Okategoriserade
Okategoriserade

Ett mörkertal på en typ av psykisk ohälsa

 

Vårt första barn blev till utan att vi behövde anstränga oss. Hon är det lyckligaste misstaget som har hänt oss. Nu i efterhand var det så fantastiskt att bli gravid på det sättet, vi planerade inte barn men det tog inte lång stund innan hon var mer än välkommen in i vår tillvaro. Sedan kom tankarna på syskon, och vi började känna oss redo för en till. Lyckligt ovetandes om att det faktiskt kan ta lite tid. Äsch, vi är unga. Det är bara att köra på så kommer säkert storken snart. Den ”sköna” inställningen hängde i alla fall inte med mig speciellt länge…

 

Ett missfall, två missfall. Man försöker bara hålla huvudet kallt. Men ändå så fanns lyckan på andra sidan. Jag hade ett fantastiskt liv i en kärleksfull relation och ett underbart barn. Men ändå så blev den där kampen i mig själv fruktansvärt. Där och då var ingenting viktigare än att bli med barn igen. ”Ta det lugnt”. ”Det kommer när det kommer”. ”Stressa inte”. Det första jag tänkte på när jag vaknade var att mäta min kroppstemperatur med hjälp av en befruktningsapp för att se om jag var fertil. Det jag kände innan jag skulle lägga mig på kvällen var den där smärtan i hjärtat. Det gick inte. Och den kampen man har med sig själv där man pendlar mellan att vara rationell och orationell är inte rolig. Det var lite som att jag kände mig mindre som kvinna, för att jag inte kunde ”leverera” ytterligare en graviditet.

 

Jag tror att många hamnar i den där mörka lilla fällan när det inte går som man vill. Tänk alla par som tillslut väljer att adoptera, och så vips ett år senare så är dom gravida. Kan det finnas en sanning i att ”inte stressa” tro? Där och då är det helt omöjligt att ens vilja eller kunna tänka på något annat. Det var skönt att ändå kunna prata öppet om att jag var ledsen. Tack vare familjen så höll jag ändå huvudet ovanför vattenytan och fortsatte att njuta av livet. På något sätt skulle vi få ett till barn, det visste jag. Man kanske känner att det är svårt att närma sig någon med ens bekymmer, men människor behöver verkligen människor och att få lätta sitt hjärta hjälper nog mer än vad man tror.

 

I vår resa där det tog sju månader för oss att bli gravida med barn nummer två, där vi fick möta på missfall- blev jag ödmjuk. Ödmjuk mot att det faktiskt inte alltid är så enkelt att bli med barn. Men också ödmjuk mot just missfall. Jag tror att mörkertalet på kvinnor som mår dåligt över detta är större än vad man tror. Kvinnor runt omkring oss kanske befinner sig under en resa varken du eller jag har någon aning om. Idag pratar jag öppet om barnförsöket och missfallen. Idag säger jag att försöka skaffa barn är det värsta jag har varit med om. Påfrestande, avtändande och jobbigt. Det blev som ett jobb och när jag väl var gravid fick Hugo MAX pussa mig. Inget annat, jag var trött på skiten! =)

Leonore i magen

P9205180

_MG_0022

P9235598

12177820_10153542039971273_534288567_n

P7021678 P5212805

P9175414 P9295436

PA226256 11924725_10153413300546273_1841944283_n

45 Kommentarer

  1. Linn

    Fy vad trött jag blir på människor som ska berätta vad andra får tycka är jobbigt eller inte.. för Paula och Hugo var detta självklart jättejobbigt, samma sak om det hade tagit flera år för dom att bli gravida och få sitt barn, det hade också vart jättejobbigt, men nu har dom haft sin ”resa genom det” och det var det värsta för dom. Man kan ju inte gå och tänka hela tiden att ”jag kan inte må dåligt över detta för det finns andra som har det värre”. Tro fasen man måste få må dåligt! Du kan ju aldrig känna någon annans känsla utan bara ha empati för en person. Tänk på detta när du mår dåligt, tycker något är jobbigt, när du är sjuk, när du tycker något är dyrt, när du är trött, när du har förlorat jobbet, ja när fan som helst. Ska du inte få känna nått då och kunna prata om det för folk har det värre?? Ne det är helt idiotiskt att tänka så!

  2. Edit

    Starkt att dela din historia, allas är olika och upplever saker olika det är bara att titta på ditt kommentarsfält, inget är rätt eller fel, vi är olika som människor, olika starka psykiskt, och med olika åsikter, vissa ser detta med att en blir gravid som något positivt även om det lett till missfall..ni blev ju iallafall gravida, medans andra (jag) tycker vilket som skulle vara påfrestande och att kunna bli gravid men få missfall är snäppet värre då har du upplevt plusset på stickan, du har byggt upp förväntningar, du romantiserar allt och aå kraschar allt, måste vara en hemsk känsla. Jag håller dock med dig om att allt sätter sig på hjärnan, den går i högvarv, man blir manisk, testar sig, klockar samlag, man påverkas och hur kan.något av detta vara till godo för en när man ska bli gravid?! Min förta graviditet vad exakt som din ett underbart omedvetet ”misstag”, andra var jag ostress för, ville vänta, ville hinna uppleva mycket med sonen och mannen, efter 4 år började vi lite oskyldigt, inget hände, så höll vi på i ett år tills stressen börjar komma ikapp mig, vad fan är det för fel på mig?!!! Sökte hjälp, fick äta Pergotime, första kuren inget, men jag försökte hålla mig cool, får besök av en kusin som försökte bli gravid i 10 år, hormonbehandling, IVF u name it, inget hände, efter 10 år ger dom upp, släpper allt, inser att hon levt i ett hemskt hål med stress, önskan, förtvivlan, hon lever livet med sin man reser och njuter 8 månader efter blir hon gravid..på naturlig väg, föder en dotter, 1.5 år efter får hon en son, jag skippa Pergotime och släppte allt ett tag, min läkare sa prova nu du är.mer harmonisk nu, provar och blir gravid och föder en dotter, jag tror starkt på psyket, den påverkar kroppen och allt annat fysiologiskt, jag säger inte att det är det rätta, utan det är bara min åsikt och att chilla lite funkade för mig. Kram

  3. Sofia

    Tycker det är jättebra att du skriver om det här ämnet och jag menar egentligen inte att kritisera men jag tror ändå att det kommer låta som att jag gör det. Statistiken säger att 7 av 10 par får barn inom ett år och det är först efter ett år som bedöms vara ”ofrivilligt barnlösa”. Jag förstår att det måste vara jättejobbigt med missfall, men det blir konstigt när du skriver ”att inte kunna bli gravid” eller att ni försökte i sju månader. För gravid kan du uppenbarligen bli och det utan att behöva försöka i sju månader.

    Jag och min sambo har försökt i två år utan ett enda plus. Till våren väntar sannolikt IVF.

  4. Resantillbebis

    Härligt att ni fått era små mirakel. jag och min sambo har försökt sen 2012, Upprepade missfall, hormonstimulerande, provrörsförsök och 2 utredningar. Än ger vi inte upp. Snart ska vi på nästa ivf försök. Följ vår resa på bloggen. ?❤???

  5. Terese

    Fast man kan inte säga att det tog 7 månader för er att bli gravida. För ni var gravida 3 gånger på 7 månader. Så snarare att ni blev gravida på första eller andra försöket alla gånger. När man säger att det tar i snitt 7 månader att bli gravid så menar man att bli gravid överhuvudtaget, oavsett om det blir missfall eller ej.

  6. V

    Tycker det är stort av dig att säga att du blivit mer ödmjuk efter den resan ni har haft..
    Jag önskar att fler kunde ha i åtanke att det inte riktigt bara är att ”skaffa” barn. Har en svårigheter med att bli gravid kan det vara oerhört provocerande att få frågan ”när ska ni skaffa barn då” för det är inget en bara skaffar. Mitt råd till alla är att välja era ord noga när ni pratar med vänner, bekanta och främlingar angående barn och graviditet. Alla är inte lika öppna och en vet aldrig vem som har svårigheter med att bli gravid. Det kan slå så himla hårt med vissa ord och uttryck och har en redan svårt att bli gravid kan ogenomtänkta frågor spä på den ångest en har. Precis som du skriver i inlägget Paula, önskar jag att fler är ödmjuka i denna fråga.

  7. AMANDA BLOOM - Mamma till enäggstvillingarna Lion & Wille

    Att vara gravid och få barn är minst sagt en gåva! Nu gick det fort för oss och graviditeten började bra men slutade inte alls som vi tänkt oss. Pojkarna föddes i vecka 31+3, vi spenderade många många veckor på sjukhus och det är så lustigt hur man föreställer sig hur det ska vara innan man får barn. Som du säger när ni ville ha syskon, precis så tänkte vi om hela förlossningen. ”Man åker hem, är en familj och bebisen kan allt. Klart!” Nä men ska vara ytterst ödmjuk inför barn och graviditeter. Kram! ❤️

  8. Aki

    Finner det också jobbigt att hon skriver att 7 månader är en så lång tid då läkare säger att det brukar ta runt 1 år och hon liksom var gravid i 5 månader innan det ens gått 1 år … Visst kan det kännas lång tid och visst är det hemskt men faktum är att 7 månader inte är lång tid och vissa får kämpa i flera år !

    1. Sara

      Finns alltid någon det tar längre tid för, fy vad hemskt av DIG att trycka ner Paula, 7 månader, ja varenda dag, en enda ynka dag är en evighet för ett par som önskar ett barn så innerligt men att ingeting händer. Skäms!

  9. Sanna

    Tack Paula för att du skriver om detta. Det är otroligt påfrestande på psyket och som många andra skriver här får man en otrolig press på sig. Vi har försökt i 4 månader, det låter nog som en kort tid men fy vad det känns länge. En besvikelse varje månad när mensen kommer och känslan av att det inte är lustfyllt längre utan ett måste som man helst inte vill vara med om men en 2 åring och alla vardagssysslor. 2 åringen blev till på första försöket. Sen är sambon mkt bortrest så vi prickar inte alla ägglossningar heller och när han väl kommer hem och jag har min fertila period så gör vi det bara fast vi är helt slut båda 2. Påfrestande på förhållandet. Jag önskar att jag vågade prata mer med min omgivning om det men känner att det sätter ännu mer press på mig. Sen börjar jag få lite panik för jag fyller 36 snart och känner att tiden börjar rinna ut.

  10. Em

    Efter fyra års försök blev jag äntligen gravid. Vi stod på kö till IVF men vi lyckades otroligt nog på egen hand. Den lyckan går inte att förklara och vår långa resa glömdes bort. Nu försöker vi skaffa ett syskon och den tuffa resan och alla känslor kommer tillbaka. Det som jag upplever som värst är alla frågor, ”när kommer nästa?” och så vidare. Om de bara visste vad dessa frågor sårar.

  11. jen

    jag ar 27 och vi har forsokt i nastan 2 ar nu utan tur. Jag har PCOS vilket gor det betydligt svarare att bli gravid. nar jag fick diagnosen sa var det som en kaftsmall.. Jag kanner mig otroligt nere ibland men forosker halla upp huvudet och tanka positivt men det ar jobbigt speciellt nar det kanns som att alla runt om kring blir gravida utan problem (kanns det som iaf).. Skont och lasa att det finns flera i samma situation, latt att kanna sig ensam i det hela <3

  12. Ellen

    Känner igen mig så mycket! Är 22 år och försöker bli gravid med min sambo. I 5 månader har vi nu försökt och jag blir lika förstörd varje gång mensen kommer. Allt känns plötsligt så omöjligt.. de är så svårt att hålla hoppet uppe!

  13. S

    Vad bra att du skriver om detta Paula! Det är så många som verkligen lider i det tysta som behöver stöd eller höra orden från någon annan som gått igenom liknande känslor, Jag är själv en utan dom, anledningen till att man inte så gärna vill berätta är ju många men för mig är det pressen, pressen över att prestera en graviditet när folk runt om kring en vet att man försöker och kämpar. Själv har det snart gått två år sedan jag och min sambo började försöka. Många utredningar, många hormonbehandlingar, ett missfall och en jäkla lång väntan på att få gå vidare med andra behandlingsmetoder. Det som jag tycker är så himla jobbigt också är att jag är 25 och min sambo är 22, jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle behöva gå igenom detta i såhär ung ålder då jag med misstag blev gravid som tonåring trodde jag hade allt på det torra för framtida graviditeter. Det är en enormt jobbig kamp som till o med får mig att stanna hemma från jobbet ibland för det enda som hjälper är att gråta. Jag hoppas min resa snart får ett positivt slut. Tack för att du delar med dig och för att du är så jordnära och fin, Kram !

  14. Johanna

    Fint skrivet! Pga min och min partners ofrivilliga barnlöshet så har jag utvecklar ngn typ av panikångest och ångest. Att man tvivlar på sig själv så pass mycket att de tillslut äter upp en innefrån. Tyvärr får vi ingen hjälp av sjukvården heller pga min vikt, tidigare sjukdom – diabetes.

    Men skönt att veta att man är inte ensam i detta. Jag har känt mig så misslyckad som människa och kvinna pga detta. Hade jag inte haft min partner hade nog livet vart över helt och hållet för min del.

  15. Jennifer

    Det är jättebra att skriva om det här ämnet, för alla tror att man bara slutar med sitt preventivmedel och ligger en gång så är man gravid. Men att du skriver att det kanske ligger någon sanning i att slappna av gör mig så jävla provocerad. Det gör mig även lite provocerad att 7 månader är ”lång tid” (även om jag respekterar er resa & all skit som hände er). Återkom när det tar över 2 år, fertilitetsutredning och tre IVF behandlingar med blod, svett & tårar för att få sitt första barn. Enligt forskning och fertilitetsläkare är det inte konstigt att det tar runt 1 år att bli gravid och det ligger ingen som helst sanning i att man ska slappna av och tänka på annat. Så snälla, lägg inte mer skuld på oss/dem som kämpar för att bli gravida. För det är oerhört sårande att få höra sådana kommentarer. Nu har jag som tur var fått min älskade dotter genom IVF, men den psykiska påfrestningen som var sitter fortfarande kvar till vissdel.

    Om någon är intresserad av vår resa så har jag en egen kategori på bloggen ”Resan till graviditeten”, för jag märkte själv när vi var mitt uppe i det att det finns inte mycket information eller bloggar om det.

  16. Anonym

    Känner igen mig i känslorna. Förr oss tog det nästan 2 år att ens få mig gravid och sista året använde jag ägglossningsstickor. Jag var så himla nere nästan hela tiden och kunde inte alls glädjas åt kompisar som blev med barn. Min reaktion när man fick höra det var att börja gråta och tycka att livet är orättvist. Och det är omöjligt att bara stressa av och inte tänka på det. Sexet blev som du säger att jobb och bara nåt man fick lov att göra inte alls roligt eller lustfyllt. Jag klarade inte av att ringa till vården för att ta hjälp heller.
    Nu äntligen efter som sagt nästan 2 års tid av försök i princip på varje ägglossning är jag iaf gravid men är så tidigt än så kan inte riktigt glädjas åt det. Men det känns skönt iaf att veta att vi kan bli gravida. Men hoppas att det inte kommer ta lika lång tid igen om det inte går vägen nu.

    1. M

      Hoppas verkligen att du får behålla graviditeten och att du får en bebis? Våga hoppas, tänk att det är bättre att ha ”vart glad & lycklig i onödan” om allt går åt skogen så har du ändå vart lycklig för en stund.
      Så brukar jag tänka.

  17. A

    Vi har ett barn. Har blivit gravid 3 gånger efter det ganska snabbt men tyvärrdätt missfall efter missfall. Fick senaste missfallet för några dagar sedan och har inte gått till läkaren. Någonstans där inne önskar man Att det ändå finns ert foster. Kanske var en tvilling som dog.. usch var i vecka 6, 7 och nu 12 och hoppas på utreda om det hittar orsak

  18. M

    Vi har försökt få barn i 1.5 år. Vi har haft 2 ma i vecka 12 båda gångerna har grav slutat i v 6 men utan att man vetat om d. Nu har vi försökt bli gravida i 8 månader men inget händer. Vi ska få gå utredning nu och äntligen få hjälp för att det gått såpass långtid. Innan sa dom till mig att jag behövde få ett till missfall innan jag kunde få hjälp.
    Men nu har det som sagt gått såpass långtid och jag har vänt mig till en annan kommun som var verkligen trevliga och verkade förstå oss, vår oro och stress, vår längtan att bli föräldrar.

    Hoppas på ett barn. ?

    1. Annika

      Hej M!
      Vill bara tala om att jag och min sambo gått igenom precis som ni, två MA i vecka 12 och där grav slutat i v 6. Vi sökte hjälp och skulle börja en behandling, ngn gång där stängde jag av. De var så jobbigt med alla andra som blev gravida och alla frågade oss när vi skulle då vi var dom som varit tillsammans längst. Tror jag gav upp, skämdes över att behöva ha hjälp, kände mig misslyckad och bara gav upp. På riktigt. men då samma månad, 10 månader efter senaste grav var jag gravid igen. Och idag har jag min fantastiska son som är 5 år. Och de mest overkliga, när jag plötsligt fick ont i magen och åkte till läkaren och där kunde de se en bebis på 13 veckor . Jag åt p piller, hade knappt sex haha, ingen aning om att jag var gravid och där kom hon. Två år precis efter min son föddes. De känns overkligt och jag önskar ingen gå igenom de man gick igenom innan. Men för min del, och jag hoppar innerligt för din del också kanske de här kan sprida lite hopp i mörkret för aldrig någonsin trodde jag de här skulle hända mig. Sluta inte kämpa. Håller tummarna för er!

  19. Malin

    Jag har själv varit med om ett missfall och just du kände jag att något inte riktigt stod rätt till, jag kände mig inte gravid och några veckor senare fick jag beskedet att jag fått missfall. Det är tufft att vänta ut missfallet och känslorna svimmade liksom över, vi ville ge Lily ett syskon men just då kändes det inte rätt min kropp gav mig på något sätt svar om att detta lilla knyte inte är friskt. Nu väntar vi vårt tredje och han var inte alls planerad utan bara blev och jag ser det som att vi fick en ny chans, en mening fanns där – vi skulle få detta knyte och vi är inget annat än överlyckliga även ifall beslutet var svårt att fatta till en början. Jag tror mycket på att våga prata om det som känns jobbigt för andra, visa att man mår dåligt, visa sina känslor och uttryck så att fler kan se signaler hos människor och på så sätt hjälpa till även med en liten sak som att säga några trevlig, stöttande ord!

    Jag och min granne startade en KRAMpodd och vårt första avsnitt kan man redan nu lyssna på både i ITunes, soundcloud, på hemsidan http://www.mobbningnejtack.se och podcast. Sök på Krampodden avsändare är Lisa Lange Bengtsson. Vi pratar om psykisk ohälsa och mobbning, vi har samtal med olika personer med bakgrund inom flera områden. Hoppas du kanske vill lyssna ?

  20. Nordan

    Hej Paula. Tack för att du delar med dig. Som du säkert förstod innan du postade det här så är det en otrolig känslig fråga för så många som kämpar. Men snälla, sluta säg att man ska ”slappna av” och ”inte tänka på det” för det är den största myten någonsin. Det är omöjligt att inte tänka på det man önskar sig mest i hela världen. Att höra att någon fick nummer två på naturlig väg direkt efter adoption eller IVF hjälper inte att höra när man inte har fått det första än. Om det kommer ett barn då så är det för att kroppen är redo för det, inte för att jag har slutat tänka på det eller gett upp – för det kommer aldrig hända.
    Jag tror att vi alla i grunden menar väl och tycker att det är lika orättvist att det inte går lika lätt för alla. Det är bara en helt gränslös smärta (som du säkert vet) och då blir det tufft att höra. Tack för en bra blogg!

  21. D

    Tack för att du skriver om detta! E själv på försök 8 nu varav ett var ett MA som upptäcktes i v12. Just nu tänker jag inte på något annat än om jag är fertil eller ej och det tär så mycket på en.

  22. Åsa

    Väldigt bra att du tar upp detta Paula. Jag och sambon blev gravida på första försöket med nr 1. Nummer två innebar 1 års kämpande och två missfall. Med kämpande menar jag den psykiska pressen och stressen. Efter ett halvår utan att något hänt testade jag med ägglossningstest det visade sig att min ägglossning inte alls var när min app visade. Appen hade jag och sambon följt slaviskt under ett halvår. Så mitt tips. 1. Ta det lugnt, det sätter sig på hjärnan annars. 2. Köp ägglossningstest och förlita er inte på nån app. 3. Min vän har inte ägglossning, kanske har inte du det heller? Ta kontakt med din läkare det finns hjälp att få. Och sen där där med missfallen.. tänk såhär (det räddade mig) Jag blev i alla fall gravid, tre gånger! Kram till er

  23. Ida

    Tack för att du informerar oss om det Maria. Dom allra flesta vet att barn inte är en rättighet eller en självklarhet. SPECIELLT människor som har, eller har haft svårt att få barn. Men ska man sluta kämpa för det? Går det med hjälp så är väl det helt underbart? Tråkigt för dig att du är så bitter att du måste slänga det i ansiktet på människor som kämpar för att få ett barn att älska, ett barn som är otroligt önskat och som sannolikt kommer få bli en del av en familj som älskar och gör allt för hen. Hoppas du fick ut något av att slå på människor som redan mår dåligt. Tråkigt för dig om du känner att du måste ge upp drömmen om ett barn. Tack för din åsikt, men det är bara just det, DIN ÅSIKT. För vet du? I Sverige så HAR vi faktsikt rättigheten att kämpa för att få ett barn.

    1. Josephine

      Fast Ida, tror inte Maria menade att pika någon. Hon har ju rätt i att det inte är en rättighet att skaffa barn. Vem som helst får skaffa barn om de så nu kan. Men alla är dock inte lämpliga. Nu vet jag inte vad man gör för att få IVF-behandlingar eller vad som krävs, men fortfarande – alla är inte lämpliga föräldrar även om man själv tycker det.

      Så ta ett steg tillbaka och sätt dig ner, Ida, med din passivt aggressiva beteende.

      1. Ida

        Paulas text handlade inte någonstans om lämpliga eller olämpliga föräldrar, om svårigheter att få barn. Så det var en väldigt märklig och malplacerad kommentar av Maria att lägga, om det var så hon menade.

  24. Sanna

    Själv kämpade vi i 9 månader innan vi blev gravida, tyvärr dog den bebisen i vecka 13 och jag fick missfall med hjälp av tabletter. Sen dess har det gått ett halvår, och mensen bara fortsätter komma varje månad… det är ett helvete och man ska inte stressa och inte tänka på det… hur är det ens möjligt?! Ska jag stänga av hjärnan och hjärtat?! Självklart tänker jag på det, både medvetet och undermedvetet flera ggr om dagen. Sen FI fått vårt missfall har hela 5 parkompisar blivit gravida. Det är självklart ingen tävling och givetsvis är jag så himla glad för deras skull. Men varje gång vi fått höra att ngn annan blivit gravid har min första tanke varit ”orättvist” och ”vi skulle varit före”, med andra ord helt sjuka tankar. Tur att jag har världens finaste man vid min sida i detta! Och föräldrar blir vi, en vacker dag!

  25. J

    Tycker det är jätte bra att du skriver om detta, det gör att man känner sig mindre ensam för det är just det man känner sig när man är där, ensam. Hur mycket ens partner försöker förstå så tror jag inte de kan, det är som du säger, man känner sig mindre kvinnlig för man inte kan bli gravid. Tyvär gick det så långt för mig att jag inte ens kunde glädjas åt andras graviditeter. Vi slutade använda skydd sommaren 2013, men hade alltid avbrutet samlag. Jag hoppades ändå att jag skulle bli gravid, jag hörde ju om såååå många som blev de trots preventivmedel, och vi var unga, jag var bara 19år. Det gick ett tag och de avbrutna samlagen blev fulländade, ingen bebis ändå. Sen sommaren 2014 började vi ha sex för jag skulle bli gravid, inte för att vi ville längre. Jag använde ägglossningstest för att få mer koll och då äntligen blev jag gravid, graviditeten slutade dock med ett tidigt missfall och dåligt omhändertagande från vården. Direkt när jag började blöda så ringde jag 1177 som bara hårt sa att det är jätte vanligt att få missfall tidigt i graviditeten och att jag skulle vänta tills jag hade tid hos MVC, ca 5 dagar senare. Då gick jag 5 dagar utan att veta om jag var gravid eller inte, ovetande om ifall mitt barn dött eller inte. Väl på MVC konstaterade bm med ett gravtest att det var missfall, sen blev jag hemskickad, ingen undersökning eller något. Fick till mig att jag bör vänta två månader innan jag försöker bli gravid igen, och under den tiden kontaktade jag själv gyn och bad om att få bli undersökt så allt såg bra ut, och att allt hade kommit ut. Efter två månader började vi aktivit försöka igen, ägglossningstest, missionären, kudde under rumpan så att sperman verkligen kunde simma in, så såg våra samlag ut. Efter ca två månader blev jag gravid igen (enligt ÄL testet hade jag ÄL på alla hjärtans dag ❤️). I november 2015 kom äntligen våran efterlängtade son, jag var då bara 21år och hade redan genomgått en sån resa. Eftersom jag följde dig på eran resa kan du nog tänka dig hur glad jag blev när du berättade att du var gravid, med min bebis i magen kunde jag äntligen glädjas åt andra igen ?

    1. E

      Här är en med 5 års tid av totalt 8 fullgångna IVF och 2 avbrutna. De vidrigaste åren i mitt liv men samtidigt vill jag inte byta bort något utav det när jag idag tittar på vår 2åriga son. Väldigt få har en aning om hur det var att gå igenom.

  26. Lousie

    Fint inlägg. Har själv genomgått tre missfall under åtta månader och visst tar psyket stryk. Men så 10 månader efter första missfallet så valde vår lilla tjej att flytta in för att stanna ?

  27. M

    För oss tog det också 7 månader innan jag blev gravid, där och då var det hemskt, pendlade mellan hopp och förtvivlan. Till saken hör att vi tre år tidigare blivit gravida, efter en fest, lite fulla o glada och glömde skydd helt enkelt. Vi valde då en abort. När månaderna sedan gick så mådde jag bara sämre o sämre och fattade inte hur det kunde ta sån tid nu när det sist gick så fort. Jag fick för mig att aborten försvårat våra chanser. Så va det inte, och sen blev jag äntligen gravid och har världens finaste lilla kille hemma nu på 5 månader. Så här i efterhand förstår jag att 7 försök INTE är mycket men där och då var det det.

    Min sambo gjorde en fin liknelse när jag var som mest förtvivlad. ”Tänk dig straffar i hockey eller fotboll, trots att du skjuter rakt på mål är det inte säkert att du sätter den direkt, du har bara en chans, ibland krävs det ett par gånger innan den sitter. Tänk på att vi endast har en chans varje månad”.
    Så heja er alla där ute som försöker skaffa barn!

  28. Sanna

    En grej stör jag mig på, och det är när vissa slänger fram uttrycket ”stressa inte så blir du gravid” eller ”tänk inte på det”. Det är en käftsmäll mot alla som år ut och år in kämpar för att bli gravida! Det går inte till så att vipps kan infertila/fertilitetsutmanade få fungerande spermier/ägg/vad-det-nu-är för att de slutar ”stressa och tänka på det”.

  29. Sanna

    Vi har försökt i över två år. Har inte lyckats få till ens ett barn. Min man är 35 och jag 32. IVF karusellen är inte lätt. Skulle göra vad som helst för att få bli gravid om så bara en endaste gång.

      1. Josephine

        Men Maria har ju rätt! Det är ingen rättighet att skaffa barn. Tror liksom inte heller att det är en pik mot Paula och Hugo och deras föräldraskap.

Visa alla 45 kommentarer
AllmäntOkategoriserade

Hur gör han?

Jag fattar inte hur Hugo gör! Nu inför vår lilla kryssning hann jag inte förbereda bloggen, ”äh jag gör det under resans gång”. Jag har halvfärdiga inlägg på mobilen men det kom
alltid något mitt emellan! Jag får inte ihop det, när jag är med familjen. Det är kvällarna som jag får saker och ting gjorda, nu försvann kvällarna senast kl 21 för då somnade barnen i vår lilla hytt. ”Jaha, ska vi också lägga oss då?”. Två dagar där vi lagt oss innan kl 21 och vaknat kl 07 KLARPIGGA. Det var nytt, och ganska skönt faktiskt.

Tillbaka till Hugo. Han svarar på mail, tar viktiga samtal, bloggar på typ… Toaletten? Han har koll på läget, trots familjeaktivitet. Jag vet liksom inte ens vart min telefon är någonstans. Han passade Leonore i bollhavet, samtidigt som han svarade på mail. Jag byggde lego, och byggde endast lego. På det sättet suger jag verkligen på att göra flera saker samtidigt. Sen känner jag väl någonstans att barnen är värda min fulla uppmärksamhet, att man kan unna dom det, för vår lilla kryssning över till Finland var verkligen supermysig.

Kaosig middag på buffé – check
Minidisco- check
Den största delen av kryssningen spenderade vi i lekrummet – check
Somnat in kl 21- check
Fått köldskador i ansiktet- check
Besökt barnens stad i Helsingfors- check ( bilder kommer upp senare idag)
Ätit alldeles för mycket godis- check
Badat på fartygets bad- check
Köpt en ny parfym – check ( det vart ”Rain” från Clean. Drömmens doft, det doftar alltså regn)

Nu är vi hemma och Molly sa: I sommar så kommer vi överens om att ni stannar hemma och passar Leonore, så åker jag kryssning igen ensam med stora mormor”. Högsta betyg från Molly alltså, nu ska vi helghandla och jag hoppas att jag hinner till gymmet idag. I helgen väntar pulka, Disney on ice show på Globen och hemmahäng. Vad gör du i helgen? =)

 

 

image

6 Kommentarer

  1. Sabrina

    Regn luktar den kanske inte direkt haha. Det är min ”party parfym”. Har warm cotton från clean annars till vardags, tycker Rain luktar mer party:)

  2. Malin Karlsson

    Hej Paula! Har sett att ni också har hus i La Zenia vid boulevarden, vi bor i Strängnäs och har också hus där o närheten med kanske 10 minuter gång från er. Men tänkte kolla med er om ni varit där i april? Är de bra väder och så? Har baga åkt i maj som tidigast förut 🙂

  3. Ida

    Hej, det verkar ju som en helt perfekt kryssning om man vill åka med barn? Vilket bolag reste ni med oxh vart bokar jag? ☺☺

Visa alla 6 kommentarer
Okategoriserade

Det är bara att acceptera

Jag älskar mina barn till döden men gud vad jag njuter på kvällarna av egentiden på gymmet. Vår lilla diamant är nu i samma period där jag en gång var med Molly precis innan hon började på föris. Både Leotiki och jag klättrar lite på väggarna. Att det jag gör inte stimulerar henne på samma sätt. Vi har våra rutiner men med en vild ett åring hemma blir det mycket att jag springer efter henne och skyddar henne mot diverse faror. Ser till att hon inte ska slå sig, skada sig, dra ner saker över sig. Jag är helt slut efter en förmiddag då vi BARA är hemma. När hon sover så dimper jag ner i soffan med en kaffe och i protest inte rör ett finger under hennes vila. Lillan, ett hushåll, en tre åring, ett jobb och däremellan andra ting. Det är kul men intensivt just nu.

Så det har börjat bli en vana att jag drar iväg till gymmet så fort barnen har lagt sig. Det är trist för jag och Hugo går om varandra men just nu får det vara så. Han trivs med att lägga sig tidigt och träna tidigt på morgonen men det funkar inte i mitt liv just nu. Jag är hellre med Leonore, träffar andra, umgås med Molly på dagtid och tar min egen tid på kvällarna.

Sedan är jag en nattuggla. Alltså jag väcks sådär vid 20-21. Då är jag igång på alla cylindrar och får som mest gjort. Jag bränner av så mycket jag kan och har midnatt som en deadline. Då måste jag sova för att ändå palla mig upp nästa morgon. Det passar mig att få saker gjorda på kvällarna för att komma åt friheten under dagtid.

Det är så himla skönt att jag och Hugo har en acceptans till distans i vardagen. Det är okej. Vi har det bra ändå trots att vi uppoffrar mycket tid ifrån varandra. Jag ser oss som ett starkt par men som också lever ett eget liv i den starka teamkänslan som jag känner till honom. Våra helger är heliga och den tiden vi tar igen varandra. Det handlar nog om att vara följsam till vart man är i livet, och att bara acceptera det. Just nu är det så, det är dessa förutsättningarna som vi har. Föräldraledig är man bara en gång med varje barn och jag och Leonore har haft ett fantastiskt år. Ett fantastiskt år med Molly också. Det har funnits så mycket tid till att umgås med dom. Vårda dom. Älska dom. Mitt år har varit ett riktigt mami-år där mina känslor har gått som i en berg och dalbana. Nu har vi sedan länge landat i att ha två barn och nästa steg i livet står lite och lurar bakom nästa knut. Ett liv där vi har två barn på förskola och där jag får en vardag tillbaka. En vardag där jag sysslar med mitt och får andra arbetsmöjligheter och villkor. Då kommer mina personliga behov också att förändras, och då kommer en vardag komma där jag säkert också ligger i sängen redan vid kl 21 tillsammans med Hugo för jag redan fått saker och ting gjorda. Där jag också är trött efter en annan typ av vardagsaktivitet.

Just det där att vara följsam mot livets situationer och att ha acceptans tror jag är viktigt för ens egna välmående.

En hand upp för alla nattugglor där ute! =)

15571221_10154537954526273_257252258_n

7 Kommentarer

  1. Lina

    Jag håller med där vid 00 går smärtgränsen för att orka med dagen efter haha. Eller då brukar jag ligga i sängen i alla fall och ha slagit igång en podd. Min sambo har sin dator som hobby och jag har väl klagat över det någon gång, men sen var det en kort period när hans spel låg nere och då satt han också i soffan som jag brukar göra på kvällarna. Jag ska erkänna att det var faktiskt lite irriterande att jag inte kunde se på de programmen jag ville eller snarare jag vet att han tycker de är värdelösa(paradise hotel, dr Phil, dokumentärer osv). Haha så är glad att han har sin hobby och jag får vara ifred med min x) PS har en 5 månaders som hänger vid tutten om kvällarna så kan inte göra så mycket annat 😉

  2. Matilda

    Åh känner igen det där med vild 1 åring! Jag/vi hade tänkt vara hemma längre men nu när hon gått omkring/sprungit i 2 månader blir det fsk redan till våren. Känns bra för både henne och oss med stimulans på varsitt håll några timmar varje dag.

Visa alla 7 kommentarer
Okategoriserade

Uppfräschning

Inlägg i samarbete med Klippotek1

 

Före:

pc054266-kopia

Jag hade en eftermiddag hos Camiliah igår. Du vet fixet innan jul och nyår. Lite putsning, lite kur som gör att färgen ska hålla samtidigt som håret får fukt och lite kärlek.. Jag vill vara mörk tills efter Thailand, vi bokade in en ny tid till februari. Då kommer jag att vara solblekt efter solen och då börjar vi sakta men säkert att ljusa ner mig igen till en hemlig färg. Tanken var att jag skulle vara mörk tills nästa höst men jag är partisk, jag tycker bättre om det ljusa trots att jag trivs bra i det mörka. Det är nog förändringen, jag tycker om att komma från frisören med en helt ny look. Det ultimata skulle vara att klippa av mig håret men jag är inte där- Inte alls.

Camiliah berättade för mig att hon nu har börjat arbeta med ”Hairtalk”. Detta är extensions av högsta kvalité med patenterade tejpfästen. Dessa är skonsamma och kan sättas i även i de tunnaste håret utan att skada ens riktiga hår. Jag vet att man kan må dåligt över att ta tunt hår och detta är ett bra alternativ om det går så långt att man kanske får komplex över sitt hår.

Du får 15% rabatt hos Camiliah när du bokar en konsultation och insättning av Hairtalks extensions. Bokning sker via telefon: 08- 710 19 00

Efter upp-putsningen:

pc054271 pc054274 pc054276

Visste du att det fanns hårprodukter med uv skydd i? Det visste inte jag! Detta sparar jag tills vår resa till Thailand nu i januari =) pc054279 pc054280

5 Kommentarer

Visa alla 5 kommentarer
Okategoriserade

Barnuppfostran

Camilla Läckberg skriver ett intressant inlägg om barnuppfostran. Ett mycket intressant sådant och skriver om sin filosofi- ett tankesätt som jag så väl känner igen. Inlägget kom i samband med ett besök hos Malou och det är skrämmande att se aggressiva attacker mot hennes privata val, t.ex. att hon inte ville amma sin yngsta dotter Polly.
Innan vi går vidare så läs Camillas inlägg här

clred
Jag känner igen mig. Jag vart hårt präglad som tonåring. Det var mycket fokus på att sköta skola, uppföra sig, hålla sig inom reglerna t.ex. att komma hem i tid. Misskötte jag mig blev det konsekvenser. Ingen telefon, ingen data, inget träffa vänner efter skolan. Det kunde hålla sig över en helg, ibland längre tid. Samtidigt som jag blev belönad och fick fina ord över mig när jag gjorde bra ifrån mig. Jag behövde absolut inte få MVG på ett prov, ett g räckte för att ha gjort bra ifrån mig. Jag fick småsyskon i tonåren och hjälpte till mycket med dom. Hämtade, lämnade, passade, lekte med. Vår relation växte tack vare att familjen uppmuntrade mig och jag blev glad i hjärtat av att hjälpa mamma (inte alltid). Jag blev glad när jag lyckades natta mina bröder. Genom dom fick jag lära mig att ta ansvar. Vilket ledde till att jag självmant ville börja jobba för att tjäna mer pengar.
Belöning/bestraffning har fått mig att tidigt bli ordentlig av mig. Jag flyttade hemifrån precis innan jag blev 18 och har alltid klarat mig. Betalat mina egna räkningar, jag har aldrig behövt låna pengar av mina föräldrar. Jag säger ”kan jag be och få” och ”tusen tack”. För äldre hyser jag respekt och låter alltid äldre ta min plats på tunnelbanan. Jag är lyhörd i min omgivning och har civilkurage gentemot mina medmänniskor. Behövde du hjälp med kassen? Ta du den här hissen jag tar nästa osv. Jag anser mig själv vara väluppfostrad tack vare just min uppfostran. Jag fick inte komma hem när jag ville, jag fick inte sova borta om inte mamma hade rekat med föräldrar, jag fick inte pierca/tatuera mig innan jag fyllde 18. Jag fick inte resa utomlands med vänner. Jag fick i framförallt tonåren höra mycket nej. Och nej var nej, det rättade jag mig efter för jag kände min mammas oro. Hennes föräldraskap var hårt balanserat med mjukt. Jag har alltid känt mig älskad och kunde där i min ilska gentemot henne förstå. Hon visste bättre än att gå på min ilska och hon skrämdes inte av att vars oense med mig.
Parallellt gjorde vi mycket som en familj. Familjeaktiviteter, egentid, skratt, kärlek, familjefilm om helgerna, beröm och belöningar. En balans som gjorde att jag accepterade alla nej. I perioder försökte jag komma undan bestraffningar genom att smussla. Försökte säga att jag skulle någonstans men var någon annanstans. Jag drack alkohol första gången som 14 åring, klättrade upp på skoltak, vågade kanske inte vara 100 % ärlig hemma. Men när jag kände att jag inte hade kontroll så ringde jag hem. Jag vågade ringa hem trots att jag visste att jag gjort fel. Dagen efter väntade samtal kring detta och det minns jag som fruktansvärt. Det var värre att ha hjort familjen besvikna än arga.

 

Jag tror också på ett konsekvent föräldraskap. Ett engagerat föräldraskap där man har barnens bästa i fokus. Som vuxen vet man mer och jag kommer inte heller vara rädd för att vara oense med mina döttrar. Nu är dom små och vi har inte dom konflikterna eller situationerna än. Men nej är nej redan nu och det räcker med ett nej. Molly vet. Med pappa Hugo kan hon lirka mer men med mig vet hon. Jag kan vara stenhård samtidigt som kärleksfull. Jag tänker fortsätta utveckla mitt föräldraskap i den tonen, i en balans med många hörnstenar från olika håll och kanter. Men jag tror på ett medvetet föräldraskap.
Jag tycker inte alls att Camillas förhållningssätt låter tokigt. Men vi är alla olika föräldrar och gör på olika sätt. Och det måste respekteras och jag önskar att man i framför allt i sociala medier skulle kunna diskutera sådana här ämnen med en godare ton. Man vill inte bli påhoppad bara för att man tycker olika eller gör olika. Vad anser du om belöning/bestraffning i ett föräldraskap? Kommentera gärna i kommentarsfältet!=)

 

dsc_0493

26 Kommentarer

  1. Linafina

    fint skrivet; jag håller med dej fullt ut. Tycker Camilla oxå fått oförtjänt mycket skit i media ang detta. – tänker ffa på den där krönikan i en kvällstidinig häromdagen där hon jämförs med Trump – att hon fostrar fram små tumps.
    …så skrattretande!! Och vilket påhopp. räknas det som känknde förtal?
    jag tror på sunt förnuft å de verkar ju både du och camilla ha. 🙂 Jag satter kärleksfulls gränser; mot barn – för gränser behövs och de behöver även förstå innebörden i ordet nej. Annsrs får dom de inte lätt genom livet; bara att klara lågstadiet om du är van att alltid få bestämma ’å alltid få göra som du vill när du vill – blir nog ganska jobbigt.

    kram o godnatt

  2. SA

    Jag håller inte med dig. Jag tror inte på bestraffningar och belöningar. Men jag tror och hoppas att man kan ha ett tydligt och gränssattande föräldraskap utan bestraffningar och belöningar ändå. Man får försöka att Nej är Nej, och välja sina strider. Vill barnet inte ha jacka trots minusgrader ute. Fine. Barnet kommer nog vilja ha jacka när vi kommer ut ändå, när det känner att det är kallt. Eller om tex tonåringen bryter en gräns så tror jag inte på bestraffning utan på att föra en dialog och prata om känslorna bakom beteendet/uppförandet. ”Tex, Hur kommer det sig att du kom hem så sent? När du inte kom hem på avtalad tid, så blev jag orolig för dig. Jag blev orolig för att något kanske hade hänt dig.” eller vad man nu känner.

  3. SA

    Jag håller inte med dig. Jag tror inte på bestraffningar och belöningar. Men jag tror och hoppas att man kan ha ett tydligt och gränssattande föräldraskap utan bestraffningar och belöningar ändå. Man får försöka att Nej är Nej, och välja sina strider. Vill barnet inte ha jacka trots minusgrader ute. Fine. Barnet kommer nog vilja ha jacka när vi kommer ut ändå, när det känner att det är kallt. Eller om tex tonåringen bryter en gräns så tror jag inte på bestraffning utan på att föra en dialog. ”Tex, Hur kommer det sig att du kom hem så sent? När du inte kom hem på avtalad tid, så blev jag orolig för dig. Jag blev orolig för att något kanske hade hänt dig.” eller vad man nu känner.

  4. Claudia

    Wow, känner igen mig så mycket där, för sån uppfostran hade jag också. Jag har några år kvar till föräldraskap, men hoppas kunna framhäva allt du skriver och hålla mig på banan. Värsta som finns är ouppfostrade snorungar. Heja dig. Världens största förebild!

  5. Anna

    Fast jag tycker inte att det r riktigt samma sak när barnen är bebisar så som Camillas dotter. Tycker som blivande barnmorska att Anna Wahlgrens sömnmetoder som hon förespråkar exempelvis känns väldigt ohumana och onaturliga att använda på små barn. Att man sedan har regler att förhålla sig till i tonåren är en annan femma..

  6. Louise

    Jag tycler att alla och då menar jag ALLA föräldrar borde få vägledande utbildningar i ICDP. Det borde vara obligatoriskt!

  7. Göteborgsmamman 26årig soon to be trebarnsmamma

    Åh, vilket härligt och öppet inlägg. Jag är precis som dig rätt så stålsatt när jag väl sagt nej, medan sambon kan ge med sig för att inte behöva höra gnäll eller se tårar. Det är väl den där härliga balansen alla snackar om 🙂
    Tycker det är hemskt att Camilla fick så mycket kritik – hon är en fantastisk person och den sista som behöver det.
    Kram till er alla <3

  8. Laura

    Det är svårare idag med uppfostra och barn och tonåringar blir allt värre . Många gånger är det inte föräldrarnas fel för de har gjort sitt bästa utan samhället ser inte ut som förut . Samhället är för slappt. Finns inga värderingar längre

  9. Lisa

    Jag har två små flickor, pluggar pedagogik samtidigt som jag jobbar som lärare, och har flera nära vänner som nyligen fått barn. Läste och läste och läste och ville göra allt rätt, då mina barn är otroligt starka personligheter. Det slutade med att jag var helt förvirrad (all forskning och alla kompisar och tips säger ju olika) och försökte uppfostra mina barn ur lärarperspektiv. Gick sådär. Ungarna var osäkra (jag trodde jag inte på det själv och var dessutom inkonsekvent), sjövilda och bråkiga och jag var uppgiven, trött och överpedagogisk. Tillslut bröt jag ihop framför sambon, som sa ”skit i att läsa och gör vad som känns rätt”. Underbart råd! Ungarna är fortfarande.. starka personligheter, men vi vet i alla fall var vi har varandra, är mindre trötta, mycket gladare och på väg framåt med att hjälpa till och vara artig. Så gör det som känns bäst! Och läs inte på för mycket. Hahahaha

  10. Iman

    Helt sjukt egentligen att överallt i samhället finns det konsekvenser av ens handlingar men när det gäller föräldrar & barn ska man bara krama sig igenom hela deras uppfostran…Jag är på samma linje som du, jag var uppfostrad med konsekvenser av ens handlingar. Gör du si händer så. Precis som på skolan, arbetsplatsen, samhället i övrigt. Barn måste förstå att deras handlingar har konsekvenser och enligt forskning kan detta göras redan vid 2års ålder. Förstår verkligen inte rädslan för konsekvenser för barn. Är mer rädd på bristen av konsekvenser, barnen ska lknsom leva hejvilt utan att stå till svars för något. Det kanske är därför som skolan ser ut som den gör och resten av samhället är så hårt. Nej, mer konsekvenser för barnen ger mer medmänskliga och självständiga barn!

  11. N

    Jag tror att detta är väldigt personligt och att det inte finns rätt eller fel, eller att bara för att någon gör så eller har haft det så ”så borde alla göra lika”.. för barn är ju trots allt individer och något som fungerar bra på ett barn kommer inte funka på ett annat.. jag har inte barn själv så jag vågar inte säga något om att uppfostra barn, men jag har däremot varit barn 🙂 Jag skulle se på min uppfostran som ganska lös.. jag har inte haft tydliga regler, fått komma hem när jag vill, jag piercade mig när jag var 15 (fick lov) och mina föräldrar gav mig en tatuering i present när jag fyllde 18 (något som fått mycket kritik!). Jag har inte en dålig relation till mina föräldrar, tvärtom så är jag väldigt nära min mamma men jag upplever aldrig att jag fått bestraffningar eller dylikt.. Jag har däremot varit med om mycket och har väl stundvis varit ganska vild på grund utav att jag inte fått så mycket konsekvenser. Men tvärtom så upplever jag att få begå misstag själv har också lärt mig att inte begå såna misstag igen, om ni förstår. Eftersom jag har en sådan relation till min mamma att jag VET att hon aldrig skulle bestraffa mig, det gör att jag är väldigt öppen.. jag vågar berätta om jag gjort fel för att jag vet att det inte betyder att jag får utegångsförbud. Jag har många vänner som blåljuger för sina föräldrar och låtsas vara ”mycket duktigare” än vad de egentligen är.. just för att de vet om att det leder till straff och konflikt om de berättar. Jag tror att jag kommer uppfostra mina barn såsom jag själv blivit uppfostrad.. lite ”livets hårda skola”.. det är ju bättre att man själv gör något och får en verklig konsekvens än typ utegångsförbud.. svårt att förklara. Det jag menar är att jag har många vänner som haft en sträng uppfostran med många regler om när de ska komma hem etc som hamnat på fel spår idag och inte mår bra.. tror de blivit lite av rebeller. Mina föräldrar har dock varit noga med artighet och sånt.. mamma har dock inte skällt utan snarare förklarat när jag var mindre t.ex. om man säger att maten varit äcklig så kan en person bli ledsen m.m.. vilket jag sett att Paula också gör ibland 🙂 Det blev en väldigt lång kommentar, jag tycker detta är intressant för man tänker ju mycket på en dag om man blir mamma själv.. Men jag tror att man måste följa sitt eget hjärta i såna här frågor.. och att man inte ska känna sig som en dålig mamma för att man gör på ett sätt för som sagt – alla mammor och alla barn är olika 🙂

  12. Elin

    Men oj. Folk verkar sätta en egen tolkning på ordet ”bestraffning”? Psykisk misshandel? Man får sluta tolka så extremt. Det är som Camilla skriver: En konsekvens. Att man inte får sitta vid datorn som straff anser inte jag vara psykisk misshandel. Man SKALL lära sig att det blir konsekvenser av att göra vissa saker, för så fungerar livet. En konsekvens kan vara något väldigt litet, men ändå vara en stor grej för ett barn. Att inte leka en helg med kompisar pga att man gjort någonting barnet vet att hen inte fick, anser inte jag vara psykisk misshandel tex.

    Jag håller med dig Paula. Jag är uppfostrad så, och fick tidigt lösa saker själv. Boka tider till diverse saker och allt. Det betyder dock inte att min mamma inte fanns där om jag behövde henne, utan mer att jag fick försöka själv. Det har jag haft mycket hjälp av i mitt vuxna liv. Barn skall ha gränser, och man kan sätta gränser men fortfarande ha glada, trygga barn och en kärleksfull familj som älskar varandra oändligt <3

  13. Li

    Jag fattar att man kan behöva ta till belöning/bestraffning ibland men det är knappast det som har fått dig att tex visa omtänksamhet. Därför är det viktigt att man kombinerar med reflektion. Att inte bara lära barnet att nej är nej utan varför är det nej? Nej, jag vill inte att du drar mig i håret. Jag blir ledsen för det gör ont på mig. Det måste självklart också anpassas efter barnets ålder. Är barnet ett år så kan man ju inte förklara så mkt.

  14. Emma

    Jag håller med dig! Jag tycker man ska lära sig att ifall man gör vissa saker så får man saker för det, alltså belöning. Jag fick tidigt lära mig att sköta hemsysslor och hjälpa med mina småsyskon, som tack och uppskattning av mina föräldrar fick jag fina kläder, ensam tid med föräldrarna och massor av andra roliga saker. SJÄLVKLART måste man fostra med belöning!! I en familj ska man hjälpa till och där finns det inget annat val och små barn lär sig det genom att få bekräftelse på att de har gjort något bra! Straff tycker jag låter hemskt, men man ska få lära sig vad som är fel.. Om man inte hjälper till att städa så kanske vi inte hinner mysa tillsammans i soffan med gott fika tillexempel. Alla relationer handlar om att ge och ta! Tycker du gör helt rätt! Barn behöver kärlek och närhet och tydliga gränser!

  15. Johanna

    Neeeej Paula!! Jag som alltid tycker att du tycker så bra och känner ofta igen mig och min sambos föräldrarroll i din och Hugos. Vi är också unga, engagerade föräldrar som alltid leker mest, hörs och syns mest på alla lekplatser. När vi har vänner över med barn har vi sångstunder och sagostunder och leken är en stor del av våra liv. Med i detta tycker vi helt olika.. 🙁 jag har följt dig sen du började blogga och det här är första gången jag kommenterar. Bestraffning och belöning är det värsta jag vet (näst efter skärmtid) . Forskning visar att belöning bara ger yttre motivation. Det funkar ju ofta otroligt bra och man får barnen att göra det man vill men det man lär barnen tidigt är manipulation och när den yttre motivationen tar över minskar den innre motivationen, det vill säga den inre viljan att göra saker. Och ju mer bestraffningar man ger, ju mer toleranta blir barnen. Barnens tanke blir, -vad behöver jag göra för att få något. Alltså att man bara gör det som krävs och inte mer till skillnad från om det kommer innefrån och är en inre motivation.

    Skinner(behaviorismen) sa att han kunde forma vilket friskt barn som helst i världen genom belöning och bestraffning, något han delvis visade genom sin forskning. Är det man vill, att barnen fostras att bli de individer som man önskar eller ska barnen fostras och bli unika individer? –

    Att vara artig och väluppfostrad tycker jag inte alls hör till detta, utan det är ju något som barnen lär sig av observation. Om man då belönar om barnet ”uppför” sig tycker jag ger helt fel signaler tillskillnad från om man gör likadant för man ser -vad glad den personen blev när pappa gjorde så, så vill jag också göra (modellinlärning)
    Jag själv är uppväxt helt utan detta och är lika väluppfostrad som min sambo som har haft mycket belöning/bestraffning i sin uppväxt. Vi båda är anser att det är helt fel.

    Hoppas att du läser detta och tar åt dig på rätt sätt, så svårt att formulera sig i text. Jag tycker du verkar som en så jävla vettig person så jag tycker du ska läsa på lite till och fundera. Sen kanske du ändå tycker likadant men iallafall. Jag har blivit väldigt inspirerad av att läsa på och blir mer och mer säker på min sak!
    Kram

    1. .linafina

      Johanna – du kanske kommer få en.riktigt viktig lärdom här nu; och den är – det finns massa jävligt vertiga människor på vår jord FASTÄN de inte delar din syn på uppfostran. Det är inte bara paula. och man måste inte försöka omvända dem….. just sayin

      Det är helt enkelt så att man kan vara rikrigt bra vän med någon som tycker något helt opposite din ”viktiga” åsikt. (eller min för den delen )
      Man ska inte säga som du gjorde ”Jag tycker du verkar som en så jävla vettig person så jag tycker du ska läsa på lite till:”
      Indirekt betydelse; om du bara läste på lite eller var lite smartare skulle du tycka som mej. clear fail!

  16. Jonna

    Personligen så håller jag bara med Camilla på en punkt, och det är det här med att om man har otacksamma barn som t.e.x säger ”nääe maten är äcklig, jag vill inte ha!” eller ”men nej, jag vill inte resa till Spanien, det är tråkigt!” det hade jag inte tagit. Fast istället för att tvinga med dom på resa eller att äta maten så hade jag sagt ”Nähä, men skit i att äta då, ingen som tvingar dig” och Nähä, då kan du stanna hemma istället”. Då jag har fått höra precis detta av mina föräldrar, och inte har blivit bortskämd, så tror jag stenhårt på detta när det kommer till att mina barn inte får bli bortskämda. I övrigt är jag faktiskt helt oense, men som sagt. Vi är alla olika 🙂

  17. Anna

    R man kan vägleda utan skräck. Bara för att man inte är auktoritär och maktutövande på sina barn betyder det inte man är rädd för dem eller att de alltid får som de vill.

  18. R

    Håller fullständigt med er. Jag har själv inga barn men när jag får barn ska jag uppfostra dem som jag har blivit uppfostrad. Och det är precis som du har blivit uppfostrad av din mamma. En förälder ska vägleda sina barn och inte vara rädda för dem.

  19. Maria

    Jag har blivit uppfostrad på ett nästan exakt likadant sätt som du vad det verkar som. Och jag är sjukt glad över det. Jag är så stolt över den mina föräldrar har gjort mig till och över att ha fått den enorma kärleken och bekräftelsen av båda två samtidigt som jag också ofta fick nej, ”straff”, regler osv. Utan det så tror jag att jag hade blivit annorlunda. Jag är väldigt rädd om mig själv och andra och är vaksam eftersom jag fick lära mig det på det sättet. Är så tacksam! Roligt att höra att fler har haft det likt en själv.

  20. Anna

    Barn kan även bli artiga, närvarande och i dina ögon ”lydiga” (hatar det ordet )fast man inte utövar sin makt och bestraffar sina barn. Klart dom rättar sig ?! Du är du deras mamma dom älskar dig, du är deras allt. Dom vågar inte förlora dig.
    Men kan inte se det som rätt att man skall behöva skrämma sina barn till lydnad. Behöva vara rädd för att göra fel.
    Psykisk misshandel i ett förhållande handlar ofta om att ena partnern inte vågar säga sin åsikt. Man kan bli bestraffad med ord om det är något i partnerns ögon som är fel… Man rättar sig,
    Visst det funkar men till vilket pris ? Oftast sätter det sig på självkänslan. ( tänk själv kan d va därför du drack som 14 åring? Ätstörningar, bekräftelsebehov osv )
    Man kan uppfostra barn att vara artiga, inte otåliga, inte stökiga utan att utöva makt och bestraffning ( vilket är en gammal metod för psykisk nedbrytning). Det finns andra vägar och istället får barnet leva i harmoni, öppet klimat, god självkänsla, tro på sig själv. Gå gärna med i gruppen nära föräldraskap på Facebook så kan du få lite tankar. Även boktips Jesper juul ditt kompetenta barn, finns som ljudbok också.

    Vill även tillägga att jag drog exemplet till sin spets och menar på när det är extremt. Men även om det inte är extremt får det samma följder.

    1. Emma

      Nu är det nog inte psykisk misshandel Paula menar med bestraffning, snarare att man berättar vad som är okej och inte okej, sätter gränser. Att få utegångsförbud/ inte få ha sin mobil för att man gjort något fel är inte psykisk misshandel eller ett sätt att försöka skrämma sina barn.
      Och vilka tonåringar har inte druckit alkohol fast man inte får för sina föräldrar, är väl snarare för att testa gränser och prova något ”vuxet” med sina kompisar än att söka bekräftelse av sina föräldrar.

      Paulas mening är inte att barnen ska vara rädda för sina föräldrar. Hon skriver ju själv att hon alltid ringde hem om det var något även om hon visste att hon gjort något fel. Det gör man knappast som barn om man är rädd för sina föräldrar.

  21. Ulrika

    Hej Paula! Kul att höra hur du resonerar kring din egen uppväxt.

    En sak som jag reagerade på, som jeg läste i Camillas inlägg, men som du lite smet undan, är:
    Låt barnen ha tråkigt!
    Du pratar mycket om bestraffning/belöning, och det gör Camilla också, men hon pratar även om hur barnen bestämmer för mycket i familjens liv och att barnen aldrig tillåts ha tråkigt.
    Nu känner jag ju inte dig och din familj privat, men av det jag ser i bloggen så verkar dina barn aldrig ha det tråkigt.. Det är lekplats, lekland, lekdejter, semester, mini-sats osv osv. dagarna i ända! Får de någonsin sitta ner och bara lista ut själva vad de vill göra, medan du kanske tex pluggar hemifrån eller liknande? (Om du nu tar upp dina studier igen i framtiden tex). Forstår att det är klart det är svårt med små barn för de vill kanske ha uppmärksamhet hela tiden, men det kanske de vill för att de får t.ex 3-6 timmar på ett lekland eller i en simhall varje helg?

    Menar inte att klaga på ert föräldraskap, det är bara en observation/fråga i förhållande till vad Camilla bl.a skrev om 🙂

  22. http://nouw.com/emmakristiansen

    Din uppväxt verkar vara otroligt lik min egen och det är så skönt att höra någon mer som faktiskt ser positivt på det! Även om man inte direkt är jättelycklig över ”nej,nej,nej” DÅ, så är det skönt att ha det skyddsnätet. Man tror inte att man behöver det, men det gör man alltid förr eller senare. Med den här sortens uppfostran tror jag att vi bygger starka barn! <3

Visa alla 26 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com

Powered by Cure - Influencer hosting