Tankar
Dagens frågaTankar

Är mammor bättre föräldrar?

Jag blev faktiskt förvånad över att det var så positiva reaktioner på mitt inlägg om jämställdhet. Jag hade räknat med mothugg men det känns som jag lyckades få ur mig tankar som känns igen av många kvinnor där ute även om det inte är något man riktigt pratar om. Men det var några av er som kom med inputs jag vill lyfta vidare ändå!

”Jag och min pojkvän har båda pluggat i över fem års tid och den dagen vi får barn så kommer inte jag att pausa min karriär mer än han pausar sin för att jag är kvinna och skulle vara bättre lämpad för att ta hand om barnen. […] Det kan handla om en sådan enkel sak som att båda efter föräldraledigheten jobbar 90 % istället för att kvinnan arbetar 80 % och mannen 100 %. Jag anser att kvinnan ska inte behöva ge upp sin karriär när hon blir mamma pågrund av samhällsstrukturer som gör det fördelaktigt för mannen.”

”Det är ju dock lite konstigt att det i nästan alla familjer bara ”råkar” bli så att det passar bäst att kvinnan jobbar mindre, lägger mer tid på barnen etc.”

Jag tycker inte heller att en kvinna ska behöva ge upp sin karriär när hon blir mamma. Men jag tycker att det ska vara okej att vilja gör det också! Måste det vara att jämställdheten nås genom att mammor ska backa och ”bry sig mindre” och bli mer stereotypt pappiga och fokusera på karriär? Om det känns fel för kvinnan som vill vara hemma – ska hon få göra våld på sig själv i jämställdhetens tecken? Mammor tar mer vab och föräldraledighet, mammor går ner i arbetstid, mammor får sämre pensioner… ja allt det är ju såklart problematiskt men jag tycker det känns fel på något sätt att lösningen ska vara att mammor inte ”får” gå ner i arbetstid/vara hemma med barnen och allt sånt istället för att man ser till att allt det oavlönade hemarbetet istället blir mer premierat. För egen del påverkas inte min nutida eller framtida ekonomi av vårt upplägg – jag jobbar i allra högsta grad via vårt företag och drar in både lön och pensionssparande samtidigt som jag är närvarande i hemmet. Men för dom med ”vanliga” jobb – vore det inte bättre om föräldraledighet också var pensionsgrundande och om vi överlag hade ett samhälle som såg mer positivt på att man vill vara nära sina barn under småbarnsåren? Istället för att man ska känna sig tvingad att dela 50% på FL för att en inte ska halka efter eller att den med flexibelt arbete ska tvingas ta ut vab när den kan lösa det ändå med lite pusslande bara för att det ska vara rättvist mellan mamma och pappa? 

Sen är det här kanske en big no no-tanke men är det helt orimligt att tänka sig att mammor rent generellt är lite bättre på att ta hand om barnen i början? Jag säger inte att pappor inte är värdefulla för barnen och kapabla att vara fantastiska föräldrar men jag tänker att män och kvinnor inte har exakt samma förutsättningar i föräldraskapet. Det är kvinnan som är gravid i 9 månader och får en total hormonomställning och anpassar hela din kropp efter barnet. Det är kvinnan som går igenom en förlossning och det är kvinnan som (oftast) ammar barnet under dom första månaderna i livet. På något sätt känns det fel för mig att allt det biologiska som har med mödraskapet att göra ska vara liksom ingenting och att pappor har exakt samma roll som mamman från start. Visst finns det massa strukturer som gör att vi agerar på olika sätt men jag tänker att det också finns en hel del biologiska grejer som spelar in? Sen så behöver det inte betyda att alla mammor är på ett visst sätt eller vill göra på ett visst sätt och i vissa fall är pappor bättre lämpade föräldrar än mamman är såklart men rent generellt.

”Jag förstår vad du menar med att Hugo får ansvara för sin relation till barnen, jag håller helt med. Men jag märker på mina barn när pappa inte varit närvarande och borta mycket, och tvärt om när han engagerar sig. Så jag lovar för barnens skull att dem alltid ska känna sig prioriterade av både mig och deras pappa, annars kommer dem må dåligt av det. Klarar inte deras pappa det nu så får han faktiskt ta den stora smällen och leva själv.”

Viktig input! Självklart skulle jag inte tycka det var okej om Hugo var noll intresserad av barnen och familjelivet. Om han var 100% jobb skulle vi inte leva ihop och om jag skulle märka att barnen påverkades skulle det såklart vara en diskussion att ta. För precis som jag vill att dom ska känna trygghet i att jag finns där vill jag att dom ska känna trygghet i sin relation till pappa. Men för den sakens skull behöver Hugo få ta ansvar för den själv i slutändan. Och jag vill också poängtera att Hugo ÄR en närvarande förälder. Majoriteten av veckans dagar delar vi upp hämtning och lämning på fsk/skola. Vi delar på barnens aktiviteter. Vi äter oftast middag ihop och då är det skärmfritt som gäller vid matbordet just för att vara närvarande i stunden och lyhörd inför barnens tankar och upplevelser från dagen. Vi delar på hushållssysslor (även om jag ofta projektleder så GÖR vi ju båda mycket i hemmet) och vi umgås mycket som familj på helger och hittar på roliga saker och så vidare. Vi är inte 100% jämställda men jag tycker inte heller vi visar upp någon slags ”kvinnofälla” för barnen. Hugo är borta mer än mig, ja – men han är också närvarande i vardagslivet. Nu är det jag som är borta från familjen och Hugo som får rodda vardagsliret hemma och jag kopplar bort ansvaret helt.

 

33 Kommentarer

  1. Anja

    Mammor är bossar och bör bli behandlade därefter.
    Tycker det är bra att dela lika på fl dock är ofta mäns fl plogad av mamman. När papporna är hemma med barnen har dom typ ändå inte koll på vilken storlek deras barn har på kläderna?
    Mammorna fixar bannemig allt! Jobb, organisering och att hålla god ton i hemmet
    Pappor ska ha allt. Sin familj, sin frihet och inga krav och är ofta inte engagerade i att hålla god ton hemma.
    Kvinnors oerhörda arbete bör hyllas och män borde step the fuck up

  2. Angelica

    Jag förstår inte riktigt varför vi kvinnor har bättre förutsättningar som förälder bara för att vi burit barnet? Och nej, jag hade inte velat gå tillbaka till mitt jobb direkt efter förlossningen heller. Min partner är nu föräldraledig, vi kommer ha varit hemma lika länge. Första halvåret var vi båda hemma (levde på min föräldrapeng samt våra sparpengar) andra halvåret var jag hemma och nu är partnern hemma. Just nu är det jag som tjänar pengar, och gjort det under hela mitt barns liv. Men för oss är det självklart att båda är hemma lika mycket. Troligtvis kommer min partner ha liknande lön som jag (han har precis tagit examen). För mig finns det inte att jag som kvinna ska vara hemma hela föräldraledigheten. Jag hade velat vara hemma längre. Men för mig är det viktigare att barnet och pappan får en relation och att vi delar lika än att bara jag skulle vara hemma. Nu ville barnets pappa vara föräldraledig. Men om han inte hade velat det, hade han faktiskt fått vara det ändå. För vi är två föräldrar och då är det helt rimligt att båda är föräldralediga. Samma med VAB när det blir aktuellt. Självklart ska vi dela på det. Helt orimligt att bara en av oss skulle ta det. Oavsett vem som skulle tjäna mest och hur mycket.
    Jämställdhet handlar inte om att kvinnan ska backa utan att mannen ska steppa upp. När det är ens barn bör det vara självklart att en lär sig namnen på barnets kompisar/fröknar, håller reda på om barnets förskola har APT, studiedagar, utflykt etc.

  3. Didi

    Måste ju helt orättvisst och generaliserande säga att JA jag tror mammor är många gånger bättre föräldrar, när det kommer till grunderna i ens uppväxt, uppfostran, hälsa, försiktigheter etc. MEN pappar har en viktig roll de med. Därför kan det vara svårt att jämföra men ändå måste jag välja eller säga nått så JA.

  4. Malin

    Alltså guuuud va en dotter är lik sin far och en lik sin mor. Så roligt att det verkligen blev en gen åt ett håll och en åt det andra. Tihi! Familjen Vacker säger jag bara! 😀

  5. Carolina

    Tycker inte huvudfokus bör ligga på att kvinnor vill spendera så mycket tid som möjligt med sina barn utan snarare varför män inte vill det.

    1. Jonna

      100 %!!! Min kusin ville inte ha något att göra med sin dotter det första året typ för ”hon var så tråkig”, så han steppade in när hon var typ 2 år, och han kände att hon var rolig att hänga med. Så då får ju pappor bli den roliga föräldern, medan mammor automatiskt tilldelas ”bad cop”. Har haft många diskussioner med min mamma, och hon säger- ja men jag VILLE vara hemma mycket med er, ja men varför ville inte pappa det då?! Eller varför vill inte min kusin det? Eller majoriteten av män som existerar i mitt liv?

  6. Carro

    Väldigt intressant ämne. Vill bara tipsa alla som är gifta eller registrerade partners om möjligheten att överföra premiepension till den partner som t.ex. tjänar mindre p.g.a. tar större ansvar för barn/lägre inkomst. Grundläggande information finns här: https://www.pensionsmyndigheten.se/forsta-din-pension/sa-fungerar-pensionen/overforing-av-premiepensionsratt. Väljer man t.ex. av ett eller annat skäl att ta ett större ansvar för barn/hem med lägre inkomst som följd så är detta ett bra sätt för ens partner som har högre inkomst att tillse att man inte behöver ”offra” sin framtida pension. Åtminstone ett sätt att rent konkret värdera det annars obetalda ”hemarbetet”.

  7. Ulrika

    En grej jag reagerar på är att du ser det som om kvinnan ska ta efter mannen, inte att mannen ska ta efter kvinnan. Det är snarare det senare som jag hoppas på, att man diskuterar t.ex pensionssparing och att dela arbetet lika där hemma så att kvinnan inte kör slut sig på alla praktiska och projektledar grejer. Det betyder inte att kvinnan ska lägga fötterna på soffbordet, snarare att mannen ska engagera sig och hålla koll. Om kvinnan tex ”naturligt” kommer ihåg när barnen har gympa, men mannen glömmer det => lösningen är att mannen helt enkelt skriver in saker i kalendern. Det finns liksom bara dåliga ursäkter här tycker jag.

  8. Sandra

    Forst och framst – tycker det ar superbra att du vagar lyfta dina tankar och asikter offentligt sahar, och det skapar valdigt intressanta diskussioner! Rent biologiskt om kvinnor ar ’battre’ foraldrar, det vet jag inte. Tror absolut det ligger nagot i just hormoner, hur kvinnan far ett ’bond’ till barnet genom att vara gravid etc. men hur det utspelar sig nar barnet ar fodd det vet jag inte nog om for att kunna ha en asikt tror jag.
    Daremot, och har kommer kanske en sa kallad ’unpopular opinion’ – vi pratar sa mycket om vem som ska vara hemma mest, hur kvinnor inte vill stanna hemma lika lange, vill ha karriar etc. Och absolut, jag stottar absolut att ha barn och karriar.. men samtidigt – om du bestammer dig att du vill bli mamma, du maste ocksa acceptera att det ar ett livslangt commitment, och det ar ju DU som valjer det. Att skaffa barn ar ett stort ansvar, du ansvarar ju for ett annat liv, hur de vaxer up, deras valmaende etc. Sa samtidigt sa ja, du kanske inte kan jobba 100% jamt och dedikera lika mycket tid till din karriar som du kunde innan barn.. men du valde ju att skaffa barn, och de fortjanar att du ar narvarande? Jag tror inte att man kan skaffa familj och uppoffra noll. Absolut sa kommer pappan in i det har ocksa etc. men menar bara att vi borde ocksa prata om det faktum att skaffa barn ar ett stort ansvar, och att forvanta sig att kunna fortsatta som forrut karriarsmassigt OCH vara en narvarande foralder, det ar kanske lite naivt?

  9. Annika

    Superintressant ämne som ligger mig varmt om hjärtat då jag är mitt uppe i småbarnsåren 🙂

    Jag tycker diskussionen kan flyttas från ”mammor ska göra som pappor – sträva efter att jobba heltid” till att kanske pappor borde göra lite mer som mammor? Dvs prioritera småbarnsåren, jobba mindre och inte satsa på karriären när barnen är små. Varför är det alltid vi kvinnor som ska sträva efter att bli mer som männen? Så skevt! Dessutom är jag övertygad om att barnen gynnas av föräldrar där båda går ner i tid, istället för föräldrar där båda ger järnet och jobbar 100%.

    Jag jobbar deltid, har tagit mest av föräldraledigheterna, men det gör jag främst av att jag vill vara med mina barn. Har inget emot att göra karriär eller få en fet pension (vem får det…) men den extra tiden jag får med barnen när de är små, värderar jag högre.

    1. Sofia

      Hej! Du satte ord på mina tankar, det är min kommentar som Paula citerat och det är det jag vill få fram med att båda efter föräldraledigheten kan välja att jobba 90 % istället för att kvinnan arbetar 80 % och mannen 100 %. Att båda föräldrarna kan hämta tidigt/tidigare på förskola/skola/fritids några gånger i veckan istället för att när mamma hämtar så kommer hon 15-16 och om pappa hämtar så är det vid 17 eller senare. Nu pratar jag för oss som arbetar kontorstider och inte fysiskt behöver befinna sig på plats för att sköta sina arbetsuppgifter. Jag har till exempel en bekant som går hem vid 15 för att hämta barnen och sen jobbar han ikapp mejlen på kvällen. Det jag menar att har man möjlighet att välja så tycker jag att man som förälder, oavsett kön, ska överväga att gå ner i arbetstid för att spendera mer tid med sina barn i vardagen och vara en närvarande förälder när barnen är små. Jag läste nedan att familjer tenderar att skapa sig högre standard och dyrare livsstil ju mer man tjänar. Är det inte mer värdefullt med kvalitetstid i vardagen och leka och pyssla efter skolan än att åka till Thailand 1-2 veckor om året och äta på restaurang på helgen? Är inte tid tillsammans i vardagen viktigare än att tjäna stora pengar och överkonsumera?

  10. Sofie

    Föräldrapenning ÄR ju pensionsgrundande det är ju mer att den inte är obegränsad i tid eftersom det inre skulle bära sig samhällsekonomiskt.

    Mammor mer lämpade ? Tja om man är särartsfeminist eller överhuvudtaget annammar biologiskt särartstänk tror man ju det. Finns dock inga studier som styrker detta (sådana studier är dock svårt att genomföra). Däremot finns studier som visar på att en jämn fördelning av föräldraledigheten ger en jämnare arbetsfördelning på sikt d v s att kvinnan slipper vara projektledare. Att vara projektledare i hemmet och tänka åt sin partner har väl inte visat sig vara bra för mental arbetsbörda och stresspåslag alls.

  11. Annica

    Jag tänker – rent generellt så är mammor mer… inställda rent mentalt på att vara förälder. Pappans roll har ju sedan urminnes tider varit att skydda familjen, att få fram maten och sådant i jakter. Det innebar ju också ibland dagar hemifrån från familjen. Alltså, är det en mer naturlig sak att pappan har ”lättare” att vara ifrån barnen / familjen än tvärtom. Det är inbyggt skulle jag nästan vilja säga. Och jag ser det absolut inte som att man är bättre eller sämre så sett, absolut inte. Men vi har olika egenskaper och en del av dem är lämpade bättre i vissa situationer helt enkelt. 🙂

  12. Mathilda

    Tack! Jag VILL vara med mina barn när de är små och har helt själv valt att offra pensionen för att ha möjlighet att tillbringa mycket tid med mina barn. Är helt övertygad om att min viktigaste och på många sätt bästa tid i livet är nu, blir det inga golfresor till Spanien när jag förhoppningsvis är pensionär (man vet ju inte ens om man lever då!) så kan jag leva med den uppoffringen. För jag vet att jag gjorde det för att få spendera tid med mina barn när de behövde det som mest.

    Sen 100% rätt av dig att inte ta ansvar över Hugos relation till era barn, han är vuxen och förälder och du som kvinna behöver inte projektleda ännu en del i ert liv. Så länge man för en dialog och bjuder in den andra föräldern till att vara föräldraledig och närvarande så ser jag inget problem i att man gör det som passar en bäst.
    Jag tar mer än gärna vab och jobbar deltid, skulle vi separera och jag har gått ”back” ekonomiskt så kommer jag aldrig ångra att jag värderade tiden med mina barn mer än pengar. Desto äldre barnen blir desto mindre behöver de oss, jag ska jobba i 40 år till, jag hinner jobba ikapp det 😊

    Tack Paula för att du vågar ta diskussionen!

  13. Linnéa

    Ytterligare ett perspektiv, som jag tror man inte tänker på, är att män ofta tjänar (statistiskt) mer än kvinnan i familjen. Och av erfarenhet och även ren fakta (pluggat en del socialpolitik via universitet) så är det också så att familjer tenderar att skapa sig högre standard och dyrare livsstil ju mer man tjänar. Ofta här är det mannen som drar in mest som sagt, och i många fall blir då det enda alternativet att om någon ska vara föräldraledig eller gå ned i arbetstid så blir det kvinnan. Detta för att man annars inte har råd att behålla samma livsstandard som man skaffat sig längs vägen (ex köp av dyrt hus, bil eller vad det nu kan vara).
    Men det finns som sagt många olika orsaker kring detta, och det är mer komplext än det vi tar upp här. Detta var bara ytterligare ett perspektiv!

    1. Ulrika

      Detta är tyvärr en tanke som har bitit sig fast i samhället. Tron om att familje-ekonomin fungerar bäst om den som tjänade mest innan är hemma så lite som möjligt med barnen. Det är helt enkelt inte sant, det finns beräknare online för detta där man kan skriva in vad båda parterna tjänar, också räknar den ut hur ekonomin hänger ihop bäst baserat på vem som är hemma. Den överraskar många, för det ska vara STOR skillnad i inkomst för att det ska vara bäst för den ena partnern att jobba mycket mer än den andra.

      Det är dessutom ett argument som inte håller i praktiken (inte bara för att ekonomiskt så fungerar det inte så), därför att statistiskt sett så blir kvinnan hemma även om hon tjänar mer än mannen. Så det handlar oftast inte om ”vem som tjänar mest”, det är faktiskt bara en dålig ursäkt som inte är påläst helt enkelt.

      1. Linnéa

        Jag känner även till det du skriver, Ulrika. Jag var nog inte helt tydlig här. Det jag ville få fram var just det du skrev i början, att det är något som blivit inpräntat hos många. Även om man skulle ha råd att pappan var hemma som tjänar mest så blir det ett slags tänk som fokuserar kring fel sak- just hur man får ut mest pengar istället på själva omsorgen och delaktigheten i barnen.

        Sedan som jag skrev i mitt första inlägg så är detta väldigt komplext och att mitt perspektiv bara är en av många delar i det hela, men som är värt att lyfta då många resonerar så. Och kring huruvida det är en ursäkt eller ej är irrelevant i frågan, då spekulationer här enbart blir lösa gissningar då det faktiskt inte går att veta hur varje familj resonerar i frågan och hur det ligger till.

    2. Matilda

      Fast det där är ju endast en ursäkt. För om det var den faktiska anledning så hade män stannat hemma i de fall när kvinnan tjänar mer. Samt att alltid den som tjänar minst stannar hemma i samkönade relationer. Vilket inte är fallet. I heterorelationer är det oftast kvinnan som stannar hemma mest och går ner i tid oavsett vem som tjänar mest. Så alltså är inte ekonomin hela anledningen utan det verkar vara kön som påverkar.

      1. Linnéa

        Jag lyfte aldrig mitt perspektiv som ”hela anledningen” men som en viktig pusselbit i hela komplexiteten som bidrar till att kvinnor är hemma mer.

  14. Ellen

    Tycker du är ute på djupt vatten nu. Är helt okej att lyfta sin åsikt och hur ni löser det. Men det här är ju rena genus-frågor och det finns otroligt mycket att lära sig om detta innan man tar ton.
    Jag låter hård, jag hör det. Men tycker det är viktigt att man har kött på benen innan man grottar i detta.

    1. Karin

      Håller helt med! Problemet är ju att med denna inställning kommer vi aldrig få ett mer jämställt samhälle. Sanningen är fortfarande att mammor tar ut störst del föräldrardagar och Vabb. Vilket ofta resulterar i sämre lön/löneutveckling för kvinnor. Vilket innebär sämre pension i framtiden. Om vi ska minska klyftorna måste vi starta en förändring. Jag vill att mina döttrar ska leva i ett mer jämställt samhälle än vad jag gjort och de tror jag att du också vill. Men denna inställning kommer dina döttrar med stor sannolikhet också vara projektledare och ta de största ansvaret för sina barn i framtiden.

    2. Ulrika

      Jag håller inte med dig. Visst kan Paula kanske lägga lite mer tid på att researcha små detaljer, men alla är på olika ställen i sin feministiska resa, och baserat på kommentarerna här verkar det som om många är ungefär samma ställe som Paula. Jag tycker alla ska få lov att diskutera dessa sakerna utifrån sina erfarenheter, feminism är inte en klubb för eliten där man måste vara jättepåläst inom alla ämnen innan man uttalar sig. Det är enligt mig snarare ett personligt uppvaknande, alla måste få lov att göra det som passar dem helt enkelt 🙂 För Paula är det tydligen att dela med sig av sina tankar och läsa kommentarerna, hon behöver inte läsa feministiskt teori eller forskaravhandlingar om skillnader i pension, lön eller utbrändhet mellan män och kvinnor.

      1. Ellen

        Jag förstår hur du menar och håller med dig i stort. Jag är inte av uppfattningen att feminism är en klubb för eliten. Men vissa saker i inlägget är lite plumpt skrivet, t.ex. om det är en helt orimlig tanke att kvinnan är bättre på att ta hand om barn än mannen. tänker ibland angående jämställdhet vad man hade släppt igenom utan att reagera och inte om det gällde rasism.

  15. Kajsa

    Hej Paula. Har full respekt för er uppdelning och ert sätt att leva. MEN jag blir väldigt provocerad av ditt stycke kring att mamman är bättre på att ta hand om barnet. Visst att det i många fall är så att kvinnans egenskaper och det ”naturliga” i att mamman tar det större ansvaret i hemmet men att det skulle ligga en massa biologi i det vägrar jag tro på, det handlar om samhällsstruktur, personliga egenskaper som delvis är påverkade av samhället och våra val. Hemma hos oss är det tvärtom, jag var FL 11mån och min sambo i 11mån, jag klättrade på vägarna och trivdes inte särskilt bra av att gå hemma, min sambo däremot älskade FL och hade lätt kunnat gå hemma längre. Idag är det han som jobbar 75% och jag 100%, och vi trivs såååå bra med den uppdelningen och vår son har det hur bra som helst med sin pappa om dagarna som kan hämta redan vid 14 och jag kommer några dagar hem så sent att jag kommer till ett färdigdukat bord på kvällen. Vi kommer bytas av små småningom just för att bibehålla jämställdheten och våra pensioner osv men jsg tror ärligt talat att jag trivs bättre med att vara den som jobbar heltid eftersom all hemma tid blir väldigt kvalitativ, jag behöver inte handla, laga mat (sluttar tidigt ett par dagar och då sköter jag maten), ansvara för det huvudsakliga städningen mm. Jag är också den av oss som har störst behov av träning och så vidare och sticker iväg och tränar flera dagar i veckan efter läggning medans min man inte har det behovet trots att jag tjatar på honom att han också måste komma iväg och göra något för sig själv. Sen kan jag säga att jag avskydde att vara gravid också, såg inget som helst mysigt med det och knöt inte alls an till sonen i magen men väldigt fort när han kom ut men på samma villkor som pappan, kände inte att jag hade något som helst försprång för att jag burit vår son.

    Vi lever i en väldigt jämställd relation utifrån val vi gjort och att våra personliga egenskaper gör att vi båda är väldigt könsneutrala i vår personlighet. Som sagt full respekt för ert sätt att leva och jag tycker det är upp till alla familjer att välja hur man vill leva för att alla ska må så bra som möjligt men att börja diskutera mamman eller pappans förmåga att ta hand om barnen hör inte till diskussionen tycker jag…

    Tack för en bra blogg som jag följt i måååååångw år!!!

  16. Rebecka

    Vi har båda två bra avlönade jobb och karriärer vi fokuserar på.
    Men för att min man skulle kunna jobba borta behövde vi offra min karriär under en tid när hans bortaveckor krockade med livet.
    Självklart hade jag kunna jobbar mindre när han är borta å mer när han är hemma, men de är inte heller hållbart. Så under 1,5 år jobbade jag 85% för att hinna vara en bra mamma när jag va ensam med barnen.
    Nu är ordningen återställd igen, men jag skulle alla dagar pusha honom till att göra detsamma.
    Livet med små barn är kort och ibland får man ”offra” de man tidigare trodde va viktigast.
    Innan barn va karriären etta i mitt liv, not so much nu för tiden 😉

  17. Ale

    Min mamma valde bort sin karriär när hon fick mig och mina bröder och såg föräldraskapet som sitt enda kall i livet. Jag vet inte om det var den psykiska påfrestningen efter alla år men tillslut blev hon sjuk i fibromyalgi och långtidssjukskriven. Idag är vi alla vuxna och hon och min pappa är separerade. Hon närmar sig pensionsålder och kommer att leva på existensminimum. Vi är ständigt oroliga över hur hon kommer klara sig och vet att hon kommer bli beroende av oss ekonomiskt även om hon inte vill det. Vi anses vara otacksamma för hennes uppoffring. Det är den bilden jag bär med mig idag när jag försöker balansera min roll som kvinna och mamma. Jag vill visa mitt barn att hon kan bli vad hon vill och att jag kommer att ha ett säkrat liv efter att hon växt upp. Ville bara dela med mig det ur ett barnperspektiv av en mamma som valde helt bort karriären.

    1. Ulrika

      Superbra poäng! Det kan slå fel senare i livet utan att man vet helt enkelt. Det blir också en påfrestning för barnen när de är vuxna, att de ska ta hand om den ena föräldern (ekonomiskt, praktiskt), för att de tex inte hade sparat pension eller liknande då de jobbade hemma med barnen. Läste en annan kommentar om någon som ville offra sina ”golfresor som pensionär”, det är ju en väldigt positiv syn på livet om man räknar med att ha det så bra, det kan ju bli mer som du har erfarenhet av.

  18. Emelie

    Så himla kloka tankar! Är föräldraledig med mitt tredje barn nu och jag kommer den här gången att vara hemma cirka 2 år, var och varannan dag ser jag reklam om hur man ska dela lika på föräldraledigheten men precis som du skriver så har jag också tänkt att det ju faktiskt vi kvinnor som varit gravida i 9 månader och fött fram ett barn på ett eller annat vis. Ska vi då inte få vara hemma så länge som vi behöver utan att få höra att vår partner borde minsann vara hemma också. Det kanske tar 1 år för kroppen att återhämta sig? Man kanske vill amma sitt barn så länge som det går? Och nej, alla kan inte pumpa så det kanske inte är ett alternativ till att kunna återgå till jobb och kunna amma på kvällen.. Jag har ett jobb som innebär mycket tunga lyft och än om jag är vältränad i grunden och har haft bra förlossningar så hade min kropp inte klarat av att återgå till jobb nån månad efterförlossningen. Visst, min pension kanske blir sämre för att jag väljer att vara hemma med mina barn men jag kommer välja det alla dagar ändå. Jag ser det som att jag investerar i mina barn.

  19. M

    Tycker att det är en förmån att kunna vara med mina barn,,, ser det inte som att jag offrar ngt utan istället vinner ngt…

  20. Elin

    Jag är hemmaförälder och har mitt barn hemma (ingen fsk mao). Det är det bästa jag vet och det finns ingen karriär/jobb i hela världen som lockar mig mer än att spendera all min tid under den lilla tid i livet där barnen är små. Jag håller med dig om vad du skriver. Det har blivit en ”duktighetsgrej” att mamman och pappan ska dela lika på precis ALLT! Usch, kräks på det. Alla ska göra det som de vill. Vara hemma, inte vara hemma. Gör det du blir lycklig av.

Visa alla 33 kommentarer
Tankar

Onsdagsstatus

Godmorgon eller snarare godnatt onsdag!

Klockan ringde sedan kl 02.30 och då var man allt annat än pigg.

Det kändes nästan kusligt för att allt var stängt och nedsläckt på Arlanda. Planet lyfter strax och jag tänkte ta hela flygresan till att sova ikapp förlorad sömn. Idag landar jag i Marbella och imorgon ska jag träffa mäklaren. Mot eftermiddagen idag står två timmar padel på schemat. Det kommer bli fantastiskt roligt.

Shout out till samverkan: Till en början kände jag mig nästan allergisk till ordet ”samverka” men absolut inte innebörden. Det känns som ett sånt sjukt vuxet ord men i takt med att barnen har blivit äldre har behovet vuxit fram.

Idag ÄLSKAR jag samverkan! Jag är så sjukt tacksam över kontaktnätet vi byggt upp/bygger upp med våra barns vänners föräldrar. Igår körde jag Molly och hennes vän till thaiboxningen medan Leonore och lillasyster var kvar hos dom.

Satt i bilen i en timme och väntade tills träningen var slut och kände verkligen i timmen i bilen att jag är precis där jag vill vara i livet

Man har familj och man har vänner. På senare år har nya relationer växt fram vilket barnen har varit styrande i. Dom väljer vänner och vi följer med och skapar kontakt med föräldrar. Vi hjälps åt till träningar och småsyskon. Dessa föräldrar är himla fina och vettiga och jag är glad över att vi tillsammans kan SAMVERKA, hjälpa, stötta och ro om vårt fina gäng med döttrar ♥️. Uppskattar du samverkan?

Hörs: När jag har landat, hoppas att alla får en fin onsdagsmorgon!

0 Kommentarer

Tankar

Topp 11 värsta jag vet

Den här listan handlar om det värsta jag vet. Förutom det som är det värsta på riktigt, orättvisor och dylikt.

Oliver med kärnor i maten

Åh det är så irriterande att äta t.ex. en matig sallad som innehåller oliver med kärnor. Man vill kunna tugga, svälja och inte behöva tänka på att kärna bort kärnan i munnen. Det är en helt annan upplevelse att t.ex. snack:sa med oliver, då är inte kärnan alls ett störningsobjekt.

Pill i maten

Jag kan bli orimligt störd av personer som pillar i maten, då är det nästan bättre att dela en måltid med någon som kastar i sig den. Leonore tenderar att sitta och prata mycket vid matbordet och henne måste man påminna. ”Glöm inte bort maten” och då går det oftast bra. Men pill i maten stör mig.

Svarta strumpor

Jag och Hugo är som natt och dag när det gäller strumpor och våra strumplådor ser olika ut. Hans är fylld med långa svarta strumpor och min med korta vita. Jag vet inte vad det är men jag gillar inte svarta strumpor i huvudtaget. Hur konstigt att få en hook up på det? #vågainteanvändasvartastrumpor

Köer

Topp tre det värsta jag vet. Blir så oerhört rastlös av att hamna i långa och långsamma köer, av alla slag!

Trånga garage

Hugo har den sjukaste parkeringen till sin bil vid jobbet. Föreställ er att mötas av ett stup rakt ner, för att sen möta en tiiiiight korsning. Därefter blir det bara värre. Hugo måste backa in på sin plats jämte två betongpelare. Vid första besöket på Hugos nya garage sa jag det direkt. ”Räkna ALDRIG med mig här”.

Stänk på en vit T-shirt

Smutsiga T-shirtar är isch en minne blott. Förut var man alltid fläckig och hade barnens snor i håret. Numera ser man mer hel och ren ut och det värsta som finns är när man själv orkar stänk på en vit T-shirt. Oooooooh!

Hitta helgfilmen

Man scrollar, man scrollar och man scrollar. En vill titta på en, och den andra vill titta på något annat. I helgen löste vi det exemplariskt. Leonore fick titta på sin film via paddan med hörlurar men låg ändå med oss och var med i gemenskapen och goset. #parenthack

Regn i samband med blåst

Behöver jag ens säga något mer?

När Hugo tar sista…

Hugo: Vill du ha den där sista räkan?

Paula: Men vad är det ens för fråga? KLART jag vill ha hur kan du ens fråga om sista? Att fråga om någons sista borde klassas som opassande eller är det bara jag som sparar de absolut godaste till sist?

-& när Hugo packar in matvaror i kylen

Det blir lite som roulette och oddsen till att hitta smöret sjunker med 50%.

Barnens gnisslande på nätterna

Det komiska är att det är jag själv som är boven här, jag gnisslar också tänderna på natten! Men när barnen ligger och gnisslar i kör kan jag inte sova. Fattar inte hur Hugo pallar, hela TRE som kör en gnisselorkest under nattetid!

13 Kommentarer

  1. Ulrika

    Jag stör mig på blåst när man har löst hår! Alltid i ansiktet!
    När något kliar på insidan av tighta jeans, helt omöjligt att klia ordentligt.
    Eller när man har en vätskande finne när man ska sminka sig, kommer aldrig sitta bra.
    När något kliar under ansiktsmasken! Får inte pilla :’D

  2. Lojs

    Håller med! Här kommer några till störmoment.

    Glömt att ställa in resterna i kylen.
    Svår skalade apelsiner.
    Tråden på bananen.
    Hundbajs under skon.
    Repa på strumpbyxorna.
    När mascaran inte blir bra.
    Leta efter saker typ mobil/nycklar.
    Vara sen.

    Listan kan bli lång 😂

  3. Sara

    Jag väljer strumpor efter skor, dvs vita strumpor – vita skor, svarta strumpor – svarta skor (har dock bara svarta och vita strumpor med undantag för två par rosa till träningsskorna) 😀

  4. Sandra Augustinson

    Oh my god med svarta strumpor, då ska du inte se min sambos underklädeslåda. Han har svarta boxershorts och svarta strumpor, endast! Haha! Jag har blandning mellan svarta, gråa, vita tror jag. Sen har jag strumpor med mönster, ljusa och mörka.

  5. Carro

    Så sjukt. Jag KLARAR INTE AV att ha svarta strumpor. Förstår verkligen inte varför. Trodde jag var ensam om detta men tydligen inte 😊

  6. Malin

    Jag är precis tvärtom med strumporna. Har alltid låga svarta men har typ tvingat mig själv att börja använda låga vita när jag använder ljusa skor. Fick panik innan när man såg hur smutsiga vita strumpor blir! Har man dessutom svarta jeans smälter ju svarta strumpor in bättre 😉

  7. Zandra

    Håller med om nästan alla.. men ja min sambo är så läskigt lik din många gånger.. värsta jag vet är när han packar in varor.. man hittar ju inget då 🙈 brukar typ springa in i köket när vi kommer hem från handling och bara vråla ”rör inget och ut ur köket ” nu har sambon lärt sig så nu ställer han ner kassar och går på toa 🤣
    Har faktiskt fått lära mig acceptera att han städar annorlunda, diskar, plockar undan annorlunda än jag. Vi gör mycket på olika sätt och ja de har typ varit mina topp störnings moment..
    Men som sagt lärt mig att se att han vi gör olika:)

    Mitt största 3 jag stör mig på är :
    1. Folk som skjuter upp saker hela tiden och missar göra saker och säger ja men jag tänkte göra det…

    2. Folk som inte kan komma i tid eller inte ens höra av sig

    3. Folk som dömer andra utan ens ha all fakta

  8. L

    Jag är med team vitastumpor MEN, hur fan får ni dom vita igen efter ca. 2 användningar?
    Det blir aldrig kritvita efter 2 användningar 🙁 Har ni tips? Döda dom i klorin? För dassiga vita strumpor är ju inte heller nice…

  9. Snadran

    Håller med, svarta strumpor är orimligt i alla lägen 😂 Hört fler som upplever det så.. undra varför?

    1. MF

      Svarta strumpor är ju det enda som går att använda 😅! Vita strumpor blir smutsiga på en gång och syns för mycket/skär sig till mycket, precis som mönstrade. När jag gick dansskola var det till och med förbjudet med vita strumpor då den vita kanten kunde synas 😉.

Visa alla 13 kommentarer
KärlekTankar

Måste man leva jämställt?

Efter min morgonstatus fick jag kommentarer om ojämnställdheten mellan mig och Hugo. Hans tid borta från barnen och hur ansvarsfördelningen ser ut oss emellan. Jag hymlar inte med att vi inte lever idealist när det kommer till jämställdhet. Jag drar det större lasset på hemmaplan och har gjort det sen barna kom. Hugo har karriärsatsat och driver ett företag med anställda som hela tiden ökar och ökar. Vi har gemensamt satt riktlinjerna för vårt upplägg och visst finns det stunder jag känner mig less på allt men jag ser oss som ett team. Vi gör det här tillsammans.

Jag kunde ruttna oftare förut när jag kände mig låst hemma men idag är jag tillfreds med vår vardag. Mycket för att jag också TAR mig tiden för Paula-tid. För aldrig får jag höra av Hugo att jag inte får/borde göra något jag vill. Det har snarare varit jag som själv tagit på mig ansvarsrollen och inte velat släppa den. När jag själv började ta mig tid till träning, resor, jobbutmaningar osv så känner jag mig mer harmonisk i vårt upplägg. Jag roddar och pusslar med vardagspusslet men jag har också mitt välmående i fokus nuförtiden. Ja jag roddar mer hemma men jag gör också det jag vill göra, och jag vill för det mesta vara den trygga famnen på hemmaplan. Jag vill att barnen ska minnas eftermiddagar i lekparken, lugna vabbdagar hemma i soffan, mysigt pyssel innan middagen, bokläsning innan sovdags och att mamma nästan alltid fanns bara ett rop bort. Det är hur JAG vill att barnen ska minnas det. Hur Hugo vill att barnen ska minnas barndomen i relation till honom får stå för honom och är något han får skapa. Sen så ja, Hugo är borta mycket mer än mig men jag tycker ändå inte han är onormalt frånvarande jämfört med andra pappor.

I slutändan frågar jag mig, måste det vara så  jämnställt? Det många skriver om är att det kommer straffa sig längre fram för Hugo att han jobbat istället för att ha varit med barnen. Jag tänker att ja, men då får det väl vara så då? Det får vara hans loss. Pappor får väl ansvara för sina relationer till barnen själva. Ska jag som kvinna och mamma ”tvinga” honom att skära ner på jobb för att han inte ska ångra sig i framtiden över hans prioriteringar? Och ska jag som kvinna och mamma ”tvinga” honom att ta ansvar för idrott och allt sånt med konsekvensen att det kommer gå ut över barnen. Nej det är väl inte hela världen att missa en fotbollsträning eller inte ha med sig gympapåsen men jag har så svårt att känna att jag ska göra en poäng för att eventuellt lära Hugo när det oundvikligen kommer gå ut över barnen i första skede. Ska jag liksom tänka på måndagmorgonen att ”nu står påsen kvar i hallen så det blir ingen idrott för Molly” och inte säga något bara för att Hugo ska få skämmas över missen och – förhoppningsvis – lära sig till nästa gång? Jag har tidigare tänkt att ja men absolut så borde vi bli mer jämnställda hemma och lagt upp scheman och planer men sånt är jag less på. Vi delar på massor av göromål hemma och Hugo är verkligen inte den som bara ligger på soffan när han kommer hem och väntar sig bli uppassad men jag har släppt det där tänket om att vi måste se likadant på småbarnsåren och tycka och tänka likadant om allt. Så länge vi har en dialog, stämmer av med varandra och har en plan framåt får det väl vara icke-jämnställt. Om barnen i framtiden tycker Hugo var frånvarande får han ta den surdegen och söka bättring eller acceptera om dom inte har en lika tight relation.

När det kommer till kritan tycker jag att det viktiga för mig när det kommer till mina barn och vilka värderingar dom får med sig så är det att mamma finns här men mamma tar också hand om sig själv. Jag är inte bara hemma och väntar på Hugo utan jag kombinerar jobb (jag vet att vissa inte vill se det här som jobb men jag drar in en stor del av pengarna till hushållskassan), egna intressen, träning och saker som ”förverkligar” mig själv samtidigt som jag är hemma mycket och ger dom trygghet. Jag är inte bunden vid hemmet utan är där för att jag vill samtidigt som jag gör massor av annat. Det måste väl få vara okej som kvinna och mamma att prioritera familjen utan att man ska känna skam för att man lever ”ojämställt”?


69 Kommentarer

  1. PL

    Så bra du skriver,jag har fixat själv här med med en man som åkte ons-sön nästan året om,två hockeygrabbar som skulle träna,spelar åka på cuper,fotboll på sommaren men dom har aldrig klagat på din pappa som nästan aldrig va med,vi tar igen detta nu med deras härliga barn som han kan ställa upp för o hjälpa!kram till er ni gör det som ni tror på👏🏻👏🏻👏🏻

  2. Victoria Lindqvist

    Det här kan vara ditt bästa inlägg någonsin! Riktigt bra skrivet. Exakt sådär lever vi också och vi är nöjda så varför ska andra bry sig? Varför ska vi ta ansvar för relationen till pappan?
    Och nej jag tror inte att relationen blir sämre för att pappan jobbar mer.
    Jag njuter av att ta hand om hemmet och barnen. Min man har företag och jobbar mycket och det är livet. Någon måste dra in pengar till hemmet också även om jag också jobbar heltid.

  3. Karin

    Jättebra Paula! Jag håller verkligen med dig. Vi har inte heller det helt jämställt, min man är borta mycket mer än jag men precis som du skriver så är det inte min lott i livet att ansvara för hans och barnens relation. Det får han göra själv (och enligt mig gör han det bra även om han inte är lika närvarande som jag) . Kram till dig som lyfter viktigt ämne 💜

  4. Anna

    Jag tycker inte det behöver vara lika 100% vem som gör vad i en familj det tycker jag inte är samma samma som ojämnställt. Men att man hjälps åt på olika sätt i familjen (gäller ju barnen med) till att det fungerar hemma o att om en vuxen typ blir sjuk står inte allt o faller (jag dammsuger inte alls hemma men klart jag gör det om min man är borta/sjuk). Man är ju bra på olika saker o tycker det är roligare att göra vissa grejer (jag handlar tex det mesta åt barnen). Däremot tycker jag att man vill vara förebilder för sina barn o visa att mamma o pappa är kapabla o göra saker som går utanför det stereotypa (typ mamma kan borra med skruvdragaren o pappa kan baka). Jag har två döttrar o vill ju att de naturligt ska uppleva att mamma o pappa är båda kapabla till samma saker och att jag o min man går att lita på på samma sätt, att vi båda kan packa en matsäck, kommer ihåg gympapåsen och kan barnens vänners namn. Vill ju också vara förebilder till dem och inte begränsa deras val.

  5. E

    Vår pappa jobbade borta varannan vecka. När han var hemma fixade han med middagar, bakning, städning och skjutsade oss till träningar. Han ordnade middag som han sen frös så det fanns till veckan mamma var själv med oss.
    Har aldrig känt att jag haft en frånvarande pappa, tvärtom, han var alltid med på träningar, matcher, tävlingar osv.
    Mamma fick dra ett större last, ja. Men de var också överens om att när vi barn blivit äldre skulle mamma ta ett steg bak i allt med huset och pappa mer ansvar. Och det har de gjort, och mamma är nu den som reser mycket och pappa fixar på hemma.
    Så det spelar ingen roll om pappan är borta mycket, om han är villig att ha en fin kontakt med barnen så ser han väl till att fixa det när han är hemma. Eller om mamman skulle vara borta så gäller väl samma för henne.
    Hade en snowboardlärare när jag var 7 år. Drygt 10 år senare kände han igen mig men kunde inte placera mig förrän han såg pappa. Då berättade han att han kom ihåg pappa som den enda föräldern som stod utomhus och tittade på hela träningen istället för att gå in och dricka kaffe i värmestugan. Så en borta pappa som ändå är extremt närvarande då han är hemma är inga som helst problem. Men ligger mycket på pappan då, som Pauls skriver. Upp till honom att välja hur han vill ha det.

  6. Anna

    Hej. Jag brukar oftast tänka att om alla levde som jag hur skulle världen se ut då?
    Tänker så om allt från föräldraledighet, jämställdhet, nöjes resor, källsortering, restriktionerna nu under pandemin, användandet av bilen, hur jag är och beter mig mot andra människor, hur jag pratar och uttrycker mig, ansvarsfördelningen hemma i vår familj, vad jag väljer att jobba med osv.
    Så jag tycker inte det är upp till var och en att leva som man vill. Alla mina val påverkar alla andra människor mer eller mindre.

  7. Daniella

    Väldigt bra och läsvärt inlägg. Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver då min pappa har haft ca 250 resdagar om året sedan jag och min syster var små. Vår mamma valde tidigt bort sin egen karriär och tog det stora lasset på hemmaplan. Folk har ofta påpekat det faktum att hon inte satsat på sig själv när hennes make fått göra det, men för henne har det inte varit ett problem. Hon ville vara närvarande som mamma och känner sig trygg i den rollen. Hon har aldrig känt ett behov av att identifiera sig med sin karriär.

    Det intressanta i detta, som egentligen är det som relaterar till ditt inlägg, är att jag inte känner någon annan med en så stark och naturlig relation till sin pappa som jag och min syster har. Vi är idag i 20-års-åldern och kan prata med honom om allt mellan himmel och jord. Vi skrattar och bråkar. Högt som lågt. Trots att han har varit borta i jobbet mycket så har har han alltid varit NÄRVARANDE. Han har inte kunnat namnet på alla klasskompisar eller skolfröknar. Inte varit med på varje föräldramöte (min mamma har flera gånger fått frågan om det finns en pappa med i bilden på utvecklingssamtalen😂). Men han ringer oss ofta, tar sig tid att hjälpa oss när vi behöver och överöser oss med kärlek.

    Med det sagt vill jag poängtera skillnaden mellan att vara borta mycket fysiskt och att inte vara närvarande. Är säker på att det faktum att Hugo jobbar mycket inte kommer vara ett problem. Huvudsaken är att man är en närvarande förälder och det verkar ni båda vara till 110%!

    Kram💗

  8. Fia

    Jätteintressant inlägg, och jag håller med till viss del – alla ska göra som det passar dem bäst själv sålänge det verkligen känns bra för alla familjemedlemmar. I vårt hem är det långt ifrån jämställt, jag drar nog 98% av allt här hemma med två små barn. En sambo som har ett arbete utöver det normala som jag från start varit insatt i att det är jobb året runt och extrema arbetstider speciellt under sommarmånaderna när det är som bäst väder.

    Jag är helt okej med att rodda, men bara om det verkligen uppskattas och att min sambo är närvarande när han kommer hem och hjälper till de tillfällen han faktiskt har möjlighet. Tas det för givet ruttnar jag direkt.

    Jag förstår vad du menar med att Hugo får ansvara för sin relation till barnen, jag håller helt med. Men jag märker på mina barn när pappa inte varit närvarande och borta mycket, och tvärt om när han engagerar sig. Så jag lovar för barnens skull att dem alltid ska känna sig prioriterade av både mig och deras pappa, annars kommer dem må dåligt av det. Klarar inte deras pappa det nu så får han faktiskt ta den stora smällen och leva själv.

    Kan inflika att jag nästan är höginkomsttagare, vilket min sambo inte är i närheten av.

  9. C

    Du har gjort ett medvetet val. Ett val du trivs med. Det är positivt.
    Tror dock många flyter med och ”gnäller” istället för att medvetet välja eller medvetet säga ifrån.

    1. Sofia

      Precis! Jag och min pojkvän har båda pluggat i över fem års tid och den dagen vi får barn så kommer inte jag att pausa min karriär mer än han pausar sin för att jag är kvinna och skulle vara bättre lämpad för att ta hand om barnen. Den här diskussionen handlar om kvinnors roll i samhället och är en större fråga än Paulas enskilda fall och därför tycker jag att det är problematiskt att generalisera och ifrågasätta om vi verkligen vill ha det jämställt. Det kanske inte kan bli jämställt ner till minsta detalj, men när man skaffar barn är man ett team och enligt mig ska barnens ska vara bådas ansvar med allt vad det innebär med vab och läxor, och inte enbart kvinnans. Det kan handla om en sådan enkel sak som att båda efter föräldraledigheten jobbar 90 % istället för att kvinnan arbetar 80 % och mannen 100 %. Jag anser att kvinnan ska inte behöva ge upp sin karriär när hon blir mamma pågrund av samhällsstrukturer som gör det fördelaktigt för mannen.

      1. En annan Sofia

        Jag tror att det är vanligare att resonera som du gör när mannen och kvinnan lever väldigt lika liv, i det här fallet när ni båda investerat mycket tid i er utbildning och är karriärsfokuserade.
        Paula gav upp sin dröm (eller pausade) om att plugga vidare på universitetet och uppnå det självförverkligande som en sådan typ av karriär kan leda till. Istället har hon bytt bana och kunnat satsa på sina sociala medier och fått mycket tid hemma med barnen. Vilket är ett annat typ av självförverkligande, att vara en närvarande mamma. Skönt att du landat i att du gjort rätt val för dig Paula men jag tycker det är fel att ifrågasätta om vi verkligen vill ha det jämställt bara för att det här upplägget passar dig och Hugo.

      2. R

        Men om kvinnan prioriterar barnen framför hennes karriär? Oavsett om hon investerat i den eller inte. När barnen väl kommer kanske hon vill jobba 80. Vad mannen vill och inte vill göra för väl stå för honom. Om kvinnan vill jobba mindre och vara mer med barnen för det är hennes lycka och det som ger hennes störst mening i livet och inte att vara på arbetsplatsen? Om hon vill detta trots att hon vet att det drabbar pensionen framöver? Ska hon fortfarande känna skuld och skam över det och få hela sin relation kritiserad som ojämställd?

        1. Sofia

          Nej men då får mannen och kvinnan lösa det sinsemellan genom att mannen kanske tar familjens transportkostnad, eller så har man gemensam ekonomi, men också att mannen kompenserar kvinnans bortfall för pensionen för att hon tar mer ansvar för barnen och hemmet, han hjälper till att betala av hennes studielån etc.

  10. M

    Vi lever lika som er här hemma. Jag har alltid roddat med allt som berör barn & hemmet men det gör mig ingenting. Absolut skulle det vara skönt att få lite mer hjälp men mannen gör så mycket annat för oss. Han bygger när jag ber om något, tar med barnen på deras aktiviteter och är mer den där lekföräldern än mig. Även om jag tagit största ansvaret för barnen så när det väl händer något så ringer dom lika gärna sin pappa som mig. Jag tycker man ska dela upp det som fungerar bäst för sin familj och hos oss så fungerar detta upplägg bäst. Min man stöttade mig medans jag pluggade och drog det största lasset med att få in pengar till familjen men idag är det jag som tjänar mer och är stolt över att det är jag som drar in mest pengar här hemma.

  11. Jenny

    Bra perspektiv Paula och inlägg i debatten. Jag har gått samma runda med mig själv. Men vad är jämställdhet egentligen? Lika möjligheter? Lika lön för likt arbete? Absolut men jämställdhet i en familj; ska det mätas i lik fördelning av allt arbete i en familj? I timmar i definierade aktiviteter? Jag läste en artikel som hade ett intressant perspektiv kring att istället bedöma om båda parter i ett förhållande har samma möjlighet att hämta energi och utvecklas som de önskar. Detta tycker jag är intressant. Man kan lätt fastna i att ta allt ansvar för allt i familjen och hemmet och inte ha tid över till något annat men om man, som du beskriver, upplever att man har tid att göra det man önskar och behöver för att må bra (jobba, träna, utveckla intressen, vara med vänner m.m.) så är det kanske jämställdt i form av att behoven man har blir uppfyllda? Det kan väl då innebära att det är jämställt i förhållandet? Bådas tid och liv har samma värde. Handlar det inte då om att vi idag hyllar karriären och arbetslivet som så viktig men att den kanske inte är det för alla? Men kanske man har andra behov? Självklart måste man då se till att inte fastna i ett dåligt ekonomiskt läge mtp pension m.m. dock :-).

  12. Therese

    Fram till idag har jag försökt ta ansvar för hans beteende. Har en liknande situation . Varför ska jag göra, han får ta ansvar för sin situation och relation till vår dotter . Du är en stor förebild för mig

  13. Maja

    När fan blir gammal blir han religiös, säger man ju, och så känner jag verkligen idag. Jag var en bråkig radikalfeminist i över 20 år och som ung är allt idealism. Det är ungdomens sak. Idag, när man varit med ett tag, läst på, förstått, reflekterat och omvärderat livet, åsikterna, politiken, känner jag mig så otroligt kräkfärdig på den västerländska feminismen. En navelskådande, självrättfärdig klubb för inbördes beundran. Du måste leva rätt enligt den nya normen, annars är du bakåtsträvare som förstör för alla andra och fostrar nästa generation fel. Och politikerna har svalt det här totalt o-vetenskapliga dravvlet på högsta nivå. Och vi går omkring och är olyckliga för att vi inte får till det, den här jämställdhetsgrejen. Vi känner oss som dåliga kvinnor, för att vi inte lyckas få våra män att dela lika, minnas jympapåsen lika ofta som vi. Det har blivit ännu en kvinnofälla att fastna i. Och feministerna är inte sena att mana på, klanka ner på dom som väljer annorlunda. Jag tycker det är skitbra det ni gör, synd bara att vi har kommit till det att du måste bortförklara eller ens rättfärdiga en helt rimlig sund uppdelning som du trivs med. Jag personligen tycker att kvinnor är mycket bättre föräldrar och män är bättre arbetare. Men det är min högst personliga åsikt baserad på min erfarenhet. Jag jobbar, för att jag måste, jag gillar mitt jobb, men jag skulle mycket hellre vara hemmafru. Det skulle ge mig mer tid till sånt jag gillar på riktigt, min familj, matlagning, inredning och träning. Lönearbete är generellt så jävla överskattat! Synd att man måste göra det för att kunna köpa mat. Men min sambo älskar att bygga system så han kan väl göra det bäst han vill, även om det innebär att han träffar barnen mindre. Deras relation kan vara bra ändå. Jag har bättre koll på saker, så varför ska jag vänta på att han ska göra nåt halvdant om jag kan göra det snabbare och 1000 ggr bättre? Bara för att? Nope. Nej. No. Fuck that! 

    1. Ella

      Maja, vill bara skicka dig dagens ros! Jag och min man skrattade högt och höll med varenda ord av din kommentar. Otroligt välskrivet!!

  14. M

    Du är så klok! Håller med dig! Till syvende och sist är det viktigaste att hitta en balans som funkar för sin familj, ingen familj är den andra lik❣️
    Tycker ditt resonemang kring mannens ansvar i relationen till sina barn är helt rätt! Det är deras ansvar att bygga en stark relation till barnen, och det behöver inte tvunget innebära att vara delaktig 100% av tiden.
    Däremot vara 100% närvarande vid umgänge med barnen/familjen oavsett om man är mamma, pappa eller ”bara” partners! ☺️ Ha en underbar dag!!

  15. Anna Andersson

    Så bra Paula!

    Enligt mig är det viktigt att tillägga att man kan skapa sitt eget upplägg för att kompensera ekonomiskt och karriärsmässigt bortfall om man gör dessa val under föräldraledighet/småbarnsåren. Så som tex privat pensionssparande eller deltidsstudier.
    Eller att bara vara medveten om detta och göra sitt val.

  16. Lea

    Tror folk ibland missar det stora problemet med jämställdhet. Att kvinnor får lägre lön för samma arbete, att kvinnor anses vara mindre värda (på många platser på jorden är de en ägodel), hederskultur, att kvinnan anses vara den som ska va hemma med barnen och därför slutar jobba. Detta är problem. Att man sedan får forma sin varda efter hur familjensituationen ser ut anser inte jag vara ett jämställdhetsproblem. I alla fall inte så länge alla i familjen är nöjda. I min familj är det jag som kvinna som tjänar mycket och i normal fall reser en hel del. Min man tar mer ansvara hemma och för barnen. Är det i så fall också ett problem? För jämställdhet handlar väl om just att det ska va jämt? Men måste verkligen in å peta på allt? Blir ju som på dagis där alla barnen ska ha EXAKT lika, annars blir det orättvist

    1. S

      Det är ju dock lite konstigt att det i nästan alla familjer bara ”råkar” bli så att det passar bäst att kvinnan jobbar mindre, lägger mer tid på barnen etc. Och nej, jag tycker inte det är kvinnans fel, utan det är männen som helt enkelt måste steppa upp. Dock är ju män i regel väldigt benägna att både vilja ha kakan och äta den. Det är svårt för jag tycker verkligen inte att det ska falla på oss kvinnor att se till att män tar mer ansvar, OCKSÅ, men samtidigt kanske man måste ta den fajten om samhället någonsin ska förändras. För detta är ett strukturellt problem, hur gärna man än vill hävda att det bara råkar passa just ens egen familj bäst.

    2. Sofia

      Håller med dig Lea! Det är skillnad på jämlikhet och jämställdhet. Om man känner sig nöjd och tillfreds med familjelivet så är det målet kanske nått just för mig, att sedan den ena parten reser mer i jobbet än den andra tycker jag är en petitess i sammanhanget. Att man som partner kan känna sig fri att uppfylla sina viktigaste drömmar och planer, är också ett mål gott nog. Kompromisser hör sedan till alla slags relationer.

  17. Karolina

    Hej! Vilken intressant fråga. Jag tycker att i grund och botten får alla göra det som passar ens familj bäst. Och jag förstår absolut din synvinkel, jag tycker också flera av kommentarerna här bidrar med en annan synvinkel som också är klok. Jag har två aspekter om hur jag resonerar som jag känner att jag vill dela med mig av.

    Jag är uppväxt med en hemmamamma och en karriärspappa. Pappa var inte hemma mycket och hade aldrig koll på någonting. Detta har han nu senare i livet när vi är vuxna verkligen ångrat, han säger alltid att det är hans största misstag i livet att han missade oss. För idag är han exkluderad i föräldraskapet trots att vi har en bra relation. Vi (jag och mina tre syskon) ringer ALLTID mamma, och har alltid gjort. Jag ringer mamma säkert flera gånger i veckan, pappa kanske jag ringer någon gång per år. För att det är så självklart att man ringer mamma. Det är tråkigt att vi inte känner pappa och han inte känner oss på samma sätt som mamma känner oss. Han har missat mycket, inte minst de givande diskussionerna påväg hem från skolan, till fotbollsträningen eller middagsbordet.

    Nästa aspekt som jag landade i i åldern när man skulle träffa sin framtida man och skaffa barn ihop. För mig är det viktigt att dela livet men någon som har samma värderingar som mig. Jag tycker att tiden med barnen är viktig och för mig är det viktigt att de har gott om fritid och inte behöver gå 7-17.30 på skolan varje dag. Jag tycker att det är viktigt att vara en närvarande förälder. Därför är det också viktigt för mig att min partner har samma värderingar. Jag hade blivit väldigt ledsen om min man och pappan till mina barn tyckte jobbet och karriären var viktigare än mig och barnen, att det är viktigare att jobba 100% istället för 80% för att få mer tid med barnen. Är pengar viktigare än tid med barnen? För mig är detta ett big no no och super oattraktiv. Jag hade blivit jätteledsen om min partner värderade livet så.

    Vi har valt att båda jobbar 80%, vi har ekonomisk möjlighet till det. här blir det oftast bråk om vem som ska vara föräldraledig eller ta vabb för att vi båda vill vara hemma med barnen. Det tycker jag är vackert ❤️

    Med detta sagt är ju det bara hur jag känner. Och du känner ju på ett annat sätt och det är ju såklart helt okej. ”Förloraren” är ju som du säger Hugo som missar allt det fantastiska med barnen.

    1. felicia

      Håller helt med dig där! jag själv har haft en frånvarande far och det är ALLTID mamma som jag ringer, då som nu idag. Hon man visste alltid var ett rop bort och fixade alla födelsedagar, träningar, skjuts till vänner, hämtningar, matlagning, städ, allt bråk och stök i tonåren, alltså allt! jag älskar min mamma så fruktansvärt mycket mer än min pappa.
      Jag är väldigt ”på” min sons pappa då jag tycker att det är en självklarhet att han också går ner i tid rent arbetsmässigt, att han tar hand om hushåll, att han kan fixa ett födelsedagskalas, fixa gympapåsen, osv. Det är sååå oattraktivt med män som väljer karriär före sin familj eller som inte fattar någonting i småbarnslivet.

  18. Johanna

    Men jaa! Man gör det som funkar för en och man gör sina egna val. Precis så! Om man som mamma gör val så är det med hjärtat jag vill göra val – inte utefter ett jämställdhetsprotokoll. Och som du säger, pappan får göra sina val! (sen är det en grej om man har en pappa som inte är engagerad..men så är ju inte fallet, inte hos er, inte hos oss. ❤️)

  19. Recovering mama

    OJ vad bra skrivet! Pricken över i, detta har jag sparat och kommer att läsa många gånger!

  20. Sanna

    Jag tänker så här, absolut ska ingen säga åt dig hur mycket du vill vara hemma eller hur mycket tid du vill spenderades dina barn. Jag förstår även att du blir less på att försöka skapa jämställdhet ska innebära att lägga upp scheman och planer ”bara för att” när du trivs med upplägget själv. Det som slår mig är att du hela tiden hänvisar till barnen, du vill inte att de ska missa gympan och du vill vara en närvarande mamma som de alltid vet finns där. Det som barnen också får med sig är ännu en generation av att mammorna är dem som fixar och har koll på allt som hör till hemmet. Som projektleder. De får omedvetet med sig att det är okej för en pappa att inte ha koll på när man har gympa och de kommer i sin tur inte ställa det kravet på sina framtida partners. De kommer fortsätta projetleda, ta hand om och rodda för det är så de har fått med sig att det ”ska vara”. Sönerna kommer lära sig att ”mamma fixar” och förvänta sig samma från den kvinnan (om det nu blir en kvinna) som de väljer att leva med. Och vi får en till generation av curlade män och projektledande kvinnor som vänder ut och in på sig själva. Kvinnofällan all over again. Jag generaliserar absolut men du måste förstå att det är en större fråga. De beteendemönster och vanor som vi upplever och observerar under vår barndom bär vi med oss hela livet. Det är ju vårt första ”normala” och vår första norm. Så då kanske det inte är så farligt att missa en gympalektion? Eller att Hugo gör ansträngningen att ha koll på sin dotters schema?

    1. Sofia

      Väldigt bra kommentar! Ibland behöver man tänka till lite och undra varför man vill vissa saker. Vill jag verkligen eller är det så jag har blivit lärd att jag ska vilja? Det försöker jag lära mina döttrar, att tanka ett varv till på saker och inte bara acceptera allt som det är.

      1. L.

        Jag är inte helt emot din kommentar men jag tänker även att kvinnor och män är olika. Kvinnor är i sin natur oavsett om vi vill eller inte mer strukturerade. Varför måste man se det som något negativt? Absolut förtjänar kvinnor samma förutsättningar som män men vi måste också förstå att vi inte är samma. Visst vi är människor men av olika kön och med olika natur.

        1. Sofie

          Jag tror inte att kvinnor är mer strukturerade i sin natur, utan snarare att de lär sig att bli det från väldigt tidig ålder. Just för att de förväntas projektleda och antagligen har sett sin mamma göra det och dra det största lasset hemma.

          1. Sofia

            Väldigt intressant att männen kan vara strukturerade på jobbet och hålla ordning på alla projekt och alla möten i den egna kalender, vara chefer och ha personalansvar, men de kommer hem så tappar de allt vad planering heter. Makes no sense to me!

          2. L

            Nä där är en helt annan femma. Kvinnor är 100 gånger bättre chefer också. så som kvinnan oftast är chef i hemmet är kvinnor oftast bäst som chef också 🙂

          3. Sofia

            Så varför hänger inte samhället och arbetsmarknaden med och betalar kvinnor och män samma lön för samma arbete? Samt låter kvinnorna få arbeta och till exempel vara chef istället för att bli förpassade till barn och hem? Hur ska kvinnan få tid att avancera i arbetet om hon förväntas ta nästan allt ansvar på hemmaplan?

      2. Linnea

        Håller helt med ovanstående kommentar! Problemet är även att om er relation mot all förmodan inte skulle hålla så står du där med en dålig pension och Hugo med en väldigt bra sådan. Med det sagt ska man inte utgå från att relationen ska gå i kras men det är exakt detta som kvinnor förlorat på bakåt i tiden, den så kallade kvinnofällan… Problemet är ju att det alltid är kvinnan som resonerar som du och sällan männen, tror den ekonomiska biten inte är ett problem just för dig men för andra ”vanliga” personer är detta en stor risk och därför blir det problematiskt att inte ta med den aspekten i ditt resonemang.

    2. En annan Sofia

      Jag håller med dig! Många tror att de gör som de gör för att de vill men det är underliggande samhällsstrukturer. Män kan också sköta veckohandlingen, städa och hålla reda på barnens aktiviteter och gympakläder. Det handlar om att ta ansvar och allt annat är bara ursäkter. Min mamma och pappa har båda arbetat heltid och turats om att hämta på fritids, båda har vid olika tillfällen följt med på läkarbesök eller för att köpa en present inför ett kalas. Under min uppväxt så är det min pappa som varit mest involverad i vår skolgång, gått på föräldramöten, följt med på utvecklingssamtal samt lagt otaliga timmar flera kvällar i veckan på att hjälpa mig och min syster med matteläxan. Nu när jag är vuxen så förväntar jag mig att ha en kille som min pappa, en roddare och en engagerad planerare, men jag har upptäkt att de är få. Dagens killar är curlade och förväntar sig en tjej som deras mamma som har koll på alla deras saker och underlättar deras vardag eftersom det är så de är uppväxta. Snacka om att man gör sina barn en björntjänst.

      1. Anna

        Du skriver ”Många tror att de gör som de gör för att de vill men det är underliggande samhällsstrukturer”, med fokus på ÄR. Har du nåt stöd för detta påstående i nån form av forskning? Du säger detta som om det är en vedertagen sanning, men det är det inte. Sanningar kring samhällsstrukturer och andra människopåhittade sagor är bara antaganden. Det finns inget riktigt empiriskt stöd i forskningen för detta. Det kan lika gärna vara så, (och det verkar faktiskt enligt forskning vara nämare sanningen) att våra könsroller kommer inifrån oss och vår biologi, snarare än utifrån. Normer skapas ju inte i vacuum, de kommer från reella materiella och biologiska villkor. Vare sig vi vill eller inte. Att din pappa var som du beskriver kanske är snarare är ett undantag som bekräftar regeln? Att förvänta sig sådana män, om man vill leva med män, kan bli tufft då de är som du säger få. Och sen ska vi kvinnor också lastas med denna uppgift, att tvinga män att bli ”jämställda” enligt våra politiska ideal. Tänk om det inte går? Om det är en omöjlig uppgift? Varför ska vi hålla på med denna, omöjliga uppgift? Varför ska vi lära våra döttrar att livet måste vara en evig kamp för att få pappa att komma ihåg jympapåsen?

        1. En annan Sofia

          Ja, det finns forskning på detta inom demografi och jämställdhet. Som någon ovan skriver ”Det är ju dock lite konstigt att det i nästan alla familjer bara ”råkar” bli så att det passar bäst att kvinnan jobbar mindre, lägger mer tid på barnen etc. … För detta är ett strukturellt problem, hur gärna man än vill hävda att det bara råkar passa just ens egen familj bäst.” Skulle mannen och kvinnan tjäna lika mycket skulle situationen se annorlunda ut för då handlar det inte längre om vems lön som är bäst att leva på. Det är ett strukturellt problem och en fråga om jämställdhet.

  21. Camilla

    Du resonerar klokt. Kanske missar du en aspekt som jag tänker på ibland (mamma till en tjej och en kille) och det är att jag vill att de under sin uppväxt ska se jämställdhet hemma för att själva få sund syn. Jag vill tex inte att min dotter ska känna att hon som tjej absolut måste dra hela hemmalasset och att min son som kille inte naturligt ska göra detsamma. Den aspekten finns ju också. Jag vill ha det så jämställt som möjligt för att de ska ha den förväntningar framåt i sina egna liv. Men även hos oss är jag nog den som roddar familjen något mer än min man. Tack för en bra blogg!

    1. Camilla

      Ps. Växte nämligen upp med en pappa som jobbade jämt och jag tycker det blev viktigt för mig som vuxen med signaler till barnen att både mamma och pappa drar hemmet. Hade en period i tonåren när jag var lite arg på mamma för att hon bara hade ”nöjt sig” med att ta hemmet och att pappa var den som jobbade. MEN i ert fall jobbar du ju också så det är ju inte samma sak på så vis. Bara en tanke om signaler…

  22. Jenni

    Att du orkar möta allt gnäll från alla håll med lika god ton varje gång är för mig beundransvärt Paula! Att du ens orkar bemöta det är beundransvärt, det är verkligen inget du måste! För gnäll och hackande är just vad det är, vad i hela friden har andra att göra med hur jämställt/icke jämställt du och Hugo har det? Jag tror inte att de som ger kommentarer om det gör det i välmening, kanske till och med nån i samma/mycket värre sits som tar ut sin bitterhet över sin roll i familjen på dig och er livssituation? Låtsas glömma sin egen verklighet för en stund och ösa sin negativitet och bitterhet över nån annan kanske kan vara skönt för stunden, vad vet jag 🤷🏼‍♀️ För mig är ni familjen Goals och jag kan många gånger tänka att jag lätt hade kunnat byta, ni verkar vara en väldigt trygg och lycklig familj, det är långt ifrån alla som har det så. Mvh/ Gift med en inte alltid så snäll man men jag kan unna andra lycka ändå

  23. Varpo

    Jag lever väldigt likt er med man och barn. Ser inte heller nåt problem med det. Jag har valt att spendera mer tid med barn och hem och trivs med det och tycker det är det viktigaste för mig. Min man identifierar sig mer mitt sitt arbete. Vi har pratat om detta och han hade en teori om att män ofta gör det för där kan de ha chansen att bli ”nummer ett”. Hemma finns inget som trumfar mamma. Är benägen att hålla med. Vi har alltid jobbat heltid båda två men jag är den som roddar runt, fixar och försöker få till det bästa för barnen. Och njuter av det, det ger mig stor tillfredsställelse! Hade antagligen känt annorlunda om jag känt att min man ”begär” detta av mig. Men det har han aldrig gjort, men är dock väldigt bra på att uppskatta det. Tror ändå jag är vinnaren i långa loppet. När jag är gammal och grå kommer jag fullt ut känna att jag prioriterat det som varit viktigast för mig

  24. Zandra

    Känner så igen mig… vill exakt samma sak med mina barn..Min sambo jobbar tyvärr borta under veckorna. Han åker söndag kväll och kommer hem torsdagar.
    Men han tar varje läggning när han är hemma, leker, busar, fixar saker osv..
    Han är mer närvarande de dagar han är hemma än när han jobbar i närheten.
    Älskar ha han hemma men samtidigt så funkar detta för oss på nåt sätt..

  25. Katja

    Tycker att ditt resonemang är väldigt vettigt! Barnen är vår framtid och jag tror inte vi vinner i längden på att blanda in deras trygghet och välmående som slagträ i kampen för jämställdhet. Finns bättre sätt att föra den kampen på. Tycker tvärtom att det är ofeministiskt att kräva att du ska steppa tillbaka och inte få ge uttryck för din kärlek om omsorg till dina barn på den nivå du själv vill. Obs jag har inte läst några kommentarer utan detta är enbart reflektioner utifrån detta inlägg.

  26. Emma

    Jag känner likadant. Har precis beslutat att gå ner i tid och vara hemma med barnen mer. Klingar i huvudet ”kvinnofälla” ”sämre pension” osv… men jag vill inget hellre än att vara med mina barn.

    1. Emma

      Min man har för några månader sen börjat sätta av en del av sin lön i extra pensionsspar till mig, för att kompensera när jag var hemma föräldraledig med barnen. Gick även ner i arbetstid i några månader när jag väl började jobba. Visste inte att man kunde göra så, att han kunde pensionsspara till mig, innan han föreslog det. Skitbra !

  27. Sofia

    Så trött på att jämställdheten alltid ska dras så långt! Min pappa drev också eget när vi växte upp och gör än idag, vi har jättefin relation idag och även tidigare. Jag har även fin relation med min mamma, och fantastisk relation till mina syskon ❤

    Vi hade hus och gård, enkelt kan man säga att mamma skötte allt på insidan av huset så som städ, renovering, mat, möblering – allt som hör till. Medan pappa skötte allt på utsidan, så som snöskottning, vedkapning, byggnation, takbyte. Väldigt stereotypa skulle vissa säga, kvinnan måste va förtryckt osv osv. Men nej, det var så de ville ha det, mamma hade inget intresse av att köra traktor och skotta snä, så varför ska hon tvingas till det – bara för att skapa jämställdhet??

    Vad jag blivit för person?
    Jag är den som aldrig är rädd för att ta i, behöver vi byta tak – ja men då löser vi det. Behöver golvet dammsugas så låter jag helst bli 😂 Jag är väldigt allround av mig och känner inte att jag växt upp i ojämlikhet eller att jag själv lever ojämlikt nu med min man.
    Men i jämlikhet frågan så är vi extrema, vi är dem som är helt fel, vårt upplägg går antagligen emot alla förståsigpåare.

    Men.. vi är lyckliga ❤
    Och jag är stolt över mina föräldrar, jag är stolt över att pappa jobbade 14 timmar om dagen + gårdsjobb så att vi kunde ha hästar tillexempel. Jag är stolt äver att mamma skapade ett tryggt hem och att hon kunde vara med på alla våra träningar, vilket var tack vare det upplägget dem hade. ❤

  28. Therese

    Håller med dig till 100%
    Mycket bra skrivet. Här hemma har jag med tagit det största biten med barnen / vardag/ hushåll.
    Men det har både jag och maken valt tillsammans. Jag vill vara närvarande med barnen. Trots att de idag är 11 och 15 år så jobbar jag fortfarande deltid för att kunna finnas för dom efter skolan.

  29. Sofia

    Håller med dig Paula, var och en får bestämma själv hur de vill fördela arbetet hemma, så länge båda är nöjda med det. Undrar om du fått samma fråga om rollerna varit ombytta? Skulle inte tro det! Som i vårt fall, där jag hela livet varit den som satsat på karriären och min man tagit ansvar för den dagliga ruljansen i hemmet. Fick aldrig någon kommentar om ”vem tar hand om barnen när du jobbar” etc. Nu är våra barn vuxna och min man har gått tillbaka till yrkeslivet. Jag har trappat ner så vi har båda tid att ta hand om hushållet. Olika faser i livet kräver olika lösningar, och så länge det funkar för båda er skulle jag strunta blankt i vad andra säger!

  30. Frida

    Så jäkla trött på snack om jämställdhet hemma. Jag hade störst karriär av oss när vi fick barn men jag valde att lägga den åt sidan för att allt jag ville var spendera mer tid med mitt barn. Alla tycker då att jag ”offrade” mig för att min man inte skulle behöva. För mig är det mer min man som offrade sin tid med barnen för att jag ville ha större del föräldrarledigheten än honom. Kan inte alla enskilda familjer få bestämma själva vad som funkar för dom? Eller vänd på tankesättet, är vi kvinnor taskiga och icke jämställda som inte låter våra män ta del av lika många föräldrardagar som oss? Är det nu vi startar manligt initiativ och ställer upp i nästa val?

  31. Sandra

    Vilken intressant fraga! Jag tycker sjalv, som jag tycker om det mesta – gor det som funkar bast for din familj. Ha det inte 50/50 bara ’for att’. Vill man ha det sa – toppen. Fungerar det battre att ha ett annat uppagg – toppen det med. Alla ar vi olika. Sjalv sa ligger mina varderingar/hur jag foredra att leva att det mer traditionella hallet / ett traditionellt aktenskap. Min man och jag ar partners och stottar varandra i allt vi ill gora, men jag kanner sjalv att nar vi far barn vill jag vara 100% ’home maker’ (kan inte komma pa svenska ordet – hemmafru kanske?). Det betyder att jag kommer att dra stora lasset hemma och med barnen, medan han jobbar. och vet du, det ar precis sa vi vill ha det och det kanns jattebra for oss. For manga vanner ar det viktigt att ta 50/50 och dom vill gora karriar – och da ar det superbra for deras hushall! For mig handlar det om att skapa det livet man vill ha, fran de mojligheter man har, och pa ett satt som fungerar bra for aktenskapet samt barnen 🙂

  32. Moa

    Denna text var precis det jag behövde läsa för att sätta ord på vad jag känner, och ibland inte vill sätta ord på. Har också en man som driver bolag, han älskar det och att arbeta mycket. Har tidigare ofta känt att han borde va hemma mer, föräldraledig, orättvist hemma etc etc men va tusan, så skönt att läsa ditt inlägg. JAG bär ju inte ansvaret för hans prioriteringar, så rätt, hur gärna jag kanske skulle vilja annat så är ju huvudsaken att JAG gör vad JAG kan till våra barn, vad konsekvensen blir för hans prioriteringar är ju hans val. Och precis som du skriver om Hugo, min man gör massor för oss som familj, i hemmet och runt omkring men jag är den som har mera koll och absolut fixar mer med barnen. Men låt de va så då 😌 han är generös i familjeekonomin också så känner inte att jag blir ”ekonomiskt drabbad” av att ta mer med barnen medan han bygger bolag, så det är tacksamt. Himla bra inlägg, tack för din fina och tänkvärda blogg 💛

  33. Sofia

    Tack för att du utvecklade dina tankar. Uppskattar att du tar dig tid och delar med dig av utmaningarna i vardagen.

    Jag tycker att du har helt rätt i att mannen själv ansvarar för sin relation till sina barn. Det är ju verkligen inget ansvar nån annan kan ta på sig (även om man såklart vill att de ska ha en sund och bra relation med varandra).

    Det som fick mig att regera på morgonens inlägg var formuleringen att det är både ditt och Hugos fel. Tycker ofta man hör att kvinnan ska ”backa” och det blir ju så fel. Som du skriver är det ju inte heller schysst mot barnen att de dyker upp på idrotten utan kläder packade. Men jag tänker att det måste väl alltid vara upp till den som inte har koll (i de flesta fall männen) som måste steppa upp och hitta egna strategier för att få koll på läget. Det tycker jag inte att vi ska klandra kvinnan för.

  34. Emelie

    Det är ju sjukt svårt det där med sysslor/uppgifter som går ut över barnen för att försöka lära den andre nåt som du skriver. Hoppas iaf du fortsätter ta plats och tid för dig själv och verkligen känner på riktigt att du gör det. Sen som sagt, också sund inställning tycker jag nog att ja det är ju Hugos ansvar/problem om han inte har en så nära relation till sina barn sen. Det är ju något han valt själv isf.

  35. Iris

    Men sluta, man gör väl det som passar ens familj bäst! Familj är för mig att man är ett team. Vem som gör vad är totalt oviktigt. Att hjälpa varandra och underlätta för varandra. Hur ska annars kärlek kunna spira.

  36. Rebecka

    Du har helt rätt å gör helt rätt, å jag förstår verkligen inte hur folk tror sig ha rätten att kritisera dig.
    Min man jobbar borta 2 av 6 veckor, jag drar ett stort lass hemma med barn jobb djur å hus ensam.
    Men det är så vi vill ha det, klart han kunde få vara lite med delaktig i hushållet när han är hemma, men oftast går han runt med snickarbyxorna på å fixar med nått, han bidrar på det viset han vet och kan.
    Vi har olika syn på barnens uppväxt, jag vill som du att dom ska minnas härliga pysselkvällar, långa nattningar som ALLTID innehåller bok och sång.
    Manikyrsöndagar och lata kvällar på stranden.
    Det vill jag.
    Min man vill att barnen ska lära sig åka skidor, få härliga semestrar och upplevelser.
    Och i och med hans jobb har vi möjlighet att åka på weekendresor, ha en husbil och göra de mesta vi vill å känner för.
    det är så vi valt å leva vårt liv, å de är så ni valt å leva ert liv, å ingen har rätt att tycka å uttrycka om det.
    Du gör det bra ❤️

  37. Maria

    Så klokt! Jag drar också större lasset hemma och ja, jag känner samma som dig. Det är upp till barnens pappa att prioritera

  38. Andrea

    Helt rätt tänkt! Det som känns rätt och funkar bäst för er är det rätta för just ER! Och nej, det kanske inte faller alla i smaken men då har de ett annat ”rätt” för just DEM.
    Min man var också borta mycket när sonen var liten och idag är de ändå hur tighta som helst. Handlar nog mer om hur pappan/mamman agerar när de väl är med barnen. Får barnen kärlek och känner sig sedda blir det bra i slutändan 🙂

  39. Anna Lundkvist

    Paula!!! Jag tappar andan, vilket klokt resonemang. Som alltid i och för sig men så himla klokt tänkt. Att man släpper vissa strider, man tar istället ”striderna” tillsammans i ett gemensamt upplägg som ett team. Man väljer att ta sitt egna ansvar för familjen och att bådas medvetenhet finns med i bilden för vilka beslut som fattas. Det tycker jag är jämställt. Du är en sån fantastisk människa, barnen och Hugo drog livets vinst i dig.

    Kram! Anna, din nästan-granne

Visa alla 69 kommentarer
AllmäntKärlekTankar

Helgstatus

Godmorgon måndag & vecka 17!

Jag hoppas att ni har haft en finfin helg, det har sannerligen vi haft. I fredags natt väcktes jag av igenkännande ljud och varma kramar. Hugo kom äntligen hem från sin arbetsresa♥️.

Det tog 36 timmar att få svar på testet och vi var glada över att äntligen bli återförenade. Jag har vant mig vid att Hugo är borta mycket i arbetet men den här gången saknade jag honom extra mycket så väntan på svaret kändes olidligt. Gissa om vi har gott om varandra och laddat i helgen inför en ny vecka med nya äventyr.

Glimtar ur en fin helg: Det känns som att vi i princip bara har hängt på baksidan och det har varit fantastiskt. Precis såna lata dagar man önskar mer av i sommar. Poolen har stått öppen och barn har badat medan vi skruvat ihop roliga grejer för just lata dagar hemma på baksidan. Mitt i skruvandet kom fem kompisar till Molly förbi! Dom hoppade studsmatta och det är precis såhär som livet ska vara just nu. Vårt hem ska vara välkomnande för både stora och små ♥️.

Dagar på baksidan och kvällar i sängen. Vi kunde inte komma överens om film så det slutade med att Leonore tittade på en egen via paddan med hörlurar 😂

Efter Leonores simning i söndags delade vi upp oss. Molly var på gymnastik, Hugo arbetade i några timmar och jag och Leonore hade en Leonore & mamma eftermiddag♥️. Åt det godaste i helgen – Västerbottenpiffad äggröra med avokado. Ja ni hör ju själva hur gott det låter!

Eftermiddagen gick åt lek i parken & glass i solen. Tack Leonore för mysiga timmar på tu man hand från resten utav klanen.

Helgens film: Måste tipsa om en sjukt bra film som jag och Hugo tittade på efter att barnen hade somnat- Born a Champion.

En riktig sån BRA film som man vill se på helgen. Det känns så himla tråkigt när man ser på något som man först efteråt upptäcker att man inte uppskattat. En dålig film känns som ett slöseri med tid. Den här filmen var allt annat än slöseri med tid. Tips, tips, tips!

Händer i veckan: Vet ni vad vi får den här veckan? Nycklarna till vår lägenhet i Marbella 🌟🌟🌟. Det känns surrealistiskt!

Dock hann vi ändra oss under väntan och väntar fortfarande på att boendet som ska bli vårt landställe ska bli klart. Lägenheten måste dock tillträdas och den här gången är det jag som åker ner medan Hugo styr skeppet på hemmaplan. Jag är nere i ett par dagar och bor tillsammans med vänner som styrt upp padel varje dag. Lägenheten vi har köpt är en nyproduktion och på sikt till salu. Om vi inte får den såld innan sommaren nyttjar vi den för eget bruk fram tills dess att det är dags att tillträda boendet vi fortfarande väntar på.

Tänkte ta mig till lägenheten tillsammans med mäklaren för att få bilder/videos. Så om du är intresserad- Maila mig på Paularosas.media@gmail.com

Veckans matsedel:

Måndag: Storfavoriten kycklingcurry

Tisdag: Spagetti och köttfärssås med en twist

Onsdag: Rester

Torsdag: Pappa Hugo styr

Fredag: Pappa Hugo styr

En mamma-mammas svåraste uppgift: I vårt kompisgäng har vi ett uttryck. Det finns mammor, pappor och så finns det mamma-mamma och pappa-pappa. Är man det sistnämnda drivs man av omtanke gentemot barnen och familjen och givetvis har jag skrivit en pappa-pappa lista för att hjälpa Hugo i vardagen dom dagar jag är borta.

Inte för att jag inte litar på hans förmåga eller så utan endast för att hjälpa till. T.ex. så har jag memorerat de dagar som Molly har idrott i skolan. Detta har Hugo noll koll på och egentligen är väl det både mitt och Hugos fel. Han förlitar sig på att jag har koll på det medan jag av omtanke gentemot Molly fortsätter att hålla ordning på packad gympaväska vecka efter vecka utan att involvera Hugo. Det är vi själva som har förstärkt den negativa vanan och dessa dagar kan absolut bli en brytpunkt.

Är du också den som kan mycket rörande familjen utantill?

Idag: Jobbar jag på och kör en heldags skrivande. Mikaela blev sjuk i helgen så vår fotodag bokades av. Veckan kommer att bli annorlunda och idag publiceras ett första avsnitt i…

Vår byggserie Villa Rosas!

3 Kommentarer

  1. Josefine

    Angående gympa väska så skulle hon ju kunna packa den själv också ☺️ Ibland tror jag att vi komplicerar till saker. Tänk vilket bra träningstillfälle att träna på eget ansvar.

  2. T

    Nyfiken hur du ställer dig inför att influera saker som handlar om utseende som tex nu tandblekning? Tandläkare säger dessutom att man förstör tänderna!

×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com

Powered by Cure - Influencer hosting