Allmänt

gårdagen

Gårdagens bästa: Det blev en spontan tripp till Gröna Lund. Hugo ville hitta på något och jag gav många förslag. Mitt allra starkaste ess var att vi skulle åka till ett jordgubbsfält där man kan plocka huuuuur mycket jordgubbar man vill. Men det ville inte Hugo, så det blev grönan.

Hur mysigt som helst. Det var sol när vi kom fram, men det hade regnat hemma så vi var förberedda med tröjor och jackor. Just nu går det en dans-show/ teater på grönan på barnens sida. Den var så fin. Hiphop dans vs ballett. Molly tyckte att balett tjejerna såg ut som svanar, med deras fina klänningar. Den showen var nog höjdpunkten, så bra och kul att det var så mycket dans. Om jag inte minns fel så var det varje dag kl 14 och 16.

Farmor var med igår också. Älskade farmor som är så underbar. Vi åt lunch, åkte tunnelbana och var på Gröna Lund tillsammans. I regnet åt vi våfflor och drack kaffe. En glad dag, och en minnesvärd dag.

13664599_10154133319951273_1659414428_n 13664609_10154133319831273_703813383_n 13672230_10154133319941273_1881432473_n

Gårdagens roligaste: På kvällen hade jag och Hugo dejt. Barnen sov, och träningsredskapen åkte fram på baksidan. Hugo laddar upp inför sin tävling i augusti. Jag tränade samma sak som han fast med vikter som passar min kapacitet och styrka. ”Jag kör nu”. ”Jag drar igång nu” ”Jag behöver inte vila”. De två första passen som vi körde var bara styrka. Det ska inte gå snabbt, som när man kör flås. När jag och Hugo tränar, då är han coachen och ledaren. När det gäller typ barnens mat och sovtider, där är det jag som styr och känner av mer. Jag tror att Hugo tycker att det är kul att få mitt största fokus där jag bara är tyst, ser på och försöker göra det som Hugo precis har visat. Hans glöd och expertis har hjälpt mig något enormt i min egen träning. Jag hade aldrig tränat på detta sätt om det inte vore för Hugo.

För fem år sedan hade jag aldrig sett mig själv stå på en baksida. I mörkret, bland myggen och lyfta med en skivstång. Och att jag faktiskt tycker att det är kul. För fem år sedan var jag tunn som en pinne. Jag hade inte en enda muskel i kroppen, och gick in i väggen av att springa tre km. För tre år sedan hade jag gått upp 20 kg av en graviditet. Ung, obekväm i kroppen och ett enormt behov till att hitta distans till min nya verklighet. Vart kunde jag hitta min omladdning? Svaret blev träning.

Jag fick lära mig hur man tränar. Jag tog myrsteg, och insåg att jag hade en bra vilja även här. Idag, tre år senare har jag ytterligare ett barn. Starkare än någonsin. Snabbare än någonsin. Hungrigare på träning än någonsin. Men framförallt så har jag hittat en hälsosam relation till träning. Jag svälter mig inte, jag unnar mig saker, har jag en dålig natt/dag så kan jag skita i träningen, jag väger mig inte, jag måttar mig inte och jag och Hugo hittar ytterligare något gemensamt i vår relation.

13871968_10154133319856273_738584695_n

 

11 Kommentarer

  1. rebecca

    Just därför du är världens bästa bloggerska., och den enda jag följer. Så sund, vettig och härlig som människa. Kram på dig!

  2. Linda

    Hej, jag har en fråga till dig gällande din träning och Hugo. Jag är tillsammans med en kille som idrottat på toppnivå i hela sitt liv. Själv har jag nog alltid varit aktiv och haft olika hobbys, men aldrig tränat något på allvar. I och med att min pojkvän fortfarande tränar relativt hårt (främst löpning) känner jag också en enorm press att träna. Istället för att göra något jag själv vill går jag ut på en löprunda för att jag känner att jag måste för att duga. Problemet är att vad jag än gör känns det aldrig tillräckligt. Jag påverkas mycket av att höra vad en ”bra” respektive ”dålig” träning är, vilket gör att jag känner att jag själv alltid är dålig då jag inte kan springa lika snabbt till exempel. Självklart vet jag att jag inte ska jämföra mig själv med honom eller andra, vilket han också sagt till mig. Varje dag påminner han mig om att han älskar mig för den jag är, inte för vad jag presterar ute på en kvällsjoggning. Ändå kan jag inte komma ifrån tanken att jag måste bli bättre, snabbare, träna mera för att kunna känna mig likvärdig. Hur hanterar du det att Hugo tränar mycket och tävlar på hög nivå? Jag skulle verkligen behöva tips på hur man kan lämna dessa tankar om att den andra personen är bättre än en själv enbart på grund av träningen.

    Ifall du väljer att svara är jag tacksam ifall du gör det här bland kommentarerna 🙂

  3. Sophie

    Hej, jag ser att du ammar fortfarande. Jag har en dotter på 4 månader och ammar även jag. Det jag har svårt med är hur jag ska klä mig för att ammandet ska bli på ett smidigt sätt när vi är iväg. Tycker klädesmarknaden för ammande mammor är väldigt dålig. Hur har du löst det? Och hur gör du när Hugo har Leo? Pumpar du eller får hon ersättning då,

    Ni är grymma! kramar Sofie

  4. e

    det är det jag bland annat tycker är så härligt med dig paula! du verkar så genomsund och så genuint sund också. man får en bra känsla i magen när man läser din blogg, vilket gör att man klmmer tillbaka. det är så många andra som har så osunda tankar om kost, träning oxh utseende så när man läser de bloggarna får man en dålig känsla i magen. fortsätt vara så grundad och jordnära, det är sällsynt dessa dagar. kram!

Visa alla 11 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com