Dagens frågaTankar

Gammal och grå innan jag fyllt 30 år

Min konversation med Molly om ålder skapade en del frågor bland kommentarerna om hur jag egentligen ser på ålder för egen del. Varför jag lägger vikt vid att ha varit en ung mamma, varför jag emellanåt kallar mig tant och om jag tycker man är gammal mamma när man är 30 år.

När jag kallar mig själv tant, gammal och grå eller liknande så är det naturligtvis skämtsamt. Jag är inte ens fyllda 30 år så det är klart jag vet att jag inte är GAMMAL. Men i det yrke jag har och den samtid jag lever i börjar jag ändå känna mig… äldre! Jag hänger inte med längre på samma sätt som jag gjorde tidigare. Jag har inte TikTok, jag hänger inte med i alla YT-trender och ja, jag är inte en av kidsen helt enkelt! När jag pratar med folk i min närhet som inte är så mycket yngre än mig egentligen och dom säger att dom snart ska flytta hemifrån känner jag mig som en…tant

Och jag är ju äldre idag än vad jag någonsin varit innan. Man har ju bara sig själv att se till och om jag jämför mig själv med Paula 21 år så känner jag mig GAMMAL idag. För den sakens skull vet jag ju att jag om några år kommer tänka att jag idag var så himla ung och knappt torr bakom öronen. Åldern är ju flytande men man har aldrig varit så gammal som man är idag. Jag ser mig fortfarande som ung och pigg och stark och allt det där men jag känner ju fysiska skillnader i mig själv idag jämfört med innan Molly, det är väl rätt självklart. Och jag som person är annorlunda på många sätt från då, från att ha varit en nattuggla till att värdesätta tidiga kvällar för att få gå upp i lugn och ro. Från festtjej till hemmaråtta. Från att röka och aldrig träna till att älska träning. Det är omöjligt för mig att säga om det är mina barn som fått mig att omvärdera eller om det är ålder som utvecklat mig eller en kombination ( – men jag tror mest på det sista). 

Tycker jag man är en bättre eller sämre mamma för att man får barn när man är 20 eller 30+? Nej såklart inte! Att vara en bra förälder har ingenting med ålder att göra. Men jag tror absolut man blir bemött olika när man får barn ung än när man är äldre (nej, man är inte gammal när man är 30). Jag tror inte lika många som får barn i 30 års ålder kontinuerligt under barnens uppväxt får frågan om de ångrar barnet och hade velat ”leva lite till”. Eller om de känner sig misslyckade för att de valde att behålla. När jag pratat med andra som fått barn ungt är det många som upplever att man blivit ifrågasatt i om man klarar av livet med småbarn, att man är kapabel att sätta någon annan över sig själv, att man fattar att barn inte ”bara är som en docka” och något kul man kan lägga bort sen när man tröttnar, att man blir sedd som ett storasyskon och inte en förälder osv. Jag tror absolut man blir mer ifrågasatt som ung förälder än man blir som ”normalgammal” förälder. Sen tror jag både unga och äldre föräldrar upplever mycket samma utmaningar i föräldraskapet, samma oroskänslor över att göra ”rätt”, samma tvivel på vad man gett sig in på när man är trött, frustrerad och ingenting funkar, samma glädje och stolthet över framstegen och så vidare…

 

Ibland orkar jag icke vara mogen och sansad 🙄 

Molly var oplanerad men har aldrig varit oönskad. Jag blev gravid trots preventivmedel och ja, som jag sagt sen start så var det aldrig min plan att starta familj så tidigt. Som 21 åring ville jag resa, plugga, festa, jobba och barn fanns med i horisonten men inte inom räckhåll när jag tänkte på framtiden. Men Molly ville komma till oss där och då och från att vi kom överens om att köra har jag aldrig ångrat vårt val (eller, som alla föräldrar har man väl stått med rödsprängda ögon och en skrikande bebis kl 3 på natten och tänk ”var det här verkligen en bra idé” efter nätter av sömnbrist men så fort man fått sova en stund är dom tankarna borta). Saras kommentar känns så urbota korkad att jag inte ens vet om jag borde svara på den men nej jag tycker inte jag är misslyckad för att jag fick barn tidigt? Och ja, man tänker nog att man vill ha karriär och ekonomisk trygghet innan barn, absolut. Men jag har lyckats bygga det med mina barn i famnen under småbarnåren och det är jag tametusan stolt över!

Är det så konstigt att jag lägger mycket identitet i att ha fått barn tidigt? Jag tycker inte det. För mig var det ett världsomvälvande beslut vi tog när Molly plötsligt fanns i magen. Jag fick lägga om riktningen på mitt liv som jag hade föreställt det och gick från att vara en ganska ego ung vuxen till att bli mamma och sätta mig själv i andra hand. Det är inte en unik resa jag gjort, det finns gott om unga föräldrar, men för mig är den största resa jag gett mig in på och den definierar mig mycket. Speciellt nu när barnen börjar bli större och mer självständiga med kompisdejter efter skolan och fritidsaktiviteter och att leta sig bort från hemmet. Vem är väl jag när jag får tid till bara mig själv på ett sätt jag inte haft under hela min 20-årsperiod egentligen?

10 Kommentarer

  1. Marita

    Man kan ju planera att få barn vid en viss ålder men sen är det ju inte säkert att kroppen samarbetar… Jag kämpade i 6 år för att få barn och fick slutligen mitt första via IVF när jag var 28 och mitt andra via IVF när jag var 31.
    Så detta uttryck ”skaffa” barn provocerar mig enormt…

  2. Ellinor

    “Earn the right to be heard, don’t demand the right to be heard”.

    Ett citat som träffade mig starkt, som fick mig att tänka på hur mycket folk det finns, oftast på internet, som tror sig ha rätten att skriva vad som helst till en annan människa, bara för att man sitter bakom en skärm.. oftast anonym.
    Förstår helt ärligt inte de människor som missbrukar friheten att uttrycka sig, utan att ha något vettigt att komma med, enbart hat och negativitet. Tänker på den kommentaren Paula visade i inlägget, hur hemskt det är att det finns så många som tror sig ha rätten att medvetet såra andra. Total brist på ödmjukhet och intelligens.

    1. Ninna

      Jag tror det kvittar vilken ålder man är i när man får barn. Livet tar sig en ordentlig omställning ändå. Alla är redo när de är redo, jag fick min första när jag var 28-29 och andra 31. Trots att jag var redo var det en omställning. På gott o ont. Men oj vad jag önskar att jag fick barn tidigare 😍. Min kusin som var 23 när hon fick sin första säger att hon ångrar sig, inte att hon ångrar sina barn men att hon fick de så tidigt. Hon ville nog göra mer saker utan barn i bilden först.
      Huvudsaken är att man älskar sitt barn o har ork och lust och tid❤️Det finns seriöst inget som tar ens energi och samtidigt ger en energi som ens barn. Älskar så mkt!

  3. Camilla

    Hej jag är ingen ung mamma fick mitt första när jag var 32 och andra vid 34, min mamma fick mig när hon var 21. Jag tror vi alla som föräldrar går igenom olika kriser och faser. Det blir en himla omställning att helt plötsligt sätta sig själv i andra rummet, ingen som inte själv fått barn vet hur det är. Sen växer man otroligt som människa när man får barn, man får helt enkelt ett annat perspektiv på livet.

  4. Sofie

    Fick oxå barn när jag var 21, en efterlängtad och planerad liten grabb fick vi. Nu är han redan 15år o har ALDRIG nånsin ångrat vårt val av att skaffa barn ”så tidigt” Men oj vad man har blivit dömd av andra! O ja Sara verkar dum i huvudet!

    1. Linda

      Fick också barn tidigt, dock planerat (alltid drömt om barn/familj så länge jag kan minnas) och fått höra både det ena och det andra angående det valet. Särskilt gällande utbildning och karriär. Aldrig ångrat mitt beslut en sekund och barnen har fått mig att bli bättre på alla plan. Och karriär ordnade jag ändå så alla dom som tyckte mest när jag satt med bebis och var strax över 20 har fått äta upp det!

  5. Sara

    Tack för detta inlägg, känner verkligen igen mig. Hade precis fyllt 21 när jag blev mamma, oplanerat, och jag har aldrig ångrat mig eller känt mig misslyckad för att jag fick barn tidigt! Älskar livet som mamma ❤️

Visa alla 10 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com

Powered by Cure - Influencer hosting