”10 dagar gammal o du behöver redan egen tid? Stackars bebis. De är ingen hobby / på sidan av projekt att ha barn, de kanske du skulle tänkt på lite tidigare. Du passar verkligen inte som mamma. Du verkar så stel mot honom”: 

Alltså wow, när jag fick se att Ida Warg fått den här kommentaren knöt det sig verkligen i magen på mig. Jag kan tänka mig känslan den gav Ida för man är kanske inte lika stark som vanligt någon vecka efter förlossningen. Ett nytt liv har tagit vid och man är hormonell, trött, lycklig, fundersam, orolig, kär, rädd och alla andra känslor på en och samma gång. På den här kommentaren låter det som att Ida stack iväg på en 2veckors kryssning utan sin bebis direkt efter BB. Vad det handlade om? Hon var iväg i 2,5 timme. 2,5 timme! My gad, bebisen klarar sig med sin pappa i ett par timmar, han sover antagligen hela den tiden till och med! Jag tycker det är så bra att som mamma faktiskt ta sig en stund för sig själv om man känner att man vill ha/behöver det. Bebisen klarar sig med sin pappa och får möjlighet att knyta an. Pappan får möjlighet att inte känna sig ”överflödig” och mamman får säkert ny energi och glädje att ta med hem. Självklart är det inte heller fel om man inte vill lämna sin bebis en endaste sekund första veckorna – det viktiga är att man gör det som känns bra och funkar för alla i familjen!

Av det lilla man får se av den lilla familjens vardag (för det är lite från en hel dag man faktiskt ser) tycker jag inte alls hon verkar ”stel” mot sin bebis utan har honom hela tiden nära och verkar vara en fantastisk mamma. Men även OM hon skulle vara stel så ska hon inte skammas för det. Det skulle kunna röra sig om förlossningsdepression, något som drabbar många mammor och INTE innebär att dom är dåliga mammor. Eller så är det bara en skakig första tid när man ska ta sig an en helt ny värld man aldrig varit i med en liten bebis att ta hand om. Eller så är man bara inte en jollrig person som gosar framför kameran utan håller sånt privat.

Jag minns så väl när Molly föddes, min lilla varulvsbebis med mörkt hår på kroppen, och alla känslor som var helt nya. Så många säger att man känner en stark ovillkorlig kärlek till sitt barn så fort det kommer ut men jag fick inte den känslan där och då. Jag kände på en gång ett skyddsbehov för den lilla och att jag måste ta hand om henne, den instinkten kom naturligt. Jag kände ett band oss emellan att vi hörde ihop och visst var jag glad över att hon fanns hos oss. Men den där stora kärleken tog lite tid innan den plötsligt var lika där lika självklart som luften man andas. Jag skämdes så för att jag inte kände himlastormade kärlek till min lilla bebis på en gång och undrade om det var något fel på mig. Minns att jag och Hugo fick kommentarer som ”Ni kommer aldrig bli bra föräldrar” och även om man rattjonellt inte tar åt sig av vad främlingar som inte känner en skriver så tar det emot att få såna kommentarer. Jag hoppas verkligen Ida inte tar åt sig av kommentaren om huruvida hon passar som mamma – det kan en bloggläsare omöjligt veta och ingen är en ”perfekt förälder” från start. Man måste få prova sig fram med vad som känns rätt, vad som funkar och hur man vill ha det. Jag tror både hon och Alexander är superfina föräldrar som kommer växa in i rollen utan några som helst problem, jag tycker kärleken de känner till lilla Elvis känns hela vägen ut genom skärmarna <3

Lyssnade på podden Livet på läktaren som snackade om vikthets och mammor. Ett ämne som ligger mig ganska varmt i hjärtat. I mitt senaste inlägg om kroppen vill jag ju att vi ska börja se på kroppen mer som bara en kropp och sluta värdera den efter att älska eller hata. Bara acceptera våra skavanker och glädjas över att vi har en kropp som funkar. Det här står jag kvar vid men jag blev ändå lite ledsen av att höra tjejerna i podden säga att som influencer måste man ha lite mer hästar i stallet och inte lägga upp bilder på sin kropp efter förlossningen om den ser ”ovanligt bra ut”. Jag säger ovanligt bra för att dem menade på att det inte är normalt att gå tillbaka till sin ”vanliga” figur så snabbt efter en förlossning och om man då gör det är det fel att visa det för det kan stressa andra mammor.

Som exempel tog de upp Rebecca Stella, Alexandra Bring och Jessica Almenäs där dem två första var dåliga och den sista bra. Det som gjorde att två var dåliga och en bra är att Jessica hade lagt upp en bild från gymmet med att hon var glad över att vara tillbaka där. Och dom andra två har bara lagt upp bilder på sig/sina kroppar med barnen och skrivit typ att kroppen är fantastisk hur den går tillbaka. Det första var ok för att det är bra och träna och det ska man uppmuntra till men att vara nöjd över sin kropp när den på kort tid gått tillbaka till nästan som den var innan är dåligt. I podden menade de då att det är så ovanligt att man ser ut så efter en förlossning att det är fel att en influenser lägger upp bilden, hon får vara stolt för egen del men då bara skicka till sina kompisar och inte lägga upp på IG för att det tar ett år att ”komma tillbaka” efter förlossningen.

Om man följer Rebecca Stella sen innan vet man att hennes flöde är mycket yta – hon har sitt klädmärke där hon själv visar upp kläderna och så är det mycket smink, beachbilder osv. Om man som person blir triggad av fitnessbilder eller liknande ska man nog inte följa henne till att börja med och jag förstår inte varför hon skulle behöva sluta visa sin kropp och vara nöjd över den bara för att hon blivit mamma. Hon gör ju inget hon inte gjort förut? Ibland känns det som att med moderskapet ska man omedelbart bli en ”Mamma” som bara är en mamma och inte längre den person man var tidigare.

Alexandra Bring ÄR ju också en träningsprofil. Hon jobbar med träning och har sitt träningsmärke och har lagt upp träningsvideos hela graviditeten och jag tror alla som följer henne vet om att träning är en stor del av hennes liv. Hon blev inte så stor under graviditeten och hennes lilla bebis föddes dessutom för tidigt. För det äger hon rätten att vara förundrad, nöjd eller vad som helst över hur hennes kropp gått tillbaka efter förlossningen. Alla är vi olika och har olika förutsättningar, Alexandra har alltid varit liten och pratat om det själv.

Om jag tänker tillbaka på min första förlossning så var det både jättejobbigt och jätteskönt efteråt. Jag var knappt 20 år och gick upp över 25 kg med Molly i magen. Det var ovant med den förändringen och även om jag förstod det rent logiskt fattade jag det inte riktigt kroppsligt om ni förstår vad jag menar. Sen kände jag mig verkligen SÅ smal efter förlossningen. I mitt huvud kändes det som att alla dom där kilona bara hade rasat av mig och jag såg ut ”som vanligt igen”. Sen i efterhand på bild blev jag förvånad över att den bilden inte stämde med bilden i mitt huvud. För mig har det tagit tid att låta kroppen återhämta sig och gå tillbaka. Jag började träna och tänka mer på hur jag äter och att vara aktiv i vardagen. Sakta men säkert har kroppen sen återhämtat sig. Inte gått tillbaka för jag har en helt annan kroppsform nu än innan Molly, men blivit stark och med mindre fett helt klart. Självklart har det varit irriterande med kompisar som gått ner sina gravidkilon samtidigt som dom tryckt kladdkaka och pommes. För korta stunder innan jag insett att vi alla är olika och att vi får se till våra egna kroppar och dess förutsättningar. Jag tror ingen kommer må bättre i sig själv av att andra inte ska kunna må bra i sig själva öppet. Då tror jag det är bättre att stanna upp och tänka ”varför blir jag stressad av det här? OK hon är smal direkt efter förlossningen men hur ser andra i min omgivning ut? Hur har andra sett ut direkt efter förlossningen? Spelar det någon roll hur andra ser ut?”  

Det finns inget rätt och fel med din kropp efter en förlossning. Oavsett om du ser ut precis som vanligt efter en månad, fortfarande ser gravid ut efter 3 månader, har bristningar över magen eller är lika slät som innan. Alla vi mammor går igenom något HELT unikt och samtidigt totalt o-unikt med våra graviditeter. Våra kroppar är olika och det ena gör inte den andra sämre. Försök tänka på din kropp som en kropp helt enkelt och saker som får den att må bra!