Tankar
TankarTipsTräning

Träna för hjärnan

Inget är sommar så mycket som Sommar i P1! Den där meloditrudelutten i början är sommarens soundtrack. Lyssnar ni och har ni fått några favoriter? Jag skrev ju om Isabella Löwengrips sommarprat för några veckor sen och nu vill jag prata om en av mina favoriter i sommar!

Anders Hansen som är psykiater och har skrivit böckerna Hjärnstark och Skärmhjärnan. Han pratar naturligtvis om… hjärnan!

”Vi lever längre och är friskare än någon gång tidigare i människans historia. Ändå äter över en miljon svenskar medicin mot depression. I mitt Sommar undrar jag varför vi mår så dåligt när vi har det så bra – och vad kan vi göra åt det.”
HÄR kan du lyssna på hans sommarprat!

Anders Hansen

Hur ruskigt är det inte att var 9e svensk äter antidepressiva? Och då menar jag inte att jag är emot antidepressiva på något sätt men hur hemskt är det inte att så många mår så pass dåligt? Något som gjorde mig glad var att halva pratet handlade om motion och vilka effekter det har för hjärnan. Att det inte bara är att ”du får energi av att träna” utan att det faktiskt hjälper våra hjärnor att utvecklas. Att regelbunden träning kan motverka att vi får sämre minne till exempel. Eller att man faktiskt blir mer kreativ av en snabb promenad!
”Genom att träna våra fysiska muskler tränar vi också våra mentala”. Sommarpratet känns som ett kvitto på att vi gör rätt i värdera träningen högt och att vi ständigt letar aktivering av kroppen i vardagen. Det känns skönt att träningen inte bara är en investering i att orka mer och ha energi utan också för våra hjärnor och för våra barns psykiska hälsa.

Något som fastnade i mig var att tänka på  motion som en krockkudde mot psykisk ohälsa – du kanske krockar ändå men du får en lite mjukare dämpning. För det verkar knappast vara en slump att den psykiska ohälsan ökar bland unga samtidigt som rörelse och motion minskar… en stor bov i det är skärmarna. Allra mest mobilen som vi har med oss hela tiden. Visst litar man nästan inte på någon som inte svarat på sms med orsaken att den inte hade mobilen med sig? För det känns ju som att alla har den i fickan eller handen för jämnan. 

Jag gillade med pratet att han inte är helt svart och vit. Han säger inte bara att ”ingen skärmtid, punkt!” utan lyfter fram att mobilen är en fantastisk pryl och att den är här för att stanna. Men att det finns risker med användandet och att det kan vara bra att reflektera över användningen. Det skrämmer mig att barn använder mobilen typ 6 timmar per dag. Det är ju hur lång tid som helst! Jag tror verkligen på det han sa om ”Digital disciplin”. Mobilen/internet/sociala medier är här för att stanna så vi måste lära oss hantera den. Inte låta den ta tid som vi missar i verkligheten. Det tänker jag mycket på i och med mitt jobb. Att koncentrera tiden till mobilen så att jag kan bocka av och sen lägga undan. Jag vill inte vara en zombie som sitter och glor i skärmen när jag umgås med andra. Jag försöker oftast, om det är något som måste göras, säga till dem jag är med att ”jag måste bara fixa detta, vänta en stund” och sen när det är gjort så lägger jag undan mobilen. För det är svårt att konkurrera med uppmärksamheten med en mobil som plingar till. Han pratade om koncentrationstester där de som har mobilen med sig i fickan inte alls kan fokusera på samma sätt. Eller två som har ett samtal och så ligger mobilen på bordet – då tycker den personen som har mobilen framme att samtalet är tråkigare (än om den inte skulle haft mobilen). Där kan jag verkligen känna igen Hugo – om telefonen finns i närheten så zoomar han ut och tar in knappt hälften av det man säger. Det kan göra mig tokig när man umgås med folk och han liksom inte ”är med” utan är i telefonen. 

Jag rekommenderar verkligen er som inte har lyssnat på hans prat att göra det för jag tror ämnet är så viktigt att ha med sig i vardagen! Att ha reglerad skärmtid både för barn och vuxna. Jag känner mig trygg i att vi än så länge har en bra nivå för våra ungar med skärmarna. Visst får de hålla på med iPaden och kanske lite extra vissa dagar eller stunder (typ på resor eller när de är sjuka) men de är långt ifrån 6 timmar. Våra ungar leker och stojar och är aktiva så det räcker och blir över så då kan jag känner mig trygg i att koppla av med en film eller lite spel på plattan innan middagen. Men om de skulle välja bort fysiska aktiviteter och utflykter för att hålla på med skärmarna skulle det ringa en varningsklocka i mig. Jag tycker nog det är viktigare att jag och Hugo tänker på vår skärmtid faktiskt. Att lägga bort telefonerna och inte bara lägga på bordet utan lämna i ett annat rum. Att kanske skaffa en vanlig väckarklocka istället och lämna mobilerna på laddning i hallen under natten. Hur gör ni med telefonerna och deras del i vardagen?

Med sommarpratet bockar jag av vikten av rörelse för hjärnan och känner att den har vi! Och vad gäller den digitala disciplinen tar jag med mig den och jobbar på under sommaren. Livet är här och nu – visst pågår det saker i mobilen som måste bockas av men vi får inte missa det som händer i verkligheten under tiden. 

 

8 Kommentarer

  1. Mia

    Träning är alltid bra, men det gör inte någon större skillnad mer än kortvarigt om man lider av verklig psykisk ohälsa. /en som gör det

  2. Lisa

    Åh har bara väntat på att du ska ta upp detta sommarpratet, de är så otroligt viktigt! Fick mig själv en tankeställare och gillar verkligen hur du tar upp det så fler kan lyssna på det. Är så glad att jag också hittat till din blogg med massa inspiration till träning, känns ännu viktigare nu än innan. Och tänkt hur många du kan inspirera att röra på sig! Fortsätt som du gör, du är grym!

    1. Sunshine

      Stort tack för tagit upp detta ämnen. Jag har mått dåligt till och från. Ska nu satsa hel hjärtat på olika motionsformer

  3. Julia

    Åh det är mitt hittills absoluta favorit avsnitt. Samma som dig så är verkligen sommar i P1 sommar för mig, älskar att följa dom. Anders är sedan innan en stor favorit hos mig, jag själv jobbar som sjuksköterska och jag brinner både för mitt yrke men också för min livsstil med träning och hälsa. Sträcklyssnade hans bok hjärnstark och kände mest ”YES” äntligen en person som pratar om vikten av motion, träning och hälsa på ett så brett sätt som faktiskt finns bevisat, där kan liksom ingen komma och säga något annat. Jag tycker det är så häftigt att träning gör SÅ mycket positivt för oss och jag älskar att trycka på om det inom mitt yrke! Ha en fortsatt fin resa <3

  4. Jos

    Otroligt viktigt ämne, säger jag som sitter framför mobilen vid frukosten 🙁 Det är verkligen svårt att slita sig när mobilen blir som en tillgång till andra människor socialt.. Huh. Kram och ha en bra sommar Paula, uppskattar dina inlägg

  5. E

    Mobilen på flygplansläge under natten och så stänger vi alltid av wi-fi alltså modemet när vi sover kram

    Ladda ej på natten tänk på brandrisken !

  6. Vendela

    Vet inte om min andra kommentar inte kom fram… Skrev i alla fall typ såhär: Jag åker till Sthlm imorgon och är exakt lika galen i chevre som du är. Så nu är min fråga vart jag ska ta mig för att äta Stockholms bästa chevresallad? Flera förslag är välkomna för man kan ju faktiskt äta chevresallad flera gånger om dagen. Tack för bra inspo!

  7. Tuuli Björklund

    Tänkte köpa en vanlig väckarklocka istället för mobilväckning. Det för att ta det lugnt innan jag somnar. Anders Hansen är en idol för mig, mycket klok person som vilar sin kunskap på vetenskap. Heja för motion, heja för vila för hjärnan i nutida samhälle! ❤️

Visa alla 8 kommentarer
KärlekTankar

Konversation

Molly: Jag önskar att jag hade ljust hår som Leonore.

Paula: Älskling! Du är fin och bra precis som DU är! Ditt hår är jättefint i brunt precis som mamma.

Molly: Ja… men jag önskar att jag hade ljust som Leonore.

Det är kanske en oskyldig önskan men det högg till i mitt hjärta. Att min sex åring kopplar ihop en önskan om något som hon inte har. Att hon redan jämför. För det är ju svårigheten, även för oss vuxna att inte jämföra oss med andra.

-Att vi själva känner att vi duger precis som vi är och ser ut

Molly kan färga sitt hår ljust när hon blir äldre, men idag när hon är sex år är inte det ett alternativ. Det är istället hennes egna känsla för sitt hår som vi får jobba på. Som sagt så var det en oskyldig önskan och jag vet att hon är oberörd av denna önskan. Men vi pratar mycket om olikheter. Olikheter hur man ser ut, vart man kommer ifrån och att familjer också kan se olika ut. Vi pratar om olikheter för att skapa acceptans och ödmjukhet kring just det. Det är lika bra att ha bruna ögon som blå, som att vara ljus och mörk, som att ha två pappor eller två mammor.

Vi pratar mycket om det ekonomiska också. Att det inte är självklarheter att åka på semester, och att alla familjer inte kan hitta på äventyr. Det känns ändå som att vi har lyckats så frön till förståelse, att tjejerna kommer att få med sig en ödmjuk förståelse för olikheter. Och det känns jätteviktigt för mig.

-Hur hanterar ni likande situationer? När barnen säger någonting som får er att reagera?

25 Kommentarer

  1. Camilla

    När man tittar på bilderna ser inte Leonore så särskilt mycket ljusare ut än Molly, helst när de har uppsatt. Skulle inte generellt säga att Leonore är ljushårig utan brunhårig hon med, även om det kanske är en nyans mer åt det ljusbruna hållet. Molly behöver alltså icke misströsta för Leonore är inte ljushårig hon heller (allt är ju relativt men med ljushåriga barn tänker jag ljus/vitblonda) 😉

  2. Ellinor

    Minns när Molly ville ha sockerförbud, jag reagerade så starkt på det då jag själv har en 6årig flicka. Min dotter har ingen aning om att socker är något dåligt och äter glatt sitt lördagsgodis med glädje. Tycker det är tråkigt att en 6åring är så medveten. Barn ska inte behöva veta att socker kan va ”farligt”. Det är vi föräldrar som ska vara medvetna vad våra barn får i sig och hur mycket dem rör sig, INTE barnet! Varför är Molly så medveten om sitt eget utseende? Barn gör inte som vi säger, dem gör som vi gör!
    Jag är själv en aktiv person som tränar 5-6 ggr i veckan, min dotter är ofta med. Men jag skulle ALDRIG banta, eller gå på kostschema för det skadar barnen! Dem ser att mamma el pappa inte äter samma mat och det skapar ett tidigt beteende i deras hjärnor som kan leda till ätstörningar i framtiden. Din dotter är vacker precis som hon är, låt henne förstå det genom handlingar inte genom Botox och bantning! Självklart är du en fantastisk mamma som vill göra allt väl för dina barn men jag tror du (och speciellt Hugo) behöver bli mer medvetna!

  3. Amanda

    Om nu detta var hela konversationen och den inte föranleddes eller fortsattes av fler kommentarer från hennes sida så tror jag att det är viktigt att inte direkt anta att hon önskar en annan hårfärg för att hon inte känner sig fin. Kanske har det med att göra att hennes favorit på barnprogram de tittar på eller på youtube-klipp etcetera har ljust hår? Och att hon relaterar detta till att hennes syster också har ljust hår och inte hon. Precis som att de vill ha håret flätat som Elsa eller långt hår som rapunzel osv osv kan ju tanken komma att ljust hår som ”den och den” har skulle jag med vilja ha. Med det sagt inte att barnet tycker att det den har är fult.
    Rörigt kanske, men tror att det är viktigt att vi inte heller planterar några frön genom att dra slutsatser av vad vi tror att de menar när de säger saker.

  4. S

    Jag tror det är viktigt att både visa förståelse för hennes tankar men också prata om olikheter som ni redan gör men också föregå med gott exempel
    Jag färgade håret innan jag bestämde mig för att arbeta med barn, men la av för att jag inte visste hur jag ska försvara det.( nu trivs jag väldigt bra i min naturliga men gjorde inte det då)
    Så jag har tänkt på det länge och tror inte det finns någon kortsiktig lösning på sådana tankar.

  5. L

    Jag har sagt att alla människor ser olika ut och att det också är okej att ändra på hur ens hårfärg ser ut. Och om man vill ändra nånting annat.Jag kommer ihåg när ja va 14 år och blev ”emo” hade en helt ny stil och sminkning och den tiden ville jag bara testa nånting nytt. Om jag blev trött på den stilen kunde jag byta tillbaka. Och idag så har jag inte den stilen längre. Man ändrar ju sig på vad man gillar och inte gillar genom livet. Skulle också sagt att man ska hitta sig själv och välja det man gillar, inom kläder m.m. Man får ju inspiration genom att se vad andra har för hårfärg,stil osv. Det viktigaste är att de får veta att de är fina naturligt som de är, om de vill ha ljust hår så får den tiden komma sen.

  6. Johanna

    Hej Paula! Jag har ett minne av att lilla Leonore började prata rätt ”sent”? Min som blir två om en månad och kan säga kanske 10 ord. Men nu har det tagit stopp och det känns som det inte kommer någon vart. Dessa ord har han lärt sig senaste två månaderna kanske. Har ni något tips på hur man kan motivera honom lite? Hur gjorde ni med Leonore? Förstår ju att pratet kommer när han är redo men är så jobbigt att se hur frustrerad han blir när han inte kan uttrycka sig ibland, speciellt bland andra som inte kan tyda honom på samma sätt som jag kan. Ni har så kloka tankar så kändes givet att se vad ni har att säga och kanske tipsa om!

    1. Emma

      Min son blir också snart två år och nu börjar det släppa. Han härmar mer nya ord nu mest varje dag även om det är kanske ett tiotal som han själv upprepar hela dagarna.
      Jag försöker berätta vad allt är och vad vi/han gör hela tiden, haha! Och läsa/peka, ja bara prata prata själv och vid minsta härmning verkligen överdrivet jubla och applådera 😛
      Det som lugnat mig är att han istället är väldigt motorisk och snabb samt att någon väns unge inte pratade förens han var kanske fyra 😛
      Det blir bra och annars blir det också bra 😀

    2. Josefin

      Jag hade samma med min son, alla barn lärde sig prata utom han som gjorde mest ljud, han kunde som du skriver typ 10 ord strax innan sin tvåårsdag i mars. Dock använde han mycket tecken i språket så det blev en rolig grej för både honom och resten av familjen att lära sig nya tecken, vi vuxna tragglade på med tecken och säga ordet högt, sätta ord på känslor, saker och vad som händer. Nu är han 2 år och 4 månader och det kommer nya ord varje dag, jag och min sambo kan fundera på var han får alla ord ifrån men han snappar upp dom från tv, böcker och oss. Framförallt tycker jag att det hänt mycket i språket efter att han gick på sommarlov för ett par veckor sedan. Så mitt råd, fortsätt hjälp honom med att bli förstådd, använd lite tecken om ni inte redan gör det (googla takk, finns mycket på youtube) och håll ut, det kommer tids nog och gör det inte det så prata med Bvc.

    3. Maja

      Vår dotter pratade helt oförståeligt länge. Men man märkte att hon förstod på det vi sa. Kunde hämta saker vi bad om osv. Släppte för henne först vid 3 år. Och nu bara rasar det. Väldigt aktiv och känns som om hon fokuserat mer på motoriken helt enkelt. Hennes storasyster pratade fullt vid 1,5 ca så tror inte vi hade så mycket att göra med det. Det kommer när det kommer.

  7. Natalie

    Ett tips är att verkligen lyssna in henne och bekräfta känslan när hon säger att hon vill ha ljust hår. Tex ”Jag förstår dig gumman, ljust hår är jättefint” kan verkligen rekommendera Petra Krantz Lindgren som skrivit Med känsla för barns självkänsla

  8. Lena

    Min dotter (snart 7 år) har också börjat kommentera typiska utseendesaker. Jag tror på att svara ungefär som du, mer kan man inte göra. Vi är alla olika och olika är bra! Det är det budskapet man får ge barnen.

  9. Karin

    Vår dotters bästis har två mammor och det har gett bra underlag till att prata om olikheter. Ofta känns det nästan som att det är vi vuxna som ”överför” till barnen, ofta tycker ju barn att det är fullständigt självklart att alla kompisar inte heter traditionell svenska namn eller att vissa kompisar inte bo med sin mamma eller pappa tex.
    Kan tipsa om Olika Förlag. Vi har flera barnböcker därifrån👍

  10. Ulrica

    Jag vet precis hur det är. Har två flickor och en pojke, den äldsta flickan och yngsta pojken har rakt hår medan mellan tjejen har lockigt hår. Hon är snart 5 år och har i ca ett år sagt att hon vill ha rakt hår som sina syskon. Vi pratar också om allas olikheter och lika värde men inte lätt när de uttrycker det så.

  11. cass

    Fokus framåt – hur oviktigt yttre är och hur viktigt det där inne är ❤ Tänker att det kan hjälpa att förhålla sig så till hennes tankar o känslor. Kram

  12. L

    Skickar då frågan tillbaka till barnet – vad hon/han finner intressant/tilltalande med just det som önskas. Och så pratar vi vidare om det. Har lärt mig från min egen barndom att ”men du är så fin som du är” är lätt att uppfatta som en floskel som sägs, oavsett hur ärligt den menas.
    Klart jag vet hur fin jag är, men den vetskapen kom långt senare och jag fick komma på den själv, min mamma (eller min omgivning) hade inte med det att göra.

  13. Celine

    Jämförelser börjar tyvärr tidigt i åldrarna :/ hur tänker du svara Molly nästa gång du ska färga ditt hår? Hur ”försvarar” man det? Ingen som helst kritik utan undrar själv inför kommande frågor. Ha en härlig semester!

  14. Rebecka

    Min 5 åriga dotter sa precis samma.igår när det var läggdags. Att hon ville ha ljust hår som lillasyster, för tjejer med ljust hår var mycket finare. Började nästan gråta när hon sa att hon visste att jag och pappa tyckte att dom båda två var det finaste som finns, men att hon ville ha ljust hår iaf. 😥 Svårt, men viktigt att pratat om att alla är vi olika!

  15. Sofia

    ”Lika som mamma” där skapar du också en sorts jämförelse. Jag brukar försöka att undvika så långt jag kan att jämföra, även om det är positivt menat.
    Det är inte lätt, min systerdotter 9 år hatar sina fräknar, precis som jag gjorde när jag var liten. Jag berättade om hur jag ogillade mina, och att nu älskar jag dem. För de betyder sommar, sommarlov, sol, blommor och en massa annat som jag kopplar ihop dem med. Och vi visualiserade en härlig sommardag, med klänning, lockar i håret och glada skratt. Lite senare såg jag henne sitta och skriva. Hon skrev ”du är fin precis som du är. Fräknar är fint för det för dem till dig, och du är fin ”
    Älskade stora lilltjejen.
    Men mitt hjärta gick liksom dig i tusen bitar när hon sa att hon hatar fräknarna. Idag sminkar ju alla sig så vädligt mycket så inte en endaste fräkna eller annat syns. Inte konstigt att de tycker det är konstigt med prickar när ingen annan har det.

    1. A

      Fast nu är det ju ”inne” att sminka dit fräknar fast man inte har några. Så att det är ”konstigt” men prickar är ingen annan är du som tycker, och då överför det på ditt barn.

  16. Linn

    Min 6 åriga dotter har mörkbrunt hår, då hennes pappa är från Chile, och är så många gånger hon frågat mig varför hon inte har ljust hår som hennes bästis och som mig. Fast att hon har världens vackraste hår. Det känns lika tufft att höra varje gång.

      1. Leoni

        Sofia du missförstod nog, det känns ju för sjutton inte tufft att hennes dotter fick mörkt hår utan tufft att höra att hon önskar annorlunda! Facepalm på dryga människor som du…

Visa alla 25 kommentarer
KärlekTankar

Våra planer för vår bröllopsdag

I september firar jag och Hugo ett år som gifta. 8e september blev vi äntligen man och fru. Tänk att det dröjde så pass många år som det ändå gjorde innan vi gifte oss, medan vi var snabba med egentligen allt annat!

Jag skulle vilja säga att jag och Hugo har haft en relativt smärtfritt förhållande. Klart vi har bråkat och varit oense (hallå två små barn kom till med alla dess utmaningar) men inget år har varit lika tufft som vårt första som gifta.

-Livet kom ikapp

Under hösten och vintern orkade vi inte fånga upp varandra. Tog varandra för givet, och gav varandra otroligt mycket frihet. Hugo har spörtat i sin karriär, och jag kämpade på med att sköta logistiken hemma trots att jag också jobbat. Mitt projekt och min tid hamnade istället i träningen.

-Jag är glad över att vi bromsade

Bromsade tidigt för att vi såg varningsklockor. Höll vi på att glida isär? Vad hände med vår gnista, vi som alltid varit ett starkt team.

Så vi började om. Fångade varandra igen, prioriterade oss. Var faktiskt nära på att söka oss till samtalsterapi men på något sätt lyckades vi bra på egen hand. Jag är glad över att vi tog tag i det på ett tidigt stadium, varken jag eller Hugo är rädd för svackor men vi kände att detta var någonting annat. Något som vi behövde jobba på. Som man och fru, som partners, som bästa vänner och som Hugo och Paula.

-Hugo är min klippa

Det skulle mycket, mycket till för att jag faktiskt skulle lämna Hugo. Han är min allra bästa vän. Det finns ingen som har kommit mig så nära som Hugo. Det vi delar, värderar jag högt. Ingen kan ta ifrån oss vår historia, men vi kan påverka vår framtid. Och det kommer jag att göra, för jag tror på oss. Jag hejar alltid på oss.

Och efter regn kommer oftast solsken. Idag är jag tacksam för att vi befinner oss i en bättre och mer harmonisk period. Lycklig för att det är semester och att jobb faktiskt blir åsidosatt. Tuffa jobbår ligger fortfarande i vår framtid, men vi behöver semestern för att få utrymme att pusta ut och ro om varandra och vår lilla familj.

-Vår bröllopsdag

Som ni nu säkert förstår är vår allra första bröllopsdag i september extra viktig för oss. Sen är jag en sådan som alltid vill fira, lever lite efter mottot ”fira ALLT som faktiskt kan firas”. Vi kommer ta in på ett härligt hotell. Köra dagspa, käka trerätters, skåla i bubbel och sova kvar. Följt av sovmorgon, hotellfrukost och säkerligen ett träningspass för vi älskar ju att få träna tillsammans.

På vår bröllopsdag så kommer vi att skåla för oss. För våra bra år, och för vårt dåliga. Och säkerligen för fler dåliga år i framtiden🙈 Men en period i taget, en seger i taget, och en svacka i taget. För vi ska förhoppningsvis leva med varandra tills våra allra sista andetag♥️

7 Kommentarer

  1. Karin

    Vi har också haft toppar och dalar. Definitivt. Ibland har jag trott att skilsmässa legat nära. Nu var det länge sen och just nu är vi inne i en bra period. Eller mer än bra faktiskt!
    Men en relation behöver ju vårdas och det är lätt att man plötsligt styr familjen och allt runt omkring som ett företag, dagliga ”överlämningar” och ”glöm inte att….”.
    Vår semester har precis börjar och jag ser så mycket fram emot fyra veckor tillsammans. Som familj💜

  2. Sofia

    Vad fint och bra (för oss läsare) att du delar med dig av något så privat. Underbart att se den verkliga sidan av livet som man ofta vet finns men inte många pratar om 😊 underbart inlägg. Tycker ni är jättefina ihop, inspiration!

  3. Malin

    Hej! Så härligt med er första bröllopsdag. Jag vill bara tipsa om hur jag och min man gör sedan några år tillbaka. Vi planerar firandet vartannat år. Dvs jag planerade första bröllopsdagen, J planerade andra bröllopsdagen osv. Vi har satt upp en maxbudget för att det inte ska bli så olika och enats om att en övernattning är ”obligatorisk” för att komma ifrån. Det är så härligt att både få överraska men också bli överraskad! Hoppas ni hittar ett sätt som funkar för er 😊

  4. Nathalie

    Tack för att du delade med dig av något så pass personligt ändå! Så fint att ni inte bara visar livets goda sidor. Hoppas ni får en underbar semester!

  5. Caroline

    Jag måste skriva det jag tänkte (ärligt från hjärtat haha): Ni får aldrig gå isär… Usch, så ledsen jag skulle bli då. Ni är perfekta för varandra utifrån mitt perspektiv som följare av era sociala medier. Heja er och er fina familj! For better or worse…

Visa alla 7 kommentarer
KärlekTankar

Jag är inte bara mamma

I min fredagsstatus igår skrev jag att jag kände mig ensam över den här helgen trots att jag är omringad av kärlek. En kommentar från Nathalie träffade mig rakt i hjärtat:

Jag känner mig ofta ensam. Endast en vän som jag pratar med via facetime några gånger i veckan annars bara min mamma. Jag umgås och tar hand om barnen 5.5 år & 9 mån trots att jag lever i ett ”sambo” förhållande så pratar vi i stort sätt aldrig, jag är den enda som sköter hemmet och tar allt ansvar för barnen. Han e bara sur flr att jag inte orkar ge honom uppmärksamhet, för att jag inte tjänar mer på min mammaledighet och sen den klassiska som jag hör 2 gånger minst i veckan: du har semester varje dag du går bara hemma. Att ta hand om ett prematurt barn som i ålder är 9 mån men i utvecklingen bara är 6 mån samt en hyperaktiv 5.5 åring aktivera dom sköta läggning matning osv samt sköta hushållet gör så tiden för ”mig” finns inte och därför har alla mina ”vänner” valt att gå för jag är ju BARA mamma och inget annat längre.

Åh fina du! Jag känner så igen mig i början av mitt föräldraskap i dina känslor. I att sköta hem och barn och samtidigt ha en sambo som känner sig åsidosatt för att han inte längre är i centrum. Hugo har visserligen aldrig klagat på att jag tjänar för lite på min mammaledighet (alltså VA, vad är det för klag egentligen, du tar hand om era BARN?!) men han kände sig utanför första året med Molly och det var tufft att hantera nytillskottet i familjen samtidigt som det gnisslades lite emellan oss. Och det där tankesättet att man är ledig för att man går hemma… visst kan man ha turen att få ett superglatt och lätt barn som är enkelt men majoriteten får det nog inte. Och även om barnet är ”lätt” så är det jobbigt att vara hemma med barn för du kan ju aldrig slappna av. Man får inga pauser eller möjligheten att ta en fikarast med en kollega. Man blir så bunden och ständigt på sin vakt. Även om man älskar både tillvaron och bebisen så mycket så är det utmattande.

Först och främst tycker jag din karl ska få sig ett uppvaknande på något sätt. Han har haft över fem år på sig att skärpa till sig så nu är det dags! Kan han vara pappaledig något så han bättre kan sätta sig in i din situation? Kan du sätta dig ner med honom och prata om hur du mår just nu och vad du behöver? Det vore nog det allra bästa. Du beskriver att du tar allt ansvar för både hem och barn och det är inte okej! Sätt ner foten och kräv att ni delar på ansvaret. Att vara föräldraledig innebär ju faktiskt att ditt ”jobb” är att ta hand om barnet en heltidstjänst, alltså 40 timmar i veckan. Resten av tiden är ”fritid” som ingen av er får betalt för och då är ansvaret för barn på båda. Jag tror främst män kanske tänker att mammaledig = 100% ansvar för barnet. Men han är ju inte 100% på jobbet för det… Jag förstår att du inte orkar ge honom uppmärksamhet om han säger saker som att du borde tjäna mer (?) och inte uppskattar dig. Men jag tror också, om du vill leva med honom, att du måste orka ge honom uppmärksamhet också. Inte som i att det ligger på dig alltihopa men att ni måste prata och se varandra under den här slitiga tiden. Annars blir ni båda bittra på den andre och ensamma i relationen till varandra. Kan ni få lite avlastning till partid för att ta lite djupare snack som inte är hemma efter läggning när ögonen tittar i kors?

Jag tror det är så viktigt att inte vara ”BARA” mamma just för att ens person försvinner ju inte när man får barn. Det läggs på nya lager av men det är fortfarande du under ansvaret, kärleken, de nya personerna du har tätt inpå dig. Jag kommer ihåg när jag var nybliven mamma att jag kände att det nästan är omöjligt att inte leva endast för den här lilla varelsen. Jag ville typ andas hennes utandningsluft och kände att vi kommer sitta ihop för alltid. Hur ska hon klara sig en endaste sekund utan mig och jag utan henne? Jag tänker att det är ganska naturligt att vi mammor liksom går in i rollen med hull och hår och blir uppslukade av den. Med tiden tror jag dock det är viktigt att bryta sig ur lite. Släppa på taget och släppa in både pappan och andra närståenden. För du behöver ensamtid för att ladda batterierna. Och bara få vara dig, utan barn. Barn ändrar hela vår värld och oss som personer samtidigt som vi förblir desamma. Min stoltaste titel i livet är att jag är mamma till två fantastiska flickor. Men jag är inte bara mamma, jag är Paula. Jag är en dotter, en syster, en fru, en vän, en influencer, en riktig köttare, en som gillar att dansa när det är fest, en som hellre dricker öl eller bubbel än drinkar, en som är snäll mot de flesta men kan ryta ifrån och markera ordentligt, en som är organiserad och tusen andra grejer. Alla andra sidor och delar hos mig försvinner ju inte för att jag är mamma och det är viktigt att dom också får ta plats.

Kan du sträcka ut en hand till vännerna som gått och förklara din situation och att du behöver dem? Ge dem en chans att komma tillbaka och umgås med dig så du får vara något annat än ”bara” mamma för en stund? Kan du hitta nya vänner bland öppna förskolan eller på aktiviteter för barnen? Lämna barnen med pappan en lördag och åk på dagspa eller något avkopplande? Börja träna för att komma iväg hemifrån lite?

Jag ville lyfta Nathalies kommentar för att jag tror att det finns fler som känner igen sig och att det kanske finns flera av er som läser som har goda tips och råd att dela med er av? Hur har ni gjort för att bibehålla erat jag och inte bli ”bara mamma”? Hur har ni hållit liv i vänskapsrelationerna efter barn? 

32 Kommentarer

  1. Emma

    När jag och barnens pappa levde ihop innan han valde att lämna så var jag väldigt låst kände jag, jag gjorde allt hemma, tog hand om barnen och fixade roddadd allt som hade med dagis, mat, hem och göra. Var väldigt sällan jag gjorde något faktiskt men jag försökte så gott jag kunde att komma iväg med de tjejkompisarna som jag höll kvar vid. Även om de inte var ofta. Sen nu när vi börjat med varannan vecka med barnen (gick inte innan pga mina oregelbundna arbetstider) så kan jag nästan få dåligt samvete att jag faktiskt hittar på mycket under min ”ensamma vecka” jobbar och går kanske ut mer och träffar folk. Och då har folk åsikter om de och jag känner mig som en dålig mamma. Just de där med samvete att jag inte bara är mamma längre.

  2. J

    Jag förstår att det kan vara tungt att ha barn o samtidigt vilja förverkliga sig själv o umgås själv m sina vänner. Jag som ofrivilligt är barnlös skulle byta med er direkt. Det är en stor sorg för mig att jag aldrig kommer att få barn. Men självklart ska ni ställa krav på era partner att ni delar ansvaret, det klingar illa i mina öron när någon säger att de är barnvakt till sina barn. Så till er alla som har lyckan att ha fått barn, njut så länge ni kan snart är de stora o ställ krav att ni delar på ansvaret! Stor kram till alla superföräldrar som är det viktigaste som finns för just era barn!!

  3. Nathalie

    Jag är här igen. Jag vill börja med att tacka dig, tacka dig för att du såg mig. Det betyder mer än du kan förstå.

    Och svaret på din fråga om han kan vara hemma med barnen. Han har visat så dåligt intresse att det bokstavligen tar 4 sek innan dottern ( 9 mån ) reagerar med skrik efter mig och då inte vanligt skrik utan värmeslag skrik. Sen till frågan om att lämna bort dom enda som finns nära är hans familj och där är det totalskrik ( sluta andas skrik ) redan vid pågående överlämning från famn till famn. Vår dotter ser ingen annan trygghet än bara mig. Jag sa i våras att jag tänkte försöka jobba lite helg och lite på senestern i sommar för att dryga ut föräldradagarna och få in lite mer pengar. Till svar fick jag : aldrig, tror du jag tänker vara barnvakt på min semester? Glöm det. Eller när jag ber om att få sova en natt : jag jobbar hela dagarna då måste jag få sova på helgerna. ( hon är 9 mån och han har ännu inte hjälpt till en enda natt ). Och när jag någon kväll efter mycket bråk på dagen önskar att jag ska få lite egentid tex kolla ett avsnitt på en serie osv så får jag bara till svar du kan ha egentid när barnen sover. Helgerna ör han ivåg på fest, träffar vänner eller är i garaget. Vi slutför inte ens middag ihop utan han går när han är klar oavsett om jag eller barnen ätit upp. Nu till det riktiga svaret. Jag vill lämna för jag vill imte längre vara arg över att ha allt ansvar medans han har sitt eget liv utan oss. Men jag har inte råd. Jag har inte råd medans jag är mammaledig. Och det är fruktansvärt att det ska behöva vara så.

    1. Maria

      Det är så fruktansvärt hemskt Nathalie. Jag önskar att jag på något sett kunde hjälpa dig lämna din man. Hade du bott i Stockholm hade jag gärna hjälpt dig med barnvakt för att kunna söka jobb. Jag har jobbat som barnflicka och au pair i 6 år och tagit hand om många barn där bara föräldrarna gäller alm plötsligt är väldigt nöjda med mig. Jag säger bara en sak. Kämpa för att lämna den där mannen, han är inte värd dig någonstans. Om ni ör sambos får du hälften av allt ni äger så länge ni inte skrivit något eget avtal som ger någon en större del. Kämpa!

    2. Polly3

      Är det möjligt i detta fall att vända sig till en kvinnojour för att få hjälp? Hur är relationen till dina föräldrar? Har du möjlighet att åka dit med barnen?

    3. Mikaela

      Du förtjänar så mycket bättre.Vaddå barnvakt?Det är hans barn också och han har skyldighet att ta lika mycket ansvar.Förstår att det är svårt att lämna som föräldrarledig men så fort du har den ekonomiska förutsättningen så gör det enda rätta för dig och dina barn.Jag lämnade själv när mitt barn va 1 år.Det va tufft men det bästa beslutet jag tagit.
      Glöm inte att du är fantastisk!Det är lååångt ifrån semester att ta hand om två barn.Det är ett dygnetrunt jobb.
      Kram

    4. N

      Nathalie,
      Hjälper dig gärna lite på traven, du verkar verkligen vara både ensam, lite nedbruten och just nu vilsen.
      Så här ska du inte behöva ha det, definitivt inte!
      Som medmänniska ställer jag gärna upp om du behöver prata.

    5. Jenny

      Utifrån det du berättar tycker jag att ditt val att lämna låter sunt!! Ni (du och barnen) kan inte bo hos dina föräldrar medans du är fl? Kolla med socialen, du bör få socialbidrag om du har för låg mammapenning. Lycka till!! 💪💪

    6. Maja

      Alltså fy, det var det värsta jag läst! Vilken vidrig man.Finns det någon som kan hjälpa dig att stötta tills du börjar jobba? Din familj eller din vän? Jag hade struntat i att ha krav och förhoppningar om att få hjälp och att äta tillsammans osv för då blir man mindre besviken och arg. Utan du fokuserar på dig och barnen istället, att ni försöker få ut det bästa av varje dag. Det är dem som är viktigast❤️ Han är bara en skit. Hoppas av botten av mitt hjärta att du kan lämna så fort det bara går.
      Styrkekramar!!!

    7. Rebecca

      Usch vad ledsen jag blir över din situation 😟 men vad stark du är som kämpar för dina barn!
      Att han beter sig så är fullständigt oacceptabelt! Kämpa på tills barnen börjar förskola och du kan börja jobba igen, då kanske ekonomin går ihop så att du kan lämna honom. Men som du säger, det är fruktansvärt att det ska behöva vara så. Kan du ge honom ett ultimatum? Att han måste börja hjälpa till annars lämnar du honom.
      Det finns säkert ”mamma-sidor” på Facebook eller liknande där man kan prata med andra mammor och få lite stöd och bara någon att prata med.
      Kämpa på ❤️

    8. Jessica

      Vill bara berätta att jag också trodde att jag inte hade råd att lämna en relation men blev tillslut tvungen och var då ensamstående från att ett av barnen föddes, med andra ord redan från starten av föräldraledigheten. Det är kärvt ekonomiskt men det finns hjälp att få tills man kommer på fötter. Jag tog ut föräldraledighet såklart och fick även bostadsbidrag, barnbidrag, flerbarnstillägg och underhåll. Det är absolut inte kul att ta emot bidrag men det var värt det för att komma ur relationen och det var ju tillfälligt. Nu är jag helt självförsörjande sedan många år och otroligt glad över att jag tog mig ur relationen med barnens pappa. Det var värt allt.

    9. Jossan

      Fy fan 💔. Men vet du, du kan ringa och rådgöra med mottagningsgruppen för ekonomiskt bistånd i den kommun där du bor. Telefonnummer hittar du genom att kolla din kommuns hemsida. Berätta hur du har det och be dom hjälpa dig med att göra en provberäkning så du får se om du kan få hjälp ekonomiskt därifrån.

    10. Sanna

      Fina du! Jag känner så igen mig i det du skriver. Jag var tvungen att lämna eftersom jag tillslut var så nedbruten att jag inte ens kunde njuta av min sons uppväxt. Det var det svåraste jag gjort och jag var tvungen att flytta hem till min föräldrar en kort period. Nu i efterhand förstår jag att det inte bara var ansvaret som knäckte mig utan även en slag psykisk misshandel. Jag vill bara skicka kärlek till dig och visa att du kommer klara det, och du kommer känna dig så stark när du är på ”andra sidan”!

    11. Tess

      Om du lämnar kommer han antagligen inte ha barnen särskilt mycket (om man tänker på det du berättat om), du bör ju då kunna få underhåll? Det plus ev. Bostadsbidrag, kan det kanske räcka? Håller varje tumme och tå för att du ska fixa att lämna den här destruktiva relationen, han är inte värd dig!

    12. Anna

      Nathalie, jag hoppas innerligt att du inom en snar framtid både får mod och råd att lämna denna man. Det är inte ett sunt och okej beteende från hans sida och jag är övertygad om att du skulle må bättre att leva själv med barnen.det må vara en tuff process men när du väl gått igenom det så blir du gladare och slipper stress ångest och bli behandlad på detta vis. Du är värd så mycket bättre❤️

    13. Malin

      Hej Nathalie! Du kan få hjälp med boende hos oss, utanför nyköping, om du skulle vilja det. Vi har ett rum över och en snart 5 åring och en 3 åring som lekkamrater. Mvh Malin

  4. Linda

    Vill påpeka att det är olika för alla. Själv har jag inget större behov av barnvakt faktiskt. Vi har kvällarna ihop. De resor vi gör vill jag dela med våra barn. Vi har varit tillsammans i 18 år och har det bra. Men alla är vi olika. Whatever floats your boat!

  5. Sanna

    Så bra skrivet! Jag har två tjejer (3,5 och 1 år) och börjar känna mig SÅ leds på att ”bara” vara mamma. Längtar för första gången på länge till hösten, för då börjar även mini på fsk och vi kanske får en mer ”balanserad” vardag.

    Vill till sist säga att jag läst din blogg länge, men aldrig kommenterat förut. Jag tycker att du är en riktig inspiration, tack för att jag får följa din vardag ♥️

  6. Lisa

    Jag menar, du förberedde dig inför rollen som mamma. Det var hans jobb att förbereda sig på att bli pappa och inte sitta och pirra i ett hörn. Men kämpa ❤️

  7. Lisa

    Tycker det värsta är att ditt förhållande inte varit ett dugg bättre Paula. Det är så ledsamt att läsa om kvinnor som accepterar sina respektlösa män. Man läser ju tydligt mellan raderna att du främst syftar att Hugo tjatade och gjorde sig besvärlig över att du inte hade sex tillräckligt mycket med honom. Tänk vilken sits han satte dig i, hela ansvaret över er relation samt Molly på dig. Det säger väldigt mycket om en människa att göra så och jag tror definitivt att såna hårda smällar spökar livet ut med er relation. För du skulle ju inte gjort så mot honom Paula, eller hur? Gud så lycklig jag är över att ha en man i mitt liv som aldrig skulle förtrycka och svika så. Allting är väldigt enkelt men många kvinnor tycks vara villiga att underkasta sig allting och leva under hård press… Förstår att du söker stöd genom dina läsare men detta bör du nog reda ut med Hugo. Det var inte din livsuppgift att introducera honom för Molly.

    1. Sara

      Läste vi verkligen samma text? Ibland behöver man inte säga något om man inte har något snällt att säga. Tjejen som skriver behöver ventilera och Paula ber om input för att lyfta henne. Kommentarer som dina hjälper ju inte riktigt. Men jag är superglad för att din man är så stöttande. Kanske kan fråga honom om han kan ge tips ur ett manligt perspektiv. Det skulle kanske kunna hjälpa?

    2. Elin

      Förlåt men jag förstår verkligen inte vad du vill få ut av din kommentar? 1) man ska aldrig tro att man kan ”läsa mellan raderna” vad en person menar, det är oerhört naivt. Som att du är en tankeläsare. Det behöver inte alls betyda vad du tror.
      2) ”det var inte din livsuppgift att introducera honom för Molly” – alltså va? Var har hon någonsin skrivit det?
      3) Skulle uppskatta om du slutade kommentera om du inte har konstruktiva saker att skriva/fråga om, för det skapar dålig stämning i kommentarsfältet när du gör såna grova antaganden.

    3. J

      Lisa, en mycket nedlåtande kommentar från en som påstår sig leva i ett perfekt förhållande. Att du inte kan vara mer förstående att folk är olika är ett problem du har som du borde arbeta med. Jag tror särskilt män har det jobbigt med att bli far, men att de flesta växer med rollen (Hugo och min karl verkar båda ha tagit den resan) men jag har inställningen ”det som sägs första året gills inte”. Allt är nytt, turbulent och jobbigt. Men om Natalies karl fortfarande inte fattar sitt ansvar bör hon samtala med honom, gå i parterapi, och om detta inte hjälper, lämna honom när hon kan börja jobba. Ett sådant förhållande är varken bra för föräldrarna eller barnen. Lycka till, Natalie! 💕

  8. Amanda

    Känner sååå igen mig! Nu nör barn nr 2 kommer så har jag bestämt mig för att dey inte ska bli så igen. Ska våga lämna bort barnen oftare och njuta tillsammans med vänner och sambon och hitta sig själv efter månader av graviditet och bebistid. Viktigt att våga/vilja lämna bort barnen och ta tid till sig själv även om man saknar dom.

Visa alla 32 kommentarer
BilderDagens frågaTankarTräning

Dunderpass och kvalitetstid

Gåtdagens pass är taget från min vän och en av mina stora inspirationskällor: Pischa

Hon har en hashtag #pischapiskar där hon ofta delar med sig av roliga och lekfulla träningspass. Dom passen kollar jag alltid in, när jag söker inspiration till min egna träning!

Det här passet är styrkekrävande och kräver även teknik ifrån dig. Jag som känner mig bekväm med styrka ville inte göra detta själv, utan passade på nu under eftermiddagen när jag och Hugo fick en par timmar för oss själva.

Såhär såg upplägget ut i repetioner och vila:

-10-8-6-4-2 repetitioner

Vila i två, tre minuter mellan varven

Passet:

-Börjar med fler repetitioner på lägre vikter, som du växlar upp till färre repetitioner på tyngre vikter

Squat med skivstång( jag körde på dessa vikter 50-65-75-85-90 kg)

Boxhopp

Marklyft (70-80-85-90-100 kg)

KB swing (16-20-24-28-32 kg)

Deadbug (core övning)

Det var ett tufft, men roligt pass!Vi passade på att äta middag på banken innan vi åkte hem till tjejerna igen

Kvällens outfit:

Hugo: Du är den enda som går klädd i helsvart mitt i sommaren😂

Tröja: Chiquelle

Jeans: Twist and Tango

Tofflor: Vid det här laget vet ni🙈

-Hur gör vi för att komma hemifrån så pass ofta och spontant?

Vi som par mår bra av variationen. Vi älskar vårt familjeliv och känner oss så pass trygga med barnen. Vi skulle aldrig ta våra behov före deras, utan ser till att vi fyller deras vardag med meningsfullhet innan vi smiter iväg.

Efter en mysig dag tillsammans messade jag min bror och frågade om han hade några planer. Det hade han inte så han kom över för att kolla film tillsammans med tjejerna. Det är deras sommarlov så dom har inga nattningstider just nu.

Vi swishar alltid en peng när någon av mina bröder hjälper oss med barnvakt, det blir helt enkelt win win. Jag är glad över att vi kom iväg nu på eftermiddagen för att kötta och äta tillsammans, imorgon åker Hugo tillbaka till Båstad igen för ytterligare ett par dagars jobb.

-Tycker ni att det känns viktigt med tid även på tu man hand? Hur löser ni er partid? Och vad vill ni helst göra när ni är utan barn? =)

17 Kommentarer

  1. Ida

    Jag och min man har samma ”frihet” som er vad det gäller barnvakt. Vi bor nära bådas föräldrar och både vi och dom vill vara involverade i vår dotters liv. Hon sover över minst en gång i månaden i princip och träffar både sina mor och farföräldrar minst 2 ggr i veckan. De passar henne dels för att vi ska få komma iväg på saker men också för att våra föräldrar gärna har henne. Vi brukar göra allt från att bara storstäda hemma, gå ut och äta, partaja med vänner eller åka på spaweekend. Egentid är viktigt för oss och vår dotter har extrem energi och är en HNB-deluxe så vi behöver den tiden för oss för att orka med ordentligt! Är lyckligt lottade som har den relationen med våra föräldrar och syskon och att de vill vara en sån stor del i vårt liv.

  2. Annika

    Jag tror inte att man kan kräva/förvänta sig att alla ska förstå att de själva behöver ta initiativ för att vara barnvakt, även om man själv tycker att det är självklart. Tror att många mor-/farföräldrar till barnen skulle bli överlyckliga om de fick frågan, de vill nog tyvärr inte tjata/tränga sig på bara (självklart finns det undantag åt båda hållen de som alltid vill låna barnen och de som vägrar även om man frågar). Finns ingen som kan läsa ens tankar och förstå att ”nu behöver nog min dotter och hennes sambo lite egentid”. Uttrycker man inte behovet kommer man nog inte få frågan. Om man vill ha barnvakt är man nog illa tvungen att be om det även om man tycker att ens föräldrar/svärföräldrar ska förstå att man behöver egentid osv.
    Tips kan vara att önska sig barnvaktstillfällen i present. Säga till sina föräldrar att i år önskar jag mig ENBART några tillfällen med barnvakt, gärna bestämda datum i förtid så att presenten inte rinner ut i sanden.

  3. Linda

    Mina föräldrar bor nära oss och dom har världens finaste relation med barnen.
    Min pappa har dessutom gått i pension så han har det senaste året tagit nästan all vabb samt hjälpt oss med logistiken med lämning/hämtning då både jag och min man driver eget och vissa perioder har svårt att få ihop pusslet.
    Vi behöver i princip aldrig fråga då mina föräldrar alltid frågar före om dom kan hjälpa till med logistiken alternativ att dom frågar om dom får ”låna” barnen en dag eller två.
    Så tacksam för att dom är så engagerade… framförallt för att dom själva vill vara delaktiga i barnens liv 😍

  4. Sara

    Vår dotter är precis som era ofta hos våra föräldrar. Varje fredag nästan sover hon hos farmor och farfar. Hos min mamma är hon ofta med och sover. Vi går ut och äter när vi är själva eller åkt iväg en weekend. Jag är övertygad om att orsaken till varför många småbarnsföräldrar går isär i Sverige är för att dom inte har tid för varandra. Märkt att far och morföräldrar i Sverige inte är lika involverade i sina barnbarn som i många andra länder och kulturer. Jag anser inte att min mamma är barnvakt, hon är min dotters familj, hon har ett eget rum där, leksaker osv…ett andra hem. Hon har åkt iväg själv på semester med min mamma och jag kommer vara likadan om jag får barnbarn. Kommer alltid se till att prioritera mina barnbarn så att mitt barn och hennes partner får mycket tid för varandra.

  5. Elin

    Visst är det viktigt, men det är nog väldigt olika HUR viktigt man tycker det är. Jag tror tillgänglighet föder behovet. Dvs har man lätt tillgång till det använder man det nog ofta i större utsträckning och har nog svårare att vara utan. Vi har tex äldsta barnet på 5.5 år och har vart utan henne en natt.ä sen hon föddes. Vi snittar en kväll egentid per år. Då kommer vi alltid hem på kvällen. Vi har alltid haft det så och det fungerar jättebra. Vi har ”vi tid” när barnen lagt sig på kvällen.

  6. Cecilia

    Har bara vårat bett om barnvakt vid viktiga tillfällen så som läkarbesök då man inte får ha med barn osv.. hade velat att någon erbjuder sig.. på 2,5år har tyvärr ingen erbjudit sig o då känner vi att ingen vill passa våra barn, knappt att vi fick barnvakt nu i mars när vi skulle åka in o föda lillasyster.. de va på nåder..
    så vi försöker få till egentid när vi nattat barnen på kvällen o vill sitta i solnedgången l ta ett glas vin. De är lyx för oss

    1. P

      Samma här! Fick skynda hem från BB när lillasyster kom för att barnvakten ville hem 🙄 Nu ska vi på bröllop i augusti så blir 3:e gången på 4 år vi har barnvakt! Fick fråga barnens mormor 4 månader innan för att vara säker på att få ett ja! Så ja, de som har tillgång till barnvakt eller har familjer som erbjuder hjälp ska vara sjukt tacksamma 😅

  7. Tess

    Vi kan få barnvakt ganska ofta för ”viktiga” saker, som när en ska till läkaren eller behöver åka iväg och exempelvis köpa säng. Utöver det kanske vi har barnvakt 1 gång var 8e månad för att göra något kul ihop! Men då sover barnen hemma och vi tar över så fort vi kommer hem på kvällen. Hade så gärna velat sova borta en natt med sambon, efter 3 år med avbruten sömn 😂 men det kommer väl om en 10 år eller så 🙈👌

  8. Sofie

    Vi har bara makens föräldrar i närheten och de börjar bli äldre samt har ett eget socialt liv, så vi vill inte överutnyttja dem. Vi gör något utan barn tillsammans kanske 3-4 gånger per år max. Oftast middag och bio eller konsert. Hade nog behövt mer tid ihop bara vi men har inte en situation där det är möjligt.

  9. Karin

    Ja supervikigt! Vi löser det genom att min mamma ställer upp som barnvakt. Någon gång har grannens tonårsdotter vaktat också och hon får gärna göra det fler ggr! Vi har inte barnvakt så ofta men kanske en gång varannan månad eller så. Vi går nästan alltid ut och äter på vår barnfria tid. Så skönt att kunna äta gott och faktiskt njuta av det istället för att bli avbruten/medla syskontjaffs 😊

  10. My

    Sist vi var iväg på något ihop var i början på mars😂 något kul alltså. Sen har vi haft barnvakt för att få ihop lite logistik, men inte för att vi ska få någon partid. Ibland kan jag önska att vi fick mer tid ihop för att vårda relationen men ibland tänker jag att vi har ju valt det här, att bilda familj och då kanske det inte är så att det finns så mycket utrymme för annat. Den tiden kommer när ungarna blir äldre😄 men ibland spyr jag på att vi har så lite tid ihop. Helt klart tudelat.

    Sen har vi i stort sätt bara stöd från mina föräldrar så det bidrar väl också tänker jag, har de hjälpt oss under veckan med logistik vill jag inte fråga igen till helgen exempelvis.

  11. Emelie

    Åh vad underbart att ni har sådan nära relation till er familj. Tror alla par mår bra med mkt partid. Vi har barnvakt ca 4 ggr per år… vilket sliter en del på förhållandet.

  12. N

    Vi har barnfri tid 1-2 ggr per år ungefär 😄 Har haft barnvakt totalt 4 gånger på 4 år nu 🥳 ni har verkligen extrem tur som har tillgång till så mkt barnvakt! Kan ej minnas sist jag och mannen åt på restaurang 🧐

  13. Johanna

    Vad härligt med så mycket barnfri tid som ni har! 😍 Jag och min man har barnvakt cirka en gång varannan månad så det är något mindre än vad ni har 😂🙈

  14. Lina

    Träningspasset, kör man en övning åt gången och gör klar alla set och reps på den och sedan byter eller kör man som en cirkel och kör 10 reps av alla övningar osv? 🙂

  15. Sara

    Tycker det låter underbart att kunna göra så när barnen börjar bli lite äldre, era barn verkar också så trygga och nära era familjer. Kommer ihåg att jag själv älskade att få vara barnvakt åt mina syskonbarn när jag var i dina bröders ålder och perfekt att kunna tjäna lite på det, speciellt under sommaren 😃

Visa alla 17 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com