kan få barn.
    Styrke kramar till dig!

  71. Josse

    Åhh fyyy fan, stackars er. Så orättvist och känner så med er. Jävla läkare som var så okänslig. Vad fan var hens problem?
    Kram på er.

  72. Ellinor

    Åh, styrkekramar till er! Vi vet ju hur ivriga ni varit med ett syskon till Molly. Hoppas att ni tar hand om er och att du snart blir gravid igen!

  73. Emma

    Beklagar paula och hugo! Jag och min man va med om samma sak i somras, nu är jag i vecka 12 <3 så tänk posetivt även om de är svårt!

  74. Jessica

    Jag förstår att du är ledsen, det hände mig samma sak förra året, vi vänta tvillingar men den ena var redan död i v.5 och i vecka 6+2 gjorde jag ett nytt ultraljud som vissa att båda var borta. Det var jobbigt en tid känns fortfarande även om jag är gravid igen med tvillingar. Men denna gången är kag inne i v.33 men fortfarande orolig att det ska hända något.

    Men så fort du känner att kroppen klarar en ny graviditet så bara på det igen. Många kramar och jag håller tummarna att det kommer att gå bättre nästa gång.

  75. Daniela

    Beklagar 🙁 Har själv haft två missfall innan vi äntligen fick vår son och blivit bemött med exempelvis: ”det är inte hela världen, jag träffar kvinnor som jag får ge cancerbesked”, ”synd att du gjort en abort tidigare”, ”åh men du är så ung du har många år på dig”…Man blir SÅ ledsen. Jag säger som en bättre läkare sa, den enda medicinen mot ledsenheten är att bli gravid igen. Jag var på riktigt deprimerad i två år innan jag äntligen fick behålla en graviditet. Kändes som att min kropp svikit mig, att det var ett straff, att jag inte fungerande. Tillåt dig själv att sörja och strunta i idioten till läkare. Bli inte ledsen om Hugo inte förstår att man kan bli SÅ ledsen, hitta andra som varit med om samma sak och prata. Håller tummarna för att du snart är gravid igen <3 Ta hand om dig!

  76. Jessie

    Beklagar verkligen, tråkigt som tusan 🙁
    Har också gått igenom det, 2 gånger sen november förra året. Första mf skedde i v 6 och det andra i v 5. Vi har inga barn sen tidigare så var så rädd att vi inte skulle kunna komma längre än så i en graviditet. Är nu gravid för tredje gången och är i v 17, oron ligger dock kvar även om den minskar sakta för varje vecka som går. Tillåt dig att vara ledsen o arg, sörj det som hänt och ge sen inte upp! Och den där läkaren…samma sak hände mig, vad ska man säga. Så sjukt konstigt att såna människor ens jobbar inom vården. Stor kram till er!

  77. Eme

    Skickar en styrkekram! Oerhört tråkigt att det blev som det blev 🙁 Jag vet hur det känns, har också varit med om det för ungefär ett år sedan. Men för mig och min partner var det inte planerat, och min partner ville inte försöka direkt efteråt. Nu sitter jag här ett år efter och min partner vill inte börja förrän om några månader.

    Mitt bästa tips för att börja må bättre är nog att tillåta sig själv att sörja. Du har dessutom en helt fantastisk liten flicka som du kan glädjas åt! Ta hand om dig! Du är en fantastisk människa som vågar dela med dig, själv kände jag mig så oerhört ensam om det jag varit med om trots att jag vet att det är vanligt.

  78. Josefine

    Åh fina Paula vad jag är ledsen för er skull! Önskade så mycket för er skull att du skulle bli gravid igen! Skickar massor av kramar till dig och Hugo! Men ge inte upp så får du nog snart plus på stickan igen!
    Kram fina, underbara du!<3

  79. Lina

    Vad tråkig för er Paula, och så hemskt att höra vilket känslokallt bemötande du fick av läkaren. Verkligen inte okej! Tycker du är stark som berättar om det så öppet. Tror det kan hjälpa andra som befinner sig i en lliknande situation. Kram!

  80. Sofia

    Måste bara säga att jag tycker du är fantastiskt stark som skriver om detta öppet. Det är ett ämne som vi borde prata mer om och inte skämmas över. Lider med er!

  81. gentiana

    Så himla tråkigt de där hände mig i v 8 första gången ja blev gravid och de krossade mig totalt jag tänkte på en massa; kan ja inte få barn kommer detta hända mig igen det bröt ner mig totalt men idag har jag en pojk på 1 år. Så nya tag så kommer ni få eTT fint syskon till er underbara dotter <3

  82. Martina

    Hej! Har varit med om samma sak, flera gånger om… Det är förjävligt rent ut sagt. Du är grymt stark som vågar berätta, jag möttes första gången av ”jahaaaa….” från de flesta och har sedan inte berättat för någon mer än de närmsta vännerna. Steg ett är att prata om det för det hjälper verkligen! Steg två är att gråta (du har trots allt förlorat något du känner så starkt för redan från början. Sörj precis hur du vill. Det har du all rätt till!) ! Steg tre är att bearbeta och inte vara rädd för att försöka igen. Det är precis som du säger något som är fel och kroppen stöter bort det med en gång.

    Vill skriva så peppande saker så du anar inte, men vet också att det kanske inte hjälper just nu. Ta hand om dig och glöm aldrig aldrig att du inte är ensam!!

    Här kämpar vi på och hoppas på ett plus som går hela vägen till vårt första barn 🙂

  83. Kattis

    Åh vad tråkigt att höra 🙁 Jag och min sambo har försökt skaffa barn i drygt ett år, men utan framgång. Det är som att livet pågår i tvåveckors-perioder. Väntan på ägglossning och sedan väntan på (en förhoppningsvis) utebliven mens.
    Lika nedslående varje gång. Sitter i denna stund med molande värk som avslöjar vad som är på väg..

    Det viktigaste är att man inte ger upp, försöker hålla hoppet uppe. I början av december har vi fått tid till en fertilitetsklinik, är både spänd, nervös, förväntansfull och rädd.
    Håller tummarna för er, blir alltid glad när jag går in här och läser. Ni har en så fin dotter, hoppas att turen kommer till oss båda snart.

  84. Johanna

    Paula vad ledsen jag blir 🙁 jag har varit med om samma, hann gå till v13 och hade berättat för hela världen att vi skulle bli föräldrar men så en dag började jag blöda och jag kände direkt att de va kört.. Åkte till akuten som skickade hem mig, ett par dagar efter åkte jag dit igen men nej som du säger man var en i mängden och dom ville inte ens ta in mig. Till slut bokade jag ett privat ul som visade sig att bebisen dött för flera veckor sen. Där började en lång sorg där jag blev inlagd för att få ut fostret som inte ville komma ut av sig själv.. Och sen dess har vi kämpat på.. Stor kram på dig och vet du, nästa gång lyckas ni!!!

  85. Nina (vi sågs på Loppis båtresa för några månader sen)

    Fina du! ❤️

    Gissa om jag känner igen mig med det bemötandet du fick av läkaren! Det värsta man kan höra när man just insett att man är på väg att få missfall och när alla känslor redan är igång.

    Jag och min man hade samma som ni just nu gått igenom. Jag plussade precis som vanligt på flera olika stickor men började blöda i vecka 5. Läkaren sa likadant till mig, det känns ärligt talat som en fet jävla käftsmäll! 🙁 Såklart att du varit gravid!!! Vad annars liksom?

    Var ledsen och besviken och skit i den förbannade läkaren som verkar vara helt empatibefriad. Sörj, men tänk precis så som du skrev: Något är fel när de kommer ut.

    Sen tar ni nya tag igen!

    Massa styrkekramar till er ❤️❤️❤️

    Kärlek // Nina

  86. Louise

    Hej!

    Ville bara skriva en kommentar, var nämligen med om precis samma sak förra veckan.

    Jag och min man la av med preventivmedel för två månader sedan och för tre veckor sedan så märkte jag att mensen var sen. Hade också haft sådant där ”hugg” i äggstocken som man kan få när ägget fäster, så jag kände på mig att jag var gravid. Mycket riktigt så visade 2 st Clearblue att så var fallet. Vi blev sååå glada, det skulle bli vårt första barn som är så efterlängtat. Men samtidigt kan så mycket hända så tidigt, så vi vågade inte ta ut allt för mycket glädje i förskott.
    Vi fick reda på att jag var i v 5 och gick in i v 6 tre dagar senare. (Fick positivt gravtest tisdagen och bytte vecka på fredagen). För att vara helt säker så tog jag ett digitalt Clearblue som visar veckor (som du på bilden) och var helt övertygad om att det skulle visa 3+ för att stämma med v 6, men det visade bara v 1-2 vilket gjorde mig lite nervös. Läste runt på nätet och såg att det ibland kan visa fel, så la inte så stor vikt vid det.
    Sedan började jag få molande mensvärk, vilket jag också läste kan vara vanligt när livmodern växer i början. Men något kändes inte riktigt helt rätt.. Och mycket riktigt, sedan kom blödningarna och jag förstod att jag förlorat det. Det hände förra veckan i lördags. Hela förra helgen känns som ett år långt, som en dimma.

    Jag grät så mycket, var otroligt ledsen, kände mig så orolig inför framtiden. Jag vet att det var första försöket, och det ändå är positivt att jag kan bli gravid, men oron vid nästa graviditet, att något ska hända igen.. Det kommer bli jättejobbigt, men ska försöka att ta det som det kommer.
    Jag och min man stöttade varandra otroligt mycket (och gör fortfarande såklart) och försöker tänka på att det var tidigt (hellre det i så fall, skulle bli helt tom om jag skulle komma glad på ultraljud och det visar sig att barnet inte lever..), att det är kroppens sätt att visa att det säkert inte var så friskt att kunna klara sig ändå. Men självklart är det jättejobbigt. Den 5 december skulle jag på inskrivning, och då kommer jag nog vara extra ledsen. Annars går det upp och ned, vissa dagar är jag glad och som vanligt och andra dagar är sämre, men det går åt rätt håll. 🙂

    Jag var hos gyn för att kolla så allt kommit ut som det skulle, så det inte finns någon risk för infektion och allt såg bra ut. Hon sa att det digitala testet som visade v 1-2 säkert tydde på att ”det lilla livet” hade slutat växa 2 veckor tidigare och att kroppen stötte ut det senare, att det oftast kan bli så.

    Nu är planen att försöka igen och hoppas det går bättre nästa gång! Vi är hoppfulla men tar det som det kommer.
    Jag tror jättemycket på ödet och tror att det är meningen att jag och min man ska bli föräldrar till ett/flera visst barn, och det var inte dags den här gången helt enkelt.

    Vill också passa på att säga att jag tycker väldigt mycket om din blogg. Är rätt dålig på att kommentera, utan läser mest, men tycker att du skriver väldigt fint, och du verkar vara en jordnära tjej med bra värderingar och åsikter. Keep up the good work! 🙂

    Kram från Louise

  87. Erika

    Beklagar! Eran tur kommer igen <3

    Vården är så otroligt dålig i sitt bemötande av missfall! Har själv varit där två gånger nu i somras.. Första gången i v12, inskriven hos mvc och allt, haft ultraljud osv. På gynaktuen som vi gick till i samband med missfallet fick jag inget stöd whatsoever och läkaren (en man som gjorde mig obekväm) var en allmänläkare som inte ens kunde utföra vaginaltultraljud, så istället fick en skötersöka göra det.. När jag sedan skulle avboka mina nästa tider på mvc kom jag till en telefonsvarare och det var så tungt att meddela missfallet till en maskin! Två månader senare fick jag missfall igen i v4 och även om det är så tidigt kommer kärleken till hjärtat i magen så fort att det är omöjligt att inte bli ledsen…

    Sedan dess har jag läst avhandlingar och artiklar om kvinnor och missfall och det är mycket vanligt att vi känner sorg och skam under en lång tid efter… Många gånger spökar vilsna hormoner och döda drömmar… Jag gråter och sörjer fortfarande, blir avsjuk på gravida i min omgivning och kan inte längre läsa bloggar om folk som har BM i början av 2015.. Nu blir jag ledsen igen, men jag vet att allas vår tur att få små knoddar kommer, på ett eller annat sätt löser det sig alltid!
    All kärlek och lycka till.

  88. josefine

    Kära, söta Paula.. Stackars dig/er… Det är fruktansvärt när man förväntar sig en gravididet och ett kommande barn och så blir det så fel 🙁 Önskar ingen den känslan och besvikelsen… Tycker så synd om dig… Har varit där jag med och man blir så ledsen. Det är inget som går väck på ingen tid. Men låt det ta tid och komma över och stressa inte fram blivande graviditet. Ta det lugnt så kommer det ordna sig. Jag önskar dig/lycka till. Stor kram till dig <3

  89. jessica

    Usch det är så jobbigt. Jag fick missfall i maj i år och jag grävde ner mig och kunde inte sluta gråta. Dock sa min mamma att det är inte något på mig, det var något med det lilla livet där inne som inte var rätt så det valde att stötas bort. Jag försökte vända på det hela och inse att jag faktiskt kan bli gravid så jag gav inte upp. Ca 1-2 veckor senare blev jag gravid igen (vet inte hur men det är sant), antar att min kropp var inställd på att jag var gravid. Och nu är jag i vecka 24 och väntar på min lilla pojk sol sparkar och har sig där inne. En fantastisk känsla.
    Ge inte upp det kommer. Gråt så mkt du vill men kom ihåg att du är tillräcklig och du kan bli gravid och du kommer få ett litet syskon till söta Molly.
    Xoxo

  90. Evelina

    Finaste finaste Paula! Så fort jag läste fick jag tårar! Men försök och tänkt att allting har en mening och att eran tur kommer komma! En dag kommer en ny diamant flytta in i din mage! Ta hand om varandra nu!
    Stötta varandra och gråt ut, ta hand om varandra! Ta hand om Molly och tänk vilket mirakel ni redan har och jag hoppas och tror att du snart kommer skriva här på bloggen att ni ska bli föräldrar igen!

    En STOR styrkekram till alla i familjen!!

  91. Elodie

    Jag beklagar verkligen.
    Ta hand om varandra och det kommer bli bra.
    Om man får fråga, vilka symptom hade du när du gjorde testen?
    Hoppas att ni blir gravida snart igen. Styrkekramar

  92. Josefin

    Skänker massa kramar, och jag tror, att rätt som det är så står du där med stickan i handen igen, som visar positivt 🙂 Ta hand om dig!

  93. Amanda

    Beklagar! Vill bara berätta att samma sak hände mig i V5-6. Redan månaden efter vart jag gravid igen och just nu bär jag runt på min fina 3månaders bebis<3 kram

  94. Evelina

    Finaste finaste Paula! Så fort jag läste fick jag tårar! Men försök och tänkt att allting har en mening och att eran tur kommer komma! En dag kommer en ny diamant flytta in i din mage! Ta hand om varandra nu!
    Stötta varandra och gråt ut, ta hand om varandra! Ta hand om Molly och tänk vilket mirakel ni redan har och jag hoppas och tror att du snart kommer skriva här på bloggen att ni ska bli föräldrar igen!

    En STOR styrkekram till alla 3!

  95. Emelie

    Fina Paula, jag är så ledsen för din skull!
    Ta den tid som behövs till att sörja..sen är det bara att he sig fan på det när det känns rätt igen.
    Själv har jag inga barn..jag och min man försöker bli gravida men det går inte så bra. Jag har en sjukdom där mitt immunförsvar attackerar min kropp så det är svårt för oss att lyckas bli gravida. Varje månad fylls jag med hopp, i slutet av varje månad sörjer jag när det där jäkla hånande mensen dyker upp som ett brev på posten. Jag sörjer något jag aldrig haft eller fått ha, så jag förstår din sorg!
    Men som du skriver, du vet att du kan bli gravid och du har fina Molly!
    Önskar dig/er all lycka!
    Håller tummarna för dig, så kanske du kan hålla tummarna för oss? 🙂
    Vi ger inte upp!
    Kram

  96. Sofia

    Hej Paula!

    Blir ledsen in i hjärtat när jag läser vad som hänt. Vet att ord inte kan beskriva hur du känner just nu men jag hoppas att du på något sätt tar kvällen med din familj och kommer med nya krafter om ett tag, för om du bara tror på det så kommer du bli mamma igen en dag, ibland är det bara inte meningen att det ska vara just nu.

    Ang. Mollys operation så kan jag säga att jag var som henne för 24 år sedan. Polyperna fanns där och jag orerade bort dem både 1, 2 och 3 gånger men de kom tillbaka ändå. Mollys operation kommer säkert gå bra och hon kommer säkert inte få tillbaka dem, men jag vill bara säga att om de kommer tillbaka så kommer det ordna sig ändå. För jag sitter här, 24 år gammal, pluggar på universitet, arbetar extra, engagerar mig i projekt, tränar och har en fantastisk sambo jag ska renovera vår första bostadsrätt med. Jag kanske snarkar lite när jag är förkyld och kanske inte springer snabbast på löprundorna, men jag har ett fantastiskt liv och det vet jag att Molly, du och Hugo kommer få också, hur det än går med operationen. Huvudsaken är bara att du finns det för henne och ger henne mycket glass och kärlek, för det gör att jag än idag tänker tillbaka på operationerna som något positivt även om de inte fungerade för just mig.

    Hälsningar,
    Sofia

Visa alla 225 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com

Powered by Cure - Influencer hosting