Förlossningsdepression
Dagens frågaKärlek

Förlossningsdepression

 

Ungefär var 10e förälder drabbas av förlossningsdepression. Det talas ofta om en kvinnas upplevelse men jag tror att det finns ett stort mörkertal bland män. När ett barn födds har vi som kvinnor och mammor en väldigt naturlig roll. Vi finns av ett syfte och det är att ge föda till barnet (om man då väljer att amma). Vi har ett biologiskt syfte medan en far egentligen inte fyller en funktion mer än att älska och ge trygghet. Jag hoppas att ni förstår att jag enbart menar ur ett biologiskt perspektiv. En bebis skulle i princip klara sig utan en far om det finns en mors bröst, den första tiden.

Jag kan föreställa mig hur tufft det kändes för Hugo när Molly kom. Jag ägnade mitt fokus på vår lilla bebis. Jag hade fullt upp med att få igång amning och oroade mig konstant över om Molly andades osv. Omedvetet glömde jag bort Hugo. Vår relation var inte längre det viktigaste för mig. Vi var otroligt unga och hade inga erfarenheter av bebisar eller hur man är förälder. Jag upplever Leonores ankomst som mycket mer harmonisk och där vi som familj hade lite mer kött på benen. Där vart anknytningen mellan far och dotter starkare på en gång än hur det blev första gången.

 

-Hugo kände sig inte riktigt behövd eller prioriterad

-Hugo kände sig alltid som ett andra handsval

-Hugo visste inte vilken hans roll skulle bli i den nya familjekonsultationen

Baby Molly

Vilket gjorde att han istället drog sig undan. Jobbade senare än vanligt, började ägna sig åt golf första sommaren. I efterhand har jag förstått att hemmasituationen tog ett tag för honom att hantera. Tiden gick det det blev bara bättre och bättre. Molly blev äldre och började bekräfta Hugo. Hon visade honom att hon behövde honom lika mycket genom att charma med leenden, kramar, pussar, gos och joller. Det behövdes lite mer interaktion från vårt barn för att Hugo skulle känna det jag kände från allra första början. Hugo kom in det, det tog lite längre tid och strax innan Leonore skulle födas kom samtalet. ”Paula jag är livrädd för att det kommer bli likadant som när Molly kom”.

Vi var en stark trio men jag var så redo för att ta emot Leonore

Dagar innan BF hade vi ett långt samtal på sms. Jag hörde Hugos rädslor och bekräftade honom genom att lyssna. Leonore kom ingenting blev sig likt. Vi vart förälskade och då menar jag även Hugo. Han som var livrädd för sin egna känslor efter Mollys ankomst fick en helt annan upplevelse vid födseln av vårt andra barn. Vi var redan inne i småbarnsår. Vi hade hunnit vara föräldrar i ett par år, vi hade fått en starkare stomme i vår familj pga. all lycka Molly gav oss och vi hade blivit ett par år äldre.

Det talas inte om förlossningsdepression hos män i samma utsträckning som hos kvinnor, och jag är övertygad om att det finns ett stort mörkertal. Par, oavsett kön upplever ett barns ankomst olika och jag tror att det är vanligt att ena parten kan känna sig utanför. Som att ena föräldern och barnet bygger upp en liten egen borg.

På BB med Tiki

Hemma väntade en förväntansfull storasyster

Det blev bra även denna gång

 

Hugo har skrivit ett eget inlägg om sina tankar och känslor kring det här, ett vädligt läsvärt inlägg faktiskt- Läs Hugos inlägg HÄR.

Om du får en depression kan du känna igen dig i ett eller flera av följande påståenden:

  • -Du känner dig nedstämd större delen av tiden. Du kan ha svårt att känna glädje. Sådant du tidigare tyckt om att göra är inte längre roligt.
  • -Du har problem med sömnen och är mycket trött, utan energi och har svårt att koncentrera dig.
  • -Du har skuldkänslor och känslor av hopplöshet. Du känner dig värdelös.
  • -Humöret växlar. Du känner ångest, stark oro eller panik.
  • -Du går upp eller ner i vikt, har svårt att äta eller småäter hela tiden.
  • -Du orkar kanske inte sköta din hygien och kan även ha svårt att orka ta hand om barnet.
  • -Det är jobbigt att träffa vänner och närstående.
  • -Du har tankar om att skada dig själv eller barnet.

 

Symtomen kan vara olika från person till person och kom ihåg att det är vanligt att känna nedstämdhet till depression under en graviditet eller efter en förlossning. Du står i världens omställning och du ska absolut inte skämmas för hur du känner.

Du kan söka dig till vårdcentralen och det finns samtalsterapi att få samt läkemedel om det skulle behövas. Det du kan göra på egen hand är att vara ärlig i dina känslor till din omgivning så att du fåt stöd och hjälp. Hjälp med praktiska saker och sysslor. Du kan försöka ha fasta rutiner på din vardag, det brukar göra alla gott. Ta promenader med eller utan vagnen, motion och frisk luft gör dig också gott. Försök att sov lite extra och vila när bebis vilar. Umgås med personer som får dig att må bra.

Har någon här inne fått en förlossningsdepression? Hur var det och hur gjorde du för att det skulle bli bättre? Och till dig/er som befinner er i det här just nu, lycka till

14 Kommentarer

  1. Norrlands mamma

    Jag blev deprimerad när vår första dotter kom till världen 2014. Jag bodde då i oslo med min man och hade några få vänner. När vår lilla kom till världen fick jag en chock, jag blev rädd för allt. Vågade knappt gå ut, vågade inte amma, vågade vara själv med henne. Jag trodde jag skulle kasta ner henne på oslo city för alla våningar, trodde jag skulle släppa vagnen nedför backarna och låta den rulla iväg, jag kände ingen kärlek till henne alls. Jag kände mig helt pysk. Jag sa till alla andra att allt fick så bra och jag var så lycklig. Men i mig så skrek jag. Jag sov praktiskt taget ingenting alls på 6 månader sedan bör jag ihop. La mig platt inför alla och bara vräkte ut allt. Min man gick hem från jobbet en månad. Och tog hand om mig och bebisen. Jag amande och sov . Min man tog allt ansvar. Kärleken till vår dotter växte fram men gud vilken ångest jag hade över att jag inte älskade henne. Jag kände allefall att jag inte gjorde det men undermedvetande visste jag att all kärlek i hela världen fanns där.
    Hux flux ( vet hur de låter ) men så var jag gravid igen. Jag vägrade vara hemm var rädd att jag skulle må lika igen. Vilket också blev fel. De blev tvärtom jag brydde mig inte alls. Jag var gravid, fixade förlossningen och jobbade 2 månader efter. Jag tyckte allt var jobbigt mes vår andra dotter. Bar henne knappt, matade knappt och brydde mig knappt. Men konstigt någ så fanns kärleken. Men hade inget behov av att trösta, ingenting! Kände mig som världens sämsta mamma! Längtade till jobbet! Sedan flyttade vi från oslo till Sverige och plötsligt kom alla mamma känslor i hela världen för mina döttrar. Kanske för jag fick min egen mamma runt mig? Så simpelt men sån var småbarnstiden för mig. Idag är jag en lycklig mamma och fru. En person som vuxit och blivit den mamma jag vill vara.
    Men tycker detta är ett tystat ämne och fler borde prata om detta. Moders känslor kommer inte alltid bara ibland måste man kämpa.

  2. A-S

    2018 slutet av Oktober scrollar igenom mitt flöde på insta…
    där kommer bilden på min fina vän upp med sin ny bebis. Sådär rosig ochnykär i sitt barn! Spontant svarar jag… wow mys minns den känslan och massor av hjärtan. Samtidigt som jag skriver rinner mina tårar för känner att jag ljuger. Jag kände inte alls så när min dotter kom. 10 dagar innan utsatt tid kaos i min hjärna.
    Hon är ju tjej??
    Jag är en kill mamma -eller??
    Kommer jag kunna och orka älska dig som du behöver?
    Ville inte ta i henne mer än nödvändigt.
    Tänkte mer på att inte hennes storebror skulle känns sig utanför… listan kan göras lång
    Hon var en ängel sov åt ville från start ha egen space, vilket känns nu i efterhand att hon tänkte.. Mamma kämpa bli fri frisk. Jag vet att du älskar mig det tar bara lite tid. Du ger mig allt jag behöver och mer. Året var 2004

    Så hej jag heter Anna-Sara jag har förlossningsdepression som jag förträngt i mer än 14-år. Som jag nu bearbetar. Ringde min pappa denna oktober kväll grät och berättade för första gången för någon av min upplevelse. Pappa lite i chock gumman du gråter hjärtligt. Haha stackarn

    Sådan skön känsla att gråta av en anledning och verkligen gråta klart.

    Så Till alla som kämpar med detta man, kvinna anhörig. Ni är alla fantastisk och vi alla har bara olika infarts väg till föräldraskap.
    Våga be om hjälp
    stå upp för dina känslor
    Prata gråt skrik krama träd…

    Jag är idag min dotters förebild den vackraste människan på planeten hennes ord o hyllning till mig på hennes insta på min födelsedag häromdagen.

    Så jag kunde älska henne villkorslöst trots allt!

    Så har du läst hela vägen ner wow

    Kärlek och ljus 💜

  3. Josefin

    Ett väldigt fint och viktigt inlägg. Psykisk ohälsa är psykisk ohälsa, oberoende hur den uppkommer. Så att vissa av er sitter och klankar ner på någon pga deras mående, oberoende situationen, är otroligt och ni borde skämmas. Heja Hugo! och Heja Paula!

  4. Frida

    Ni verkar iaf vara världens finaste föräldrar! Träffade på din mamma idag också! Så himla rar! Sådan moder sådan dotter 😍
    Självklart kommer jag förbi Clean montern 1:a dec på Hälso mässan😊

  5. thilds

    förlåt men alltså, kvinnan ska alltså vara gravid, föda barnet och förväntar snuttegulle med en vuxen bebis också? nejdu. såklart kan alla bli deprimerade, men blir du det av avundsjuka till ditt barn så hoppas jag verkligen att kvinnan aldrig skammas för det. kvinnor får nog med skammande ändå.

    1. Sanna

      Jag känner också som du.. om en kvinna mår dåligt så måste hon ta ansvar för det och om en man mår dåligt så ska kvinnan ta ansvar för det. Förstår att någon kanske kan finna tröst av det här inlägget om man kanske är orolig för pappan till sitt nyfödda barn som verkar må dåligt. Men vet inte om jag tycker synd om någon som hanterar sitt ”utanförskap” med att skaffa sig fler fritidssysslor. Det är ju bara att fly och kvinnan förväntas ta tag i situationen. OBS! Inte Hugo och Paulas fel men ännu ett vridet synsätt som det här samhället gett.. kvinnor ska vara omhändertagande. Alltid. Men aldrig mot sig själv i första hand..

      1. Emi

        Håller helt med. Underlätta för mamman som ofta måste ha fullt fokus på barnet, är det inte genom att vara med barnet så ta tag i markservicen då och se till så att allt praktiskt fungerar. Men viktigt att prata om hur det kan bli innan barnet kommer så man är redo för situationen.

  6. Aleahcim

    Jag är snart på andra sidan av en…

    När vår son föddes för ett år sedan var han sjuk och kunde inte andas. Han opererades när han bara var ett dygn och diagnoserades med en sjukdom som ett barn i Sverige föds med per år. Jag kände ingen kärlek alls till honom, och förstod inte att det var mitt barn. Vi bodde på sjukhuset första tiden och jag tänkte hela tiden att när vi flyttar hem så blir det bättre, men sen fortsatte det och tankarna fortsatte ”om han bara ler mot mig kommer känslorna”, ”när han kryper första gången så kommer säkert känslorna” ”när han sträcker sig efter mig kommer säkert könslorna”. Men de kom aldrig och på bvc sa de att det var helt normalt. Jag kontaktade istället en klinik på eget bevåg där de konstaterade att jag fått en förlossningsdepression. Fick så bra hjälp med terapi, hjälp med anknytningen till min son samt medicin. Detta var för fyra månader sedan och om två vexkor ska jag på sista terapin. Medicinen ska jag äta i ytterligare 6 månader.

    Sök hjälp är mitt tips till alla som känner igen sig. Det blir bättre!

  7. Malin

    När vi fick vårt barn så började BVC med att bjuda in till samtal att mamman kunde komma ensam och prata om sitt mående och de bjöd in papporna efter ungefär 4 månader efter förlossningen. Tycker det valet vad bra fast min sambo sa ju direkt men dit behöver inte kag ta ledigt för att gå jag mår bra. Men att de ändå pratade om det vid första träffen med oss båda och han fick tiden tills de gått 4 månader och se om han behövde prata. Tror det är vanligare än vi tror att papporna hamnar i en depression.

  8. S

    Fast alltså, det var du som genomgick en graviditet med allt vad det innebär både före och efter, det var du som genomgick en förlossning som sägs vara bland det tuffaste man kan göra. Osv. Det var säkert jobbigt för Hugo men tycker det är en bagatell i jämförelse att ”inte känna sig prioriterad”.

    1. R

      Inlägget går inte ut på att Hugo var deprimerad -han svarade på en kommentar om hur han upplevde första tiden med barn och säger själv att han ”bara” kände sig utanför pga omställning/ung och inte var deprimerad. Tips är att läsa Hugos inlägg också!

Visa alla 14 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com