Kärlek
KärlekTankar

11 Skillnader på mig och Hugo

Paula: Tankar innan roadtrip

Hugo: Tankar när tanken skriker tom. Läs precis när barnen har somnat i bilen, och vaknar till av att bilen stannar😴

Paula: Slänger tomma matförpackningar

Hugo: Sparar halva citroner i kylen i över en vecka och ställer in tomma mjölkpaket💥

Paula: Ordning och reda på alla öppna ytor men kaos i lådor

Hugo:Kastar saker omkring sig men ordning och reda i lådor

Paula: Fetisch på badkläder och pyjamasar

Hugo: Samlar på kepsar och skor

Paula: Kammar barnens hår omsorgsfullt, men dom skriker när jag klipper deras naglar

Hugo: Det låter som barntortyr i badrummet när Hugo kammar, men han är den tjejerna vill klipper naglarna

Paula: Duschar, schamponerar, smörjer in, fönar hår, borstar tänderna. Det är min definition av att duscha barnen

Hugo: ”Tjejer springer ni in här i vattenspridaren och sätter på er pyjamasar sen?”

Paula: Kvällsmänniska

Hugo: Morgonmänniska

Paula: Tycker att det är roligt att skrämmas

Hugo: Är lättskrämd, snacka om en bra kombo!

Paula: Kan ta ett glasspaket i kylen i flera veckor

Hugo: Glassen tar slut innan dagen…

Paula: Tycker om kycklingbröst

Hugo: ÄLSKAR kycklinglårfilé (bara synen av det får mig att vilja kräkas)

Paula: Älskar libanesisk mat

Hugo: Och det är bland det värsta Hugo vet

Jag älskar Hugo och vi har våra olikheter. Men på det stora hela är vi likasinnade. Vi tänker likadant, och har samma värderingar. Vi tror på samma sak, och i takt med våra år har vi format vårt liv efter oss båda. Vi följer varandras intressen för att hålla gnistan vid liv.

Idag ser vårt liv ut på ett sätt, men jag tror på ett liv två punkt noll. Att våra olikheter kanske byts till något annat. Att vi kommer ägna oss åt andra saker och intressen. Vi kanske vill byta karriärer, boende eller något annat stort.

När vi blir äldre ser jag oss spela golf tillsammans. Jag ser hur vårt sociala liv kommer att utvecklas. Men just idag är jag nöjd och lycklig i vår tillvaro med dom livskomponenter som vi har. I våra första år tillsammans störde vi oss mer på våra olikheter än vad vi gör idag. Vi har lärt oss att leva med dom (isch🙈).

-En av dom värsta situationerna med Hugo är när vi äter tapas tillsammans. Han är en lillebror och har behövt roffa åt sig för att få något, så gissa hur våra tapasmiddagar ser ut😂 Vilken olikhet är värst i ert förhållande?

5 Kommentarer

  1. Emma

    Min fästman och jag var sjukt olika när vi träffades men genom åren tillsammans har vi båda förändrats och utvecklat likheter. Jag är uppväxt på landet och har alltid älskat djur och natur. Han är också uppväxt på landet men flyttade tidigt till Sthlm och levde storstadsliv som musiker med allt vad det innebär. Jag skulle aldrig mer vilja bo i lägenhet, vantrivdes då jag gjorde det, o han ville gärna bo i stan. Nu har vi en liten gård på landet, och han trivs lika bra som jag med det. Jag är en hemmatjej medan han gärna åker iväg på saker o ting o träffar folk, där har vi kompromissat bra, han trivs numera med lugna hemmakvällar och jag följer gärna med på nån grej med honom. Han är musiker o spelar ffa country vilket jag lärt mig att älska, lyssnar aldrig på något annat längre. Han har lärt mig att dricka rödvin, maten till vinet har vi alltid haft som gemensamt intresse, att laga och äta god mat och vi gillar samma typ av mat. Han hatade katter men nu har vi en katt som han gillar och får snart hem en till. Våra hundar och hästar har han alltis gillat att gosa med. Men han avskydde promenader i skogen förut, det var såå tråkigt, men nu uppskattar han det. Jag gillade inte att resa så värst men åker gärna på resor med han och hans familj som ofta åker iväg tillsammans. Vi har vuxit ihop helt enkelt 🙂

  2. Emma

    Det där om Hugo och tapas fick mig att skratta till! Jag är del av en syskonskara på 5, och vi alla syskon äter supersnabbt även nu i äldre ålder (yngsta 15, äldsta 27). När vi var yngre fick man slänga i sig maten, annars kom det en gaffel flygande från det ena eller det andra hållet. ”Ah, du ska inte ha den där korven. TACK!”. Jo, jag skulle ha den…. hade bara inte hunnit äta upp den ännu.

  3. Sandra Augustinson

    Jag är sjukt slarvig och slänger saker omkring mig, kan låta mina kläder ligga framme på soffan och kaos i mina lådor. Min sambo är tvärtom, har ordning på sina saker och ordning i sina lådor.
    Jag är den som har fantasi när det gäller mat och handling, medan sambon inte har så mycket fantasi.
    Han är den som gärna myser med en film medan jag är den spontana som gärna gör massa saker.
    Men det vi har gemensamt är att vi båda delar samma intresse för träning och spontanitet, vi pushar varann och når de mål vi behöver och vi älskar båda cruisingar och marknader.

Visa alla 5 kommentarer
KärlekTankar

Konversation

Molly: Jag önskar att jag hade ljust hår som Leonore.

Paula: Älskling! Du är fin och bra precis som DU är! Ditt hår är jättefint i brunt precis som mamma.

Molly: Ja… men jag önskar att jag hade ljust som Leonore.

Det är kanske en oskyldig önskan men det högg till i mitt hjärta. Att min sex åring kopplar ihop en önskan om något som hon inte har. Att hon redan jämför. För det är ju svårigheten, även för oss vuxna att inte jämföra oss med andra.

-Att vi själva känner att vi duger precis som vi är och ser ut

Molly kan färga sitt hår ljust när hon blir äldre, men idag när hon är sex år är inte det ett alternativ. Det är istället hennes egna känsla för sitt hår som vi får jobba på. Som sagt så var det en oskyldig önskan och jag vet att hon är oberörd av denna önskan. Men vi pratar mycket om olikheter. Olikheter hur man ser ut, vart man kommer ifrån och att familjer också kan se olika ut. Vi pratar om olikheter för att skapa acceptans och ödmjukhet kring just det. Det är lika bra att ha bruna ögon som blå, som att vara ljus och mörk, som att ha två pappor eller två mammor.

Vi pratar mycket om det ekonomiska också. Att det inte är självklarheter att åka på semester, och att alla familjer inte kan hitta på äventyr. Det känns ändå som att vi har lyckats så frön till förståelse, att tjejerna kommer att få med sig en ödmjuk förståelse för olikheter. Och det känns jätteviktigt för mig.

-Hur hanterar ni likande situationer? När barnen säger någonting som får er att reagera?

25 Kommentarer

  1. Camilla

    När man tittar på bilderna ser inte Leonore så särskilt mycket ljusare ut än Molly, helst när de har uppsatt. Skulle inte generellt säga att Leonore är ljushårig utan brunhårig hon med, även om det kanske är en nyans mer åt det ljusbruna hållet. Molly behöver alltså icke misströsta för Leonore är inte ljushårig hon heller (allt är ju relativt men med ljushåriga barn tänker jag ljus/vitblonda) 😉

  2. Ellinor

    Minns när Molly ville ha sockerförbud, jag reagerade så starkt på det då jag själv har en 6årig flicka. Min dotter har ingen aning om att socker är något dåligt och äter glatt sitt lördagsgodis med glädje. Tycker det är tråkigt att en 6åring är så medveten. Barn ska inte behöva veta att socker kan va ”farligt”. Det är vi föräldrar som ska vara medvetna vad våra barn får i sig och hur mycket dem rör sig, INTE barnet! Varför är Molly så medveten om sitt eget utseende? Barn gör inte som vi säger, dem gör som vi gör!
    Jag är själv en aktiv person som tränar 5-6 ggr i veckan, min dotter är ofta med. Men jag skulle ALDRIG banta, eller gå på kostschema för det skadar barnen! Dem ser att mamma el pappa inte äter samma mat och det skapar ett tidigt beteende i deras hjärnor som kan leda till ätstörningar i framtiden. Din dotter är vacker precis som hon är, låt henne förstå det genom handlingar inte genom Botox och bantning! Självklart är du en fantastisk mamma som vill göra allt väl för dina barn men jag tror du (och speciellt Hugo) behöver bli mer medvetna!

  3. Amanda

    Om nu detta var hela konversationen och den inte föranleddes eller fortsattes av fler kommentarer från hennes sida så tror jag att det är viktigt att inte direkt anta att hon önskar en annan hårfärg för att hon inte känner sig fin. Kanske har det med att göra att hennes favorit på barnprogram de tittar på eller på youtube-klipp etcetera har ljust hår? Och att hon relaterar detta till att hennes syster också har ljust hår och inte hon. Precis som att de vill ha håret flätat som Elsa eller långt hår som rapunzel osv osv kan ju tanken komma att ljust hår som ”den och den” har skulle jag med vilja ha. Med det sagt inte att barnet tycker att det den har är fult.
    Rörigt kanske, men tror att det är viktigt att vi inte heller planterar några frön genom att dra slutsatser av vad vi tror att de menar när de säger saker.

  4. S

    Jag tror det är viktigt att både visa förståelse för hennes tankar men också prata om olikheter som ni redan gör men också föregå med gott exempel
    Jag färgade håret innan jag bestämde mig för att arbeta med barn, men la av för att jag inte visste hur jag ska försvara det.( nu trivs jag väldigt bra i min naturliga men gjorde inte det då)
    Så jag har tänkt på det länge och tror inte det finns någon kortsiktig lösning på sådana tankar.

  5. L

    Jag har sagt att alla människor ser olika ut och att det också är okej att ändra på hur ens hårfärg ser ut. Och om man vill ändra nånting annat.Jag kommer ihåg när ja va 14 år och blev ”emo” hade en helt ny stil och sminkning och den tiden ville jag bara testa nånting nytt. Om jag blev trött på den stilen kunde jag byta tillbaka. Och idag så har jag inte den stilen längre. Man ändrar ju sig på vad man gillar och inte gillar genom livet. Skulle också sagt att man ska hitta sig själv och välja det man gillar, inom kläder m.m. Man får ju inspiration genom att se vad andra har för hårfärg,stil osv. Det viktigaste är att de får veta att de är fina naturligt som de är, om de vill ha ljust hår så får den tiden komma sen.

  6. Johanna

    Hej Paula! Jag har ett minne av att lilla Leonore började prata rätt ”sent”? Min som blir två om en månad och kan säga kanske 10 ord. Men nu har det tagit stopp och det känns som det inte kommer någon vart. Dessa ord har han lärt sig senaste två månaderna kanske. Har ni något tips på hur man kan motivera honom lite? Hur gjorde ni med Leonore? Förstår ju att pratet kommer när han är redo men är så jobbigt att se hur frustrerad han blir när han inte kan uttrycka sig ibland, speciellt bland andra som inte kan tyda honom på samma sätt som jag kan. Ni har så kloka tankar så kändes givet att se vad ni har att säga och kanske tipsa om!

    1. Emma

      Min son blir också snart två år och nu börjar det släppa. Han härmar mer nya ord nu mest varje dag även om det är kanske ett tiotal som han själv upprepar hela dagarna.
      Jag försöker berätta vad allt är och vad vi/han gör hela tiden, haha! Och läsa/peka, ja bara prata prata själv och vid minsta härmning verkligen överdrivet jubla och applådera 😛
      Det som lugnat mig är att han istället är väldigt motorisk och snabb samt att någon väns unge inte pratade förens han var kanske fyra 😛
      Det blir bra och annars blir det också bra 😀

    2. Josefin

      Jag hade samma med min son, alla barn lärde sig prata utom han som gjorde mest ljud, han kunde som du skriver typ 10 ord strax innan sin tvåårsdag i mars. Dock använde han mycket tecken i språket så det blev en rolig grej för både honom och resten av familjen att lära sig nya tecken, vi vuxna tragglade på med tecken och säga ordet högt, sätta ord på känslor, saker och vad som händer. Nu är han 2 år och 4 månader och det kommer nya ord varje dag, jag och min sambo kan fundera på var han får alla ord ifrån men han snappar upp dom från tv, böcker och oss. Framförallt tycker jag att det hänt mycket i språket efter att han gick på sommarlov för ett par veckor sedan. Så mitt råd, fortsätt hjälp honom med att bli förstådd, använd lite tecken om ni inte redan gör det (googla takk, finns mycket på youtube) och håll ut, det kommer tids nog och gör det inte det så prata med Bvc.

    3. Maja

      Vår dotter pratade helt oförståeligt länge. Men man märkte att hon förstod på det vi sa. Kunde hämta saker vi bad om osv. Släppte för henne först vid 3 år. Och nu bara rasar det. Väldigt aktiv och känns som om hon fokuserat mer på motoriken helt enkelt. Hennes storasyster pratade fullt vid 1,5 ca så tror inte vi hade så mycket att göra med det. Det kommer när det kommer.

  7. Natalie

    Ett tips är att verkligen lyssna in henne och bekräfta känslan när hon säger att hon vill ha ljust hår. Tex ”Jag förstår dig gumman, ljust hår är jättefint” kan verkligen rekommendera Petra Krantz Lindgren som skrivit Med känsla för barns självkänsla

  8. Lena

    Min dotter (snart 7 år) har också börjat kommentera typiska utseendesaker. Jag tror på att svara ungefär som du, mer kan man inte göra. Vi är alla olika och olika är bra! Det är det budskapet man får ge barnen.

  9. Karin

    Vår dotters bästis har två mammor och det har gett bra underlag till att prata om olikheter. Ofta känns det nästan som att det är vi vuxna som ”överför” till barnen, ofta tycker ju barn att det är fullständigt självklart att alla kompisar inte heter traditionell svenska namn eller att vissa kompisar inte bo med sin mamma eller pappa tex.
    Kan tipsa om Olika Förlag. Vi har flera barnböcker därifrån👍

  10. Ulrica

    Jag vet precis hur det är. Har två flickor och en pojke, den äldsta flickan och yngsta pojken har rakt hår medan mellan tjejen har lockigt hår. Hon är snart 5 år och har i ca ett år sagt att hon vill ha rakt hår som sina syskon. Vi pratar också om allas olikheter och lika värde men inte lätt när de uttrycker det så.

  11. cass

    Fokus framåt – hur oviktigt yttre är och hur viktigt det där inne är ❤ Tänker att det kan hjälpa att förhålla sig så till hennes tankar o känslor. Kram

  12. L

    Skickar då frågan tillbaka till barnet – vad hon/han finner intressant/tilltalande med just det som önskas. Och så pratar vi vidare om det. Har lärt mig från min egen barndom att ”men du är så fin som du är” är lätt att uppfatta som en floskel som sägs, oavsett hur ärligt den menas.
    Klart jag vet hur fin jag är, men den vetskapen kom långt senare och jag fick komma på den själv, min mamma (eller min omgivning) hade inte med det att göra.

  13. Celine

    Jämförelser börjar tyvärr tidigt i åldrarna :/ hur tänker du svara Molly nästa gång du ska färga ditt hår? Hur ”försvarar” man det? Ingen som helst kritik utan undrar själv inför kommande frågor. Ha en härlig semester!

  14. Rebecka

    Min 5 åriga dotter sa precis samma.igår när det var läggdags. Att hon ville ha ljust hår som lillasyster, för tjejer med ljust hår var mycket finare. Började nästan gråta när hon sa att hon visste att jag och pappa tyckte att dom båda två var det finaste som finns, men att hon ville ha ljust hår iaf. 😥 Svårt, men viktigt att pratat om att alla är vi olika!

  15. Sofia

    ”Lika som mamma” där skapar du också en sorts jämförelse. Jag brukar försöka att undvika så långt jag kan att jämföra, även om det är positivt menat.
    Det är inte lätt, min systerdotter 9 år hatar sina fräknar, precis som jag gjorde när jag var liten. Jag berättade om hur jag ogillade mina, och att nu älskar jag dem. För de betyder sommar, sommarlov, sol, blommor och en massa annat som jag kopplar ihop dem med. Och vi visualiserade en härlig sommardag, med klänning, lockar i håret och glada skratt. Lite senare såg jag henne sitta och skriva. Hon skrev ”du är fin precis som du är. Fräknar är fint för det för dem till dig, och du är fin ”
    Älskade stora lilltjejen.
    Men mitt hjärta gick liksom dig i tusen bitar när hon sa att hon hatar fräknarna. Idag sminkar ju alla sig så vädligt mycket så inte en endaste fräkna eller annat syns. Inte konstigt att de tycker det är konstigt med prickar när ingen annan har det.

    1. A

      Fast nu är det ju ”inne” att sminka dit fräknar fast man inte har några. Så att det är ”konstigt” men prickar är ingen annan är du som tycker, och då överför det på ditt barn.

  16. Linn

    Min 6 åriga dotter har mörkbrunt hår, då hennes pappa är från Chile, och är så många gånger hon frågat mig varför hon inte har ljust hår som hennes bästis och som mig. Fast att hon har världens vackraste hår. Det känns lika tufft att höra varje gång.

      1. Leoni

        Sofia du missförstod nog, det känns ju för sjutton inte tufft att hennes dotter fick mörkt hår utan tufft att höra att hon önskar annorlunda! Facepalm på dryga människor som du…

Visa alla 25 kommentarer
KärlekTankar

Våra planer för vår bröllopsdag

I september firar jag och Hugo ett år som gifta. 8e september blev vi äntligen man och fru. Tänk att det dröjde så pass många år som det ändå gjorde innan vi gifte oss, medan vi var snabba med egentligen allt annat!

Jag skulle vilja säga att jag och Hugo har haft en relativt smärtfritt förhållande. Klart vi har bråkat och varit oense (hallå två små barn kom till med alla dess utmaningar) men inget år har varit lika tufft som vårt första som gifta.

-Livet kom ikapp

Under hösten och vintern orkade vi inte fånga upp varandra. Tog varandra för givet, och gav varandra otroligt mycket frihet. Hugo har spörtat i sin karriär, och jag kämpade på med att sköta logistiken hemma trots att jag också jobbat. Mitt projekt och min tid hamnade istället i träningen.

-Jag är glad över att vi bromsade

Bromsade tidigt för att vi såg varningsklockor. Höll vi på att glida isär? Vad hände med vår gnista, vi som alltid varit ett starkt team.

Så vi började om. Fångade varandra igen, prioriterade oss. Var faktiskt nära på att söka oss till samtalsterapi men på något sätt lyckades vi bra på egen hand. Jag är glad över att vi tog tag i det på ett tidigt stadium, varken jag eller Hugo är rädd för svackor men vi kände att detta var någonting annat. Något som vi behövde jobba på. Som man och fru, som partners, som bästa vänner och som Hugo och Paula.

-Hugo är min klippa

Det skulle mycket, mycket till för att jag faktiskt skulle lämna Hugo. Han är min allra bästa vän. Det finns ingen som har kommit mig så nära som Hugo. Det vi delar, värderar jag högt. Ingen kan ta ifrån oss vår historia, men vi kan påverka vår framtid. Och det kommer jag att göra, för jag tror på oss. Jag hejar alltid på oss.

Och efter regn kommer oftast solsken. Idag är jag tacksam för att vi befinner oss i en bättre och mer harmonisk period. Lycklig för att det är semester och att jobb faktiskt blir åsidosatt. Tuffa jobbår ligger fortfarande i vår framtid, men vi behöver semestern för att få utrymme att pusta ut och ro om varandra och vår lilla familj.

-Vår bröllopsdag

Som ni nu säkert förstår är vår allra första bröllopsdag i september extra viktig för oss. Sen är jag en sådan som alltid vill fira, lever lite efter mottot ”fira ALLT som faktiskt kan firas”. Vi kommer ta in på ett härligt hotell. Köra dagspa, käka trerätters, skåla i bubbel och sova kvar. Följt av sovmorgon, hotellfrukost och säkerligen ett träningspass för vi älskar ju att få träna tillsammans.

På vår bröllopsdag så kommer vi att skåla för oss. För våra bra år, och för vårt dåliga. Och säkerligen för fler dåliga år i framtiden🙈 Men en period i taget, en seger i taget, och en svacka i taget. För vi ska förhoppningsvis leva med varandra tills våra allra sista andetag♥️

7 Kommentarer

  1. Karin

    Vi har också haft toppar och dalar. Definitivt. Ibland har jag trott att skilsmässa legat nära. Nu var det länge sen och just nu är vi inne i en bra period. Eller mer än bra faktiskt!
    Men en relation behöver ju vårdas och det är lätt att man plötsligt styr familjen och allt runt omkring som ett företag, dagliga ”överlämningar” och ”glöm inte att….”.
    Vår semester har precis börjar och jag ser så mycket fram emot fyra veckor tillsammans. Som familj💜

  2. Sofia

    Vad fint och bra (för oss läsare) att du delar med dig av något så privat. Underbart att se den verkliga sidan av livet som man ofta vet finns men inte många pratar om 😊 underbart inlägg. Tycker ni är jättefina ihop, inspiration!

  3. Malin

    Hej! Så härligt med er första bröllopsdag. Jag vill bara tipsa om hur jag och min man gör sedan några år tillbaka. Vi planerar firandet vartannat år. Dvs jag planerade första bröllopsdagen, J planerade andra bröllopsdagen osv. Vi har satt upp en maxbudget för att det inte ska bli så olika och enats om att en övernattning är ”obligatorisk” för att komma ifrån. Det är så härligt att både få överraska men också bli överraskad! Hoppas ni hittar ett sätt som funkar för er 😊

  4. Nathalie

    Tack för att du delade med dig av något så pass personligt ändå! Så fint att ni inte bara visar livets goda sidor. Hoppas ni får en underbar semester!

  5. Caroline

    Jag måste skriva det jag tänkte (ärligt från hjärtat haha): Ni får aldrig gå isär… Usch, så ledsen jag skulle bli då. Ni är perfekta för varandra utifrån mitt perspektiv som följare av era sociala medier. Heja er och er fina familj! For better or worse…

Visa alla 7 kommentarer
AllmäntBilderKärlekTips

Helgstatus

Godmorgon måååååndag! Som jag har LÄNGTAT efter denna dag! Helgen gick bra trots allt, och vi lyckades fylla dagarna med härliga minnen. Men jag är SÅ redo för semestern idag!

Idag sticker vi till: Marbella! Vi har två underbara veckor framför oss. Vi har hyrt ett stort hus tillsammans med åtta andra kompispar, alla med ett eller två barn i olika åldrar. Det känns lite som att vi ska iväg på kollo🙈

-Vi har insett att det kommer att bli svårt att hålla ihop, alla par. Med barn i olika åldrar kommer alla ha sina rutiner och levnadssätt så vi kommer utgå från oss själva. Vi har startat en grupp där vi kommer att kommunicera. ”Vi drar hit, kom dom som vill”. Sedan kommer vi att hyra en kock som kommer och lagar middag i vårt hus för att få ihop det några kvällar!

Just nu: Ser jag fram emot att komma fram till Arlanda. Beställa något gott att äta, och skåla med ett glas bubbel. Ni vet den där härliga känslan av ”nu är det semester”? Snart kommer den👏🏼

Semesterns planer: Det kommer bli två roliga veckor. Vi hoppas att barnen kommer klicka och få vänner i varandra. Vi har en egen pool som vi kommer att hänga mycket i. Födelsedagar ska firas, bland annat min. Denna vecka har vi både en grabbdag och tjejdag inplanerade. Träna, spela paddel, umgås, köra hajker, hänga i huset, hänga på stranden, åka på utflykter, äta gott och hänga på beach clubs.

Ett av semesterns måste: Hugo frågade mig vad jag vill göra på min födelsedag. Jag har länge, länge velat åka till Mikes gym (världens hinderbana) en bit utanför Marbella. Jag skulle mer än gärna vilja åka dit på min födelsedag.

Helgens äventyr: I lördags åkte vi ut till ön Oaxen. Barnens farmor och farfar har hyrt ett sommarboende där. Ca en timme från stan, kom vi till världens mysigaste ö

I väntan på färjan Vi började med att gå en upptäcksfärd runt ön Att få bada naken är så mycket sommarlov som det kan bli, för mig. Vi glampar i Augusti och bestämde att vi ska bada nakna varje dag. Barnen trodde inte att jag skulle våga, det tror inte Hugo heller. Jag är verkligen inte najen av mig, men jag kommer bevisa för dom att jag vågar🙈Vi hittade körsbär Luktade på blommor Gud vad jag älskar min svärmor. Vi har en fin relation och umgås mycket utan Hugo och farfar. Fia betyder mycket för mig♥️Sommarlov med er♥️Min magnifika unge Sen hängde i i deras fantastiska hus Jag försökte lära Molly att spela barnen i Bullerbyn på pianot, det är den enda låten jag kan Vilken dröm att kunna kliva ut till den här utsikten från köket

Helgens brunch: På söndagen körde jag mitt sista Wörkout pass. Hugo var tillbaka från Båstad och jag kände för att komma hemifrån i ett par timmar.

Efter träningen åkte jag, Hamed och Aki till Daily’s café för att käka brunch

God yoghurt med granola och bär Om ni vill testa att käka Daily’s GALNA omeletter kan ni fråga om en Paulas special🙈 Denna finns inte på menyn men innehåller chèvre, soltorkade tomater, vanliga tomater, broccoli och pesto Jag och Aki, döda efter träningen😂En hungrig Hamed

Nu: Packa det sista. I våra resväskor ligger i princip bara badkläder. Vi har tvättmaskin i huset vilket är tacksamt, men egentligen behövs det inte mycket mer än just badkläder!

Fia med knuff ligger nedpackat i mitt handbagage. Vi har en mellanlandning och då är fia med knuff perfekt för att få tiden att gå lite snabbare!

Underhållning: Vad brukar ni köra för underhållning när ni reser? I våra väskor ligger fulladdade paddor med roliga spel, nedladdade filmer och ljudböcker. Vi har också med oss ritböcker och lite snask (hej mutor!).

Till mig själv har jag laddat ned filmer, avsnitt i serien jag följer, poddar och en bok. Förr var jag nervös att flyga med smått, men nu är det smekmånad 🙌🏼

8 Kommentarer

  1. Claudia

    Hej! Vilka appar har ni till Leonore som du skulle kunna tipsa om? Eller för något yngre barn. Trevlig resa 😍

  2. ell

    Så inget Spanien med din familj i år som ni alltid brukar göra? Köpte inte ni ett eget boende där också? 🤔🤗
    Ha en bra semester!

  3. Malin

    Hej Paula! Vad mysigt med semester! Måste bara få undra hur det kommer sig att du och familjen alltid åker med andra på semester och aldrig själva? Vet att många par inte klarar av att vara själva med varandra under en längre tid.

    1. N

      Vi åker ofta på semester med andra familjer för att barnen tycker det är toppen med andra barn att leka med. Syskon i all ära men kul med omväxling.
      Sen tycker vi vuxna det är supergött att hänga med våra kompisar. Att laga middagar ihop, att spela kort, dela upp oss, vissa går och shoppar, nån hänger i poolen..
      Och vet du, jag och min man älskar varandra! Vi är gärna själv också men det är ju kul att vara många.

  4. Carro

    Va roligt att det va barna i bullerbyn. Jag tyckte jag kände igen melodin för det är den ända jag kan spela på pianot med 🙈 Min farmor som gick bort för lite över 2 år sen lärde mig den och blir alltid lite rörd när jag spelar den och tänker på farmor! Spelar den för mina barn ibland och försöker lära dem 😍

      1. Sara

        Boken ’potträning på 3 dagar’- ni kommer inte ångra er… 😁🙏🏼👍🏼 Mkt bra o pedagogisk metod som gör barnet blöjfri på kortast möjlig tid så slipper man potträning i x antal månader

Visa alla 8 kommentarer
KärlekTankar

Jag är inte bara mamma

I min fredagsstatus igår skrev jag att jag kände mig ensam över den här helgen trots att jag är omringad av kärlek. En kommentar från Nathalie träffade mig rakt i hjärtat:

Jag känner mig ofta ensam. Endast en vän som jag pratar med via facetime några gånger i veckan annars bara min mamma. Jag umgås och tar hand om barnen 5.5 år & 9 mån trots att jag lever i ett ”sambo” förhållande så pratar vi i stort sätt aldrig, jag är den enda som sköter hemmet och tar allt ansvar för barnen. Han e bara sur flr att jag inte orkar ge honom uppmärksamhet, för att jag inte tjänar mer på min mammaledighet och sen den klassiska som jag hör 2 gånger minst i veckan: du har semester varje dag du går bara hemma. Att ta hand om ett prematurt barn som i ålder är 9 mån men i utvecklingen bara är 6 mån samt en hyperaktiv 5.5 åring aktivera dom sköta läggning matning osv samt sköta hushållet gör så tiden för ”mig” finns inte och därför har alla mina ”vänner” valt att gå för jag är ju BARA mamma och inget annat längre.

Åh fina du! Jag känner så igen mig i början av mitt föräldraskap i dina känslor. I att sköta hem och barn och samtidigt ha en sambo som känner sig åsidosatt för att han inte längre är i centrum. Hugo har visserligen aldrig klagat på att jag tjänar för lite på min mammaledighet (alltså VA, vad är det för klag egentligen, du tar hand om era BARN?!) men han kände sig utanför första året med Molly och det var tufft att hantera nytillskottet i familjen samtidigt som det gnisslades lite emellan oss. Och det där tankesättet att man är ledig för att man går hemma… visst kan man ha turen att få ett superglatt och lätt barn som är enkelt men majoriteten får det nog inte. Och även om barnet är ”lätt” så är det jobbigt att vara hemma med barn för du kan ju aldrig slappna av. Man får inga pauser eller möjligheten att ta en fikarast med en kollega. Man blir så bunden och ständigt på sin vakt. Även om man älskar både tillvaron och bebisen så mycket så är det utmattande.

Först och främst tycker jag din karl ska få sig ett uppvaknande på något sätt. Han har haft över fem år på sig att skärpa till sig så nu är det dags! Kan han vara pappaledig något så han bättre kan sätta sig in i din situation? Kan du sätta dig ner med honom och prata om hur du mår just nu och vad du behöver? Det vore nog det allra bästa. Du beskriver att du tar allt ansvar för både hem och barn och det är inte okej! Sätt ner foten och kräv att ni delar på ansvaret. Att vara föräldraledig innebär ju faktiskt att ditt ”jobb” är att ta hand om barnet en heltidstjänst, alltså 40 timmar i veckan. Resten av tiden är ”fritid” som ingen av er får betalt för och då är ansvaret för barn på båda. Jag tror främst män kanske tänker att mammaledig = 100% ansvar för barnet. Men han är ju inte 100% på jobbet för det… Jag förstår att du inte orkar ge honom uppmärksamhet om han säger saker som att du borde tjäna mer (?) och inte uppskattar dig. Men jag tror också, om du vill leva med honom, att du måste orka ge honom uppmärksamhet också. Inte som i att det ligger på dig alltihopa men att ni måste prata och se varandra under den här slitiga tiden. Annars blir ni båda bittra på den andre och ensamma i relationen till varandra. Kan ni få lite avlastning till partid för att ta lite djupare snack som inte är hemma efter läggning när ögonen tittar i kors?

Jag tror det är så viktigt att inte vara ”BARA” mamma just för att ens person försvinner ju inte när man får barn. Det läggs på nya lager av men det är fortfarande du under ansvaret, kärleken, de nya personerna du har tätt inpå dig. Jag kommer ihåg när jag var nybliven mamma att jag kände att det nästan är omöjligt att inte leva endast för den här lilla varelsen. Jag ville typ andas hennes utandningsluft och kände att vi kommer sitta ihop för alltid. Hur ska hon klara sig en endaste sekund utan mig och jag utan henne? Jag tänker att det är ganska naturligt att vi mammor liksom går in i rollen med hull och hår och blir uppslukade av den. Med tiden tror jag dock det är viktigt att bryta sig ur lite. Släppa på taget och släppa in både pappan och andra närståenden. För du behöver ensamtid för att ladda batterierna. Och bara få vara dig, utan barn. Barn ändrar hela vår värld och oss som personer samtidigt som vi förblir desamma. Min stoltaste titel i livet är att jag är mamma till två fantastiska flickor. Men jag är inte bara mamma, jag är Paula. Jag är en dotter, en syster, en fru, en vän, en influencer, en riktig köttare, en som gillar att dansa när det är fest, en som hellre dricker öl eller bubbel än drinkar, en som är snäll mot de flesta men kan ryta ifrån och markera ordentligt, en som är organiserad och tusen andra grejer. Alla andra sidor och delar hos mig försvinner ju inte för att jag är mamma och det är viktigt att dom också får ta plats.

Kan du sträcka ut en hand till vännerna som gått och förklara din situation och att du behöver dem? Ge dem en chans att komma tillbaka och umgås med dig så du får vara något annat än ”bara” mamma för en stund? Kan du hitta nya vänner bland öppna förskolan eller på aktiviteter för barnen? Lämna barnen med pappan en lördag och åk på dagspa eller något avkopplande? Börja träna för att komma iväg hemifrån lite?

Jag ville lyfta Nathalies kommentar för att jag tror att det finns fler som känner igen sig och att det kanske finns flera av er som läser som har goda tips och råd att dela med er av? Hur har ni gjort för att bibehålla erat jag och inte bli ”bara mamma”? Hur har ni hållit liv i vänskapsrelationerna efter barn? 

32 Kommentarer

  1. Emma

    När jag och barnens pappa levde ihop innan han valde att lämna så var jag väldigt låst kände jag, jag gjorde allt hemma, tog hand om barnen och fixade roddadd allt som hade med dagis, mat, hem och göra. Var väldigt sällan jag gjorde något faktiskt men jag försökte så gott jag kunde att komma iväg med de tjejkompisarna som jag höll kvar vid. Även om de inte var ofta. Sen nu när vi börjat med varannan vecka med barnen (gick inte innan pga mina oregelbundna arbetstider) så kan jag nästan få dåligt samvete att jag faktiskt hittar på mycket under min ”ensamma vecka” jobbar och går kanske ut mer och träffar folk. Och då har folk åsikter om de och jag känner mig som en dålig mamma. Just de där med samvete att jag inte bara är mamma längre.

  2. J

    Jag förstår att det kan vara tungt att ha barn o samtidigt vilja förverkliga sig själv o umgås själv m sina vänner. Jag som ofrivilligt är barnlös skulle byta med er direkt. Det är en stor sorg för mig att jag aldrig kommer att få barn. Men självklart ska ni ställa krav på era partner att ni delar ansvaret, det klingar illa i mina öron när någon säger att de är barnvakt till sina barn. Så till er alla som har lyckan att ha fått barn, njut så länge ni kan snart är de stora o ställ krav att ni delar på ansvaret! Stor kram till alla superföräldrar som är det viktigaste som finns för just era barn!!

  3. Nathalie

    Jag är här igen. Jag vill börja med att tacka dig, tacka dig för att du såg mig. Det betyder mer än du kan förstå.

    Och svaret på din fråga om han kan vara hemma med barnen. Han har visat så dåligt intresse att det bokstavligen tar 4 sek innan dottern ( 9 mån ) reagerar med skrik efter mig och då inte vanligt skrik utan värmeslag skrik. Sen till frågan om att lämna bort dom enda som finns nära är hans familj och där är det totalskrik ( sluta andas skrik ) redan vid pågående överlämning från famn till famn. Vår dotter ser ingen annan trygghet än bara mig. Jag sa i våras att jag tänkte försöka jobba lite helg och lite på senestern i sommar för att dryga ut föräldradagarna och få in lite mer pengar. Till svar fick jag : aldrig, tror du jag tänker vara barnvakt på min semester? Glöm det. Eller när jag ber om att få sova en natt : jag jobbar hela dagarna då måste jag få sova på helgerna. ( hon är 9 mån och han har ännu inte hjälpt till en enda natt ). Och när jag någon kväll efter mycket bråk på dagen önskar att jag ska få lite egentid tex kolla ett avsnitt på en serie osv så får jag bara till svar du kan ha egentid när barnen sover. Helgerna ör han ivåg på fest, träffar vänner eller är i garaget. Vi slutför inte ens middag ihop utan han går när han är klar oavsett om jag eller barnen ätit upp. Nu till det riktiga svaret. Jag vill lämna för jag vill imte längre vara arg över att ha allt ansvar medans han har sitt eget liv utan oss. Men jag har inte råd. Jag har inte råd medans jag är mammaledig. Och det är fruktansvärt att det ska behöva vara så.

    1. Maria

      Det är så fruktansvärt hemskt Nathalie. Jag önskar att jag på något sett kunde hjälpa dig lämna din man. Hade du bott i Stockholm hade jag gärna hjälpt dig med barnvakt för att kunna söka jobb. Jag har jobbat som barnflicka och au pair i 6 år och tagit hand om många barn där bara föräldrarna gäller alm plötsligt är väldigt nöjda med mig. Jag säger bara en sak. Kämpa för att lämna den där mannen, han är inte värd dig någonstans. Om ni ör sambos får du hälften av allt ni äger så länge ni inte skrivit något eget avtal som ger någon en större del. Kämpa!

    2. Polly3

      Är det möjligt i detta fall att vända sig till en kvinnojour för att få hjälp? Hur är relationen till dina föräldrar? Har du möjlighet att åka dit med barnen?

    3. Mikaela

      Du förtjänar så mycket bättre.Vaddå barnvakt?Det är hans barn också och han har skyldighet att ta lika mycket ansvar.Förstår att det är svårt att lämna som föräldrarledig men så fort du har den ekonomiska förutsättningen så gör det enda rätta för dig och dina barn.Jag lämnade själv när mitt barn va 1 år.Det va tufft men det bästa beslutet jag tagit.
      Glöm inte att du är fantastisk!Det är lååångt ifrån semester att ta hand om två barn.Det är ett dygnetrunt jobb.
      Kram

    4. N

      Nathalie,
      Hjälper dig gärna lite på traven, du verkar verkligen vara både ensam, lite nedbruten och just nu vilsen.
      Så här ska du inte behöva ha det, definitivt inte!
      Som medmänniska ställer jag gärna upp om du behöver prata.

    5. Jenny

      Utifrån det du berättar tycker jag att ditt val att lämna låter sunt!! Ni (du och barnen) kan inte bo hos dina föräldrar medans du är fl? Kolla med socialen, du bör få socialbidrag om du har för låg mammapenning. Lycka till!! 💪💪

    6. Maja

      Alltså fy, det var det värsta jag läst! Vilken vidrig man.Finns det någon som kan hjälpa dig att stötta tills du börjar jobba? Din familj eller din vän? Jag hade struntat i att ha krav och förhoppningar om att få hjälp och att äta tillsammans osv för då blir man mindre besviken och arg. Utan du fokuserar på dig och barnen istället, att ni försöker få ut det bästa av varje dag. Det är dem som är viktigast❤️ Han är bara en skit. Hoppas av botten av mitt hjärta att du kan lämna så fort det bara går.
      Styrkekramar!!!

    7. Rebecca

      Usch vad ledsen jag blir över din situation 😟 men vad stark du är som kämpar för dina barn!
      Att han beter sig så är fullständigt oacceptabelt! Kämpa på tills barnen börjar förskola och du kan börja jobba igen, då kanske ekonomin går ihop så att du kan lämna honom. Men som du säger, det är fruktansvärt att det ska behöva vara så. Kan du ge honom ett ultimatum? Att han måste börja hjälpa till annars lämnar du honom.
      Det finns säkert ”mamma-sidor” på Facebook eller liknande där man kan prata med andra mammor och få lite stöd och bara någon att prata med.
      Kämpa på ❤️

    8. Jessica

      Vill bara berätta att jag också trodde att jag inte hade råd att lämna en relation men blev tillslut tvungen och var då ensamstående från att ett av barnen föddes, med andra ord redan från starten av föräldraledigheten. Det är kärvt ekonomiskt men det finns hjälp att få tills man kommer på fötter. Jag tog ut föräldraledighet såklart och fick även bostadsbidrag, barnbidrag, flerbarnstillägg och underhåll. Det är absolut inte kul att ta emot bidrag men det var värt det för att komma ur relationen och det var ju tillfälligt. Nu är jag helt självförsörjande sedan många år och otroligt glad över att jag tog mig ur relationen med barnens pappa. Det var värt allt.

    9. Jossan

      Fy fan 💔. Men vet du, du kan ringa och rådgöra med mottagningsgruppen för ekonomiskt bistånd i den kommun där du bor. Telefonnummer hittar du genom att kolla din kommuns hemsida. Berätta hur du har det och be dom hjälpa dig med att göra en provberäkning så du får se om du kan få hjälp ekonomiskt därifrån.

    10. Sanna

      Fina du! Jag känner så igen mig i det du skriver. Jag var tvungen att lämna eftersom jag tillslut var så nedbruten att jag inte ens kunde njuta av min sons uppväxt. Det var det svåraste jag gjort och jag var tvungen att flytta hem till min föräldrar en kort period. Nu i efterhand förstår jag att det inte bara var ansvaret som knäckte mig utan även en slag psykisk misshandel. Jag vill bara skicka kärlek till dig och visa att du kommer klara det, och du kommer känna dig så stark när du är på ”andra sidan”!

    11. Tess

      Om du lämnar kommer han antagligen inte ha barnen särskilt mycket (om man tänker på det du berättat om), du bör ju då kunna få underhåll? Det plus ev. Bostadsbidrag, kan det kanske räcka? Håller varje tumme och tå för att du ska fixa att lämna den här destruktiva relationen, han är inte värd dig!

    12. Anna

      Nathalie, jag hoppas innerligt att du inom en snar framtid både får mod och råd att lämna denna man. Det är inte ett sunt och okej beteende från hans sida och jag är övertygad om att du skulle må bättre att leva själv med barnen.det må vara en tuff process men när du väl gått igenom det så blir du gladare och slipper stress ångest och bli behandlad på detta vis. Du är värd så mycket bättre❤️

    13. Malin

      Hej Nathalie! Du kan få hjälp med boende hos oss, utanför nyköping, om du skulle vilja det. Vi har ett rum över och en snart 5 åring och en 3 åring som lekkamrater. Mvh Malin

  4. Linda

    Vill påpeka att det är olika för alla. Själv har jag inget större behov av barnvakt faktiskt. Vi har kvällarna ihop. De resor vi gör vill jag dela med våra barn. Vi har varit tillsammans i 18 år och har det bra. Men alla är vi olika. Whatever floats your boat!

  5. Sanna

    Så bra skrivet! Jag har två tjejer (3,5 och 1 år) och börjar känna mig SÅ leds på att ”bara” vara mamma. Längtar för första gången på länge till hösten, för då börjar även mini på fsk och vi kanske får en mer ”balanserad” vardag.

    Vill till sist säga att jag läst din blogg länge, men aldrig kommenterat förut. Jag tycker att du är en riktig inspiration, tack för att jag får följa din vardag ♥️

  6. Lisa

    Jag menar, du förberedde dig inför rollen som mamma. Det var hans jobb att förbereda sig på att bli pappa och inte sitta och pirra i ett hörn. Men kämpa ❤️

  7. Lisa

    Tycker det värsta är att ditt förhållande inte varit ett dugg bättre Paula. Det är så ledsamt att läsa om kvinnor som accepterar sina respektlösa män. Man läser ju tydligt mellan raderna att du främst syftar att Hugo tjatade och gjorde sig besvärlig över att du inte hade sex tillräckligt mycket med honom. Tänk vilken sits han satte dig i, hela ansvaret över er relation samt Molly på dig. Det säger väldigt mycket om en människa att göra så och jag tror definitivt att såna hårda smällar spökar livet ut med er relation. För du skulle ju inte gjort så mot honom Paula, eller hur? Gud så lycklig jag är över att ha en man i mitt liv som aldrig skulle förtrycka och svika så. Allting är väldigt enkelt men många kvinnor tycks vara villiga att underkasta sig allting och leva under hård press… Förstår att du söker stöd genom dina läsare men detta bör du nog reda ut med Hugo. Det var inte din livsuppgift att introducera honom för Molly.

    1. Sara

      Läste vi verkligen samma text? Ibland behöver man inte säga något om man inte har något snällt att säga. Tjejen som skriver behöver ventilera och Paula ber om input för att lyfta henne. Kommentarer som dina hjälper ju inte riktigt. Men jag är superglad för att din man är så stöttande. Kanske kan fråga honom om han kan ge tips ur ett manligt perspektiv. Det skulle kanske kunna hjälpa?

    2. Elin

      Förlåt men jag förstår verkligen inte vad du vill få ut av din kommentar? 1) man ska aldrig tro att man kan ”läsa mellan raderna” vad en person menar, det är oerhört naivt. Som att du är en tankeläsare. Det behöver inte alls betyda vad du tror.
      2) ”det var inte din livsuppgift att introducera honom för Molly” – alltså va? Var har hon någonsin skrivit det?
      3) Skulle uppskatta om du slutade kommentera om du inte har konstruktiva saker att skriva/fråga om, för det skapar dålig stämning i kommentarsfältet när du gör såna grova antaganden.

    3. J

      Lisa, en mycket nedlåtande kommentar från en som påstår sig leva i ett perfekt förhållande. Att du inte kan vara mer förstående att folk är olika är ett problem du har som du borde arbeta med. Jag tror särskilt män har det jobbigt med att bli far, men att de flesta växer med rollen (Hugo och min karl verkar båda ha tagit den resan) men jag har inställningen ”det som sägs första året gills inte”. Allt är nytt, turbulent och jobbigt. Men om Natalies karl fortfarande inte fattar sitt ansvar bör hon samtala med honom, gå i parterapi, och om detta inte hjälper, lämna honom när hon kan börja jobba. Ett sådant förhållande är varken bra för föräldrarna eller barnen. Lycka till, Natalie! 💕

  8. Amanda

    Känner sååå igen mig! Nu nör barn nr 2 kommer så har jag bestämt mig för att dey inte ska bli så igen. Ska våga lämna bort barnen oftare och njuta tillsammans med vänner och sambon och hitta sig själv efter månader av graviditet och bebistid. Viktigt att våga/vilja lämna bort barnen och ta tid till sig själv även om man saknar dom.

Visa alla 32 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com