Dagens frågaKärlekTankar

Onsdagsstatus

Godmorgon onsdag!

Jag är ingen expert på döden och hur man bör göra/prata om den med barn men det här med att morfar nu är en duva tror jag har avdramatiserat…

Hej Moffi!”

Senast igår småpratades det med duvan som tog sig ett morgondopp i en pöl. ”Varför badar du här kom till vår pool istället!”. När jag har Leonore bakom mig på cykeln säger hon hejhej Moffi till alla duvor vi cyklar förbi.

Sorg är verkligen randig och just nu känns det bra för den nuvarande avdramatiseringen men fruktar inför nästa veckas begravning. Vi ska då få säga farväl till min älskade morfar och fruktar för själva avskedet men också för allas reaktioner. Det är så många som kommer att brista och barnen kommer att få se sorg på ett sätt dom aldrig sett/upplevt förut. Det kommer att vara hjärtskärande på många sätt 💔

Update gällande vårt sociala experiment: Hugo knäckte nöten med att kombinera gårdagens middag, till att det blev rester över som underlättar för idag!

Det vart Hugos brutala köttfärssås. Hugo gör sin köttfärssås ofantligt god

Jag upplever att vi under de senaste dagarna fått en bättre kommunikation och att det just nu inte finns något utrymme för vardagstjafs oss i mellan. Jag har varit både gladare och harmoniskare under dessa dagar- & hjälp vad mycket tid det plötsligt finns för annat!

Medan Hugo lagade mat gjorde Molly och jag läxor

Den här pucken med jämnare fördelning kring matlagning, förberedelse, dukning och disk har vi haft bra rutiner på förut, och jag är övertygad om att vi kan hitta tillbaka till dom. Tänker att vi i detta sociala experiment dessutom har ett ytterligt tillfälle att inkludera barnen mer.

Det som känns utmanade för mig är handlingen. Man handlar på rutin och jag har stenkoll på vad barnen vill ha på sina mackor t.ex. Jag vet inte om Hugo har den kollen. Om han vet det, eller vilken granola jag tycker bäst om, eller de faktum att barnen föredrar röda äpplen före gröna. Tänker att vi efter detta experiment bara går igenom det så att han blir upplyst om sånt och att våra rutinhandling består av samma saker.

Har någon part hemma hos er lite bättre inblick i just handling?

Idag: Planeringsdag på föris så Leonore har redan tagit helg 🤣 Det blev en kort vecka! Imorgon är det ju röd dag och fredag klämdag, då kan dom gott och väl också få stanna hemma.

Jag ska försöka kombinera arbete med lek. Senare idag ska jag tillbaka till Flora Kliniken för att fortsätta min pågående behandling med huden. Mina ärr har bleknat sedan den första IPL:en och idag fortsätter vi med ytterligare en mirakelmetod.

Så arg på mig själv att jag inte har kunnat låta bli att pilla på orenheter!

I eftermiddag drar CLEAN CAMP igång 💪🏼

Vad jag har förstått det som så kommer Clean att köra runt en monstertruck packad med träningsutrustning bland parker. Detta för att slå ett främjade slag för hälsan och för att kunna erbjuda rolig utomhusträning. Hur kul lät inte det upplägget? Ska höra med Hugo hur det går till, om man måste anmäla sig till nästa tillfälle eller om det bara är att dyka upp!

Nu: Fortsätta leka hunddagis.

23 Kommentarer

  1. Anna

    Mina barn förlorade sin fröken tidigare i år. De är 4 och 5 år. De möttes av sorg överallt, ledsna människor som sörjde och grät. Fröknar, andra barn och föräldrar. Barnen går på föräldrakooperativ och jag har suttit i styrelsen i alla år och jobbat tätt med denna pedagog. Jag sörjde otroligt mycket, jag grät när jag berättade att hon hade dött. Jag tror det är viktigt att visa att man bli ledsen när någon går bort, att det är helt normalt och framförallt helt okej. Sedan att prata fint om den som gått bort, liknelsen med duva var fin. Vi säger att de är i himmelen hos hundarna (som vi fått ta bort) som springer på de evigt gröna ängarna och där får man bara göra sådana saker som man tycker om. Morfar (som barnen aldrig hann träffa) spelar fiol och dricker finöl, hundarna skäller och springer och leker utan att ha ont och fröken pysslar, sjunger och gör sådant som barnen tyckte om att göra tillsammans med henne. Det är en fin tanke tycker jag. 😍

  2. Carro

    Min mormor dog när mina barn barn var 5 och 2 år. Jag resonerade då som så att jag tänkte att flera som var där skulle vara ledsna och att detta skulle vara skrämmande för barnen att se. Nu i efterhand kan jag tänka att det var lite tokigt av mig att resonera så. Döden är en del av livet och jag hade valt att de skulle vara med om det varit idag. Vi har en oförmåga att relatera till döden och sorg i allmänhet i vår kultur, anser jag.

  3. Sofia

    Vi begravde min pappa för 3 år sedan. Han blev bara 53 år. Vi valde att inte ha med våra barn (3 år va den ena o 9 månader den andra) Bara för att vi skulle kunna få utlopp av våra känslor och för att inte skrämma barnen eller behöva lägga all tid på att förklara för barnen varför alla grät hysteriskt, vi var 150 st på begravningen. Jag va helt förstörd, vi är så nära i min familj och behövde min make som stöd, inte att han skulle ta hand om barnen. Sen va de 150 st som kom till kyrkan och vi valde att barnen fick vara med på urnsättningen och då hade vi vår begravning med barnen. Dottern pratar om det än idag! Vi sjöng där och gjorde de vackert. Jag är glad i dag över de valet då dottern fortfarande gråter och undrar mycket över sin morfar.

    Hoppas de går bra för er och att ni får ett fint avslut ❤️ all kärlek till er!

    1. J

      När min morfar dog var mina barn 2 och 4år. Innan han dog var han inlagd på sjukhus i 1v. Under den tiden hälsade vi på honom varje dag och barnen fick vara med när han blev sämre och sämre. Det var ett lugnt förlopp där han sov mer och mer. På det sättet kunde vi ha en bra dialog om att han var gammal och sjuk, att han inte skulle komma hem något mer, vi sa även att när man dör kommer man till himmelen. Inför begravningen så pratade vi om att det kommer vara många vuxna i kyrkan, att många kommer att vara ledsna och gråta. Att dom gråter för att dom saknar morfar. Pratade mycket om känslor och att alla känslor är okej att känna. Berättade även om kistan, blommor och liknande. Jag upplever att det har varit bra att dom varit med, eftersom dom var små så kunde dom ibland fråga efter honom när tex min mormor kom. Då kunde vi prata om begravningen och att han var i himlen. Efteråt har barnen själva, i samband med att husdjur dött sagt att åh nu är hunden med gammelmorfar i himmelen. Jag upplever att det var bra för barnen att vara med. Och vi har varit lyhörda för frågor och känslor både innan och efter begravningen.

      1. Sofia

        Vi hade min pappa sjuk i 3 år så barn e va alltid med på sjukhuset och såg han bli både sämre o bättre. Vi fick massa böcker från canceravdelningen om hur man bemöter sorg hos barn och hur man framförallt pratar om döden med barn (där de inte dör för de är gamla utan av en sjukdom)

        Dom ska se så mycket elände ändå så vi valde att inte behöva skydda dom i kyrkan utan bara bry oss om oss vuxna. Vår barn va med och urnsatte min pappa. Dottern hissade ner han i jorden för sin sista vila tillsammans med hjälp av min mamma. Vi sjöng och hade mat med oss. Vi satt där och pratade om alla minnen. Barnen vet att morfar är i himlen och att han alltid är med dom. Men de där med kyrkan. 150 Pers som gråter av förtvivlan…. Nää mina barn hade aldirg klarat de. Så skulle de ske igen. (ber till alla gudar att jag slipper begrava mer än 1 förälder o 1 barn) så kommer jag göra som förra gången. Jag va inte vid mitt sinnesfulla bruk när min pappa gick bort.

        Men de är nog lättare med begravningar som gäller en gammal människa som levt hela sitt liv (förstå mig rätt med lättare) men inget är så svårt som att begrava sitt barn eller sin förälder så jag känner mig rätt säker i att säga att jag redan upplevt den värsta sorgen man kan.

        Stor kram till dig! ❤️

  4. Maria

    Detta är att förminska en annan person genom att skriva ut hur det är ett experiment att en vuxen person ska klara av att laga mat. Sedan reagerar jag på att du skriver tänk om han inte vet att det är vår favorit. Ett annat perspektiv ni kanske får en annan favorit tack vare att Hugo köper något nytt. Nej usch även om du är frustrerad så är detta förminskande

    1. E

      Precis. Känns som om hon menar på att H inte skulle klara av att sköta ett hushåll alls.
      Förnedrande mot H faktiskt!

  5. Fia

    Vi har delat upp olika ansvarsområden. Så svårt att dela jämt annars tycker jag, som gärna kliver in innan han hinner tänka precis som du. När det kommer till handling är han ansvarig för frukost och jag för saker till barnen (blöjor, mellis osv). Och så kör vi stenhårt varannan middag, då planerar, handlar och lagar man så som man själv vill. Annars klarar inte jag av att lägga mig. Med det här upplägget får jag ha stenkoll på min dag och hans dag bara räkna iskallt med att middagen serveras 18.00. Om än det blir take away fler gånger på hans dag. Haha. Men så länge middagen är på bordet klockan 18 lägger jag mig inte i. Vi bor dock i stan så storhandlar inte särskilt ofta. Och om den andre går på affären så går det ju såklart bra att be hen handla med vad som saknas i ens egna ansvarsområde. Låter rätt fyrkantigt, men det är vad som krävs för att det inte ska tippa tillbaka på mig som gillar att ha stenkoll….

  6. Lovisa

    Handlingen är verkligen inte en svår grej. Vi skriver upp på en lista under veckan allt som behövs. Den som åker och handlar tar med sig listan. Någon gång kanske det går fel i början för Hugo men han kommer lära sig. Jag tror bara du gjort honom en björntjänst tidigare. Ge han tid.

    1. E❤️

      Hej Paula! Jag tänker att om du har svårt att släppa handlingen helt och är rädd för att de ska bli fel kanske detta tipset kan vara något för er =) jag arbetar på ett gruppboende och vi har brukare vi varje vecka handlar diverse mat och annat åt. Eftersom vi är mycket personal i omlopp har vi gjort baslistor med sån som alltid ska finnas hemma och måste läggas in beställningarna, sånt som liksom är standard. Testa att skriva ner en baslista med de ni alltid ska ha och om de är någon speciell sort kan de ju också skrivas, då kanske de även blir lättare för Hugo? ❤️

  7. Angelica

    Beklagr sorgen med din morfar verkligen! 😢🕊️

    Är inte heller någon expert på när det kmr till döden och barn, men. Vet att det är viktigt att vara ärlig. Även om ni hittat något fint i den fågeln nu att den är ”morfar” så kan faktiskt barnen på riktigt tro att det är morfar. Min mamma förlorade sin pappa när hon va 8år och dom i hennes närhet sa att han hade åkt till himlen. Det tog henne fler år att förstå vad som faktiskt menades med de.

    Jag tror på ärlighet och sårbarhet när det kommer till döden. Begravning är tufft, men det är inget vi ska skydda barnen ifrån, det är livets gång tyvärr. Sen är det viktigt att kanske berätta i förväg om begravning, om kistan och hur det kommer att gå till så dom är lite beredda och inte tror att dom ska träffa morfar i kyrkan, för det är lätt att missförstå.

    Massa kramar!

  8. Olivia

    Bra kommunikation är att kunna säga till sin respektive att det blivit mycket på senaste tid och att du gärna vill att hen lagar maten eller sköter en viss syssla. Att kunna prata om det. Inte att göra något socialt experiment i smyg för att se om partnern förstår att hen ska laga mat utan att du sagt något. Känns som man gjorde i tonåren när man inte berättade att man var sur, utan gick runt och surade konstant tills den andra märkte det. Varför inte bara vara öppen och säga till Hugo som det är?

    1. Sanna

      Fast de har ju bestämt att Hugo ska göra allt (handla, laga mat osv) i två veckor så det är inte i smyg. Bara att Paula blir orolig i förväg när Hugo inte gör på det sätt som hon brukar göra 😊

  9. Hanna

    I vårt hushåll är det min man som handlar då han tillomed gillar att handla😅. Däremot är det jag som har stenkoll på vad barnen behöver, vilket han inte har. Så därför skriver jag alltid en Handlingslista till honom om vad vi behöver, även vilken sort/märke det ska vara på sakerna. Funkar super för oss🙌🏼

  10. Malin

    Barnen behöver ju inte följa med på begravningen när dom är så pass små. Jag själv var inte med om begravningar förens i vuxen ålder tack vare att mina föräldrar inte tyckte att jag och mina syskon skulle gå som barn. Idag tycker jag det var ett vettigt beslut av dom. Men vad som är rätt eller fel vet jag inte 🙂

    1. Jenny

      Jag tror att det är viktigt att visa barnen alla sidor av livet. Döden är tyvärr en del av det. Sen får man ju prata om det på barnets nivå såklart. Men att barn inte ska få vara med på begravning tror jag inte är någon bra lösning.

      1. Sofia

        Jag tror de. Allt man kan ”skona” barnen ifrån. De växer upp så skåning om och måste ta alla vuxna beslut osv. Vi berättar ju inte om sex för barn fören en viss ålder. Så varför kan barnen inte få växa upp innan de ska vara med på en begravning och se så många vuxna ledsna. Vissa kanske klarar de men vissa barn kommer bli så rädda och osäkra. Absolut att man kan ta de på en nivå för barn. Men svårt att ta bort rädslan när alla gråter. Man kan ha urnsättnigng/sprida askan efteråt för ett mindre sällskap där barnen får våra med. Då man ja göra på på barnens nivå.

  11. Sarah

    Min sambo sköter allt som har med handling och matlagning att göra, han är grym i köket och serverar oss så goda middagar varje dag. Men han är inte lika bra på att städa så där kommer jag in i bilden, jag plockar städar och tvättar. Jag inhandlar även det som barnen behöver, han har ingen vidare koll på deras storlekar och inget intresse heller. Jag köper även inredning och sånt, det lägger han sig inte i vilket jag är glad för.

  12. Jolina

    I vårt hushåll är det jag som handlar, men det är självvalt eftersom jag vill ha kontroll 🙈 men i och med Corona och att min sambo har en lungsjukdom så har handlingen blivit mer ett måste eftersom han inte FÅR handla och vara bland folk… så nu börjar jag bli lite less 😅

    Tack för daglig och ärlig uppdatering!
    Så mysigt att läsa dina inlägg och inspireras🤗

  13. Emelie

    Förstår din oro kring begravningen med barnen. Måste dem vara med i kyrkan? Nu när min morfar dog hade min sambo barnen på utsidan under själva begravningen och sedan gick vi in efteråt och skulle titta på kistan. Min äldsta dotter är i samma ålder som Leonore, hon hade mycket frågor. Dock hade kistan redan burits ut när vi gick in igen men vi fick titta in i bilen där kistan låg. Han som körde var helt underbar. Han sa att han skulle köra en sväng med morfar och lyssna på dragspelsmusik som han älskade. Det blev ett glatt och underbart sista avsked för mig och barnen!
    Förstår om ni vill ha med barnen i kyrkan också !!!

Visa alla 23 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com

Powered by Cure - Influencer hosting