Den värsta perioden i mitt liv | Paula Rosas
paulas

Paula Rosas

Annons

Den värsta perioden i mitt liv

Jag måste få lyfta Jessica Lagergrens mod i att dela med sig av resan till syskon på hennes sociala medier. Hon delar med sig av frustration, ägglossningstest och en önskan om att deras Elsa ska få en storasyster.

Hennes resa och texter smärtar mig, för jag vet precis vad hon går igenom. Givetvis skiljer sig våra erfarenheter men just det där med att inte bli gravid när man inte vill något annat är SÅ HEMSKT!

Det tog sju månader, och två missfall innan Leonore planterades i min mage. I efterhand är sju månader inte alls en ovanligt lång period. Man brukar säga att snitt tiden för att bli planerat gravid är sex månader.

Under våra sju månader blev jag knäpp. Jag tänkte inte på något annat än graviditet och önskan om ett till barn. Det kändes ännu viktigare att ge Molly syskon än någonsin (jag fick mitt första syskon när jag var åtta och visste tidigt att jag ville ge mina barn ett relativt tätt syskon). Under den här perioden var jag ofta ledsen och frustrerad. Vi grät av lycka två gånger för att vi hade blivit gravida men de slutade med missfall. Ett i vecka fem och ett i vecka nio. Relativt tidiga missfall men oj vad de smärtade. Samtidigt som alla andra blev gravida med sina andra barn. Det var svårt att inte känna sig missunnsam.

Det allra värsta, enligt min erfarenhet av att jaga en graviditet var tvåsamheten mellan mig och Hugo. Den blev påtvingad och det var också hemskt. Minns att när jag väl blev gravid med Leonore tänkte jag ”jag vill inte bli rörd på hela graviditeten”. Det var också läskigt. Vi hade gjort samlevnad till ett måste, och jag oroade mig över hur vi någonsin skulle kunna gå tillbaka till passion och lust men tiden löste det också.

Det smärtar i mig att läsa om Jessicas resa just nu samtidigt som jag tycker att hon är så himla cool och stark som delar med dig av just det här. Vår resa har gjort mig ödmjuk gällande graviditet. Det är mycket som ska klaffa för att det ska bli ett barn och det är frustrerande att jaga den där graviditeten.

Jessicas resa behövs, tror att många inklusive mig själv känner igen sig. Visste du också att det är en av fem som får missfall? Det är alltså supervanligt! Jag hejar på dig Jessica, låt denna resa ge er det ni önskar. Jag önskar dig ett till barn och att Elsa får bli storasyster. Kämpa på, gråt när du behöver det och finn stöd i dina nära och kära💗

Tillslut kom vår sista pusselbit. Vår älskade Leonore aka Tiki

Skulle ta 20 missfall till för din skull💗

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
paulas

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Becca

    Vi började försöka få vårt första barn när ni fick Molly. Nu är vi inne på ivf behandling nr 2. Har aldrig fått ett plus. Det smärtar att aldrig få veta om man kommer få bli mamma 💔

  2. Jessica

    Över två år har jag och min sambo försökt nu. Två plus, två missfall. Det sista var ett MA, ett missfall som uteblev. Gick till v13 och kroppen trodde den fortfarande var gravid, men fostret hade dött redan i v7. Efter det en 8 veckor lång process som slutade i att jag fick skrapas.

    Fick 6 månader senare diagnosen PCOS, och har ännu inte blivit gravid igen efter missfallet i september förra året. Vi kämpar dagligen, men det lossnar inte. Nu har vi tappat all energi till att ens ligga. Kärleken mellan mig och min sambo är starkare än någonsin men viljan att ligga finns inte. För det känns som att det leder inte till någonting längre. Jag kan inte ens förmå mig att lyfta luren för att ringa till min gynekolog för att be om hjälp…

  3. Tova

    Vi försökte i 6-7 månader, är nu i vecka 17, så hoppas allt går bra! Men man blev alltid så besviken varje månad när mensen kom, alla runt omkring blev gravida. Det värsta är folk som blev gravida fast de inte ville /av misstag. Då kände man att det var såå orättvist!

  4. Anonym

    Börjar man läsa om hur mycket som ska klaffa för att en graviditet ska bli till så är det ganska otroligt att det ens blir några barn.

    Jag och min fd sambo försökte få barn i 5år, men det hände absolut ingenting. Vi flyttade ifrån varandra och det tog en månad så var hans nya tjej gravid. Och här står jag, absolut med ett bra liv med min nuvarande sambo och bonusdotter, men åren fortsätter gå och det blir nog inga barn för mig.

    Personer i min omkrets som fick barn när vi började försöka, har nu 2-3 barn där dom äldsta är 6-7år. Också får man höra flera gånger i veckan att ”det är väl dags snart?”. Ja, hade man fått bestämma sånt så hade ju livet varit lättare. 🙄

  5. Johanna

    Jag fick ett missfall i v.8 får en månad sen. Jag kom ihåg att du skrivit om det och när jag läste dina gamla inlägg blev jag så tagen. Du satte ord på mina känslor exakt. Hur en osympatisk läkare behandlat dig som en i mängden, som statistik. Din ord hjälpte mig att förstå varför jag var så skakad och arg och ledsen fastän jag inte hunnit vara gravid så länge. Att det finns sånna som dig och Jessica, som vågar dela med sig även av det svåra betyder så mycket! <3

  6. Nathalie

    Vi försökte i 4 år tills lillasyster kom i magen ( efter att vi blivit inskrivna och börjat med undersökningar på mama mia ) och det behlvdes 2 undersökningar utav 3 för lillasyster låg redan i magen. Det va bara själva processen som skulle startas och utredas då släppte pressen troligen för då ”hängde” det på någon annan. Nu är lilla syster här hon tyckte vi väntat tillräckligt så hon kom 3 månder för tidigt född 26+6 och är idag 5 veckor på söndag.

  7. A

    Jag fick ett ”uteblivet missfall”, där fostret dog i vecka 9 men kroppen fortsatte vara gravid i 4 veckor till. Det var först på ultraljudet som vi fick veta att det varit dött så länge.
    Jag blev alldeles krossad. Jag hade ju passerat v12 och pustat ut…
    Nu är jag gravid igen, i v18, och jag är livrädd för att något ska gå snett…
    Missfall är ett jätte viktigt ämne att prata om, just för att det är så vanligt, och man behöver stöttningen när man själv går igenom det..

  8. Malin

    Så viktigt att detta ämne berörs, vi är mitt uppe i ivf behandling för att försöka få vårat första barn. Det är inte så ”bara” att ”skaffa” barn. Liv är verkligen mirakel när dom blir till!

  9. Sanna

    Jag har inte fått missfall men jag har samma känsla som du har. Får 1 år sen började vi försöka med ett syskon, efter några månader så fick vi reda att min svägerska var gravid och jag tyckte det var så jobbigt då det inte hände nått för oss. Efter vi försökt i 6 månader så blev jag jätte sjuk och höll på att inte överleva och fick en kronisk sjukdom som heter stilla sjukdom, just då var jag så glad att vi inte hade blivit gravida då barnet troligtvis inte hade klarat sig och troligtvis inte jag heller. Nu måste vi vänta tills tidigast till sommar innan vi får försöka igen för att min kropp måste återhämta sig men jag känner så stress för det. Stressen jag känner är att jag ville helst inte ha för långt mellan barnen och som minst kommer det bli 4,5 år men det värsta är att jag är rädd för att jag inte kommer klara av ett barn till pågrund av min sjukdom som just nu gör att jag har ont i kroppen 24h om dygnet och är ofta så trött så jag känner mig som en zombie. Får nästan panik när nån man känner berättar att dom är gravida då jag inte vill nått hellre än att ge min son ett syskon och har svårt att glädjas åt andra även fast jag vill det. Ett barn är ju livets gåva.

  10. Josefine

    Jag har aldrig behövt gå igenom ett missfall, vi hade turen att bli gravida på första försöket med min tremånaders älskade Leo, men jag ville bara skicka en stor kram till alla ni där ute som kämpar på. Ni är så starka!! ❤️

  11. Besviken

    Kul, jag är gravid i v.6 bara att vänta till v.9 då så kommer missfall för det är så vanligt… aldrig läser jag om folk som skriver oroa er inte njut av tiden istället bara bloggare och andra som säger missfall är vanligt såhär och såhär många får missfall du är inte ensam….

    1. J

      Paulas erfarenhet är ju hennes att berätta om. Hur du väljer att ta det är inte hennes ansvar. Hon säger inte att alla får det, hon ger dig siffrorna en av fem och om du inte kan fokusera på något annat än risken är det något du behöver hantera, inte Paula eller någon annan.

  12. Anna

    Hej fina Paula.. förstår precis vad du gick igenom. Jag är i samma sits just nu. Fick en underbar liten som för 2,5 år sedan.. Han blev till typ på första försöket. Graviditet & förlossning var inga konstigheter. Jag hade precis börjat jobba igen under sommaren 2017 och då kände vi att vi skulle försöka igen. Det var en stressig sommar. Blev gravid i oktober & fick snabba symtom. Hade endast vetat om graviditeten i en vecka innan den rycktes ifrån mig. Fick missfall i vecka 7. Sedan tog det ett bra tag att bli gravid igen. Det var en otroligt stressig höst känslomässigt då en familjemedlem var dålig. I april upptäckte vi att jag var gravid igen. Hade vetat om graviditeten i en vecka (igen).. En dag skulle jag ut med min lilla familj när de kändes som en missfall. Gick på toa – inget blod. Jag fick otroligt ont i ryggen/svanken o ”missfalls-ont”. Gick och la mig i några timmar & vaknade upp öm i magen, långt in på vänster sida. De var så hela den dagen. Bara av att tex. tömma diskmaskinen gjorde att jag fick ont igen men de var hanterbart. Tänkte att de är nog ett långdraget missfall.
    Mot kvällen när vi bäddade ner oss började de bara smärta mer o mer tills att jag inte kunde hantera smärtan. Kunde liksom inte röra mig. Varken ligga på rygg, sida, stå, ta upp benen nada.. Min sambo fick åka & hämta min mamma som inte bor så långt bort så hon kunde passa sonen som sov. under den tiden trodde jag nästan att jag skulle dö… dom fick hjälpa mig att klä på mig, dra upp mig ur sängen där jag höll på svimma av smärta. Min sambo fick lyfta mig in i bilen o allt gjorde bara så ont. Värre än förlossningsvärkarna! Kommer fram o får åka rullstol, lägger mig på britsen där prover tas. Får gå kissa för att de ville veta om jag verkligen var gravid. Svimmar där och vaknar upp på britsen. Jour läkaren kommer & gör ett vaginalt ultaljud som gör så fruktansvärt ont. Det var vad dom misstänkte… ett utomkvedshavandeskap (visste inte ens vad det var då, hade ju aldrig hört om detta?), min högra äggledare hade exploderad och min mage var fyllt med blod. Blev akut opererad, titthål men ändå större ärr. Dom skrapade bort vårt efterlängtade foster & tog bort min ena äggledare… Vaknade och bara grät, förvirrad, vad hände? kan jag bli gravid? vågar jag ens? frågorna var många och svaren var för få. Åkte därifrån halft deprimerad. Chockad. All personal var helt underbar, jour läkaren var också snäll men det kändes som att detta inte var ”något speciellt” för henne. Jag vågade knappt fråga, ville prata med någon liksom… Blev sjukskriven 2v. Fick inte försöka bli gravid på 3 mån. Nu sitter vi här, försökt men inte plussat ännu.. min kropp skriker efter en graviditet och samtidigt är jag rädd att jag kanske inte kan bli de även om
    personalen sa att man kan bli, men de kan även vara svårare.. Mina vänner börjar få sina andra barn, folk frågar när det är dags för nr 2…. och de ända jag gör är att längta.
    Önskar att man pratade mer om just utomkvedshavandeskap. Det känns lite tabu belagt?

    du läser säkert inte detta… förstår att du får många meddelanden..
    hoppas du får en underbar weekend i spanien!

  13. Hanna

    Går igenom exakt samma sak i detta nu..
    det tog oss 7 månader att bli gravida första gången. Det slutade i missfall i vecka 9. Sedan tog det 3 månader och vi blev gravida som även det slutade i missfall.. 2 månader senare flyttade vår älskade lilla Liam in i min mage, men i vecka 24 vändes hela vår värld upp och ner och vi blev inlagda för jag fick grov havandeskapsförgiftning. De var tvungna att starta förlossningen för att jag skulle överleva. Liam hade inte fått tillräckligt med näring av min moderkaka så han var hälften så stor som han borde varit vilket också resulterade i att han inte klarade förlossningen. Att veta att ens sons liv ska tas ifrån mig för att hans mamma ska få leva, det smärtar så oerhört mycket. Det finns verkligen ingen rättvisa här i världen…
    Efter 3 månader av sorgearbete började vi försöka igen. Efter 6 månader fick vi veta att vi var gravida igen, så otroligt lyckliga över det men det slutade i missfall i vecka 5. Sen nu har vi försökt i några månader och blev till vår förvåning gravida denna månaden. Men igår fick jag mitt fjärde missfall, så nu har jag gett upp. Vi har sökt hjälp nu men det tar 3 månader innan vi får komma på samtal..

    Det här med barn är verkligen ingen självklarhet.. ❤️

    1. Madeleine

      ❤❤❤❤❤ ville bara skicka massa kärlek till er. Så sorligt och rörande! Hoppas ni får barn snart på ett eller annat sätt ❤❤❤❤❤

  14. Sara

    Vi har försökt i 4 är, nästa vecka har vi planerat kejsarsnitt för att äntligen bli föräldrar. Vi försökte naturligt i 1,5 år, sen 15 månader med hormontabletter. Då gör man ett vaginalt ultraljud en gång i månaden o får ett antal timmar på sig att sen ha sex, vanligtvis mellan 12-24 timmar. Att få gå över till IVF kändes som en befrielse. Inga mer tvångssamlag. 1,5 år o 4 ivf behandlingar senare fick vi äntligen vårt första plus. Barnlöshetsresan är det hemskaste jag vart med om, jag fick en depression o går fortfarande hos en psykolog som är specialist på trauman två gånger i veckan. Vi är många här ute som kämpar 💓

  15. Pumpan

    Går igenom precis samma just nu.. i två år har jag och min sambo försökt göra ett syskon till vår fantastiska dotter. Som varje dag uttrycker sin längtan efter en bebis.. där hon fått stå jämte och se sin faster få två täta barn och hennes egen och vår längtan blir större.
    Känner inte igen mig själv, unnar ingen ett barn just nu.. vill knappt vara i närheten av mina näras barn. Allt gör ont.
    Genomgår första försöket med Letrozol, ovitrelle och insemination. Vad gör jag om mensen kommer om 10 dagar?! 🙁

  16. Annika

    Fick missfall i v.9 dagen efter vi berättat för mina föräldrar och min mormor att vi skulle få vårt andra barn. Det kändes ungefär som någon slet hjärtat ur min kropp. Vi hade tur dock och jag blev gravid redan nästa ägglossning. Men det var svårt att känna glädje de första månderna under nästa graviditet då oron fanns där hela tiden att något skulle gå fel igen. Lider verkligen med de som är ofrivilligt barnlösa 🙁

  17. Zanna Netzell

    Detta är ett så viktigt ämne. Blir så glad att du skriver om det igen.
    Till er där ute som kämpar, vill jag ge en stor kram <3
    Efter fem tidiga missfall, fick vi äntligen en pojke. Och sen två till missfall, innan lillebror. Känner igen mig så under du skriver. För mig kändes det skönt att läsa andras historier, se det där ljuset i tunneln.

  18. Sofie

    Vi är i detta nu också efter att ha fått ett uteblivet missfall i v 13 😢. Efter ett utdraget missfall med blödningar i över 3 månader så kämpar vi nu på igen med att försöka bli gravida. Det känns som att alla runt omkring en blir gravida förutom vi. Jag är som besatt! Jag vill bara få vårt första barn! Jag är inne och kollar min NC app 10 gånger (ibland fler) om dagen, trots att jag vet att inget ändras under en dag. Stressen för att inte missa ägglossning och planerande kring allting dödar all romantik. Jag har aldrig varit med om något såhär psykiskt påfrestande förr. Och folk i ens närhet förstår verkligen inte hur man känner. Vi skulle egentligen fått vår bebis den 23 december. I vanliga fall ÄLSKAR jag julen men detta året vill jag bara ligga under ett täcke och gråta. Jag hoppas att vi plussar snart igen och att det går hela vägen ❤️

  19. Victoria

    Vi bär missfall bakom oss, även om vi är en av många som hade turen att inte behöva ”försöka” så länge. Vi blev gravida samma månad jag tog ut spiralen! Lyckan var enorm men 10 dagar efter plusset kom blödningarna. Vi fick bekräftat missfall på gyn samma kväll. Det var en sådan enorm sorg så det går inte att beskriva, när vi bara fem veckor efter MF fick vårt andra plus var rädslan enorm. Varje toa besök var hemskt men nu är han här! Vår älskade Levon. Snart fyra månader! Missfall talas det sällan om och fler går igenom det än vad man tror.

  20. Emma

    Man önskar ingen frustrationen och tårarna som man upplever när man försöker, och absolut inte ett missfall.. men det är ändå skönt att veta att man inte är ensam! Tack för ditt inlägg!

    I våras blev jag och sambon gravida med första barnet och lyckan var TOTAL. Graviditeten slutade i missfall i vecka 9 och det är det värsta jag varit med om – både psykiskt och fysiskt. Sorgen hänger fortfarande i och den går inte ens att beskriva.

    Nu är vi igång igen och försöker bli gravida, och vilken jävla resa det är. Så mycket olika känslor och den fruktansvärda besvikelsen varje månad när mensen kommer.. Jag vill ju bara få bli gravid igen och det är typ det enda jag tänker på hela dagarna. Så svårt att bara släppa det och ”slappna av”. 😔

    Jag hoppas att det är vår tur snart igen.

  21. Ann

    1 graviditeten tog 1 ägglossning
    Andra 2 ägglossningar men sen missfall
    Tredje gången gillt tänkte vi. Kollade trosorna med nervositeten varje gång med risk för missfall. Vecka 13 kom o jag berättade för några på jobbet för nu skulle ju risken för missfall minska.
    Den kvällen blödde jag på jobbet. Trosorna , byxorna , rann blod. Grät o var helt förtvivlad. Hade inga problem att bli gravid, problemet var att behålla barnet. Efter en veckas förtvivlan o tårar skulle läkaren undersöka mig. Vad upptäcker han då? Jo ett tickande hjärta. Men brevid fostret ligger ett hematom ( missfallet). det vsr alltså tvillingar.. o nu är han över 1 år

  22. Missfall

    Åh jag är precis i det just nu 🙁
    Vi har försökt få ett syskon i snart två år. Tre missfall har jag fått, ett i vecka 12 dagen innan vi skulle berätta för storasyster. Så smärtsamt. Nu är jag gravid igen och de misstänker ett fjärde missfall. Känner mig så ledsen och så uppgiven. Jag önskar inget hellre än att vår stora tjej ska få ett syskon precis som alla hennes kompisar och kusiner. Tack för att du berättar om din resa. Det är viktigt att våga prata om <3

Annons