Har du någon gång varit med om att du vill skratta men det kommer bara gråt? När Hugo såg att jag kom gråtandes såg jag på hans ögon att han uppfattade det som att något var fel.

Hugo: Älskling vad är det?

Paula: Jag vet inte, jag är bara så glad.

Hugo: Du är bäst♥️

Jag grät när jag kom i mål, och det var rena glädjetårar. För att jag lyckades göra mig av med min egna psykiska spärr. Vid mållinjen slutade jag att vara livrädd för just milen, som jag har varit fram tills loppet. Jag grät också utav lättnad för jag var nog mer nervös i förra veckan än vad jag vågade erkänna.

Inför loppet gjorde jag mitt bästa. Under lördagens morgon fick jag kärlek och pepp från tjejerna. Dom visste om att mamma var nervös och dom lovade att dom skulle heja på mig. När vi stack hemifrån och skulle åka till tjejmilen försvann fokuset från mig vilket var skönt. Dom cyklade, så höll koll på dom och trafiken, på gärdet fanns en massa roligt för barn så jag sprang som en dåre för att inte tappa bort dom. Blev uppslukad av stämningen och tyckte att hela evenemanget kändes folkligt och trevligt.

Iakttog andra kvinnor som skulle springa. Äldre damer och yngre tjejer. Vilket gäng. I lördags var vi 30.000 kvinnor som sprang. Det kändes fint att ta del av den girl powern och att min första mil fick jag dela med medsystrar.

Löpningen:

Jag var säker på att min dipp skulle komma vid sex-sju km. Jag och Pischa sprang tillsammans och hittade ett tempo som funkade för oss båda. Ibland pratade vi, ibland sprang vi tysta. Milen gick runt Djurgården på slingor jag aldrig har sett förut. Det var en riktigt vacker slinga som jag kommer att åka tillbaka till när jag vill springa eller gå i vacker miljö.

Jag höll mig till min plan och drack inte. Stannade inte fören vid mållinjen. Den där dippen kom aldrig, utan istället kunde jag öka mitt tempo för varje km. Dom två sista innan mål stack jag faktiskt från Pischa. Jag ville se hur fort jag faktiskt kunde springa, och sprang som att jag blev jagad. Det kändes magiskt. Jag kände mig fri, och ett med mig själv. Det var bara jag, och min andning. Tankarna fanns inte, och jag tycker om den känslan av att vara tankelös för en liten stund.

Det mäktigaste av allt var att väl i mål kände jag mig fortfarande pigg, fräsch och stark. Inte alls dränerad, utan nästan så pigg att jag hade kunnat springa en mil till. Kroppen värkte inte, utan det gjorde bara hjärtat. Det värkte av stolthet över mig själv. Jag som hatat att springa i nästan hela mitt liv, lärt mig att springa efter att ha fött två barn, hon som kom med minst 13 ursäkter för att inte delta alls i loppet fixade det. Och jag kom dessutom in under timmen- det tog 57 minuter för mig.

Minus: Egentligen har jag inga negativa känslor eller tankar om lördagen. En miss av arrangemanget var att det inte alls fanns många toaletter. Jag stod i kö i nästan 40 minuter för att få kissa och efter det vågade jag inte dricka mer men tror att jag hade behövt lite vatten innan starten.

Under loppet var man tvungen att vara ganska lösnings orienterad. Alla sprang såklart i deras egna tempo och jag och Pischa ville springa förbi. Vi sprang mest i kanten så att våra omkörningar inte skulle störa hon som vi ville komma förbi.

Tankar inför framtiden: Det här ruset som jag upplevt efter tjejmilen vill jag uppleva igen. Jag vill springa mer, och jag vill springa längre. Halvmaran är 2,2 mil. Det skulle jag vilja fixa.

Om jag la ett lite större krut på löpning så tror jag att jag skulle kunna utvecklas. Pischa kallar alltid mig för gasellen och nu när jag har tänkt till så är jag byggd på ett sådant sätt som skulle vara förmånligt för just löpning. Jag är ganska lång, har långa muskler och är väldigt rak i min kroppsform. Jag kanske till och med faktiskt ser ut som en löpare!

Nästa lopp blir redan om två veckor. Då springer jag och Hugo action run med ett gäng vänner. Fem km och 30 hinder, det kommer att bli roligt.

–Tough Viking vill jag springa

–Midnattsloppet

–Halvmaran

Tänk vad lustigt det kan vara. Att saker som skrämmer en kan vända och bli till nya intressen. Till nya mål och till nya drömmar. Jag kom till gärdet livrädd i lördags, och åkte där ifrån med nytt mod. Tack tjejmilen och tack Clean för att ni gav mig denna upplevelse. Tack älskade Pischa för att du sprang med mig, och tack till alla andra 30.000 kvinnor för att vi fick dela lördagen tillsammans. Tack Molly och Leonore för att ni hejade på mig♥️

Var det någon av er som sprang i lördags? Kändes det bra? 😃