Mollys första tid
Mollys första tidTankar

”Du passar verkligen inte som mamma”

”10 dagar gammal o du behöver redan egen tid? Stackars bebis. De är ingen hobby / på sidan av projekt att ha barn, de kanske du skulle tänkt på lite tidigare. Du passar verkligen inte som mamma. Du verkar så stel mot honom”: 

Alltså wow, när jag fick se att Ida Warg fått den här kommentaren knöt det sig verkligen i magen på mig. Jag kan tänka mig känslan den gav Ida för man är kanske inte lika stark som vanligt någon vecka efter förlossningen. Ett nytt liv har tagit vid och man är hormonell, trött, lycklig, fundersam, orolig, kär, rädd och alla andra känslor på en och samma gång. På den här kommentaren låter det som att Ida stack iväg på en 2veckors kryssning utan sin bebis direkt efter BB. Vad det handlade om? Hon var iväg i 2,5 timme. 2,5 timme! My gad, bebisen klarar sig med sin pappa i ett par timmar, han sover antagligen hela den tiden till och med! Jag tycker det är så bra att som mamma faktiskt ta sig en stund för sig själv om man känner att man vill ha/behöver det. Bebisen klarar sig med sin pappa och får möjlighet att knyta an. Pappan får möjlighet att inte känna sig ”överflödig” och mamman får säkert ny energi och glädje att ta med hem. Självklart är det inte heller fel om man inte vill lämna sin bebis en endaste sekund första veckorna – det viktiga är att man gör det som känns bra och funkar för alla i familjen!

Av det lilla man får se av den lilla familjens vardag (för det är lite från en hel dag man faktiskt ser) tycker jag inte alls hon verkar ”stel” mot sin bebis utan har honom hela tiden nära och verkar vara en fantastisk mamma. Men även OM hon skulle vara stel så ska hon inte skammas för det. Det skulle kunna röra sig om förlossningsdepression, något som drabbar många mammor och INTE innebär att dom är dåliga mammor. Eller så är det bara en skakig första tid när man ska ta sig an en helt ny värld man aldrig varit i med en liten bebis att ta hand om. Eller så är man bara inte en jollrig person som gosar framför kameran utan håller sånt privat.

Jag minns så väl när Molly föddes, min lilla varulvsbebis med mörkt hår på kroppen, och alla känslor som var helt nya. Så många säger att man känner en stark ovillkorlig kärlek till sitt barn så fort det kommer ut men jag fick inte den känslan där och då. Jag kände på en gång ett skyddsbehov för den lilla och att jag måste ta hand om henne, den instinkten kom naturligt. Jag kände ett band oss emellan att vi hörde ihop och visst var jag glad över att hon fanns hos oss. Men den där stora kärleken tog lite tid innan den plötsligt var lika där lika självklart som luften man andas. Jag skämdes så för att jag inte kände himlastormade kärlek till min lilla bebis på en gång och undrade om det var något fel på mig. Minns att jag och Hugo fick kommentarer som ”Ni kommer aldrig bli bra föräldrar” och även om man rattjonellt inte tar åt sig av vad främlingar som inte känner en skriver så tar det emot att få såna kommentarer. Jag hoppas verkligen Ida inte tar åt sig av kommentaren om huruvida hon passar som mamma – det kan en bloggläsare omöjligt veta och ingen är en ”perfekt förälder” från start. Man måste få prova sig fram med vad som känns rätt, vad som funkar och hur man vill ha det. Jag tror både hon och Alexander är superfina föräldrar som kommer växa in i rollen utan några som helst problem, jag tycker kärleken de känner till lilla Elvis känns hela vägen ut genom skärmarna <3

20 Kommentarer

  1. Fia

    Absolut inget fan överhuvudtaget av Ida nen fy fasen vad tråkig kommentar. Det verkar som att ingen som inte ger upp allt man haft innan är en dålig mamma… Ändå sitter en majoritet av oss här relativt glada och friska trots att våra mammor hade jobb och annat för sig. Kommer en bebis må dåligt 2,5h utan sin mamma? Troligtvis nej. Kommer en bebis ta mer stryk av en stressad, sjuk eller utbränd på grund av skam om man inte spenderar 100% med sitt bra, troligen ja.

  2. Plshelpppp

    Hej Paula!

    Jag är en 23-årig tjej som verkligen ser upp till dig som person och till ditt och Hugos förhållande. Ni verkar så äkta och härliga, för att inte snacka om vilka fina kids ni har. Jag fick nyligen reda på att min partner sedan två år, mannen som jag hade planerat hela min framtid med har varit otrogen mot mig under hela vårt förhållande. Han har gjort allt man kan tänka sig, legat runt, sextat, flirtat, tagit bort mina kommentarer på hans bilder så att ingen skulle förstå att han har partner – allt. Samtidigt flyttade jag från min familj för att vara med honom och jobbade på en hemsk arbetsplats, tunga och sena skift så att vi skulle ha råd att bo i den staden han ville bo i. Jag är helt förkrossad och jag vet inte ifall jag någonsin kommer kunna repa mig. Vad skulle du göra i min sits?

    1. emma

      Men nej! Vilken idiot!! Om du inte har lämnat honom så är mitt råd att göra det på en gång!! Han är inte värd dig! Försök lösa ditt boende och tillåt dig själv att ”sörja” för att sedan inse vilken jäkla idiot han var! Umgås med vänner och ta hand om dig!! En dag kommer du att träffa någon som verkligen förtjänar dig och tills dess kan du fokusera på Dig och vad Du har för drömmar och mål, vart Du skulle vilja bo? Kanske vill du göra något helt nytt? Jobba utomlands eller kanske jobba på kryssningsbåt och träffa nya människor? Kanske vill du bo där du bor och välja själv hur ditt hem ska se ut? Köp en sexleksak kanske för en orgasm då och då är läkande och ger dig glow! Låt dig bli mer självständig kanske? För INGEN ska trampa på dig!! Glöm inte att du är POWER!!

    2. M

      Jag kännde att jag ville svara trots att du kanske ville ha svar från Paula.

      Det du ska göra är att du måste låta tiden läka dina sår. Va ledsen, gråt massor, lyssna på sorgliga låtar kolla på sorgliga filmer, Men samtidigt försök att hitta nytt boende, Ta inte med ngt från ditt gamla förhpllande.
      Om du har en god ekenomi, Köp allt nytt, ny säng, nya lakan osv.
      Blocka han överallt.
      Om ett tag kommer det kännas så mkt bättre.
      Skickar en varm kram ❤️

    3. Aa

      Jag förstår att du är helt förkrossad! Usch vilken hemsk partner du haft som inte visat dig respekt alls och gått bakom din rygg på sånt sätt. Jag tror du kommer behöva ta detta i en process för att komma över och bli stark i dig själv igen. Vissa söker sig till vänner för att prata och andra till psykologer. Jag hoppas innerligt att du inte tänker dig att förlåta honom? Jag hoppas du ska visa DIG själv respekt och vända klacken från honom direkt!!! Du är värd en som vill ditt bästa, som ger dig all uppmärksamhet,respekt och enbart vill vara med dig.

      Nu frågade du Paula men jag kände att svara lite ändå. BRYT, gråt, ät, umgås med nära och kära för att sedan STÄLL dig upp stark och finn en ny kärlek.

  3. Josefin

    Fy fan vilken kommentar. Bra du uppmärksammade detta Paula.. Man har ju ingen aning om deras liv och herregud det är väl bara bra att pappa får knyta an lika mkt som mamma ? Varför ska man ha dåligt samvete för det ??

  4. Lisa

    Jag förstår då verkligen inte varför folk håller på att kritisera på det där viset hela tiden. Alla människor är ju olika o g det är det som är det fina! 😊 Fint att du tar upp och skriver om detta!

  5. Cenedra

    Hej! Skulle vara superkul om du ville kolla in min blogg! Skriver om psykisk hälsa/ohälsa, body positivity, mitt liv som kristen & andra viktiga & roliga saker! Kram 🙂

  6. Sofia

    Usch, så sorgligt att någon överhuvudtaget ens skriver en sådan kommentar. Man blir förbluffad var dag av vad människor kan yttra på sociala medier och lika ledsamt är det varje gång. All kärlek och glädje till det nya föräldraparet och till alla andra med. 💖🌈

  7. C

    Varför gör tjejer såhär mot varandra? Det kommer att bita dem själva i baken. Varför vågar de här tjejerna inte kritisera en pappa för att han drar ut på en grabbkväll när barnet är några veckor?

  8. Christel

    Du är så klok, Paula. Tänker det ofta när jag läser dina inlägg. Följt dig i alla år som du har bloggat och du inspirerar dagligen. Fina kloka du!

  9. Lina

    Vad bra att du uppmärksammar detta! Jag blev helt skogstokig över kommentarsfältet inne på idas blogg, folk kan vara jäkligt obehagliga faktiskt. Jag tror att Ida och Alexander gör precis allt för sin unge precis som du och Hugo gör för era.
    Tror även att Ida ser att du uppmärksammar detta och känner pepp i det! Har ni någonsin träffat varandra? Det skulle vara roligt om ni gjorde det! Tror ni har mycket gemensamt ❤

  10. Catrin

    Så himla bra skrivet! Klart man som mamma kan behöva komma ifrån ibland. Och som du skriver så sov säkert den lilla under tiden. Tack för en underbar blogg. Tycker att du verkar vara en så underbar mamma till dina fina barn. ❤

  11. Ida

    Fy, den där skammen du pratar om var såå stor hos mig! Det första jag tänkte när min son kom upp på bröstet var ”fy vilken kladdig och varm skrikande bebis” och den där oändliga kärleken började komma efter 1 månad. Jag kände som du beskriver beskyddande känsla och tog hand om min son precis som ”alla andra” men fy vilken skam jag kände!! Hemskt, när allt man vill är att vara den bästa föräldern någonsin till sitt barn.

  12. Alexandra

    Bästa inlägget!! Du har så rätt och önskade att fler tänkte såhär! Blir så arg när folk ska döma, trycka ner och läxa upp nya mammor. Eller folk allmänt som har noll acceptans för andras känslor!! Tror så många hade mått så mycket bättre om man slutade komma med skam-piskan så fort man inte kände, tyckte eller agerade som ”man borde”.

Visa alla 20 kommentarer
Mollys första tidTankar

”När man är influencer måste man ha lite mer hästar i stallet”

Lyssnade på podden Livet på läktaren som snackade om vikthets och mammor. Ett ämne som ligger mig ganska varmt i hjärtat. I mitt senaste inlägg om kroppen vill jag ju att vi ska börja se på kroppen mer som bara en kropp och sluta värdera den efter att älska eller hata. Bara acceptera våra skavanker och glädjas över att vi har en kropp som funkar. Det här står jag kvar vid men jag blev ändå lite ledsen av att höra tjejerna i podden säga att som influencer måste man ha lite mer hästar i stallet och inte lägga upp bilder på sin kropp efter förlossningen om den ser ”ovanligt bra ut”. Jag säger ovanligt bra för att dem menade på att det inte är normalt att gå tillbaka till sin ”vanliga” figur så snabbt efter en förlossning och om man då gör det är det fel att visa det för det kan stressa andra mammor.

Som exempel tog de upp Rebecca Stella, Alexandra Bring och Jessica Almenäs där dem två första var dåliga och den sista bra. Det som gjorde att två var dåliga och en bra är att Jessica hade lagt upp en bild från gymmet med att hon var glad över att vara tillbaka där. Och dom andra två har bara lagt upp bilder på sig/sina kroppar med barnen och skrivit typ att kroppen är fantastisk hur den går tillbaka. Det första var ok för att det är bra och träna och det ska man uppmuntra till men att vara nöjd över sin kropp när den på kort tid gått tillbaka till nästan som den var innan är dåligt. I podden menade de då att det är så ovanligt att man ser ut så efter en förlossning att det är fel att en influenser lägger upp bilden, hon får vara stolt för egen del men då bara skicka till sina kompisar och inte lägga upp på IG för att det tar ett år att ”komma tillbaka” efter förlossningen.

Om man följer Rebecca Stella sen innan vet man att hennes flöde är mycket yta – hon har sitt klädmärke där hon själv visar upp kläderna och så är det mycket smink, beachbilder osv. Om man som person blir triggad av fitnessbilder eller liknande ska man nog inte följa henne till att börja med och jag förstår inte varför hon skulle behöva sluta visa sin kropp och vara nöjd över den bara för att hon blivit mamma. Hon gör ju inget hon inte gjort förut? Ibland känns det som att med moderskapet ska man omedelbart bli en ”Mamma” som bara är en mamma och inte längre den person man var tidigare.

Alexandra Bring ÄR ju också en träningsprofil. Hon jobbar med träning och har sitt träningsmärke och har lagt upp träningsvideos hela graviditeten och jag tror alla som följer henne vet om att träning är en stor del av hennes liv. Hon blev inte så stor under graviditeten och hennes lilla bebis föddes dessutom för tidigt. För det äger hon rätten att vara förundrad, nöjd eller vad som helst över hur hennes kropp gått tillbaka efter förlossningen. Alla är vi olika och har olika förutsättningar, Alexandra har alltid varit liten och pratat om det själv.

Om jag tänker tillbaka på min första förlossning så var det både jättejobbigt och jätteskönt efteråt. Jag var knappt 20 år och gick upp över 25 kg med Molly i magen. Det var ovant med den förändringen och även om jag förstod det rent logiskt fattade jag det inte riktigt kroppsligt om ni förstår vad jag menar. Sen kände jag mig verkligen SÅ smal efter förlossningen. I mitt huvud kändes det som att alla dom där kilona bara hade rasat av mig och jag såg ut ”som vanligt igen”. Sen i efterhand på bild blev jag förvånad över att den bilden inte stämde med bilden i mitt huvud. För mig har det tagit tid att låta kroppen återhämta sig och gå tillbaka. Jag började träna och tänka mer på hur jag äter och att vara aktiv i vardagen. Sakta men säkert har kroppen sen återhämtat sig. Inte gått tillbaka för jag har en helt annan kroppsform nu än innan Molly, men blivit stark och med mindre fett helt klart. Självklart har det varit irriterande med kompisar som gått ner sina gravidkilon samtidigt som dom tryckt kladdkaka och pommes. För korta stunder innan jag insett att vi alla är olika och att vi får se till våra egna kroppar och dess förutsättningar. Jag tror ingen kommer må bättre i sig själv av att andra inte ska kunna må bra i sig själva öppet. Då tror jag det är bättre att stanna upp och tänka ”varför blir jag stressad av det här? OK hon är smal direkt efter förlossningen men hur ser andra i min omgivning ut? Hur har andra sett ut direkt efter förlossningen? Spelar det någon roll hur andra ser ut?”  

Det finns inget rätt och fel med din kropp efter en förlossning. Oavsett om du ser ut precis som vanligt efter en månad, fortfarande ser gravid ut efter 3 månader, har bristningar över magen eller är lika slät som innan. Alla vi mammor går igenom något HELT unikt och samtidigt totalt o-unikt med våra graviditeter. Våra kroppar är olika och det ena gör inte den andra sämre. Försök tänka på din kropp som en kropp helt enkelt och saker som får den att må bra!

11 Kommentarer

  1. Bea

    Jag kan endå tycka att alla måste få lägga upp bild på sin ’mammakropp’ om man så vill det. Det kan väll inte vara en ensamrätt som bara de som inte ’kroppen gått tillbaka på direkt’ har? Och är det så att man triggas så mycket över hur andras kroppar ser ut efter en förlossning så är det ju verkligen inte någon som tvingar en att titta på dom bilderna. Man måste ju få vara stolt över sin kropp. Och jag tror knappast att de som lägger ut dessa bilder tycker att deras kroppar är bättre än någon annans. Man skall vara stolt över att ens kropp klarat av att bära och föda barn, för det är ju fantastiskt!

  2. Danniélla

    håller helt med! Jag ser inte ut som jag önskat efter min graviditet och efter att ha blivit akutsnittad men jag är till freds med min kropp och tycker att det dom sa om dom här profilerna var helt skevt! Undrar hur ful, tjock eller hur många bristningar man måste ha för att få lägga upp bilder på sin kropp?
    Man kan ju då lika gärna då klaga på att Jessica Almenäs träningshetsar.
    Leave Britney alone!!

  3. Josefine

    Jag förstår hur du tänker och det är ju skönt för dig att du har den analysförmågan och det sättet att tänka som skyddar dig från att bry dig om hur andra människor ser ut..
    Tyvärr har ju långt ifrån alla det. Jag anser att alla har ett ansvar när det kommer till kroppshets oavsett om man är nybliven mamma , fitnesstjej , driver en blogg med 100 000 följare , har ett instagramkonto med 100 följare eller vad det än är (givetvis ökar ansvaret ju fler antal människor du når ut till) . För precis som du poängterar gång på gång är vi ju alla människor i slutändan.
    Barn har absolut INTE den sortens analysförmåga du besitter och har därför inte heller den skyddsbarriären. Man har inte utvecklat det, som barn. Och ja , suprise suprise, barn har också sociala medier idag. Tyvärr.

  4. Elina

    Men om man förstor precis hur sanna menar i podden? Får jag inte tycka så, jag älskar att det finns två sidor och jag mår så bra att höra någon säga det med all press i dagens samhälle som sociala medier bidrar till.

  5. Sofia

    Lyssna på Rebecca & Vanessas senaste avsnitt så får du höra rebeccas svar på det. Hon va vansinnig med all rätt 🙂 alltid gillat S&M men onödigt med personliga påhopp!

    1. Anna

      Är de verkligen ”med all rätt” att bli vansinnig? Låter överdrivet tycker jag, jag följer inte Rebecca men jag tog Alexandras inlägg om ”10 dagar efter förlossning” där hon dragit upp tröjan och visar en platt mage som något provocerande, Klart hon får vara stolt, men tror fler tolkade den bilden ”fel” också, däribland Sanna och Maja. Jag diggar Alexandra annars så förstå mig rätt, men den va lite onödig i mitt tycke.

      1. Sophia

        Om du blir provocerad av dessa bilder så är det ditt problem Anna inte den som lägger upp bilden.
        Som Paula skriver så är alla kroppar olika, alla har olika förutsättningar, och självklart har Rebecca rätt att bli arg om någon kommenterar hennes kropp och tkr att hon inte ska lägga upp bilder på sig då det är provocerande att hon har gått tillbaka till ”så hon såg ut” innan graviditeten, samma gäller Alexandra. men en fråga då, när är det okej för dom då att lägga ut bilder på sig igen? 6 månader efter? 1 år efter? När?
        För det tar över ett år för vissa att ha kommit tillbaka till sitt jag efter en graviditet, vissa längre. Vissa kortare.
        Jag menar dom kan inte göra alla ”nöjda” men blir man provocerad, stressad,arg eller avundsjuk så ligger problemet mer hos personen som blir det, tyvärr:
        Jag själv blir också förundrad ibland hur f*siken dom kan gå tillbaka så fort då jag knappt gått ner 15 kilo (födde för 6 månader sen) och jag gick upp ca 37 kilo. Blir jag avundsjuk ibland? – självklart!! Men det är mitt problem. Jag önskar ju att jag var som dom ibland, Så det är ju en avundsjuka!z Och ibland bryr jag mig inte alla, utan blir glad för deras skull.

      2. Fia

        Håller med Anna. Vad var poängen med det i allmänhet? Det känns som att många kvinnor känner att det är väldigt viktigt att visa att man fortfarande uppfyller samhällets ideal, i grunden sätta av män för att uppfylla deras behov, och jag tror att om man är van att värderas positivt efter hur ens kropp ser ut är det viktigt att man snabbt kan få tillbaka den bekräftelsen efter en förlossning eftersom det blir en del av en själv och man annars kan känna att man inte har samma värde. Utseende är viktigt på gott och ont och klart att det blir fruktansvärt jobbigt för någon som är van att vara smal att behöva handskas med känslor att inte vara det och inte få den bekräftelsen, och kanske tom jobbigt att istället värderas mer efter sin personlighet?

        Istället borde man prata om andra ämnen som borde vara mycket viktigare efter att fött barn än hur magen ser ut x dagar senare. Jag har så svårt att se att 10 dagar efter man fött sitt första barn kan känna att det är en viktig prioritering, framförallt om man bara ska visa upp att man fortfarande följer samhällets ideal. Om man gör det kanske man kan öppna för en diskussion med självinsikt istället ”varför har jag och vi ett behov av att lägga upp dessa bilder efter det största som kan hända i livet har hänt? Varför har det blivit så i samhället?” Där tycker jag också det är en skillnad på att lägga upp en bild som inte följer ideal för att skapa en mer realistisk bild mot vad media oftast visar eftersom det är så de flesta ser ut.

  6. Stephanie

    Jag säger bara, vilken fin människa du är Paula! Du är en inspiration till mig och jag följer både din blogg och din instagram. Du har så rätt, vi kvinnor är olika hela tiden och ingen är perfekt!

Visa alla 11 kommentarer
Molly 5-7 månaderMollys första tid

Summering av utvecklingen

Det har gått nästan 7 månader sedan jag födde Molly. Först var hon som en liten fågelunge som behövde mat, sömn och kärlek. Första tiden så hade inte bebisen någon tidsuppfattning så det fanns ingen direkt dygnsrytm. Molly kunde sova flera timmar i sträck på dagarna och jag minns att det var så härligt att få gå ut och promenera med vagnen. Det var vår och jag var så stolt över min dotter.

Månaderna gick och Molly fick mer och mer vakentid. Ögonen var grumliga och det var svårt att fästa blicken. Molly gjorde hela tiden miner som såg ut som att hon log. ”Hon har nog ont i magen” sa dom flesta men jag såg ändå det som att hon var glad. Första skrattet kom när hon var ca 3 månader. Oj vad jag var lycklig är bebisskrattet kom. Det är lycka i den renaste formen för både barn och föräldrar. Ju äldre hon blev desto mer tränade vi på att stärka nacken. Jag fick lite ångest över att man skulle träna varje dag och att jag glömde bort sånt och kanske tränade två gånger i veckan. Runt 8 veckor så uppfattade vi henne som stark och fick redan där våra aningar om att vår dotter skulle vara tidig i utvecklingen.

Rulla över från rygg till mage var svårt. Däremot så gick det att rulla över från mage till rygg utan problem. Det började hon med vid ca 3 månader. Med första barnet så testade vi allt enligt regelboken. Smakportioner vid 4 månader och det kan jag ångra idag. Hon behövde inte mat ännu utan amningen hade räckt. Vi blev så glada över att hon tog flaska så bra men det resulterade till att hon tuttvägrade vid 6 månaders ålder. Jag ville ju amma och det är lätt att vara efterklok. Vi kunde ha gjort annorlunda men samtidigt så har vi en glad och frisk tjej som mår bra. Jag får tänka så istället och istället göra annorlunda om jag får ett till barn.

Vad hände mer vid 4 månaders ålder? Jo Molly började sova dåligt. Hon var orolig på nätterna och jag kunde inte förstå vad det var som hände. Under samma gång så började hon bli stadig i ryggen. Hon ville inte ligga ner på rygg utan ville sitta i famnen eller sitta ner själv med stöd. Vingligt var det men samtidigt blev sittandet starkare och starkare. Vid 5 månaders ålder hade hon lärt sig att sitta själv och dom två första tänderna sprack upp ur tandköttet.

För ca 1 månad sen blev Molly betydligt mycket starkare i bröstkorgen. Idag har hon full kontroll över huvudet och kan bära upp överkroppen med sträckta armar. Hon kan rulla runt, sätta sig själv från att ligga, ställer sig upp själv mot stöd, kryper, slår två leksaker mot varandra, reagerar på sitt namn, börjar smått att smaka på ord som mamma och pappa. Förstår att ordet ”titta” har en innebörd. En egen vilja har funnits i henne länge men är starkare nu än någonsin. Att mata Molly är ett projekt. Hon väljer själv om hon vill äta eller inte. Hur mycket jag än lockar så är munnen tvärstängd. Det enda som funkar är att få kladda själv med mat och då får hon göra det istället. Dem kända separationsfasen närmar sig nu också tror jag. Molly vill helst bli buren av mig eller Hugo. Inte lika kul att sitta på golvet, får en uppriven min när hon ser att jag och Hugo pussas, nattningen tar mycket längre tid, blir lätt generad när andra tittar på henne. Har ni några tips om hur man hanterar separationsfasen som förälder? Vad är det som egentligen händer hos barnet under den perioden?

Glömde att berätta att hon även kan stå upp själv i några sekunder. Hon tycker att stå upp är det absolut roligaste. Både jag och Hugo tror att hon kommer att gå vid 9 eller 10 månader. Funderar på att köpa en gåvagn till henne i julklapp. Bara lägga i en telefonkatalog så att hon inte flyger iväg och slår sig. Tror faktiskt att vi struntar i en gåstol, hon utvecklar det där så bra själv och är rädd för att gåstolen istället försvagar musklerna i benen!

20131121-104432.jpg

20131121-104453.jpg

30 Kommentarer

  1. Marie

    Vi väntar fortfarande på att vår lilla ska börja gå. Hon stod stadigt och gick när man höll henne i händerna från ca 7 mån och hon kan stå själv och har kunnat läääänge, går efter möbler osv men icket att hon vågar gå helt utan stöd eller en hand att hålla i,haha! Så det kan dröja att hon går även om hon är duktig redan nu. Beror på hur pass modiga dom är, vi har en liten fegis vi 🙂 ❤

  2. Sabina

    Har bi funderat på att hon utan gå stol inte ”står” upp lila mkt. Eftersom när hon väl sitter i en gö stol och kommit på hur man gör så kommer hon bog inte sitta i den utan stå upp i den och sätta sig o vila när jo. Behöver.jag tror inte att ni utan den kommer låta henne stå på sina ben lila mkt som bör hon öring en gå stol då hon precis börjat krypa och är fortfarande på golvet. Men såklart ni vet ju bäst sj vad som är bäst för Er dotter.:) min dotter Sattes i hästolycka fr sex månader började gå i slutet av 9 månaden..alla barn. Är olika såklart 🙂

  3. Ulrica

    Min dotter fick en gåstol i doppresent (3månader) hon satt i den direkt då hon va stadig väldigt tidigt. Hon älskade den stolen och satt alltid i den 🙂 då kunde hon gå efter oss och vara med hela tiden. Vi fick då höra att hon aldrig skulle lära sig gå. Men hon ställde sig upp vid 6,5 månad och tog sina första steg vid 8 månader. Och sen gick hon obehindrat vid 9 månader 🙂 alla barn är olika och ni ska köra på det ni tror är bäst för Molly 🙂

  4. Rebecca

    De utvecklar objektpermanens under ”den klängiga perioden”. Det är viktigt att man alltid säger hej då till barnet och inte bara smyger iväg för att slippa ledsenheten utan att man alltid visar att man går iväg. Barnet kan annars bli oroligt och hela tiden kontrollera att mamma/pappa inte försvinner istället för att leka och utvecklas. Försök tillgodose hennes behov av ökad närhet för det ger trygghet, ”klängigheten” går över av sig själv!
    Detta är vad jag läst mig fram till av diverse barnpsykologer i alla fall. Sen tycker/tror/vet ju alla olika alltid..

  5. Lillan

    Åsa: Jag har aldrig hört talas om smaksensationer, vad innebär det? Vid smakportioner börjar man med kryddmått/tesked/matsked tills det funkar. Fick mitt andra barn 2012 och då var rekommendationen 4mån, när jag fick mitt första 2008 var det 6mån. Har dock insett att det rekommenderas olika beroende på vilket BVC/kommun man går till. Personligen känner jag att det inte finns någon anledning att börja med mat innan barnet är iaf 6mån eftersom amning och dess alternativ är fullgoda.

  6. A

    Min dotter har i en månad börjat ”bråka” vid nattning. Hon är 7.5 mån nu. Vissa nätter går det bra andra tar det längre tid.

  7. Rebecca

    Hej. Har en dotter på 1 1/2 år nu och hon vi kämpar fortfarande med maten varje dag. Hon har aldrig haft något intresse för mat, även det som jag vet att hon tycker om, skulle hon aldrig trycka i sig. Började med smakportioner när hon var 5mån och då var hon jätte nyfiken och gillade det. Men sen när portionerna blev större och hon skulle äta ett helt mål så ville hon inte längre. Har ibland gått hela dagar utan att hon vill äta. Som tur är så har hon aldrig sagt nä till ersättning/välling. Gick till en barnpedagog i början när det var riktigt jobbigt (blir ju en inre stress för en när man ser sitt barn ”svälta sig själv”), hennes tips var att verkligen stressa ner ner ner. Fäst intresset vid något annat, och låt inte allt handla om mat mat mat som det lätt gör. Se det som ett plus om hon äter en sked och inte som ett minus att hon inte åt dem andra 9. hon kommer se och märka din stress i att försöka få i henne mat och då kommer hon vägra ännu mer. Tvinga aldrig i henne (även hur gärna man än vill) för då får hon en negativ bild till mat. Det är jätte bra att hon får äta ”själv” fortsätt med det. Hon är kanske lika envis som min dotter som kan allt själv 🙂 Om du vet att det finns något hon gillar så låt henne äta det alla dagar i veckan, det är mycket bättre än att hon inte äter alls. Oftast vill man testa nytt hela tiden för att hitta mer hon gillar men håll dig till det du vet. Det viktigaste är att aldrig visa att det påverkar dig på något sätt, när hon sitter och vägrar så låtsas som du inte ser och prata/uppmärksamma henne med något annat. Alla barn är inte matvrak som alla vill tro, alla är olika precis som oss vuxna. Hoppas det går bra! Kram

  8. Paulina Erazo

    Hola Paula!
    Jag är en tjej på snart 22 år som studerar just nu på förskollärarprogrammet. Jag har läst din blogg sedan dag ett och lagt ett par kommentarer här och där (alltid snälla ^^) Nu är det såhär att jag tänker väldigt mycket på att själv få en bebis, så fort jag är klar med utbildningen dåra. Jag och min pojkvän studerar för tillfället och vi båda vill ta det här stora steget (för mig) och flytta, jag känner liksom att det är dags. Så jag vill fråga dig hur du gjorde, vad du tänkte, hur det var för dig, vad man ska tänka på, fördelar/ nackdelar och framför allt hur det är att bo ensam och var självständig. Ser jätte mycket upp till dig och tycker att du är så vacker. Ajaaa hoppas att du kan finna lite tid för att svara, Ta hand om dig och dina älskade besitos!!

  9. Sandra Rogers

    Det är helt underbart att få läsa din blogg Paula och det är så fint att du vill dela med dig av Mollys utveckling. Tack! Ha en kalasfin kväll hörrni 🙂

  10. Frida

    lite roligt fakta som ni kanske skulle kunna prova på molly, lär ut lite teckenspråk likasom ko, gris, höna, mat, bok, vinka, lampa osv som är substantiv.. (leda dom med att visa bilder) barn förstår teckenspråk först innan dess tal kommit igång 🙂 :p

  11. Krizz

    Min lilla Molly va tidig hon me, satt tidigt, kröp vid 6mån, stod vid 7. Gick sitt första steg när hon va 8,5 och gick hela tiden vid 9,5. Tror din Molly kommer göra ungefär samma, har fullt din blogg och det känns som att dem gjort samma hela tiden 🙂

  12. Julia

    Våran pojk började krypa vid 5 mån och gå vid 8. Han har aldrig kunnat sitta still eller ligga i famnen. Han sover i princip aldrig och har aldrig haft tid till att sitta still eller äta. Extremt aktiv och nyfiken. Fullt upp hela dagarna med andra ord. Så olika är barn och tur är väl det 🙂

  13. Julia

    Fasiken vad Molly är söt! Fastän jag inte har barn själv och nog inte kommer ha på flera år så älskar jag att läsa om era liv. Du har verkligen höjt tankar om livet med barn hos mig. När jag var lite yngre kunde jag inte tänka mig att ha barn, och nu kan jag nästan längta efter barn själv. Så fina är ni!

  14. Helin

    Min lilla pojke var också snabb i utvecklingen. Köpte en gåstol när han var 4 månader eftersom han var så stark i benen. Vid 7 månader stod han upp själv och gick runt bordet genom att hålla i sig. Vid 8 månader fick han en gåvagn och han lärde sig så gå själv en månad senare. Man får nog se efter själv och prova sig fram.
    Det jobbiga när barnen börjar gå själva är att man måste ha mer koll på barnet och se till så inget händer. Så fort barn börjar stå självt så måste man öka säkerheten i hemmet eftersom barnet når saker högre upp. Allt farligt måste man plocka undan!

  15. Aa

    Låter som att Molly och min grabb är ganska lika i utvecklingen. Han tog sina absolut första stadiga steg för några veckor sedan så din gissning på 9-10 månader att gå är nog ganska rätt ang Mollsan 🙂 Han väljer dock ändå att helst hasa/krypa men jag vet att han kan.

    Vi följde också regelboken och gav SMAKPORTIONER, så som många BVC råder – även vår. Vi fick också rådet att ge gröt till kvällen för att han skulle sova bättre då – amningsdödare nummer ett men BVC kan inte det där, tyvärr. Han började att äta då (4 månader) men det berodde varken på flaska eller maten utan på en ny graviditet hos mig – han ratade bröstmjölken då. Som du säger, lätt att vara efterklok men har man ett välmående barn är det ju skitsamma och den tid man ammat är ju bra som den är vare sig det är en vecka eller ett år.

    Separationsfasen är vi mitt i just nu. Det enda råd jag kan ge, och har fått samt läst på om, är att svara på hennes signaler. Bär, bär, bär, kramas, bär och kramas. Försvinn inte. Det går snabbast över så. Då vet Mollsan att ni alltid är där och hon blir trygg av det! Idag är min grabb bara ledsen när det gäller att pappan försvinner – mig vet han ju att jag är där och vi kämpar på med att alltid höra, svara och lyssna på honom (pappan är den som jobbar). Så får man trygga barn.

    ””Hon har nog ont i magen” sa dom flesta men jag såg ändå det som att hon var glad” – Klart att hon var glad! 🙂 Så ser och såg jag på det iaf – första kommunikationen. Trist med människor som ska minimera spädbarnets förmågor.

    Det häftigaste som finns är att se sin lilla växa!!

  16. Theodora

    Jag känner igen mig så väl.. Man längtar till nästa fas hela tiden. Vill att hon ska krypa, stå, gå, prata… Min tjej är 19 månader och kan såklart allt det där redan. Talet utvecklas för varje dag men en sak är säker, jag ska njuta till fullo med nästa barn. Inte tänka på nästa fas, inte ens reflektera över hur långt kommet barnet är. Man missar nuet. Det är klart att jag, och ni, njuter men det är inte förrän ”det är över” som man inser vad man egentligen missar när man hela tiden tänker på att barnet ska lära sig gå eller krypa eller vad det nu må vara. Som sagt, detta kommer SEN. Helt naturligt. I sommar kommer bebis nummer 2 och då jävlar ska jag njuta av varje liten sekund. Lycka till med allt! (Detta är inget påhopp om det nu framställs som det

  17. Anna

    Min dotter är också ganska tidig. Vd 11 veckor vände hon sig från rygg till mage. Innan det vände hon Sig från mage till rygg men det var nog mest slump eller att hon inte kunde hålla balansen för sen blev det mer medvetet. Vid 6 månader började hon krypa och sitta helt själv. Vi började med smakportioner vid 4mån. Hon äter gröten bra men mat är olika beroende på humöret. Ena dagen kan hon äta hur bra som helt andra dagen vägrar hon, det är väldigt vanligt. Det viktigaste är att hon är nöjd , friskt och glad. hon konmer ju inte svälta. Det är kul o läsa dina sammanfattningar z. Fortsätt gärna med det! Tack för en bra blogg.

  18. Anna

    Min dotter är 7,5 mån o vi märkte när hon var runt 6 mån att hon grät så fort jag försvann ur rummet. Så det var omöjligt att städa, gå på toa etc när hon var med. Hon fick / får följa med kn på toa sittandes i matstolen. När andra bär henne som hon inte träffat så ofta kan hon börja gråta. När hon är riktigt ledsen så är det bara jag som kan trösta henne. Man kan inte göra så myclet utan bara låten fasen finnas där tills det går över. Kanske vänja henne mer vid personer som man vet kommer sitta barnvakt ex mor/ farföräldrar.

  19. Åsa

    Vet inte var ni har fått det ifrån att det är enligt regelboken att börja med smakportioner vid 4 månaders ålder? Enligt WHO, det som BVC går efter och därmed lär ut, ska man försöka helamma till 6 månaders ålder. Från 4 månaders ålder kan man däremot börja med smakSENSATIONER, alltså inte mer än ett kryddmått mat per dag. Detta står i det häfte du visade upp som du fått på BVC. Vid sex månaders ålder ska man sedan öka på portionerna successivt. Det är ju förstås ingen fara det ni har gjort, för några år sedan var det ”det rätta”. Men enligt regelboken är det inte nu…

  20. Fanny

    Separationsfasen är oerhört intressant. Ingår i anknytningsteorier bland annat. Om jag minns rätt har barnet fått en känsla för dig och mig. De inser att när de inte kan se dig finns du fortfarande kvar vilket de inte insett innan då de vart ”Out of sight, Out of mind”. Alltså ser de dig inte så finns du inte. Det här med hur man ska hantera det är förmodligen olika från barn till barn men standardritade för att göra separationer lättare är 1) låt barnet ha en bild eller något liknande som får de att känna sig trygga. 2) lämna bort hos personer de känner till eller som kan ”lyssna till barnets behov”. Separationsångest är helt normalt och något som visar på bra anknytning till föräldrarna.

  21. thea

    Det är konstigt hur ord kan påverka en, hur de har olika betydelser för olika människor. Hann bara läsa till ”fågelunge” och brast ut i gråt. Våra bebisar var fågelungar, på 1 kilo var i v 28. 10 jobbiga veckor på sjukhuset, men idag runda, pigga, friska bebisar på 7 månader! Tack för en bra blogg, läser varje dag 🙂

  22. Madeleine

    Jag studerar till psykolog och läser mycket om barns utveckling. Seperationsfasen är vanlig och krävs för att hon ska helt känna igen er som föräldrar. Hon ska se er som en trygg hamn, och kunna vara hos er för att våga upptäcka saker i sin omgivning! En helt naturlig fas 🙂 viktigt är att vara lyhörd på hennes sätt att kommunicera men det tror jag absolut att ni är 🙂

Visa alla 30 kommentarer
Mollys första tid

Vild fredag

Är man trötta småbarnsföräldrar när den ena har somnat och den andra knappt kan hålla ögonen öppna? Klockan är kvart över tio och filmen som vi hyrt har spelats upp i 10 minuter. Känner någon igen sig i vår vilda kväll? =)

Sängen nästa

20130913-222040.jpg

5 Kommentarer

  1. Jonna

    Följ mig i min vardag med kampen om att bli frisk från psykisk ohälsa, hur långt jag har tagit mig och där jag även hyllar min familj.
    Jag kämpar varje dag och resan blir lättare för varje dag som går.
    Men har också riktigt dippar som jag kommer dela med mig utav, Har ni frågor om medicin, psykiatri eller allmänna frågor så svarar jag gärna.
    http://www.adactajonna.bloggplatsen.se

Visa alla 5 kommentarer
BilderMollys första tid

Min dag

Fredagar betyder Öppna Förskolan för oss med mammamaffian plus barn. Det är kul att släppa barnen och det som är så roligt med de som jag umgås med är att alla har döttrar som är väldigt jämngamla. Den äldsta tjejen är född i januari och den yngsta i maj. Nu när barnen är små skiljer de ju sig men nästa år kommer det bli kul att låta de leka i parken tex.

Efter mammahänget så var det dags för ett sista pass på TMT denna vecka. Bea tränade mig och Hugo samtidigt och det passet kan ha varit de värsta hittills. Det var så hemskt att jag var tvungen att springa till toaletten för att kräkas… Nu är det iallafall gjort och nu är det helg!!!!

Två i min mammamaffia bloggar på vimedbarn och det är Stephanie och Malin. Jag lånade lite bilder från båda tjejerna och Malins blogg hittar ni HÄR och Stephanies blogg HÄR. Gå in på bloggarna om ni vill se fler bilder på oss och barnen! =)

20130913-190723.jpg

20130913-190741.jpg

20130913-191209.jpg

20130913-191226.jpg

20130913-191238.jpg

20130913-191251.jpg

20130913-191303.jpg

20130913-191319.jpg

20130913-191333.jpg

6 Kommentarer

  1. G

    Jag måste bara säga att mollan är den absolut finaste bebisen jag sett. Jag har väldigt svårt för barn och hela den biten men alltså hon är så otroligt söt. Kommer bli världens snyggaste, och finaste person med er som föräldrar

  2. Chalat

    Hej Paula jag älskar din blogg tycker att du är så jävla grym!!! Du är den bästa mamman någonsin!! Jag verkligen älskar ditt barn så fin rar söt ja allt positivt man kan tänka sig!! Sluta aldrig blogga du är bäst:) puss på dig och lilen

  3. F

    Åh vilken fin topp du har på dig! Får man fråga var den kommer ifrån? Ni ser ut att ha det jättemysigt med era söta döttrar 🙂

Visa alla 6 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com