Tankar

För 10 år sen var jag psykiskt sjuk

Nu ska vi tala om något som jag inte har delat med mig av förut. För 10 år sen var jag psykiskt sjuk. Jag hade ätstörningen som kallas för Bulimi – men det förstod inte jag.

Jag vet faktiskt inte riktigt hur det började eller ens varför. Till figuren var jag naturligt slank men ändå så drabbades jag av ett orimligt ideal. Slankhetsidealet. Killen jag var tillsammans med då sa alltid att han gillade kurviga tjejer. Jag som inte alls hade kurvor blev nog provocerad av detta och skulle minsann bli ännu smalare.

Hur började det då? Jag åt nyttigare, inget hetsät som är karaktäristiskt för bulimiker. Jag tog milslånga promenader och kunde gå fram och tillbaka mellan Hägersten och Huddinge. Det tog inte lång tid att få resultat heller och allas ”vad smal du har blivit” triggade mig. Det var så enkelt att skippa frukosten när ingen var hemma, det var så enkelt att säga att man ätit i skolan och det var så enkelt att springa ned på toaletten på nedervåningen för att kräka upp middagen.

Jag minns att det ofta svartnade för mig, att om jag reste mig upp för hastigt svimmade jag nästan. Mamma misstänkte nog tidigt att något var på tok men i och med att det var så lätt att dölja pågick detta ett tag. Det handlade aldrig om att jag ville bli sedd, inverkan från t.ex. reklam eller grupptryck. Det började som att jag bara skulle skärpa till mig lite med kost och gå NORMALA promenader. I kombination av att jag hade noll erfarenhet av träning och hur man skulle förhålla sig hälsosamt. Det resulterade i den snabba vägen- svält och att inte behålla det lilla jag åt.

På något märkligt sätt gav detta mig ett självförtroende. Jag hade 100% kontroll och det var inte mycket som man fick bestämma över själv i tonåren. Jag blev tillfredsställd av att hålla på med detta och det blev som en vana att stoppa fingrarna i halsen. Jag kom att lära mig att nästan kräkas ljudlöst, snabbt och undvika att det kom tårar i ögonen.

Pararellt med detta så mådde jag bra. Jag hade pojkvän och vänner runt omkring mig. Ingen ångest utan det som jag skrivit om ovan var bara min lilla hemlighet. En hemlighet som min familj till sist kom på, dom fattade nog redan innan men min styvfar gick in på toaletten efter mig och jag var avslöjad med bevismaterial i toaletten.

Detta var en kris för min familj och jag minns att det var hemskt att se mamma ledsen. Hon ville att vi skulle prata men jag vill inte prata. Jag stängde ute henne genom att vara taskig. ”Jag pratar hellre med en främmande terapeut eller nått. Men inte med dig”. Min mamma bara tog bilen och åkte därifrån.

Jag var ett barn och jag var illatvungen att tillslut samarbeta. Vi kom överens om att det långsiktiga målet var att sluta med detta beteende/ätstörning. Min brist på kunskap om hur det är att vara hälsosam hjälpte dom mig med. Vi gick igenom kosthållning och jag fick vara med och bestämma mat för veckan. Jag fick ett gymkort på simhallen och dom följde med mig på spinning och gav mig något litet att äta direkt efteråt. Vi kom överens om att låsa toaletten efter middagen i en timme den första tiden. Och jag skulle hålla mig på övervåningen så att dom kunde se mig.

Jag önskar att jag hade vågat erkänna min ätstörning för mig själv innan det hann gå så långt. Jag förminskade det hela tiden och tänkte att det inte var så farligt. För att få hjälp att bryta den onda cirkeln, vad hade jag kunnat tänkas göra?

– Gå till skolsköterskan för att få prata om detta innan jag berättade för familjen

– Hört av mig till BUP eller en ungdomsmottagning.

– Pratat med en vuxen som jag kände förtroende för

– Gått till vårdcentralen

Stackars lilla mamma, det kom som en chock för henne och jag vill inte ens föreställa mig hur hon kände. Vilka skuldkänslor som dök upp och hennes tankar kring vad som hände med hennes dotter. Det var 10 år sen som jag blev avslöjad men jag skulle ljuga om jag sa att detta sjuka beteende försvann där och då. Det hängde med mig upp till en vuxen ålder och någon gång innan Hugo så slutade jag.

Under graviditeten med Molly var jag stolt över mig själv. Jag var så orolig över hur jag skulle reagera över en viktuppgång och kosthållningen. Att det sjuka skulle komma tillbaka. Det var nog därför som jag bara gav mig f*n på att börja träna direkt efter förlossningen. Nu var jag mamma och ville vara mitt bästa jag och inte välkomna ovanor.

Under mina år som förälder har jag fått lära mig att träna, jag har fått lära mig en god kosthållning men det allra viktigaste är att jag har hittat en balans. Jag har hittat det hälsosamma inom mig och det känns som en seger eftersom att jag i flera år tänkt annorlunda och sämre.

Idag är det helt ofattbart, idag skulle jag aldrig göra om det. Det är helt borta och därför är det skönt att skriva om det just för att det är så långt ifrån. Till dig som är inne i detta- ta dig ur den onda cirkeln. Våga be om hjälp och ha ett långsiktigt mål att bli väck beteendet. Fokusera på dina delmål och det finns hjälp att få. Till anhöriga så skickar jag varma kramar och hoppad att även ni ska få det stöd som ni behöver.

170 cm lång och en vikt på 52 kg (Min normalvikt ligger på 60 kg)

198092_10150458161130355_546802_n

31 Kommentarer

  1. Lovisa

    Du är så jävla cool, modig, stark, inspirerande & en förebild som lyfter detta ämne. Blir så glad och känner att vi kvinnor kan stå gemensamt och hålla varandras händer och ryggar när det gäller att backa varandra och inte låtas dras ner i psykisk ohälsa & ätstörningar pga av ett ohälsosamt skit ideal. Du är grym! 👊🧡

  2. Ellie

    Så fint att du delar med dig Palla, det behövs. Till Ida: jag arbetar som kurator på Ätstörningamottagningen på Psykiatriska Kliniken och kan slå fast att en ätstörning är en psykisk sjukdom. Det ser man även i registret för diagnoskoder där ätstörningar tillhör DSM 5 (psykisk sjukdom) istället för ICD 10 (fysisk sjukdom). Då var det klarlagt. 🙂

  3. Viktoria

    Har gått igenom detta helvete själv. Finns proffesionell hjälp att få på Stockholms centrum för ätstörningar. Man kan inte ta sig ur själv, måste ha hjälp. Tack för att du delar med dig Paula. De är en erfarenhet som vi blir starka av när man kommit ur sjukdomen.. Varm kram Viktoria

  4. Nathalie

    Åh så starkt av dig att berätta!! Jag tror att detta inlägg kan hjälpa många andra. I dagsläget är detta inget jag är i kontakt med (vad jag vet), men jag är ändå väldigt tacksam över att du delar med dig om något så personligt! Tack <3

  5. Anna

    Tårarna sprutar när jag läser ditt inlägg. blir så ledsen att läsa det du har behövt gå igenom, då jag gick igenom samma sak själv under flera år. Men blir samtidigt glad att din familj hjälpte dej på sånt fint sätt. Önskar min familj hade sett mig på samma sätt. Tur att man blir äldre och klokare! Stor kram

  6. Carro

    Dessa kommentarer från killar alltså! Kan folk bara hålla k*äften och sluta kommentera, pika, racka ner på och framhålla tjejers kroppar. Så tröttsamt. Det kan slå så fruktansvärt fel. Alla runt barn och unga människor behöver hålla det här i huvudet. Vet att en del unga killar drabbas också.

    Vilken tur att du kom ur beteendet Paula. Strongt av dig att dela med dig här också. 👍

  7. Jenny

    Starkt av dig att berätta detta. Har lidit av exakt samma problem men det var aldrig någon som ”kom på mig”, efter en lång tid insåg jag dock själv att det jag höll på med var fel och tog mig sakta men säkert tillbaka. Dock 5 år senare finns det fortfarande saker som hänger kvar, förbjuden mat, skuldkänslor osv. Du inspirerar mig.

  8. F

    Jepp ja har oxå haft samma problem, jag kommer ihåg en gång när en min kompis kommenterade att mitt öga var rött, det hade spruckit en blodådra i öga lr vad det nu händer när man spyr så ögonen nästan flyger ut 🙁 nu har jag kommit ganska långt från både svält o spy tiderna men nu o då slår tanken mj igen, ”kanske jag går o spyr efter det här” mn jag kämpar emot tankarna o så länge jag håller mj till en hälsosam kost och tränar regelbundet mår jag relativt bra. Mn min kroppsbild kommer nog alltid vara vriden, det spelar ingen roll vad nån säger men enligt mj är jag alltid störst o fetast. Mn jag jobbar på det oxå, försöker mest ignorera tankarna! Nu är jag redan 28 så mina spöken har följt mj långt mn jag mår bra och är lycklig o håller mina spöken på koppel! 🙂

  9. Linnéa

    Tack Paula. Mer än du faktiskt kan ana.

    Du anar kanske inte vad detta inlägg har för kraft Jag satt under en föreläsning, hamnade på din blogg och struntade i allt för att läsa detta inlägg och jag vill avsluta med: tack. Jag har haft en ätstörning i ungefär 5 år som varit svag, sedan växt och som sedan utvecklades som anorexia. Jag kände igen mig så mycket det du skrev, hur jag var du. Något som alltid hjälpt mig när jag varit sjuk är att höra andra berätta om sina berättelser, hur de kom ur det och hur de nu lever sina liv. Jag ser dom som mina idoler, och nu är du även en av mina idoler. Jag har nu dig i min hjärna när jag mår dåligt, tack för det. Jag vill säga att jag är frisk, men det är jag inte, men jag vet inte om man någonsin blir det, exakt så som du beskrev att tankar alltid finns kvar men man lär sig hantera dom. Jag försöker idag hantera mina tankar och lyckas för det mesta men faller ibland tillbaka.

    Jag försöker pussla ihop mitt liv med min ätstörning med vardagen, ideal, media och allmän påverkning från allt och alla. Ibland kväver universum mig, men då det gör det kommer bland annat detta inlägg ge mig ro. Inte bara detta inlägg dock, utan hela du kommer kunna ge mig ro för se vart du är idag, en prima idol. Jag önskar flera liknande inlägg för att detta hjälper mig så så mycket, och säkert andra i samma situation.

    Jag tackar dig igen Paula och önskar dig allt väl.

  10. Mini-du

    Älskar dig! Tack för att du delar med dig. Jag har vart med om samma och gör det fortfarande någon gång ibland. Och som du är jag med lycklig överlag, med undantag såklart men så är ju livet. Tack för att du ger hopp om en friskare hjärna <3

  11. Ida

    Varför fick inte min kommentar vara kvar? Shit alltså skrev bara att du inte är psykiskt sjuk för att man har en ätstörning, du lever verkligen i förnekelse och kan inte ta när någon säger tvärtemot dig. Prova lev med en psykiskt sjuk människa så får du se vad psykiskt sjuk är!!!!

    1. Marie

      Ätstörningar såsom Anorexia Nervosa och Bulimia Nervosa är psykiatriska diagnoser. Dessa skulle kunna kallas för psykiska sjukdomar. Sedan finns det många psykiatriska diagnoser/sjukdomar/tillstånd och alla ter sig förstås olika. Det vill säga att det inte finns någon mall för hur en person med psykisk sjukdom/ohälsa är eller vilka symptom som hen har. Källa: Allgulander (2014) Klinisk Psykiatri.

    2. Fia

      Psykiskt sjuk är inte enbart EN diagnos, den kan yttra sig på många sätt. Så du ska ju inte berätta för Paula om hon varit psykiskt sjuk eller ej.
      Psykisk störning betyder en avvikelse, vilket en ätstörning är.

    3. Camilla

      Fast du har fel. Ätstörningar är allvarliga psykiska sjukdomar, det är ett faktum. Dessa sjukdomar är dessutom väldigt svårbehandlade, medför stort lidande för både den drabbade och dess anhöriga och har bland den högsta dödligheten av alla psykiska sjukdomar. Det är extremt nedvärderande att uttrycka sig på det sättet du gör. /hon som forskar på ätstörningar

    4. Ida

      Fast en ätstörning är en psykisk (och även fysisk) sjukdom. Så du har fel. Och det är förmodligen anledningen till att din kommentar blev borttagen. Men kanske mest för att du kommenterar okänsligt på ett känsligt inlägg och för att det du säger är totalt orelevant i det här sammanhanget

  12. Annica

    För min del har jag fortfarande alla tankar kvar. Jag… jag är nu 26 år. Haft dessa problem i 13 år. Halva mitt liv. Ätstörning UNS. Skitsak.

    Men. Jag kämpar på. Försöker att inte få tankarna till ”aktion” i och med mina tre småttingar hemma. Vill verka nyttig, sund och stark i mig själv. Tvärtom mot vad jag egentligen känner.

  13. Nathalie

    Jag har haft/har både anorexi och bulimi och har varit sjuk i flera år nu med lite halvfriska perioder emellan. Det är svårt att förklara detta med ätstörningar för egentligen låter det ju ganska ologiskt när man uttalar sina problem högt. Många i ens omgivning förstår inte alls vh menar på att ”det är väl bara att sluta”, men nej. Det är som en drog och ger lyckokänslor just för stunden. När jag var som sjukast i min bulimi längtade jag efter att äta och spy. Ingen ångest för fem öre och det är ju det som är det svåra med just ätstörningar, att det tyvärr ger falska positiva känslor. Det är svårt att sluta med någonting man ”mår bra” av.

    Idag är jag bra mycket friskare även om jag inte är helt frisk. Svälten är någonting jag tyvärr tar till när livet blir tufft vilket det ofta är med tanke på att jag även lider av depression och ångest.

    Starkt att du berättar det här <3 vi är inte ensamma även om det ibland kan kännas så!
    Stor kram <3

  14. Elin

    Jag hade anorexia i min tonår ( från 14 år till 18 år) och var så dålig att jag pendlade mellan döende och levande typ. Idag är jag 23 och frisk vilket jag är stolt över. Jag och min sambo jobbar på att få barn men min hemliga oro jag har är att om vi blir gravida att jag kommer få tillbaka en del av anorexin. Jag tror inte att det kommer ske då jag är mycket starkare och mår så mycket bättre nu men ändå. Oron finns

    1. sofia

      Vet inte om du läser detta Elin. Men jag tror inte du behöver vara orolig. Jag hade en lång bakgrund av ätstörningar från tonår upp till vuxen ålder. Jag blev inte ”frisk” förrän jag var 24. Vid 26 fick jag min dotter och jag var livrädd att anorexin skulle komma tillbaka.
      Tankarna kom, absolut. Men jag var beredd de skulle komma så det hjälpte motarbeta. Och när jag höll min dotter i famnen kändes det verkligen inte lockande för fem öre svälta sig. Den kärlek jag fylldes av var jag inte beredd på att det skulle vara så stor, även om vi hade längtat. Jag kände att min lilla tjej behöver sin mamma och att jag måste finnas för min och hennes skull.
      Så jag tror inte du behöver oroa dig. Tankar kan komma, men det är bara tankar och inget annat.
      Njut av graviditeten när den kommer och tänk så häftigt det är att det bor en liten person i din mage snart 🙂
      Lycka till!

    2. sofia

      Vet inte om du läser detta Elin. Men jag tror inte du behöver vara orolig. Jag hade en lång bakgrund av ätstörningar från tonår upp till vuxen ålder. Jag blev inte ”frisk” förrän jag var 24. Vid 26 fick jag min dotter och jag var livrädd att anorexin skulle komma tillbaka.
      Tankarna kom, absolut. Men jag var beredd de skulle komma så det hjälpte motarbeta. Och när jag höll min dotter i famnen kändes det verkligen inte lockande för fem öre svälta sig. Den kärlek jag fylldes av var jag inte beredd på att det skulle vara så stor, även om vi hade längtat. Jag kände att min lilla tjej behöver sin mamma och att jag måste finnas för min och hennes skull.
      Så jag tror inte du behöver oroa dig. Tankar kan komma, men det är bara tankar och inget annat.
      Njut av graviditeten när den kommer och tänk så häftigt det är att det bor en liten person i din mage snart 🙂
      Lycka till!

  15. Sanna

    Ah vad fint att du skriver om detta! Jag hade samma problem som du, har mestadels gatt over nu men vad stodjande det hade kants att fa lasa ngt sant har nar man var mitt i det. Du ar sa bra Paula <3

Visa alla 31 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com