Tankar
Dagens frågaTankar

Skulle jag filma nästa förlossning?

Har ni sett Kenzas förlossningsvideo? Wow säger jag bara! Hon bjuder verkligen på a l l t en förlossning är, både det mysiga och fina men också smärta och rädsla. Den känns verkligen som att man får komma in i det privataste. Så fint när baby N äntligen kikar ut och de nyblivna föräldrarnas lycka!

Just förlossningsvideos känns lite som ”grejen” nu och jag har lekt med tanken – om jag skulle föda barn en tredje gång, blir det video för mig med? Tycker Margaux film är så härlig och avslappnad och en häftig ”trend” hon drog igång. Jag tror också det kan vara bra att avdramatisera födandet för dom som kanske är väldigt förlossningsrädda? Att man får se att det inte bara är pest och pina utan att processen kan vara lång men också full av stunder man kan koppla av på, mysiga stunder ihop, att det kan vara rätt trögt emellanåt… För bilden man får från ”Hollywood” är ju att vattnet går och sen är det jättebråttom till sjukhus och allt går superfort och gör superont. En förlossning kan ju verkligen vara lite hur som helst…
Men när det kommer till att filma och lägga upp på bloggen nästa gång jag föder (om det blir en till gång), spontant känner jag… oh no! Jag är alldeles för ”pryd” för det och skulle inte vara bekväm med det alls. I mina tidigare förlossningar har jag gått in så mycket i mig själv att jag inte haft en tanke på det. Jag är liksom den som automatiskt skyller mina bröst för Hugo till och med – att visa mig i den nakenhet och sårbarhet en förlossning är lockar inte för fem öre. Jag är väldigt bjussig med mig själv och med vårt familjeliv men just förlossningsstunden tycker jag nog är en stund för mig och Hugo.


Från Mollys förlossning bara fotade vi

Men med det sagt så gjorde vi ju en video när Leonore kom till världen år 2015. Det var innan Instastorys och Hugo la upp den på YT efteråt och delade i bloggarna. Då var det Hugo som filmade och det var från värkarna hemma tills lillan tittade ut. Men från själva födandet var det bara ljud och inte bild. Den kan jag ändå känns glädje i att den finns. För inte så länge sen så tittade vi faktiskt på den med barnen och Leo tyckte det var så kul att se. När vi hade tittat på den ville Molly se ”sin film” och blev så besviken när jag förklarade att vi inte hade filmat alls då – man gjorde liksom inte det. Önskar så att vi haft något filmat från hennes förlossning! Just för att kunna visa henne ögonblick från när hon förändrade våra liv till det bättre.

Film från när Leonore kom till världen – tänk att det gått 3,5 år sedan dess!

Så kanske ändå att filma om vi skaffar en trea. Men inte så ”naket” och inte för kanalerna utan för att kunna visa barnet när hen är äldre. I bloggen skulle jag nog hålla det till lite bilder som tidigare. Kanske att Hugo skulle filma lite sporadiskt när han hade fokus till det – jag skulle nog zoona bort rätt snart. Ni som har barn – hur dokumenterade ni barnens födslar? 

 

8 Kommentarer

  1. Sandra

    Min första son (17 år sedan) har jag bara bilder från. Min andra sons (14 år sedan) förlossning var min syster med och filmade. Bästa jag gjort!! Tyvärr så råkade sonen få tag på bandet när han var liten och drog av det. Fick en tredje son, men där togs bara bilder tyvärr. Ångrar idag att jag inte filmade. Man glömmer så himla fort, och för mig hade det vart en dröm att idag få backa tiden och infinna mig i förlossningsögonblicket igen😍

  2. Madeleine

    Min son föddes med akut kejsarsnitt, och då var det en undersköterska som stod och filmade allt. Filmade såklart inte själva magen. Men så kul att få ha kvar och kolla tillbaks på 😍

  3. Rebecca

    När min sambo frågade om han skulle filma höll jag på att föda och hade så ont så det blev ett nej nej nej.. Ångrade mig verkligen efteråt.. Med andra ville jag så gärna filma eftersom jag ångrade mig så med första men eftersom vi inte hade någon film på första skulle jag känna mig så taskig om jag filmade med andra så skippade det också.. Blev efter förlossningsfilm för båda istället 🙂

  4. Sara

    Bara i bilder före och efter förlossningen. Första bilden på vart barn är tagen med en riktig kamera och inte mobil. Det var en idé jag hade under graviditeten med första, vet inte varför 😂
    Första barnet tog hela det hela 4 dygn..
    Andra barnet tog det 1h så hade inte en tanke på att filma någon av dem. Lite tråkigt såhär efteråt kanske men vet inte om vad hade filmat en eventuell trea.

  5. Therese

    Mannen fotade och filmade lite. Men inte alls så mycket tyvärr, han är ingen kamera-man 😂😂 hade önskat att det fanns långa filmer och speciellt när barnen kommit ut… nu finns det en del foton och det är bättre än ingenting så klart.
    Hade ALDRIG I LIVET velat filma och lägga upp på sociala medier. Vill inte ens ha någon annan än mannen med, tycker verkligen det är en privat sak mellan mig och pappan till barnen.
    Kollar gärna på andras men vill inte visa mins egna. Dessutom har jag 2-3 dygns förlossningar så skulle bli väldigt långa filmer haha

  6. Malin

    Haha jag har verkligen haft ”hollywoodförlossningar” med alla mina 3.
    Varken fotat eller filmat förlossningar a, bara fotat på bebisen efteråt

  7. cass

    Vi filmade min senaste förlossning 2019, bästa beslutet! Så fint att kolla tillbaka på. gjort en egen ”vlogg”. Ångrar att jag aldrig filmade under första förlossningen 2014. Bara absolut närmsta som fått tittat dock, skulle aldrig lägga upp den på yt.

  8. Hanna

    Asså jag skulle inte ha några problem med att bli filmad, är extremt obrydd kring sånt, men skulle ha stort problem med om min partner var upptagen med annat, behövde hans fulla stöd. När vår dotter föddes dokumenterades ingenting förrän efter hon kommit ut, jag var så utzoomad från allt, var tex studenter som kom och gick men jag hade ingen koll, min man hade svårt att ens få mig dricka vatten 😅.

Visa alla 8 kommentarer
TankarUncategorized

När det ofattbara sker

Man hamnar lite utanför det ”svenska” nyhetsflödet när man är ute på semester, eller är det bara vi? Vanan med nyhetsmorgon, radio i bilen och tittar på dagstidningar på nätet sker liksom inte på samma sätt när man är mitt i sol och bad semester.

En nyhet som skickade en kall kår längst med ryggraden i veckan var den om flygkraschen i Umeå. Planet med 9 passagerare som störtdök och slog ner utan några överlevande. Den värsta flygolyckan i Sverige på över 30 år. 9 personer som ägnade sig åt fallskärmshoppning och var uppe i luften för 3e gången den dagen. Något gick hemskt fel och planet störtade med alla i. Jag får så ont i hjärtat när jag tänker på dessa människor mitt i livet, som ägnade sig åt något de antagligen älskade och att det gick så fel från en sekund till en annan. Jag och Hugo hoppade fallskärm för något år sen och det var bland det roligaste jag gjort. Så roligt att jag funderade på om fallskärmscert skulle vara något för oss. Det var spännande och nervkittlande att sätta sig i planet och bege sig upp i himlen med vetskapen om hur vi skulle ta oss ner. Lite läskigt såklart men jag kände mig också säker ändå, i att vi var ordentligt fastspända med fallskärmar. ”Om något händer med planet kan vi bara hoppa ut!”. En säkerhet jag inte känt i ”vanliga flyg”.

Foto: Sune Grebbe/Expressen

Blev så paff över att ett plan med fallskärmshoppare störtade och att ingen hoppade ut. Det ska ju ha varit ”hoppklart” om jag förstått rätt. Jag läste något om att det måste ha gått så snabbt att det blir som en torktumlare där man trycks mot kanterna – då går det inte att ta sig ut. Fy vilken panik! Jag hoppas de tuppade av så de inte behövde känna rädsla… Usch, rent logiskt vet jag att det inte blivit farligare att flyga små plan sen det här men ändå känns det avlägset att ta cert själv. Adrenalinet i hoppet var underbart men nu skulle jag bara tänka på barnen och bli rädd. Det skulle inte gå – jag skulle bara se nyhetsrapporteringens bilder framför mig. Känner ni er rädda för att flyga överlag nu? 

Jag sänder en tanke till de ombord och deras anhöriga. Sorgen måste vara obeskrivlig ❤️ Ta hand om er allihopa och ta vara på dagen, vi vet aldrig hur många man får.

10 Kommentarer

  1. Sanna

    Nämen, nej det här var inte alls vad jag ville läsa nu. Om drygt en vecka flyger jag för tredje gången i mitt liv, och nervositeten har redan börjat komma. Nu känns det större än någonsin efter det här inlägget. Får försöka bita ihop och hoppas att inget otäckt sker.

  2. D

    Man känner för de anhöriga,och beklagar deras sorg<3

    Paula skriver bara vad hon tänker och tycker kring olyckan utifrån det hon hört och läst..Mia,Mikaela varför måste man va så snabb med att ifrågasätta liksom..Ta de lugnt annat viktigare är i fokus i detta inlägg<3

    1. Emilia

      Det Mia kommenterade var att Paula har lagt ut en bild på instastory med texten ”när det ofattbara sker” och så klickar man sig vidare till bloggen. När hon skriver så tror man att det har hänt henne eller någon närstående något. Det Mia skrev är att det var osmakligt att använda en tragisk olycka för att få mer klick till bloggen = mer pengar. Fult att försöka tjäna pengar på någons död, men fint att hon skrev om det. Inlägget på insta kunde dock ha undvikits eller formulerats på ett annat sätt så att det inte var klickbait.

  3. Emilia

    Med tanke på hur många flyg som är i luften varje dag och hur sällan man läser om flygolyckor så nej, jag är inte rädd. Det är mycket, mycket större risk att råka ut för en dödlig olycka i trafiken.

  4. Mia

    Tycker om din blogg och läser den dagligen men tycker det är osmakligt att du på instagram använder den här olyckan som clickbait.

  5. Mikaela

    Varför blev du paff över det?Det fanns av förklarliga skäl ingen möjlighet att ta sig ut.Det är fruktansvärt tragiskt det som hände och mina tankar går till familj och vänner.Jag avstår gärna från att flyga då jag på äldre dar tänker på riskerna.Risken för att råka ut för en flygolycka är minimal däremot är dessvärre chansen att överleva minimal.

  6. 25

    Fast… du blev paff över att de inte hoppade ut? Ingen vet väl hur de tänkte där och då, de kanske inte hann, det kanske inte gick, de kanske tippade av inne i planet?

Visa alla 10 kommentarer
Tankar

Torsdagsstatus

Godmorgon kompisar,

Sista dagen: Idag är det min sista dag som 27 år. Vilket bra år jag har haft. Jag har varit lycklig och jag är tacksam för att få bli ett år äldre.

Min känsla för att bli äldre är avslappnad. Jag tycker bättre om tillvaron nu än när jag var yngre. För varje år får jag ett större lugn inom mig. Man blir bättre på att känna efter i och med att man hela tiden lär känna sig själv bättre. Förr var jag mer stressad, ville så gärna hinna med så mycket och sa alltid ja till för mycket.

-Jag känner absolut ingen stress för att jag inom ett par år fyller 30

Vad jag ser fram emot i livet 2.0: Jag har drömmar och visioner om livet 2.0. När jag och Hugo har blivit äldre och barnen likaså.

Jag vill börja golfa och umgås med Hugo och vänner på golfbanan

Jag skulle vilja utveckla mitt arbete och jobba med annat

Drömmer om att öppna ett hälsocafé

-& ta fram familjematchning i badkläder och pyjamasar

Ha ett landställe i Sverige

Leva ett socialt liv med våra döttrar, jag hoppas att vi blir en familj som umgås tillsammans i soffan på fredagar framför mys och film likaväl som vi tillsammans käkar roliga middagar ute och bestämmer destinationer på resor och weekends

Vad drömmer du om?

Min känsla just nu: Är att jag verkligen inte vill åka hem. På lördagnatt åker vi hem, och jag hade utan att tveka kunna stanna i två veckor till. Det här har nog varit vår allra bästa semester, hittills. Det beror mycket på gänget vi är här med och att våra barn är i en soft ålder. Det har blivit himla mycket njutning dessa veckor.

Men det är första gången vi känner såhär. Mot slutet av våra tidiga resor har vi känt oss klara och nästan längtat hem. Värst var det när jag var på träningsresa i Costa Rica utan familjen. Då var jag SÅ redo. Hur brukar du känna i slutet av semestern?

Igår: Åt vi en sjukt god middag på en resturang som hette Paellas y mas. Dom flesta åt Paella men det är inte riktigt min grej så jag käkade tapas istället

Potatis med gratinerad getost och serano skinkaVärldens godaste, grillade räkorHugo åt kött tillsammans med ett gängHome is whenever I’m with you

Idag: Hugo och Jonas spelar golf så vi hänger i huset. Vi tar dagen som den kommer och ikväll har vi en middagsbokning på en svenskägd golfbana/club.

Torsdagens citat: Positive mind, positive life

6 Kommentarer

    1. Anna

      Varför skulle du inte kunna få barn fastän du inte har fast jobb? Förstår vad du menar att det kanske underlättar men om din längtan är så stark så låt inget sånt hindra dig. Jag har 2 barn och har inget fast jobb (hoppas på att få det nu efter avslutad utbildning). Mina barn har vad de behöver och mer därtill.

    2. Maria

      Jag anser att jag personligen måste ha den tryggheten innan jag blir förälder. Har haft allt för många korta och oseriösa konsultuppdrag där jah vet att sannolikheten att bli sparkad/uppsagd pga graviditet är sanning men det uppges något annat medan fast kan inte säga upp dig för att du är gravid. Är så individuellt och påstår inte att det inte går men för mig känns det som en måste med bostad och lån etc.

      1. Linda

        Jag var mellan arbeten när jag plussade med första barnet. Och 23 år. Vi bodde dessutom i en hyfsat liten hyrestvåa (privat).
        Osäkert absolut men kidsen har givit mig en drivkraft utan dess like. Byggde upp ett företag från noll och fanns inte att jag någonsin skulle vika ner mig. Kidsen är mitt allt och gav mig perspektiv på saker tidigt i livet,
        b la att man med små medel kan komma väldigt långt så länge man har vilja, glöd o visioner.

  1. Sara

    Fan vad härligt att läsa om nöjdheten och vad som känns som sunda förväntningar med en mix mellan materiella ting och livet i stort ändå, mysigt inlägg!

Visa alla 6 kommentarer
KärlekTankar

11 Skillnader på mig och Hugo

Paula: Tankar innan roadtrip

Hugo: Tankar när tanken skriker tom. Läs precis när barnen har somnat i bilen, och vaknar till av att bilen stannar😴

Paula: Slänger tomma matförpackningar

Hugo: Sparar halva citroner i kylen i över en vecka och ställer in tomma mjölkpaket💥

Paula: Ordning och reda på alla öppna ytor men kaos i lådor

Hugo:Kastar saker omkring sig men ordning och reda i lådor

Paula: Fetisch på badkläder och pyjamasar

Hugo: Samlar på kepsar och skor

Paula: Kammar barnens hår omsorgsfullt, men dom skriker när jag klipper deras naglar

Hugo: Det låter som barntortyr i badrummet när Hugo kammar, men han är den tjejerna vill klipper naglarna

Paula: Duschar, schamponerar, smörjer in, fönar hår, borstar tänderna. Det är min definition av att duscha barnen

Hugo: ”Tjejer springer ni in här i vattenspridaren och sätter på er pyjamasar sen?”

Paula: Kvällsmänniska

Hugo: Morgonmänniska

Paula: Tycker att det är roligt att skrämmas

Hugo: Är lättskrämd, snacka om en bra kombo!

Paula: Kan ta ett glasspaket i kylen i flera veckor

Hugo: Glassen tar slut innan dagen…

Paula: Tycker om kycklingbröst

Hugo: ÄLSKAR kycklinglårfilé (bara synen av det får mig att vilja kräkas)

Paula: Älskar libanesisk mat

Hugo: Och det är bland det värsta Hugo vet

Jag älskar Hugo och vi har våra olikheter. Men på det stora hela är vi likasinnade. Vi tänker likadant, och har samma värderingar. Vi tror på samma sak, och i takt med våra år har vi format vårt liv efter oss båda. Vi följer varandras intressen för att hålla gnistan vid liv.

Idag ser vårt liv ut på ett sätt, men jag tror på ett liv två punkt noll. Att våra olikheter kanske byts till något annat. Att vi kommer ägna oss åt andra saker och intressen. Vi kanske vill byta karriärer, boende eller något annat stort.

När vi blir äldre ser jag oss spela golf tillsammans. Jag ser hur vårt sociala liv kommer att utvecklas. Men just idag är jag nöjd och lycklig i vår tillvaro med dom livskomponenter som vi har. I våra första år tillsammans störde vi oss mer på våra olikheter än vad vi gör idag. Vi har lärt oss att leva med dom (isch🙈).

-En av dom värsta situationerna med Hugo är när vi äter tapas tillsammans. Han är en lillebror och har behövt roffa åt sig för att få något, så gissa hur våra tapasmiddagar ser ut😂 Vilken olikhet är värst i ert förhållande?

5 Kommentarer

  1. Emma

    Min fästman och jag var sjukt olika när vi träffades men genom åren tillsammans har vi båda förändrats och utvecklat likheter. Jag är uppväxt på landet och har alltid älskat djur och natur. Han är också uppväxt på landet men flyttade tidigt till Sthlm och levde storstadsliv som musiker med allt vad det innebär. Jag skulle aldrig mer vilja bo i lägenhet, vantrivdes då jag gjorde det, o han ville gärna bo i stan. Nu har vi en liten gård på landet, och han trivs lika bra som jag med det. Jag är en hemmatjej medan han gärna åker iväg på saker o ting o träffar folk, där har vi kompromissat bra, han trivs numera med lugna hemmakvällar och jag följer gärna med på nån grej med honom. Han är musiker o spelar ffa country vilket jag lärt mig att älska, lyssnar aldrig på något annat längre. Han har lärt mig att dricka rödvin, maten till vinet har vi alltid haft som gemensamt intresse, att laga och äta god mat och vi gillar samma typ av mat. Han hatade katter men nu har vi en katt som han gillar och får snart hem en till. Våra hundar och hästar har han alltis gillat att gosa med. Men han avskydde promenader i skogen förut, det var såå tråkigt, men nu uppskattar han det. Jag gillade inte att resa så värst men åker gärna på resor med han och hans familj som ofta åker iväg tillsammans. Vi har vuxit ihop helt enkelt 🙂

  2. Emma

    Det där om Hugo och tapas fick mig att skratta till! Jag är del av en syskonskara på 5, och vi alla syskon äter supersnabbt även nu i äldre ålder (yngsta 15, äldsta 27). När vi var yngre fick man slänga i sig maten, annars kom det en gaffel flygande från det ena eller det andra hållet. ”Ah, du ska inte ha den där korven. TACK!”. Jo, jag skulle ha den…. hade bara inte hunnit äta upp den ännu.

  3. Sandra Augustinson

    Jag är sjukt slarvig och slänger saker omkring mig, kan låta mina kläder ligga framme på soffan och kaos i mina lådor. Min sambo är tvärtom, har ordning på sina saker och ordning i sina lådor.
    Jag är den som har fantasi när det gäller mat och handling, medan sambon inte har så mycket fantasi.
    Han är den som gärna myser med en film medan jag är den spontana som gärna gör massa saker.
    Men det vi har gemensamt är att vi båda delar samma intresse för träning och spontanitet, vi pushar varann och når de mål vi behöver och vi älskar båda cruisingar och marknader.

Visa alla 5 kommentarer
Dagens frågaTankarTräning

Barn gör som du gör

Efter mitt inlägg om konversationen jag hade med Molly om hennes hår fick jag en kommentar om att Molly är för medveten om sitt utseende för sin ålder. Det i att hon tidigare velat ha sockerförbud och nu att hon önskade sig blondt hår. Att det är vi föräldrar som ska vara medvetna om socker, kost, rörelse osv och inte barnen. Kommentaren avslutade: ”Men jag skulle ALDRIG banta, eller gå på kostschema för det skadar barnen! Dem ser att mamma el pappa inte äter samma mat och det skapar ett tidigt beteende i deras hjärnor som kan leda till ätstörningar i framtiden. Din dotter är vacker precis som hon är, låt henne förstå det genom handlingar inte genom Botox och bantning! Självklart är du en fantastisk mamma som vill göra allt väl för dina barn men jag tror du (och speciellt Hugo) behöver bli mer medvetna!” 

Intressant kommentar tycker jag! Jag upplever inte Molly som mer eller mindre medveten om sitt utseende än andra barn i hennes ålder. Vår konversation om hår var inte laddad med att hon tycker hennes hår är fult men en önskan till förändring. Även om det stack till i mitt hjärta så läste jag flera av era andra kommentarer om att det inte behöver vara mer laddat än att hon gillar ljust hår. Det behöver inte vara att hon tycker hennes hår är fult eller att hon behöver ändras. Men självklart är jag vaksam i hur hon uttrycker sig framåt och lyhörd för om det blir oroväckande på något sätt.

När Molly ville ha sockerförbud så var det inte kopplat till utseende i hur jag uppfattade det. Jag tror inte ens hon kopplar socker till att man blir ”tjock” av det men visst vet hon att socker inte är nyttigt för kroppen och att det är bättre att äta mycket riktig mat och lite gotte än tvärtom. Vi pratar om mat som bränsle och att det behövs bra bränsle för att orka leka, springa, hoppa, lära sig saker och så vidare. Och att godis eller glass är gott men att man måste prioritera bränslet. Självklart lägger inte någon vikt vid att barnen ska vara dom som ser till kosten och rörelse utan det är vi föräldrar som serverar maten som ska ätas och ser till att vi hittar på roliga saker som främjar rörelseglädje men det gör vi inte med kommentaren att ”nu ska vi ut och cykla så ni får motionera” utan bara att vi går ut som familj. Jag tycker inte det är något fel i att lära barn om kost och rörelse för det är viktiga komponenter för hela livet men vi lyfter saker som är bra istället för att hacka på det dåliga. Vi säger inte ”det är dåligt att äta glass” utan att ”visst är glass gott men XX är också gott!”. Vi säger inte heller ”det är dåligt att sitta stilla och kolla på film” utan ”vad roligt det är att cykla tillsammans!”. Allt handlar om balans enligt mig.

Gällande mitt kostschema som jag gick på förra året så tycker jag det är orättvist att säga att det skulle skada barnen. Det var ingen extrem diet utan jag åt till exempel lax och rotfrukter, nötter och kvarg och ägg osv.

Vi pratar inte om dåliga eller bra kroppar utan att alla är lika bra. Mina barn hör aldrig mig klaga över min kropp eller ser mig sucka framför spegeln. Dom ser en aktiv och glad mamma som äter mat, dricker lite för mycket kaffe ibland och älskar ost och ett glas vin. Eller ett glas bubbel. Botox testade jag att ta pyttelite vid ögonrynket en gång och det kommer jag inte göra om. Det var inte heller något barnen fick reda på. Jag tänker mycket på hur jag uttrycker mig i närheten av barnen och hur jag vill att dom ska uppfatta sig själva. Jag vill bygga två starka individer som gör det dom mår bra av, oavsett vad andra tycker om det. Jag gör inte allt rätt hela tiden och jag är övertygad om att jag kommer få höra massor av saker de tyckte jag gjorde fel sen när dom är vuxna men det hör väl till föräldraskapet? Men jag vet min strävan i hur jag vill förmedla en hälsosam och glädjefull relation till kropp och knopp och den jobbar jag hårt för! Och jag säger varje dag till mina döttrar hur vackra dom är – på insidan och ut!

 

14 Kommentarer

  1. Sara

    Paula jag gillar dig och din blogg väldigt mycket. Jag har följt dig och din familj under en länge tid och tycker att ni verkar må toppen och vara jordnära personer som månar om varandra.
    Men jag tror att du ibland tar emot kommentarer eller tips och råd som du får för hårt! Min känsla är att du lätt upplever att någon trampar dig på tårna och att du då genast kliver in i en försvars roll. Jag tror att du och dina läsare skulle må bättre av om du ibland endast bemötte kritiken eller det som du ifrågasätts med att vara öppen och ärlig. Kanske att ett svar som att jag gör det bästa jag kan och följer de principer som jag tror på. Sen är jag inte mer än människa så ibland gör jag fel och sätter mina egna behov eller intressen först, men även så måste jag få leva.

    1. Jos

      Fast var det inte ungefär så hon svarade? Tycker att det var ett bra inlägg.. Handlar kanske inte bara om att försvara sig men också att fånga upp ett visst ämne som Paula känner att hon har något att förmedla kring, något som hon engagerar sig i. Och sen används kommentaren som en del i det, inte att det egentligen handlar om att försvara sig. En bloggare måste ju skapa content och varför inte passa på att ta upp ämnen som engagerar läsare, behöver inte handla om att försvara sig.

      Paula, du är grym! Du har bara växt i mina ögon. Kram och ta hand om dig

  2. Milla

    Jag tänker att vi alla definierar hälsa olika och jag förknippar varken kostschema eller tidiga morgnar med träning vareviga dag som hälsosamt – i mina ögon är det tydliga tecken på sjukdom (ortorexi).

    Jag tänker också att genom att du hela tiden berätta för barnen att de är vackra bidrar du till att mata dem med bilden av att det yttre är viktigast.

    Fundera kring varför du hela tiden känner ett behov av att förklara dina val inför andra så tror jag du kan hitta många svar…

    Stor kram

    1. Malin

      Men herregud. Ni skulle ju aldrig sitta o gnälla om Paula o Hugo va hemma o baka bullar hela dagarna eller drog med ungarna till Mc Donalds. Det här visar hur fel det är i dagens samhälle. Käka skit o slappa är helt okej men så fort man vill träna o äta BRA mat då blir det ett jävla liv. Chilla Gunilla. Sitt hemma o käka det som ni mår bra av o låt andra träna o äta bättre om de vill. Jag o min sambo tränar 5-6 pass i veckan o äter ren kost. Mina barn har för övrigt aldrig ätit på mc donalds o jag kommer heller aldrig ta dit dem. Jag skulle heller aldrig kommentera dem som går dit för det är deras problem om de senare blir sjuka/överviktiga etc.. inte mitt. Alla har ett val. Vi väljer rörelse o bra mat. Hej på er!

  3. Sofie

    Tyvärr gör barn som deras föräldrar gör. Det går inte att komma ifrån. Självklart reagerar barn på om föräldrar äter annorlunda , går på kostschema etc. Det är klart att de uppfattar att ni tycker kropp är viktigt . De säger det inte nu men kommer. Jag har en historia av ätstörningar , äta annorlunda än barnen , träna mycket etc . Jag är idag 45 och tydligen känd för att vara ”mamman med snyggast kropp” bland nuvarande tonåringars kompisar . Tyvärr har jag överfört mycket till dem i form av kroppsfixering fast jag inte ville helt enkelt för att de såg vad jag åt och inte åt etc. De har påtalat detta som tonåringar när de kunde sätta ord på det. Jag ångrar mig skitmycket och önskar att jag fixat göra saker annorlunda . Gör inte om samma misstag . Seriöst.

  4. Emmy

    Jag vet inte riktigt hur jag ska börja formulera den här kommentaren, har tänkt så länge på att jag vill skriva något men inte vetat hur. Men nu har jag bestämt mig att jag behöver skriva något. Om inte för din skull så för min egen. För jag önskar nu att någon hade skrivit till mig, eller sagt något, mer än vad dom faktiskt gjorde. Jag började precis som du satsa mer på träningen för runt 4 år sedan. Då var jag 22. Jag fick snabba resultat och blev starkare och starkare. Men inför en resa med mina vänner ville jag deffa ner mig. Se vad som fanns där under. Och det som fanns var magiskt, tyckte jag då. Alla definitioner av musklerna, pumpen i blodådrorna på underarmarna när man tränade dagen efter man fyllt på med kolhydrater, och till slut bara när man var ute i värmen. Jag började äta mindre och mindre, och extremt nyttigt. Det var ägg, kvarg, gröt, nötter, fisk, kyckling, sötpotatis m.m. Jag tyckte det var mycket, och jag åt otroligt mycket protein. Så fast än mitt fettlager blev mindre och mindre så blev mina muskler större och mer definierade. Sen blev folk oroliga, jag tynade bort. Utan att se det själv. Jag njöt, jag njöt av träningen, jag njöt av resultaten, jag njöt av min nyttiga mat. Jag njöt av min ortorexi. Men det gjorde inte min kropp. Till slut gav den upp, fastän jag gjorde ”allting rätt”. Först mitt knä, sen min axel, sen min höft. Nu har det gått över 1,5 år sen min kropp började ge upp. Och den är inte hel än, trots besök hos Sveriges främsta naprapater, idrottsortopeder och sjukgymnaster. Det är inga skador, det är dom grövsta överansträngningarna. Och inte för att jag tränade så otroligt mycket, tränade inte mer än du gör nu, men för att jag åt för lite. Kroppen orkade inte. Fastän jag njöt. Och nu när jag tittar på bilder från den tiden så förstår jag varför den gav upp. Man såg benen på min bröstkorg, varenda muskeldefinition, mina nyckelben, mina knän. När jag tittar tillbaka tycker jag att min kropp ser sjuk ut, den ser inte hälsosam ut. Men jag tyckte det då. Jag älskade den. Jag njöt och jag mådde bra. Man ska lyssna på kroppen och hjärtat men ibland kan man inte det. Ibland vill hjärtat mer än vad kroppen klarar av. Och jag tror ditt hjärta vill mer än vad din kropp kommer klara av. Jag vill inte att samma sak ska hända dig och att du ska undra varför ingen sa något. Många sa något till mig, men jag lyssnade inte, jag lyssnade inte tills min kropp tvingade mig att lyssna. Och idag önskar jag att jag hade lyssnat på dom som var oroliga för mig. För min kropps skull och för min omgivnings skull.

    1. Frida

      Mycket fin och klok kommentar. Det märks att det är med all välmening som du skriver. Du bryr dig och jag hoppas också från djupet av mitt hjärta att hon kan se det.

  5. Cornelia

    Har inte varit inne här och kommenterat förut men har alltid gillat din blogg.

    Men dina barn börjar bli rätt stora nu, speciellt molly.. ska du verkligen skriva så mycket om henne Paula? Jag har själv barn på 2 och 5 år, lägger ut bilder ibland men att skriva så ingående om vad de gör och säger hade känts fel… Detta är bara en reflektion från en annan mamma och inget påhopp, för ni verkar vara jättefina föräldrar tycker jag.

  6. L

    Det är intressant att rubriken lyder ”Barn gör som du gör”, men texten handlar om vad/ni säger till era döttrar. Barn gör verkligen det du och Hugo gör, och märker diskrepansen mellan gjort och sagt.

  7. Sanna

    Jag har inte fått uppfattningen att ni hetsar kring utseende alls, vare sig kring barnen eller i övrigt. Du är öppen om hur du tänker kring dina egna hjärnspöken om din kropp vilket är bra, tycker jag. Du är lika mänsklig som oss andra och tvivlar över ditt yttre ibland precis som vi.

    Jag tror att kommentatorn tror sig veta hur ni är kring barnen bara för att ni tränar och tänker på vad ni äter. Bra att hen vill varna.

    Jag vill också varna, inte just er två utan alla, föräldrar som ickeföräldrar. Precis allt vi gör kring barn påverkar dom.
    Min mamma fastade konstant när jag var liten. Hon gjorde alltid situps på kvällen för att ”magen ska inte vara rund” som hon sa. Det var ett konstant pratande om träning mat och bantning.
    Pappa, som aldrig bodde med oss, har alltid pratat om kvinnor, om hur de ska eller inte ska vara. Ett konstant nedvärderande prat. När jag växte upp fick jag alltid kritik oavsett sport, för tjock, tung, långsam, fejkmuskler, ”inte så bra som du tror”.
    De här två föräldrarna har skadat mig för livet för det enda jag tänker på är hur ful tjock och dålig jag är. Jag svälter mig konstant samtidigt som jag hetsäter. Varje vaken stund kretsar kring mitt utseende.

    Snälla, skippa sånt här, även på sociala medier, barn finns där med och de kommer ha det nog så jobbigt att växa upp som det är. Varje ord ni säger, varje bild ni lägger upp, allt, verkligen allt, är deras byggstenar.

  8. E.

    Tips!! Coop har ett godis som heter Tweek som innehåller 95% mindre socker än vanligt godis och har högt fiberinnehåll. Jättegott och ett bättre alternativ som snacks. Alla här hemma älskar det 👌🏼

Visa alla 14 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com