AllmäntTankar

Rör inte aborträtten!

Ingen kan väl ha missat att det nu är helt förbjudet med abort i Alabama i USA? Jag höll nästan på att tappa hakan när jag såg rubrikerna. Inte ens om det rör sig om våldtäkt eller incest får man göra abort och läkare som utför abort på en kvinna kan få 99 års fängelse som straff. Om det är fara för kvinnans liv är det undantag. Jag blir helt häpen när jag tänker på det och när man läser om vad dom som röstat ja till detta säger så får jag rysningar för att det känns som Handsmaids tale. Är det dit vi är på väg? Kommer vi hamna i ett sådant samhälle?  Där synen på Gud och det man tror är Guds vilja är större än mänskliga rättigheter om att bestämma över sin egna kropp?

Det träffade mig i magen och jag tänkte på min egen abort – jag har skrivit om den tidigare HÄR – som jag aldrig ångrat. Visst hemsökte den mig ibland när vi var i kampen för ett syskon till Molly och jag tänkte att missfallen var ett straff för aborten men det var bara under den svåra tiden jag någonsin tvivlade inför mitt beslut. Aborten gjordes tidigt, det var inget barn vid det laget. Det var inte ett liv, det var början till ett liv men det var inget eget liv ännu. Jag har haft grubblerier kring när jag tycker det är ”OK” med en abort, hur långt in i graviditeten det får vara eller om det finns vissa omständigheter. Jag tycker det är bra så som vi har det i Sverige, att man får göra abort fram till vecka 18. Det är få som gör det så pass sent som det är med det kan finnas anledningar till att man upptäcker graviditeten sent eller att man upptäcker något med fostret vid ultraljudet som gör att man inte vill fortsätta graviditeten. Jag läste att majoriteten av aborter görs innan vecka 9 och många av dom redan innan vecka 7. Vill man göra en abort vill man oftast göra den så tidigt som möjligt men det är viktigt att det finns tid ändå.

Molly i vecka 9, än så länge syntes ingenting ❤️

Tillbaka till min och Hugos abort. Vi hade redan ett barn, kunde vi inte bara skaffat en till då? I det läget vi befann oss i kändes det omöjligt och jag tror faktiskt inte vi hade hållit ihop som par om vi beslutat annorlunda där och då. På något sätt hade det säkert gått men skulle det varit förknippat med glädje eller bara ångest? Det är jobbigt att ha barn. Dom första åren är som ett omöjligt projekt där man inte får sova, inte får vara ifred, tassar på tå för minsta vink från den lilla bebisen och är väldigt hudlös. Oavsett hur mycket man älskar sin lilla bebis så är det fruktansvärt utmattande och jobbigt med barn, tänk då om man inte ens vill ha bebisen. Det som gör att man inte tappar förståndet under det omöjliga projektet bebistiden är, är kärlek. Den där starka kärleken som man känner till sin lilla ljuvliga bebisen. Jag tror bebisar från start kan känna att dom är älskade och fy vad hemskt att som bebis och barn få växa upp utan att den där kärleken från föräldern finns. Att växa upp med känslan av att vara oönskad. Att inte få känna att man kommit med glädje till sina föräldrar. Eller som i Alabama nu då, kanske behöva vara resultatet av incest och våldtäkt? Jag tycker det känns skrämmande att fler delstater verkar vilja ta efter Alabama och att ett mål verkar vara att göra aborter olagligt i hela USA. Hur många kommer dö till följd av olagliga aborter efter det? Om man vill att det ska göras färre aborter tror jag mer på utökad sexualundervisning eller att göra preventivmedel mer tillgängligt för alla oavsett vart man bor eller vad man tjänar. Jobba preventivt innan ”olyckan” är framme istället för att göra själva olyckan olaglig att åtgärda. Nej, att lagen röstats igenom gör mig rädd för samhällsutvecklingen och gör mig än mer vaksam för hur våra svenska partier ställer sig till aborter. Rör inte aborträtten!

18 Kommentarer

  1. Anna

    Ert oönskade barn var ’ inget liv’ tidigt i graviditeten men efterlängtade Leonore var ’ ett liv’ så fort ni plussade…?

  2. Helene

    Selv er jeg pro-choice (1.trimester), men blir litt oppgitt når folk sammenligner forbud mot abort med handmaidens tale… Litt forskjell på å måtte dra ut av staten for abort, og å bli voldtatt for å bære frem noen andres barn som man ikke får beholde, så videre til neste barnløse ektepar…

    Pro-lifers er ikke bare religiøse folk heller. Vitenskapelig sett er fosteret er liv når spermen befrukter egget. Så moralsk sett er det feil med abort, men dette er noe store deler av vestlig samfunn har valgt å ignorere fordi livet blir enklere når man har lov til å ta abort (uønskede graviditeter kan helt klart ødelegge mye for foreldre + færre enslige unge mødre gjør samfunnet i sin helhet mer vellykket).

    Når det kommer til USA generelt, så hadde aldri dette forbudet blitt pushet hadde det ikke vært for at pro-choice folkene har pushet så hardt for abort frem til fødsel… og når man dreper et barn som kunne klart seg fint utenfor livmoren sier det jo seg selv at folk på andre siden reagerer. I et godt samfunn må det finnes kompromiss da folk har forskjellige meninger, om en side går for langt blir det kamp.

    For min del er 1.trimester abort et greit kompromiss, man vet ikke om barnet har følelser enda da i det minste, slipper man ligge søvnløs over tusenvis av babyer som prøver å vri seg unna nålen som kommer inn og gjør vondt.

  3. H

    Min mirakeldotter överlevde trots att jag gjorde en abort med henne. Hemaborten gick till som den skulle och jag kunde aldrig tro att jag fortfarande var gravid. Veckorna gick och tre veckor efter aborten kände jag att något inte stämde. Gjorde ett gravtest som var positivt. Fick tjata mig till en tid för ny undersökning och fick vänta två veckor. Fem veckor efter aborten var det dags för ny undersökning. När läkaren undersökte mig blev hon helt i chock. Hela fostret var kvar. Då var graviditeten så långt gången att jag skulle få göra aborten på sjukhuset under igångsättning. Jag fick höra att det var stor risk att fostret tagit skada av aborten jag redan gjort.
    Det som fick mig att inte göra en ny abort var när läkaren sa ”efter aborten kan du få hålla i fostret och sedan kommer askan att spridas i en minneslund”. Det lät så sjukt så jag tänkte att jag blir aldrig människa igen om jag genomgår detta.
    Jag valde att behålla och gick på noggranna kontroller för att se så att allt såg ut som det skulle. Jag var helt knäckt och livrädd över situationen. Var sjukskriven ända fram till förlossning då jag mådde så dåligt.
    Min dotter föddes 6v för tidigt pga att jag fick havandeskapsförgiftning. Så stark och perfekt. Idag är hon 1 1/2 år och jag älskar henne så att det gör ont. Hon är min ögonsten och lycka i livet, det finaste jag någonsin sett. Det enda jag ångrar idag är att jag gjorde en abort från allra första början och om inte läkaren sagt de där orden om vad som skulle hända med fostret efter andra aborten hade jag nog gjort en till. Det ger mig sån ångest. Det dåliga samvetet kommer nog alltid att leva kvar i mig.
    Det är endast ett fåtal i min närhet som vet om detta.

    Jag är absolut inte emot abort. Men vill bara säga att ett oplanerat/oönskat barn kan bli minst lika älskat som ett efterlängtat och planerat 💖

    1. Emelie

      Hej H, vilken fruktansvärd upplevelse! Vilken tur att din dotter inte har tagit skada av aborten och vad skönt att du idag känner dig glad över att hon finns. Ibland blir det inte som man tänkt sig och ibland blir det SÅ mycket bättre! 😀

  4. Elle

    Sen dubbelmoralen också. Alltså, det var en av de politikerna som hade röstat igenom förslaget som fick lov att avgå. Anledningen? Han hade bett sin älskare som blivit gravid att göra en abort.. Då handlar det mer om att man vill bestämma över kvinnans kropp kan jag tycka.

  5. A

    Nej, lagen kommer gå till högsta domstolen som sannolikt kommer att stoppa den. Men det är nog så illa ändå…

  6. J

    Jättebra inlägg. Jag har verkligen gjort en resa i mitt tyckande om abort. Jag har, sen jag var liten och fick reda på att vissa kvinnor väljer att avsluta ett potentiellt liv frivilligt, tyckt att det var fel, det kändes fel inom mig. Har aldrig dömt människor som gjort det men jag förstod det inte. Sen blev jag ofrivilligt barnlös som vuxen, och paradoxalt nog förstod jag att kvinnor måste få bestämma över sin egen kropp. Som P skriver, de flesta aborter sker före v9, och de som görs runt v18 är oftast på skadade foster. Jag efterlyser mer allmän upplysning, utbildning i skolan, bättre tillgänglighet på preventivmedel. Just sa de på nyheterna att en halvering av aborter har skett i Sverige på ca 10 år, fantastiskt!

  7. Cristina

    Tycker att det är jobbigt att läsa att ”våldtäktsbarn” är oälskade och vilket hemskt liv de kommer ha. Min svåger är ett våldtäktsbarn och jag beundrar verkligen min svärmor för att hon älskar honom lika mycket som sina andra önskade barn. DET är kärlek. Vill inte kritisera ditt inlägg bara visa att det kan ”bli bra” också. Min svåger är en lycklig person 🙂

    1. Emelie

      Hej Cristina, jag tror att det är väldigt individuellt hur en kvinna förhåller sig till ett barn som är resultatet av en våldtäkt. Det är ju naturligtvis aldrig barnets fel hur hen har blivit till och ett barn förtjänar alltid all kärlek i världen. Det är fantastiskt att din svärmor i sitt fall har gjort skillnad på sak och person. Vilken kvinna!

  8. Lisa

    Håller med om att abort ska få finnas, däremot så tycker jag att vecka 18 är alldeles för sent för att få ta beslutet utan socialstyrelsens tillstånd. I Sverige är det bara några enstaka dagars mellanrum från att du kan göra abort och en prematur går att rädda. Vecka 14 är mer rimligt för ett eget val och därefter ska det finnas särskilda skäl tex våldtäkt eller om fostret är skadat som upptäckt sent… Men i allt detta så undrar jag vad EU har med aborträtten i Sverige att göra? Är inte våra politiker i Sverige kompetenta nog att besluta om hur vi ska ha det? Och det gäller väl inte bara den frågan, varför ska EU styra överhuvudtaget. Hade önskat ett styre mer likt Schweiz där folket får vara med och bestämma i högre grad.

    1. Lisa

      Håller med dig till fullo. Alldeles för sent att få ta bort ett liv i v 18. Ja till abort,men sänk abortgränsen.

    2. K

      ett barn kan ju överleva först från vecka 22 även om det inte alls är säkert. och från v 18 till v 22 är det ju ändå en månad. finns väl ingen anledning att röra aborträtten alls tycker jag.

    3. Linnéa

      Fast då kan du inte riktigt heller hur det funkar. Det finns inget sjukhus i Sverige eller världens som räddar ett barn som föda innan vecka 22. Och tro mig, det är mitt jobb att rädda de så jag vet. Och isåfall är det mer rätt att ifrågasätta om det är rätt att få göra en abort i v.21+6 med socialstyrelsens godkännande. Men ingen bör röra aborträtten. Och med tanke på att vissa sjukdomar hos barnen inte syns förrän på RUL så ska alla ha rätten att efter det kunna avsluta sin graviditet om så önskas och det ska ingen annan få påverka.

Visa alla 18 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com