Din röst blir hörd
din röst blir hörd

”Yogan blev min räddning”

 

Jag har träffat Johanna ett flertal gånger. Johanna är mamma till en pojke som går på samma avdelning som Molly går på. Vi har träffats i hallen på förskolan, i närområdet där vi bor. 

PC190722

 

-Hur är det möjligt att psykologen med stor kunskap om psykisk ohälsa inte ser signalerna hos sig själv när väggen närmar sig? 

Johanna är uppvuxen i en finsk familj, en familj vars familjekultur präglats av ett klimat där man inte skulle prata om känslor eller klaga över småsaker. En familj där en högarbetsmoral var det viktigaste man kunde ha, det man kallar finsk sisu. Den auktoritära miljön innebar att man inte sa emot och gjorde det man blev tillsagd. För Johanna ledde detta till att hennes självkänsla byggdes upp på prestation vilket gjorde att hon aldrig lärde känna sig själv och veta var hennes egna gränser gick. Hon blev en expert på att agera som en kameleont.

”Som barn utvecklade jag enorma känselspröt, jag kunde känna direkt hur stämningen var hemma, jag visste inte vad den känslan var då, men nu vet jag att det var ångest jag ofta kände” säger Johanna.

 ”Stress är vår tids folksjukdom och våra barn kommer få ta konsekvenserna av det, men jag tror att en förändring kommer, barnen kommer vilja göra en förändring. De yngre vågar protestera”

 

Båda hennes föräldrar hade växt upp i fattiga familjer som präglats hårt av deras föräldrars krigsupplevelser vilket resulterade i hårda sätt att uppfostra barn där inte värme och kärlek generellt var en del i uppfostringsmetoden trots att värme och kärlek fanns under ytan. Att inte prata om ångesten eller andra känslor gjorde att ångesten sipprade ut till Johanna via ton, mimik och kroppsspråk. Ångesten spred sig.

I gymnasiet var Johanna trött och deppig. Det fanns inget som riktigt tilltalade henne, förrän hon kom i kontakt med psykologin. Under hela hennes liv hade hon aldrig fått prata om känslor, aldrig fått prata om ångesten hon bar på sina späda axlar. Under psykologilektionerna öppnades Johannas ögon upp för saker som hon undrat över hela sitt liv och läraren gav henne högsta betyg i ämnet. Han sa till henne att psykologin är ett ämne som hon inte får släppa, att det var hennes grej.

-Vad var det du fastade för i psykologin? Min första tanke var att jag genom kunskap ville hjälpa min pappa, långt senare i mina psykologistudier lärde jag mig att jag inte kommer kunna det, han behöver vilja det själv….

PC190731

”Det är när jag har låtsats vara stark som det har skitit sig, när jag varit den där duktiga flickan”

 Tre gånger har Johanna varit utmattad. Idag ser hon en styrka i denna sårbarhet och hennes egna erfarenheter har gjort henne till en bättre psykolog. Hon utbildade sig till psykolog i England och Finland och insjuknade en sommar under studierna när hon arbetade som mentalskötare i Stockholm. ”Mitt jobb var att vårda människor som mentalt befann sig mellan liv och död,, jag lyssnade på ALLA, ville hjälpa ALLA och struntade i mig själv, jag var gränslös i min empati”.

Kroppen försökte ge Johanna signaler men hon lyssnade inte och en dag svimmade hon i korridoren på jobbet. Hon kräktes och skakade och chefen sa att hon måste sjukskriva sig. Först då förstod Johanna att hon mådde psykiskt dåligt och var i behov av vård. Rådet hon fick av den svenska läkaren var: ”Du behöver ta det lugnt ett tag, jag råder dig att gå ut i skogen och ta de lugnt”.

 ”Det jag har lärt mig är att jag ALLTID måste sätta syrgasmasken på mig själv först innan jag kan hjälpa andra”

 Johanna vidareutbildade sig i Åbo till legitimerad psykolog. I Åbo träffar hon sin man som också studerar till psykolog. Ångesten fortsatte att växa inom henne men i Finland blev hon tagen på allvar när hon sökte vård och fick antidepressiv medicinering utskrivet och började i terapi. 2012 flyttade Johanna och hennes man tillbaka till Sverige men inte som två, utan i magen gömde det sig ett knyte som senare skulle visa sig vara deras son.

”Alla andra orkade ju. Det är normalt tänkte jag. Jag tänkte hela tiden att det var jag som var vek och därför fortsatte jag att spela teater och låtsades orka mer än jag gjorde. Kraven som psykolog inom psykiatrin var enorma och jag ville ju hjälpa alla och ge god vård.  Desto mer utmattad jag kände mig desto större växel kopplade jag i, jag ska bara, jag ska bara. Ungefär så lät jag”.

2013 föds sonen och Johanna beskriver mammaledigheten som svår. Hon drabbades av en existentiell kris och rädslor dök upp. ”Jag var oerhört rädd att jag skulle bli en känslokall mamma som inte skulle kunna visa kärlek till mitt barn”. Barndomens ångest hade åter fått kraft och slagit rot i den nya familjen.

När sonen är sex månader gammal börjar han sova dåligt och Johanna vakar på nätterna utan att uttrycka sitt behov av egen sömn. Barnet vaknar var 45e minut dygnet runt och vakandet och återgången i stressiga arbetet blir början på Johannas andra ”break down”.

PC190726

 

”Ingen sa: Om du inte sover snart kommer det att gå åt helvete”.

 Med dåliga sov rutiner är Johanna tillbaka på jobbet där hon kör gasen i botten tills en dag då hon under ett samtal med en patient märker att hon inte kan uppfatta det patienten säger, att hjärnan har svårt att ta in informationen. Hon säger till sin chef att hon behöver gå hem och vila några dagar, hon kom dock aldrig mer tillbaka till den arbetsplatsen.

”Jag kände en ”dubbelskam” för hur jag mådde, för min ångest och stress, jag tänkte att psykologer själva inte kan bli sjuka, vi får inte helt enkelt, vi kan ju det här, tänk om nån får reda på att psykologen själv lider av psykiska ohälsa? Jag var den personen som BORDE ha sett varningssignalerna men jag levde i en lika stor förnekelse som de flesta andra som går in i väggen”.

Hemma blev läget mer och mer akut, Johanna sov inte alls och vankande runt i huset dygnet runt med skyhög ångest och tilltagande självmordstankar. Maken blir orolig och de bestämmer sig för att åka in till psykakuten.

Läkaren: Har du självmordstankar?

Johanna: Ja.

”Jag ville bort. Bort från familj och vänner. Jag tyckte att jag var en börda för alla i min omgivning och att det hade varit lättare för andra om jag försvann, min son förtjänade en mamma som kunde visa honom kärlek”

 Johanna blev inskriven på en akut psykiatrisk vårdenhet specialiserad för vårdpersonal. De hade verktyg att hantera den dubbla skammen som vårdpersonal ofta upplever när de själva blir psykiskt sjuka.

 Läkaren: Jag kommer behöva lägga in dig på en akut psykiatrisk vårdenhet.

Johanna: Det går inte, jag är ju psykolog, jag jobbar ju med sånt här!

Läkaren: Det spelar ingen roll vad du arbetar med, du är allvarligt sjuk och behöver vård.

”När mentalskötaren och läkaren kom för att hämta upp mig till avdelningen, tänkte jag att nu är rollerna ombytta, och insåg att nu är det JAG som är patienten som kämpar för sitt liv”.

PC190732

 Johanna minns en specifik dag då hon hade mycket hög ångest hur det kändes som om hon föll genom golvet, som om hon tappade medvetandet. En sjuksköterska höll om henne och sa ”Det är ok att falla, jag finns här”.

Psykologen hade nått botten.  Den mörka ångest hon burit på genom livet tog ut sin rätt, hon kunde inte längre fly, nu var det dags att börja bygga upp ett nytt liv med hälsosamma gränser och självaktning. Genom rollspel i terapi lärde hos sig att ångesten hon burit på aldrig hade varit hennes, det var dags att ta avstånd från den. Hon lyckades skapa en distans till sin ångest. ”Det sista man vill höra är en klämcheck kommentar om att allt kommer bli bra, när man befinner sig på botten. Det finaste man kan ge är sin fulla närvaro, att bara lyssna och finnas där, krama och hålla om, visa att man orkar bära det den andre berättar” säger Johanna.

Det första Johanna gjorde när hon fick gå på permission från avledningen var att uppsöka en yogastudio. Hon uppgav kort för läraren att hon inte tänkte delta på samma sätt som tidigare utan bara närvara.  ”Jag visste att jag behövde starta om från början, utan prestation, utan att fly från ångesten, jag visste att det var dags att möta mig själv” Hon fortsatte gå på yogaklasser och började sakta och lugnt bygga upp en mental styrka och ny självkänsla som inte var baserat på prestation.  I yogan hittade hon den samhörigheten hon inte känt tidigare. ”Här duger jag som jag är utan att behöva prestera”. En yogalärares ord etsade sig fast i henne: ”What if everything in your life is exactly as it should be in this very moment” Då insåg Johanna att hon var där hon behövde vara och att lidandet och ångesten hade en mening.

 

2016 kom den tredje kraschen. Konsekvenserna av den tredje utmattningen lever familjen med än idag i och med att Försäkringskassan inte godkände hennes sjukskrivning utan bedömde hennes arbetsförmåga att vara 100% trots läkarens motsatta bedömning. Nu stod hon med sin psykiska ohälsa även utan pengar. I fem månader levde familjen endast på makens inkomst och funderade om de behövde sälja huset, bilen, eller om de skulle ha mat på bordet? Johanna hade tur som hade en man som försörjde familjen, tog hand om barnet och såg till att livet gick runt. Tack vare maken kunde hon till slut blir frisk och återgå i arbete. I hennes arbete möter hon dagligen människor som får avslag av försäkringskassan vilket i vissa fall leder till att människor överväger att ta sina liv om det ekonomiska skyddsnätet dras undan fötterna.

”Idag kan jag sätta hälsosamma gränser på min arbetsplats. Jag är empatisk närvarande men med tydliga gränser mot andra och mig själv. Min erfarenhet har gett mig styrka i mina möten med patienterna. Tidigare var jag empatisk men gränslös och gjorde mig själv illa och på sikt även andra”.

 -”Man kan inte rädda andra förrän man har räddat sig själv”. Lider du av psykisk ohälsa är följande Johannas främsta tips:

 

  1. Öppna upp och prata. Det händer någonting i en när man börjar berätta och ge andra en chans att finnas där för en.
  2. Lyssna på kroppens signaler. Kroppen berättar alltid om man inte mår bra (tex. oroskänsla i magen, hjärtklappning, hyperventilering, sömnsvårigheter, stresskänslor, se upp för tankar som ”jag ska bara”.)
  3. Kroppen meddelar i tid och är smartare än hjärnan. Om man lyssnar på kroppen kan man stoppa utmattningen i tid. Om hjärnan vägrar lyssna så stänger kroppen tills slut av.
  4. Tveka inte att söka hjälp. Ring din vårdcentral eller annan mottagning som arbetar med psykisk ohälsa.
  5. Om du behöver hjälp men inte får, kräv utredning och behandling, t.ex. att bli remitterad till en stressmottagning.
  6. Psykologisk (och medicinsk) behandling har stor effekt på psykisk ohälsa och stress.
  7. Har du självmordstankar och/eller mår akut psykiskt dåligt ta kontakt med akut psykiatrisk vård, i Stockholms län är det Psykakuten på St: Görans sjukhus. Tel. 08-587 010 00. Det går bra även att åka in utan att ringa först.

Kanske hade hennes lidande en mening trots allt för när jag frågade henne vad hon drömmer om så svarar hon:  Att starta en yoga/terapi studio tillsammans med min man där jag som psykolog och genom mina erfarenheter kan hjälpa andra ur utmattningssyndrom. 

PC190729

Jag ser på Johanna som jag har sett så många gånger tidigare. I hallen på föris, i närområdet där vi bor. Men det är skillnad den här gången, jag ser på henne med andra ögon. Framför mig sitter en riktig fighter och jag beundrar hennes mod. Att som psykolog våga berätta om sin egna psykiska ohälsa kräver mod, och modet behövs för att flera ska våga prata om ämnet.

-Johanna känner idag mycket mindre skam för sin psykiska ohälsa än hon gjorde tidigare och startade i samband med rehabiliteringen ett Instagram-konto (@yogalogen) för att dela sina erfarenheter med andra i hopp om att nå ut med sin historia för att motverka stigmatisering av psykiska ohälsa i samhället.

18 Kommentarer

  1. Sara

    Bra inlägg!
    Det är ett viktigt ämne att lyfta. Jag gick in i väggen i april. Är fortfarande sjukskriven. Får ingen direkt hjälp av vården och har träffat nio (!) läkare under denna perioden.
    Det dom är villiga fill att göra är att ge mig medicin för depression – jag är ju inte deprimerad. Jag är TRÖTT.
    Och här på landsbygden finns inte så många alternativ, jag hade gärna börjat med yoga men närmaste ligger fem mil bort.

  2. Josefin

    Så viktigt ämne!! Känner igen mig så mycket i detta, hade min första ångestattack när jag va 16 pga stress och fick göra tester typ EKG men ingen psykologhjälp som nog kanske har behövts och nog fortfarande behövs men är för rädd att inte tas på allvar och att det ”bara är i mitt huvud”. Samtidigt som jag får panik när jag är ledig för jag vet inte vad jag ska göra…

  3. Victoria

    Jättebra inlägg! Kul att du belyser psykisk ohälsa och utmattning som idag är en folksjukdom. Lider själv av utmattningssyndrom och tycker det är viktigt att lyfta ämnet och problematiken med att allt fler blir sjuka pga stress. Läs gärna mer om min resa och följ mitt kommande projekt utmattningen.se på instagram 🙂 Ha en fin jul!

  4. J

    Känner igen mig lite, har inte kraschat men flera varningssignaler finns där. Har bearbetat min barndom hon en samtalsterapeut men nu 2 år senare fortsätter jag ändra förhållningsätt på min barndom. Intressant att läsa om, särskilt att det finns en mottagning specialiserad för vårdpersonal! Dock hemskt med försäkringskassan, arg blir jag… Tack Johanna för att du delar med dig!

  5. Lisa

    Fint inlägg. Men som – ett vänligt menat – tips ber jag dig kolla tempus så att du inte växlar mellan nutid och dåtid. Det blir lätt lite tokigt och jobbigt att läsa.
    Kul att du vågar dig på lite mer avancerat skrivarbete.

  6. Josefina

    Men paula. Har du skrivit hela inlägget själv? Isåfall ser det ut som journalistik vore nåt för dig! Jag gillade intervjun och hur texten är formulerad 🙂

  7. Hanna

    Vilken fin historia, och vad fint att hon fick den hjälp hon behövde. Jag tog mig in till psykakuten en natt på grund av självmordstankar och panikångest, men jag blev bemött av exakt den klämchecka kommentaren en inte vill höra, ”du vill ju inte ta ditt liv egentligen Hanna, du vill ju leva, det kommer bli bra det här” och sen skickade de hem mig. Aldrig blivit så illa bemött någonsin. Fick inte psykisk hjälp men tog mig ur det av närståendes stöd ändå, går till privatpsykolog nu och har inte haft en självmordstanke på snart ett år.

Visa alla 18 kommentarer
din röst blir hörd

”Dagen efter mammas tredje självmordsförsök blev jag våldtagen”

Jag ser Adel stå med ryggen mot mig när jag kommer in på cafét där vi ska mötas. Han vänder sig om när han hör att klockorna i dörren slår. Jag möts av ett varmt leende, av vänliga ögon och får en kram.

Hej–  Vad har du varit med om tänker jag.

”Om jag hade fått ett val så hade jag valt att inte vara gay”. 

PC140437

Vi dividerar om vem utav oss som ska bjuda på frukosten och Adel vinner. ”Det ligger i min natur”. Vi sätter oss ned vid ett fönster längs med fönstret och ser ut över ett grått och vått torg. Utanför passerar människor som är på väg till skola och arbete. Runt omkring oss finns det elände och orättvisor men vi lär oss att förhålla oss till dom, för that´s life inte sant?

Det Adel ska berätta för mig är om en våldtäkt som ägde rum en dag efter sin mors självmordsförsök. Och det är inte det första försöket, utan det tredje.

Adel är uppvuxen i Malmö med sin mamma, pappa och två syskon. Han är det mellersta barnet och de har ursprung från Libanon. När Adel var två år gammal försökte hans mamma ta sitt liv genom att svälja en massa tabletter. Ännu en gång i tonåren. Adel har känt att han varit tvungen att ta en vuxenroll tidigt i livet framför allt för hans lillasysters skull. Det var vissa dagar som mamman inte orkade lämna henne på förskolan, då gjorde Adel det.

Hur påverkar det en person? Hur utvecklas man när man känner att det inte är någon som tar hand om en? Varför hjälpte inte samhället till, varför reagerade inte skolan och förskolan? Mina frågor var många, men vi tog en i taget.

Adel flyr från Malmö till Stockholm för att komma bort. I Stockholm träffar han sin allra första pojkvän och livet går ut på att ha det roligt och festa. ”Om jag hade fått välja så hade jag inte valt att vara gay. Jag vill inte betala för ett barn och det hade känts lättare att i alla fall vara bi. Jag höll liksom aldrig hand med min kille offentligt och jag kände mig aldrig riktigt bekväm i det sexuella heller. Ska jag ligga med en kille? For real? Sådana frågor ställe jag mig själv ofta säger Adel”.

Kärleken tog slut och vi pratar om samhället- vi lever i en tuff värld allesammans där vi alla brottas med vår egna kamp. Att sätta ett barn i världen bidrar till att även barnet kommer ta del av vårt samhälle. Adel känner att han har blivit utsatt för så mycket skit, och aldrig fått hjälp och jag kände mig genuint ledsen när han sa att ”jag vill inte utsätta mitt barn för samhället. Jag lever redan i en kamp, och den kampen vill jag bespara mitt barn”.

”Jag hade en dålig magkänsla om att mamma hade tagit sitt liv”.

Det ligger i vår natur att fly vilket Adel gjorde när trycket i Stockholm blev för mycket efter uppbrottet med pojkvännen. Tillbaka i Malmö där allt började. Tillbaka till lägenheten där mamman bor. ”Jag hade en konstig magkänsla när mamma nästan pushade mig till att gå ut”. Att hitta sin mamma livlös är nog en av allas mardröm. Vår mardröm blev Adels sanning när hans mamma för tredje gången försökte ta sitt liv medan Adel satt i rummet bredvid.

”Först blev jag så arg. Jag ville inte ringa ambulansen. Skulle ett liv utan mammas tunga depression bli bättre? Jag orkade inte ta hand om henne mer. Orkade inte oroa mig för att hitta henne död. Dö då tänkte jag för en kort stund men sen kom hjärnan tillbaka och jag ringde polisen” säger Adel.

PC140422 PC140424

Är du arg på din mamma?

Nej jag är inte arg. Jag är bästa kompis med min mamma. Vi är starka tillsammans för jag har vart där nere också. Alla har en bild av hur en mamma ska vara men min mamma orkade inte. Och det är okej för hon är människa precis som dig och mig.

Jag har också varit skit. Festat för mycket, tagit droger och förstört. Skillnaden mellan mig och mamma är att jag enbart förstör för mig själv. ALDRIG någon annan.

”Jag visste inte om dom var en eller två. Jag visste inte om jag var vaken. Det enda jag kunde få ur mig när jag vaknade och han frågade om jag ville ha ett glas vatten var- Dude you raped me”.

Dagen efter mammans självmordsförsök bjuder den engelsk talade killen hem Adel på en drink efter att ha pratat dagligen på appen ”Grinder”. Det är väl normalt tänkte Adel och när han kom fanns även fyra andra i lägenheten. Festen fortlöper och de dricks alkohol. ”Efter en drink började jag känna mig konstig. Inte så att jag blev kåt utan mer varm och stickig. Det stack i hela min kropp och jag försvann in till en annan värld samtidigt som jag minns att jag satt i djupa diskussioner med killarna på festen.” Den engelsktalande killen för Adel in i sovrummet tillsammans med en annan kille.

Minns ni att Adel inte kände sig bekväm i sin sexualitet? Att han inte ens ville hålla sin pojkvän i handen i det offentliga. Den natten fick Adel inte bestämma över sin kropp. Han var oförmögen till att säga ”stopp min kropp”. Under en hel natt blev han våldtagen av två killar. En kille som han trodde att han kanske skulle börja dejta och hans kompis. Adel blödde där bak i flera veckor.

”Vill du ha lite vatten?”. Frågade den engelsk talande mannen till Adel när han vaknade upp nästkommande morgon. ”Så att du kan droga mig igen? You fucking raped me dude”. Traumatiserat sprang Adel ut. Han visste inte vems kläder han hade på sig men han stannade inte. Adel sprang och försökte få hjälp av omgivningen. Han försökte stanna bilar, bankade men ingen öppnade. De bara åkte iväg. Till slut stannade en taxibil. ”Vad är det som har hänt” frågade taxichauffören medan de startade bilen. ”Jag har blivit våldtagen” svarade Adel.  Chaffören verkade onaturligt intresserad och frågade om specifika detaljer. Då hoppade Adel av bilen. I farten och skadade sin redan skadade kropp ännu mer.

När polisen kom åkte de tillsammans till sjukhuset. Följden av våldtäkten var psykos och att han slog sönder lägenheten.

PC140432

”En gång var jag nära att träffa min förövare. Vi hade pratat vanligt och jag försökte intala mig själv att det inte var så illa som jag trodde. Mina vänner frågade mig trots allt om jag hade tagit droger eller inte.”  

Livet är illa tvunget att fortsätta efter tragedier. Likaså Adels liv. Han började blogga och kände ett enormt stöd där. I bloggen fick Adel ventilera. ”Livet kan inte stanna bara för att dom gjorde mig illa”.

PC140430

Vad skulle du ge för råd för andra som blir våldtagna?

-Hitta en trygg miljö där du känner dig trygg. Där kan du berätta.

-Ring polisen DIREKT! Och Polisanmäl.

-Uppsök sjukhuset så fort du kan. Gärna direkt efter våldtäkten om det går. På sjukhuset gör de en hälsokontroll som kallas för ”Rape-kit”

-Var beredd på att du kan bli besviken på din omgivning. Att de inte ger det stöd du faktiskt behöver.

-Fokusera på det du mår bra av

-Tappa inte bort dig själv, då vinner förövaren som redan gjort dig illa

 

Jag ser på Adel. Vi sitter längst med fönstret på ett café intill ett grått och blött torg. Adel tittar på torget och jag tittar på honom. Han är inte grå och blöt. Det lyser om Adel. Det pratas lite om våldtäkter hos män. Genom Adels historia önskar vi att ni vågar berätta. Att ni ska känna att ni inte är ensamma och att det inte är ert fel!

Adel kommer aldrig att låta sina våldtäktsmän ta över hans liv. De tog hans själ en natt, och det räckte.

Vill ni läsa mer om Adel så kan ni följa hans blogg. Den hittar du HÄR.

PC140440
För att komma i kontakt med jourhjälp:

Kvinnofridslinjen: 020-505050

Vårdguiden: 1177

Kris- och traumacentrum

21 Kommentarer

  1. frida

    Paula och Adel, det ni gör är så himla viktigt! Ni är förebilder som visar att man måste prata om det som är tufft så det någon gång kan bli förändring.

    Och enorma styrkekramar till dig Adel, för allt du varit med om. Ingen vill se sin mamma ta självmord. ingen vill bli våldtagen. Jag kan inte ens föreställa mig smärtan. Hoppas du får stöd av nära å kära idag!

  2. L

    Berättelsen är gripande. Men du Paula söndrar den med ditt amatörmässiga skrivande. Triviala försök till målande, grammatiken, uppbyggnaden… Folk är så lättköpta så fort någon gör små klumpiga försök till att skriva likt Beijer. För att inte nämna bilderna på maten. Vad ger de? Vad ger du Paula? Varför behövs du i denna berättelse? Är du den optimala intervjuaren? Hela texten andas bara ansträngdhet och får dig att framstå tom, skenhelig. Men det lär du nog märka av om du försöker nå längre än dina bloggläsare.

    1. Adel Fakih

      Du är ju fullkomligt efterbliven om du fokuserar på grammatike.n istället för själva historian, här öppnar jag mig med paulas stöd för att FÖRSÖKA göra skillnade, Det är på gund av människor som dig som vår värld ser ut som den gör

      1. L

        Snälla Adel, min tanke var ju att din historia förtjänar bättre! Tycker inte den kom till sin rätta pga Paula.
        Väldigt okänsligt att kalla mig efterbliven då jag verkligen är det (om än lindrigt). Har jag inte rätt att delta i diskussioner i samhället för det?
        Paula, vill du föra fram min historia? Är så trött på att höra när efterbliven används som kränkande slagord.

        1. Malin

          L – jag blir så jäkla ledsen över att du känner att du måste trycka ner Paula genom dina klagomål. Alla har rätt att ha en åsikt, absolut, men de flesta får lära sig redan som barn att har man inget snällt att säga så säger man ingenting alls och SPECIELLT INTE när det handlar sådana tragiska händeleser. Och om du nu är efterbliven så som du säger så är det fortfarande ingen ursäkt, sök hjälp istället.
          Paula – så jäkla fint av dig ❤️ Och du skriver otroligt fint och gripande! Du är riktigt duktig!
          Adel – din historia gör mig så ont och jag vill bara säga att du är helt fantastik och jag hoppas av hela mitt hjärta att du upplevt tillräckligt med ondska och elände. ❤️❤️❤️

    2. Anilorak

      Vad spelar det för roll hur Paulas skrivande är? Det viktiga är historien, att en person som varit med om något så hemskt faktiskt vågar öppna upp sig för att hjälpa andra. Det är oerhört modigt. All eloge till Adel som vågade berätta, du är en hjälte! Och Paula som startade detta, du är också en hjälte! Heja er båda, ni är grymma båda två! (Och för övrigt gillade jag Paulas skrivande, väldigt personligt och lätt att ta åt sig av =) )

      1. Adel Fakih

        Paula tog verkligen sin tid för att träffa mig, tycker det är extremt fult hur hon blir kränkt för lite stavfel, här försöker hon göra något bra liksom, HERREGUD -SÄGER JAG BARA!!!! Kolla nu gick fokuset bort från själva inlägget för att jag försvarar mig och Paula, blir besviken på mänskligheten../

    3. Sofia

      Oj ”L” vad jag inte håller med dig. Känns mer befriande att läsa Paulas ”version” som inte är ett dugg ansträngd, mer tillgänglig för alla att läsa. Paula tar upp något otroligt viktigt. Att ett par bilder på omgivningen de sitter i skulle störa texten är ju inte sant, och det är väldigt vanligt att man bryter med något sådant. Proffsigt inlägg!

  3. Razha

    Gripande historia, som andra påpekar va duktig du är paula. Jag ville verkligen läsa klart och jag är en av de som har svårt med läsningen. Jag ville verkligen läsa mer och mer det var verkligen som en reportage på en stor och maffig tidning WOW säger jag bara! Heja dig finaste paula som låter andra ta plats i din fina blogg ❤️ Och heja dig Adel jag har tänkt påhonom flera gånger idag. Stark kille 👌🏼 Jag har själv haft en otrolig kämpig barndom/ungdom pga mina föräldrar, Jag känner att det är alldelles för lite snack om det, oftast hör man bara ”problembarn” inte så ofta om de fantastiska maskrosbarnen ❤️

  4. S

    Hemsk men väldigt viktig historia! Väldigt imponerad av adel som orkar dela med sig. Och Paula- du skriver så himla fint, som en journalist, och lilsom så att lan VILL läsa vidare om du förstår. Och vilket fint intiativ av dig!!

  5. Jennifer

    All styrka till Adel 💕
    Och shit Paula. I den hör texten visar du verkligen att du kan skriva! Har alltid tyckt du formulerar dig bra. Men i denna text hade du riktig inlevelse. Satsa på mer sådant i framtiden !

  6. Cissi

    Så vidrigt att det bara finns kvinnofridsnummer och mottagning för våldtagna kvinnor. Hatar, hatar, hatar djupt alla feminister som aldrig lyfter mäns utsatthet. Män och kvinnor har precis lika många problem och inget är värt mer än det andra. Kolla bara vad sjukt att du lyfter en mans upplevelser och avslutar med ett nummer som är ämnat enbart för kvinnor. Så himla sorgligt ;(

    1. Hanna

      Feminister? Då får du nog ta och läsa vad feminism står för och inte blanda det med radikalfeminism. Feminism står för att kvinnor ska ha samma rätt som män och inte att ställa sig över dem. Det är synd att folk i dagens samhälle, särskilt kvinnor, inte är för jämställdhet och tror att den enda grenen inom feminism är radikalfeminism.

      1. Cissi

        Jag vet mycket väl vad feminism står för och jag är militant motståndare. Tycker der är så äckligt att säga att kvinnor ska ha samma rättigheter som män, som om man tar för givet att män har så fantastiska rättigheter och har det såå bra i samhället. Det är fel. Båda kön ska lyftas då båda har problem, kvinnor har det knappast sämre än män.

    2. M

      Till kvinnofridslinjen kan någon som blivit utsatt för hot och våld ringa. Man som kvinna. Även närstående till offer kan ringa och få stöd.

    3. Kattis

      Har ni antifeminister fixat något mansfridsnummer då? Eller en mottagning för våldtagna män? Eller varför ligger det på feministerna..? Alla kan väl göra något. Engagera dig du istället för att spotta på en grupp människor som engagerar sig i något du inte tycker är värt att engagera sig i.

    4. Missmartini

      Om männen vill ha ett mansfridsnummer kan väl männen starta det själva?! Varför ska kvinnor alltid fixa allt för män?

  7. Jennifer

    All styrka till dig Adel!

    Paula, superbra initiativ att du börjar dela din blogg på detta sätt!! En feedbackpunkt bara, det var lite svårt ibland att veta när det var Adel som berättade och när du berättade/skrev din tanke. Nästa artikel får du gärna hålla dig till antingen personens berättelse eller din vinkel, alternativt att du skriver två delar. Men oavsett feedback så var det ett grymt inlägg!

  8. Sofie Brorsson

    Tack ❤️ Tack för att du väljer att skriva om detta Paula, och tack Adel för att han berättar. Jag hoppas att fler vågar berätta.

Visa alla 21 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com