KärlekTankar

Oro eller jävelskap?

Jag läste inne hos Camilla att en influencer fått hem en orosanmälan för sin bebis i dagarna. Det måste vara fruktansvärt jobbigt för de ganska nyblivna föräldrarna då deras bebis verkligen är jätteliten och det är deras första barn. Vid den tidpunkten i föräldraskapet känner man sig inte alltid helt säker i sin roll ännu, man håller fortfarande på att lära känna bebisen och vänja sig vid det nya i att gå från att tänka ur ett jag-perspektiv till att tänka bebis-perspektiv. Det är ovant att gå från ego (som vi alla är) till förälder och att då få en orosanmälan inkastad där mitt i allt det nya.. näe usch. Det måste kännas fullständigt knäckande.

Jag vet känslan av misslyckande när ett sånt brev landar i brevlådan – oavsett om det är en anmälan som inte leder till mer än ett samtal med socialtjänsten som sen lägger ner ärendet så känns det verkligen pyton att öppna ett sånt brev. Vi har ju faktiskt fått öppna 2 såna brev. Det senaste var för 3 år sen när en kvinna trodde det var Hugo som var ute och körde med Molly bakom sig på cykel när vi i själva verket var på Skansen den dagen. Då var det ändå lätt att skaka av sig obehaget eftersom det inte handlade om oss. Då blev vi mer arga över att någon störde tillvaron och att anmälan hade gjort sig bättre åt den det faktiskt gällde. Året efter hade jag en knasig person efter mig som hotade med att anmäla oss till soc (jag vet att orosanmälan görs på barnet och inte på föräldrarna men personen uttryckte sig som att vi skulle anmälas) för att jag åkte på en träningsresa och för att jag jobbar som influencer. Den personen gjorde faktiskt aldrig slag i saken så det får man väl vara glad över trots allt. Men det är också den typen av anmälningar som får mig att se rött.

 

För det första exemplet som visserligen riktade sin anmälan helt fel hade ändå en genuin oro. Hon såg en situation som inte såg bra ut ur barnperspektiv och agerade på det. Agerandet ledde tyvärr inte till att oron för det faktiska barnet kollades upp men ändå – det fanns  en rimlig oro. Jag var som sagt väldigt arg på agerandet då när det skedde men idag kan jag ändå känna sympati för vad hon gjorde.  Den här andra följaren som skrev flertalet DM’s till mig om alla mina (i hens ögon) fel och brister och liksom viftade en ”socanmälan” som ständigt hot för att trycka till mig däremot känner jag noll sympati för. Det tycker jag är ett fullkomligt vidrigt beteende. För den personen bryr sig inte om mina barn, den tror inte att dom far illa (då skulle hen bara anmält och inte kommit med återkommande hot ihop med gliringar och elakheter) utan vill bara trycka till mig för att hen stör sig på mig av någon anledning. Att hota med soc, eller att anmäla med det som anledning, tycker jag är genomruttet. Att angripa föräldraskapet som nog är alla mammor och pappors ömma tå att trampa på… det är riktigt fulspel!

Självklart ska man göra en orosanmälan om oron finns för ett barn i ens närhet. Eller ja, även för influencerbarn som man faktiskt tror far illa i hemmet. Eller att det finns stora omsorgsbrister hos personen. Att man ser ett riktigt behov av stödinstanser i föräldraskapet. Om man med handen på hjärtat känner det så gör man helt rätt i att skicka in en orosanmälan, oavsett om det är en influencer, kändis, grannen eller en nära vän det rör sig om. Däremot ska man aldrig anmäla som någon slags sätt att göra det jobbigt för personen i fråga, det är oschysst på så många plan och är att missbruka hjälpinstansen som finns. Sen tror jag också många som ”falskanmäler” måste se skillnaden på uppfostran och omvårdnad – att man inte anmäler på grunden att man tycker den andre gör fel i sin uppfostran utan för att man på riktigt tycker omvårdnaden brister.

Jag HOPPAS att den som anmält oro för det här barnet har gjort det för att hen är genuint oroad och inte för att jävlas. Om hen har en riktig oro tycker jag inte vi ska vara för hårda i dömandet av hen – för vi måste alltid se mer till barnens bästa än till föräldrarnas. Det verkar som att ett samtal med soc redde upp situationen och att ingen skada är skedd bortsett från att det är jobbigt för föräldrarna såklart. Jag tror många kanske faktiskt inte anmäler oro i fall det skulle vara bra just för att man inte vill stöta sig med föräldrarna. För hur gör man om ens bästa vän brister som mamma eller ens bror inte riktigt agerar så som en pappa ska? Där tror jag många känner att det är taskigt mot dom att anmäla, där behöver man se bortom den egna relationen och se till barnets bästa. För soc är ju inte hemska eller där för att förstöra familjer, dom finns där för stöd och hjälp och för att i mesta mån se till att familjen fortsatt är ihop och fungerar. Kanske man automatiskt ser framför sig att man riskerar att dom ”tar” barnen men vad jag förstått är det väldigt väldigt sällan det sker och då ska det vara på riktigt rejäla grunder. Med det sagt så förstår jag den jobbiga känslan, för jag har varit där själv. Och som sagt, att använda orosanmälningar som ”hämnd” är ett riktigt jävelskap och något jag verkligen hoppas folk slutar med omedelbums. Är det bara att du stör dig på föräldern för att hen är influencer eller gör saker på ett sätt som DU inte skulle göra – då är en bättre sak att göra att helt enkelt avfölja och scrolla vidare. Det är schystare både för barnen och för samhället.

6 Kommentarer

  1. Jessika

    Tack!!! För att du belyser detta ämne!! Arbetar själv på socialtjänsten, i synnerhet med familjehemsplacerade barn, och det är ett stort (och allvarligt) problem att många i samhället tror att socialtjänsten ”tar barn”. Denna myt gör att barn far illa och inte får den hjälp de är i behov av då människor i vårt samhälle är rädda för att göra en orosanmälan alt att familjerna inte självmant söker sig till socialtjänsten för stöd då de är rädda för utfallet. Sen är det lika otroligt att personer, utan en faktiskt oro, gör en orosanmälan och på så sätt tar resurser från en redan belastad socialtjänst. Med detta sagt vill jag självfallet inte förminska den oro människor kan besitta utan känner man MINSTA LILLA ORO bör man utan tvekan göra en orosanmälan och sedan är det upp till socialtjänsten att göra vidare bedömning.

  2. Elin

    Det sorgliga är ju att det inte bara vara en, utan minst två influencer som fått soc anmälningar dessa dagar. Man hade ju velat veta om det är av samma person och om det då bara är djävulskap.

  3. ErikaJ

    Jag tycker att det är ”jobbigt” att läsa denna blogg för att det är för långt mellanrum mellan raderna. Blir skumt när man läser. Det finns ju en ram för hur man bör ha sin text. Gillar annars bloggen. Men skulle önska mer styckeindelning så man ser vad som hör ihop.

    1. Lucy

      Det är så intressant hur man kan vara olika! 🙂 Jag har dyslexi och tycker denna blogg är väldigt lätt att läsa pga radavstånd så bokstäverna och meningarna inte flyter ihop 🙂

    2. Till ErikaJ

      Vem är du att bestämma hur hon ska skriva och när hon vill ha styckeindelning? Sluta läs om det är så ”jobbigt” som du så fint påstår

      1. Anonym

        Bestämma? Hon kom med en åsikt och ett önskemål. Det måste man väl ändå få göra? Sen är det ju upp till Paula om hon vill ändra på det eller inte.
        Herregud vad folk blir kränkta av allt.

Visa alla 6 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com

Powered by Cure - Influencer hosting