Dagens fråga
Dagens fråga

Dags för diskussion

Jag ser att både Hugo och Lady Dahmer har publicerat en artikel dom båda har medverkat i. Frågan löd: ”Skulle du klä din son i rosa”. Det första jag vill poängtera är att det är okej att tycka och tänka olika. Vi formas till den individ vi är av erfarenheter, uppväxt, moral, grupptryck om många fler aspekter. Jag personligen skulle inte ha några problem med att sätta på min son ett par lila mjukisbyxor. Låt säga att vi nu kommer att få en dotter, alla hennes kläder skulle jag spara till nästa barn. Och om det nu skulle bli en pojke skulle jag inte tveka en sekund på att klä honom i rosa boddys. Även på dagis skulle jag klä min son med alla möjliga färger. Jag tror inte att barn är medvetna om blått och rosa på dagis, jag tror att det är föräldrarna som skulle snegla med ett snett öga och ifrågasätta mig som förälder om min son bar en rosa tröja. Jag håller med Hugo om att göra allt i sin makt för att göra sitt barn lycklig. Jag vill inte utsätta mitt barn för mobbning eller utanförskap. I en äldre ålder komma barnet kunna utrycka sina egna känslor och då kommer jag stötta honom/henne till det barnet står för och vem den vill vara. Vill hon/han bli en punkare så får det bli så och så vidare.

Jag och Hugo kommer i första hand att uppfostra vårt barn. Men det kommer finnas fler vuxnas åsikter som kommer att bli involverade i barnets resa inför att skaffa sig en uppfattningar om olika saker. Våra familjer kommer påverka, dagis pedagoger, skolfröknar, kompisar, kompisars föräldrar med mera.

Dagens normer säger att rosa är en flickfärg och blå är en pojkfärg. Jag själv älskar båda färgerna och har kläder i båda. Men i just barns kläder är dom här färgerna könsrelaterade, och det är vi själva som satt upp dom här reglerna. Under spädbarnsperioden kan min son absolut få bära rosa kläder, även under dagisperioden men kanske en mer diskret nyans och helst inte med en ponnyhäst på. I skolan däremot, om min son inte själv vill bära rosa kommer jag definitivt att undvika det med motivering att jag vet hur barn i en lite högre ålder faktiskt kan mobba varandra, Min lilla älsklingslillebror kan komma hem och säga att han vill gå på diet, bara för att någon i skolan sagt till honom att han är lite rund. Lucas är lite gosigt mullig men det är något som han kommer springa av sig. Jag var också rund ett tag när jag var liten men det försvinner. Tillbaka till ämnet, Lucas är bara sex år och redan i den åldern har barnen lärt sig vad som är ”rätt” och ”fel”. Kalla mig feg eller vad ni vill, jag vägrar utsätta mitt barn för att känna sig retad eller utskrattad för att hans föräldrar sätter på honom femenima kläder. Jag säger inte att jag kommer hetsa sonen till att bli matcho och bara bära kläder med bilar men jag kommer att anpassa mig efter samhällets normer. Jag tycker att det är viktigare att lägga fokus på att få barnet att känna sig accepterad hemma hur hon eller han än vill vara än att visa vart man står i form av hur man klär sitt barn i skolan. Vill min son bli transvestit i en högre ålder och vilja klä sig i kjol och klackskor finns det ingen som kommer att stötta honom lika mycket som jag, men det beslutet tänker jag låta honom ta. Inte jag.

Jag respekterar Lady Dahmers åsikter, likaväl som att jag tror att hon respekterar andras. Vi människor kan inte dra jämt i varje debattämne men jag tvivlar inte en sekund på att hon inte gör sitt bästa i mammarollen. Hugos åsikter respekterar jag också. Han ser skillnad på det kvinnliga och det manliga. Hugo är inte extrem i sina åsikter, jag tror att han tänker som många andra. ”Vi föräldrar” valde att jämföra dag och natts åsikter i frågan ”Skulle du klä din son i rosa”. Meningen var att få reaktioner från både för och emot sidorna och det tror jag att dom kommer lyckas med.

Jag bollar nu över frågan till er, hur ställer ni er i frågan ”Skulle du klä din son i rosa”?

86 Kommentarer

  1. Sarah

    Jag har en son på 2½ år och det bästa han vet är hello kitty och bilar (cars) så antingen ska han ha svarta eller röda kläder med blixten på eller rosa eller vita kläder med hello kitty. Detta är inget jag tvingat på honom utan han har sett andra barn, vänner och bekanta och anamat det. Även om jag personligen tycker att blått är mer en pojk färg och att han ibland kan se ut som en liten tjej i sina hello kitty tröjor så skulle jag aldrig försöka ta de ifrån honom utan jag accepterar att det är det han tycker är fint. Han är två år, tillräckligt gammal för att ha en vilja men alldeles för ung för att förstå innebörden av det. Barn ska få vara barn och jag tycker det är helt fel att försöka göra dom till något de inte är. Eller att redan som små små barn göra en tydlig skillnad på tjejer och killar. Varför ska de vara olika pga kön? Det är bara en färg och ett figur. Inget märkvärdigt.. 🙂

  2. Anna

    Min son är ett ar och han bär ofta rosa kläder. Bade jag och min man tycker inte alls att det är konstigt, utan det är helt enkelt en fin färg som han passar bra i. Jag vill inte klä min son i dessa fula dassiga färger som är för pojkar, utan jag försöker alltid leta fram nagot fint och glatt.

    Rosa är ju bara en färg, precis som blatt, grönt och gult. Det är inte värre än sa.

    Tycker även att det är väldigt konstigt när man säger att barnen kan bli mobbat. Borde man inte istället försöka göra nagot MOT mobbing genom att klä sitt barn i rosa? Att visa att det faktiskt är ok att se ut precis hur som helst. När man försöker förhindra mobbing genom att anpassa sig till samhällets normer da har man fatt det lite om bakfoten.

  3. Hannele

    Jag ser också i det hära att jag klär mina barn i dom färger jag tycker är fina eller ja jag gjorde det i alla fall..nu är mina barn så stora att dom är inne vad dom vill ha på sig o inte.
    Jag tänker inte tvinga mina barn till att använda tex rosa om dom inte vill..det är upp till dom helt enkelt!

    Men förut så när dom var lite mindre så hade dom all möjliga färger som lila, rosa, blått, svart, vitt osv.

    Nu för tiden är det ju bara apor och bilar som räknas att använda och jag tror att mina barn vet om att det är lugnt att använda vilka färger som helst eller motiv.
    Men det finns en sak jag går lite emot är att jag kommer inte lära mina barn att klä sig i klänningar för att det är tjejigt men skulle dom vilja ha det på sig..så fine för mig men inget som jag skulle bara woow..nu köper jag denna fina klänning till mina pojkar, om du förstår vad jag menar 🙂
    Dom är barn, inget mer..tror inte att mina barn kommer bli bögar bara för att jag målar deras naglar för rolgihetens skull eller för att jag sätter kanske på en rosa t-shirt med en bil på eller en häst på 🙂

    Men om sagt mina barn väljer sina egna motiv och kläder nu för tiden och det är bara för mig att acceptera som det är 🙂

  4. Frida

    Jag ser det som såhär.. Jag klär min son i kläder jag tycker är fina och bryr mig inte om färger (mer än i den bemärkelsen att det gärna får vara färgglada kläder), sen är jag personligen inget stort fan av rosa så det har det helt naturligt blivit lite av i hans garderob (såväl som i min egen). När han blir gammal nog att kunna välja kläder själv kommer han få styra mer och vill han då ha rosa kläder ska han såklart få ha det. Man behöver ju inte göra det till en större grej än vad det är liksom.

  5. Random preggo

    Tycker du verkar bra mycket smartare och djupare i ditt tänk än Hugo, Paula.

    Jag kommer absolut klä mina barn i alla färger och mönster, det enda jag inte kommer ha är våldsmönster och hello kitty, Gillar inget av det. Tänker inte begränsa mina barn på något sätt vad det gäller könsroller.

  6. Julia

    Jag hade velat ge mitt barn tillgång till alla färger. Inte bara den mörkare färgskalan. Oavsett om jag får en son eller dotter längre fram i tiden så vill jag att de ska bli starka nog att förstå att det handlar inte om vilken färg man har på tröjan. Blev själv utfryst och ignorerad i 6 år men tack vare att jag hade mina föräldrars fulla stöd så gjorde det mig inte lika mycket att barnen i skolan inte ville umgås med mig. Jag hade annat, friidrott, innebandy och musikkurser där jag träffade andra vänner. Idag är jag så mycket starkare och vågar stå för mina åsikter, även om inte alla håller med, medan många av de ”populära” inte vågar stå för någonting eftersom att de kan förlora sin status, jag har mindre att förlora.

  7. Emelie

    Faktum är att jag klär min 2-åring i rosa, ochalla andra färger. Dock ej i klänning ooch tunika som Lady D. Sonen är supergrabbig, och mår antagligen bara bra av att bli behandlad lite mjukare av sin omgivning. För ja det finns studier som visar att man behandlar flickor och pojkar olika..

  8. Rebecka

    Alla ni som säger att det är skilland på tjejer och killar: Ja, helt sant. FÖR ATT NI SKAPAR OCH UPPRÄTTHÅLLER SKILLNAD.
    Sluta uppfostra och klä barn efter kön. Rosa till alla! Blått till alla!

  9. Lina

    Ge lucas en kram fran mig, barn kan vara sa elaka. Sotare pojke finns ju inte. Visa honom bilder pa hugo som barn och lite mullig sa kanske han slutar lyssna pa dom andra, barn ska vara goa och mjuka, theres more to lovee!

  10. Magdalena

    Nej, jag skulle inte klä min son i rosa. Jag tycker att det har gått för långt med genustramset nu. Det finns en ANLEDNING till att män och kvinnor ska vara olika – och det kan man tycka vare sig man tror att Gud eller Evolutionen har skapat oss som vi är.

    Det har i alla tider funnits olika ideal för hur män och kvinnor ska vara, och med dessa ideal har det även följt med kläder, mönster, arbetsuppgifter, intressen, sätt att bete sig, o.s.v.. Detta är nödvändigt, för att vi ska känna oss själva som det kön vi är, och längta efter en union med en person av MOTSATT kön.

    En person som har MOTSATTA intressen, arbetsuppgifter, kläder, frisyr, färger o.s.v.. Om vi alla var precis lika, så skulle vi ju inte kunna tända på varandra. Och då skulle mänskligheten dö ut!

  11. Lina

    Jag har inga barn men jag skulle inte klä min son i rosa(möjligtvisom det var nån pojkig figur på) för att jag är så mesig och är som alla andra. Hade jag t.ex fått en flicka skulle jag köppt alla gulliga gråa, rosa, bruna, vita, lila klänningar, bodys, strumpbyxor jag hittade. Samma om det var en son, fast( inte i klänning) i grå, blå, grön, brun, vit osv. Men jag skulle inte bry mig om sk. pojk-och flick saker. Min son skulle gärna få leka med både dockor och dockvagnar och min dotter skulle, om hon ville, leka med traktorer och bilar osv. Min dotter skulle ha långt hår och min son kort när hon/han blir äldre. Fast såklart, om min t.ex son absolut vilja ha de där randiga byxorna i rosa, röd, blå, lila, grön, gul te.x. så skulle han självklart få det men jag vill att det ska synas om det är en flicka eller pojke.

    Ps. jag accepterar och respekterar hur andra väljer att klä sina barn. Det är ju trots allt bara en färg 🙂

  12. Frida

    Jag tycker att man till en början ska klä barnet som man själv tycker. När barnet sedan blir större och kan bestämma själv ska man lyssna på det. Jag tycker att man ska ha kläder efter vad man trivs med och jag anser att man ska acceptera barnets vilja så långt det går.
    När det kommer till mobbning ska skolan arbeta för att motverka detta, oavsett vad, och ingen ska behöva byta stil för att bli accepterad. Om jag hade ett barn som en dag kom hem och sa att den har blivit mobbad pga sin tröja tex och vilja byta sin stil så tror jag inte det är så bra att som förälder gå och köpa ”rätt” kläder. Alla har rätt till att ha de kläderna man vill och ingen ska säga att man är fel. Så länge man känner sig bekväm är det inte fel.

  13. Lisa

    Jag skulle inte klä min son i rosa. Det handlar inte om alla könsnormer men det är någonting som jag inte riktigt vill bara för att jag tycker är rosa är en färg som flickor har. Men den här diskussionen är egentligen himla svår att komma ifrån. När jag var liten var jag en pojkflicka och min garderob bestod mestadels av blåa kläder för att min mamma tyckte att det var fint och jag trivdes tydligen väldans gott i det också. Däremot kom det fram många människor [som min mamma har berättat förstås] och sade ’vilken fantastisk liten söt pojke du har’ fast det var jag ju inte.

    En liten pojke som bor i närheten av mig är sex år och hans älsklingsfärg är lila och grön. Jag ser honom alltid i lila chinos och en grönlila luvtröja och han är helt strålande söt! Men alla har olika smak såklart men just rosa är en besvärlig fråga.

  14. Tess

    Mitt barn är en pojke och han är snart 2,5 år. Han har kläder i alla möjliga färger för man får inte glömma att det finns mycket mer än blått och rosa 🙂 Han älskar Hello Kitty och katter i allmänhet så han har en del kläder och leksaker med det. Det har han själv fått välja. Vad skadar det med en ponny på en killes kläder? Jag vill hellre ifrågasätta varför man tycker det är ok med döskallar på pojkars kläder. Vad tycker du om det? Det är en smaksak ju, men många verkar tycka att det är ”tufft” medan jag tycker det är osmakligt. Skulle mitt barn välja något med döskallar på någon gång så får han förstås göra det, men hittills har det inte hänt. När han får välja fritt bland kläder så blir det ofta ljusa färger. Det behöver inte vara feminint för att det är färg. Tyvärr har många klädaffärer just det konceptet… att ljusa färgglada kläder har spets, volang, ryschpysch o.s.v. men om man kollar så hittar man ibland kläder som bara har färg och inget av det övriga.

    Att barn retar de som inte följer ”könsmallen” handlar ofta om att de från vuxna har lärt sig att pojkar gör si och inte så och flickor gör så och inte si. Så om vuxna kunde sluta vara så rädda och låta barn vara barn istället så tror jag att öppenheten skulle öka. Det skulle inte skada iaf 🙂 Undrar varför vuxna är rädda för att folk ska se ”fel” kön på deras barn (angående kommentarer om att färgerna är till för att könsbestämma)? Vad gör det om en 1-årig kille blir kallad tjej liksom? Härligt att du är så öppen för denna debatt och inte fördömer som så många andra! Men angående att anpassa sig efter normer… har du ”anpassat” dig? Jag själv mådde otroligt dåligt när jag försökte anpassa mig och passa in. När jag slutade och bara blev mig själv så mådde jag otroligt mycket bättre även om det innebar att folk kanske tyckte att jag var konstig.

  15. Lady Dahmer | Postpatriarkal Feministfitta

    Varför är det viktigt att framställa män och kvinnor som olika, eller ännu hellre, som varandras motsatser? Varför är det så viktigt att upprätthålla den här föreställningen om två sorters människor, olika inte bara till det ytliga kroppsliga utan även så fundamentalt skilda från varandra mentalt, intellektuellt och biologiskt? Män är hårda och tuffa och kvinnor är mjuka och svaga. Män knullar och kvinnor älskar. osv

    Det här konstanta tjatet om våra olikheter skapar klyftor. Man separerar människor i två grupper; män och kvinnor. För evigt åtskilda. Män är från Mars och kvinnor är från Venus. Två arter.

    Vilket jävla trams egentligen.

    Människor är olika. Individer är olika. Varför inte tala om det vi har gemensamt istället? Om våra likheter? Det är större skillnader inom könen än mellan dem. Större variationer inom könen än mellan dem. Varför fokusera på den där lilla promillen som egentligen inte säger nånting om vad för slags människor, personer, vi egentligen är?

  16. Lita

    Rosa är en prinsessfärg och jag skulle aldrig ha den i mitt hem eller på mig själv. . Min sambo får absolut inte ha rosa det blir för oattraktivt och det är en känsla man inte kan bestämma över . Skulle heller inte klä min son i rosa för det har en känsla i sig som inte går att bara ta bort. Killar och tjejer är olika , tack gode Gud för det. Vi är jämställda i hemmet absolut men ja vill inte att han ska ha rosa för det.

  17. Terese

    Jag hatar rosa så skulle aldrig klä vare sig min framtida son eller dotter i denna horribla färg (älskar dessutom att boysa med diverse fordon i skogen. Oh no kanske murrin växer ihop nu???!?!?! OBS! Ironi) Hatar även typiska killkläder med tryck av spiderman eller dyl. Usch.
    Jag kommer att klä mina framtida barn som BARN. De kommer ha tillgång till alla regnbågens färger och alla möjliga leksaker (dock totalförbud för vapen, varför ska man leka att man dödar folk? makes no sense). 100 valmöjligheter istället för två! Förstår inte vad folk anser vara så fel med det?
    Tycker förövrigt också att du ska spana in lady dahmers blogg, det var inne hos henne mitt intresse för både genus och feminism startade. Otrolig människa som skriver på ett roligt och pedagogiskt sätt!

  18. Elvira

    Du skriver transsexuell men jag tror du menar transvestit. En transsexuell vill byta kön medan en transvestit bara vill klä sig i det motsatta könets typiska yttre attribut.

  19. melisa

    Hej!

    Min sambo har en son på fyra år, han älskar rosa och allt ska vara rosa tycker han, förutom kläder. För då säger han själv att den tröjan är för flickor, inget han lärt sig hemma utan dessa normer finns faktiskt redan på dagis.. så att du bara blir ledveten om hur medvetna barn faktiskt är. Det som samhället framför är det barnen lever efter och även det som finns på dagisen..
    Tänk utifrån hur vuxnas samhälle är, lite så funkar allt på dagis också.. flickor leker snällt medan pojkar leker ”hårt” .. TYVÄRR

  20. Maria

    Ni som säger att tjejer och killar är olika… Måste det betyda att killar ska ha blått och tjejer rosa? Jag tycker de flesta killar/män passar väldigt bra i tex rosa tröja eller en lilla skjorta. De är faktiskt bara färger.

  21. Emma

    Min som är 2,5 och jag klär honom i blått, rosa, grönt, lila, gult… and so on. Jag klär honom i kläder jag tycker är fina och praktiska utan hänsyn till färg.
    Ibland säger någon ”vilken söt flicka”, ibland rättar jag dem och ibland inte. Är ju inget fel med att vara tjej heller så varför fokusera på om någon säger fel könsbenämning?
    När han själv har en åsikt får han själv bestämma vad han vill ha på sig.

  22. Sarah

    Jag har inte läst alla 60 kommentarer men jag har en son på 1,5 och jag använder en rosa skjorta på honom. Jag själv anser att det spelar ingen roll. Min sambo har rosa t-shirts. Tycker killar/ män klär i rosa. Det framhäver deras färg i ansiktet 🙂 <3

  23. Isabelle

    Runt 50-talet samt innan dess var rosa en manligt kodad färg, då den som en variant på rött stod för styrka, krigiskhet, blod. Blått som sedan medeltiden enligt katolska kyrkan förknippats med jungfru Maria var kvinnlig, svadare, vek.

    Förklara hur mig hur dessa två färger som väldigt tydligt enbart är uttryck för en i vårt samhälle ganska nytt sätt att visuellt identifiera kvinnligt och manligt så otroligt tydligt kan cementera ett barns personlighet?

  24. Lisa

    Vad hände med min kommentar?

    Jag förstår att ungar fortfarande mobbar andra ungar i fel färg om folk fortfarande tycker att det är ”töntigt” med en kille i rosa, eller att ”män och kvinnor är olika” betyder att små barn skall behandlas olika.

  25. Phantomim

    Jag har länge känt att jag inte kommer att klä några av mina eventuella framtida barn i rosa för att jag tycker att det är en hemsk färg. Sedan började jag läsa om genus och förstod att anledningen till att jag hatar färgen är inte att den är ful i sig (även om vissa nyanser är hemska) utan vad den står för, för mig och samhället. När jag var yngre ville jag vara en pojke. Det är ett hemskt konstaterande. Jag är nämligen en heterosexuell ciskvinna och är inte transexuell, men i många, många år önskade jag ändå att jag var pojke. Jag klädde mig i slitstarka säckiga kläder, klippte håret kort och hade bara ett hål i ena örat.Jag spelade fotboll och innebandy, jag lekte med bilar och lego och spelade tvspel, mina favoritfärger var blått och grönt. Jag lekte också med barbies, men då skämdes jag. Redan på dagis ville jag vara prinsen och inte prinsessan i alla lekar. Min mamma var väldigt bra på att låta mig vara mig själv, utom när det var fest och högtid, då tvingades jag in i klänningar under skrik och gråt, för det var bara så det såg ut för tjejer.
    Det som gjorde mig att vilja vara pojke var alltså inte en faktisk önskan om en snopp, utan att jag ville slippa begränsningarna jag hade på mig på grund av mitt kön. Jag var alltid ifrågasatt och fick buffla mig fram för att ta det som var mitt. Jag tvingade min gympalärare att låta mig spela fotboll med killarna istället för badminton eller pingis med tjejerna. Allting var en kamp och det kändes, varje gång något blev överraskad över att jag var en tjej och ändå gjorde killsaker eller var lika bra som killarna. Även positiv överraskning var negativ, för då var jag bra TROTS att jag var tjej. För mig låg det ingenting positivt att vara tjej eller bete sig tjejigt, jag föraktade min otroligt tjejiga storasyster.

    Idag har jag anpassat mig efter mitt kön, jag har långt hår och har släppt allt vad sportande heter för att istället koncentrera mig på att sminka mig varje morgon. Och det gör mig ledsen, för jag kan aldrig gå tillbaka till den kaxiga tuffa obrutna ungjävel jag en gång var innan mina bröst gjorde det omöjligt för mig att fortsätta låtsas som om jag var en person och inte ett kön.

    Så ja, genus är så jävla nödvändigt. Ragerant out.

  26. Emma

    Jag har en liten go kille på tre månader och jag skulle aldrig klä honom i rosa då jag anser att det är en tjejfärg! Till honom blir det små tuffa kläder medan mina systerdöttrar överöser jag med rosa fluffande glitter!
    Men jag tycker det är fantastiskt att alla tycker och tänker olika! Keep going!!=)

  27. Lisa

    Jag förstår inte varför tanken ”män och kvinnor är olika” likställs med ”män och kvinnor skall behandlas och bemötas olika” eller ”män och kvinnor måste se olika ut, kvinnor måste vara rakade om benen och män får inte vara för välansade, annars blir det äckligt”. Små pojkar behandlas inte lika bra som flickor, det är bevisat. Man skäller mer på små pojkar, man talar inte med små pojkar lika mycket, man ler inte mot små pojkar lika mycket… och hur man behandlas som barn resulterar givetvis i hur man är som vuxen människa. Även om den genomsnittlige mannen har mer muskelmassa än den genomsnittliga kvinnan, betyder detta verkligen att man måste klä barnen olika när de är små?

    Diskussionen i sig tycker jag inte är speciellt intressant, men jag älskar flera av kommentarerna. Jag undrar varför barn får för sig att mobba små pojkar i rosa när folk tydligen fortfarande har åsikter om att det är ”töntigt” med rosa på killar, eller att ”en pojke är en pojke och JA det är skillnad!!!!!” Det är sådana åsikter som orsakar mobbing, inte färgerna.

  28. Johanna

    Jag håller med dig Paula! Bra skrivet!
    Men om man klär sin son i kläder som man kan tycka att både flicka och pojke kan ha så ska man ändå kunna se om det är en pojk eller flicka tycker jag.

  29. Kat

    Flavia: Jo det hade jag redan förstått, problemet var ju felanvändandet av ordet och att hen inte tog sig tid att kolla upp vad det betydde innan hen använde det. Intentioner spelar ingen roll om resultatet fortfarande är negativt, jag väntar fortfarande på att paula ska skriva om den meningen.

  30. M

    Jag personligen skulle inte klä min son i rosa färger. Inte ens som bebis. Bara för att det är ” 2000″ talet behöver man inte börja med hen tänk , och klä sina barn annorlunda mot vad man gjort innan..
    Tycker också att alla får väl själva hur man vill göra.
    Finns väl inget rätt el fel? Skulle aldrig se ner på någon som använder sig av HEN, och klär sina barn i alla olika färger.
    Men jag tycker att rosa & lila iaf är tjej färger. Känns lite töntigt att ha på killar… Skulle jag få en son i framtiden,och han själv vill klä sig i dessa färger skulle jag inte neka honom. Utan uppmuntra självklart.Men att använda sig av dessa färger bara för att det blivit en debatt av det, att försöka bevisa nåt är lite galet. Vad är det för fel med att låta killar va killar och tjejer va tjejer?

  31. Gudrun

    Om personer som möter mig och mina framtida bebisar inte kan avgöra kön på dem ser jag det som en vinst. En bebis/småbarn är inte en liten man/kvinna utan ett barn.

  32. Malin

    Varför i helvete kan man inte få göra som man själv vill? Varför ska alla lägga sig i? Är det viktigt för dessa människor att en främmande människa klär sin son i rosa? För gör man inte det så är man ju en riktigt vidrig människa och uppfostrar tydligen en mobbare.. Sköt er själva!

  33. Malin

    Jag klär min son i alla möjliga färger. Könet sitter inte i någon färg, och snoppen ramlar inte av, av lite rosa eller lila eller någon annan härlig färg. Min dotter har även hon kläder i alla färger, och det skulle aldrig komma på fråga att behandla och uppfostra dem olika pga. de olika könen.
    Jag är glad att jag inte satt mina barn i dessa samhällsfack, där ”tjejer är tjejer och killar är killar”. Den sistnämnda kommentaren sägs av folk som bara är allmänt okunniga. Man är ju bara korkad (på riktigt) om man inte tror att tjejer och killar faller i dessa stereotyper för att vi inte formar dom och placerar dom där. Som LD skriver, vi formar dom och sätter de i fack redan vid födseln.
    Jag är glad att jag sett min dotter som ett barn, att jag bejakat HENNES intressen utan att jag själv påverkat henne med vad jag blivit uppfostrad med hur en tjej ska vara. Hon är nu 4½ år, och är fruktansvärt stark, med mycket skinn på näsan, tar ingen skit, tar plats, vet vad hon vill, samtidigt som hon visar känslor. I julklapp önskar hon sig en skateboard, tågbana, en barbiehäst och guld-kläder. En tjej som vet vad hon vill. Barn ska inte söka uppmärksamhet på att få höra vad dom gör bra, om dom är duktiga osv. Dom ska vara såpass trygga i sig själva att det inte ska spela någon roll om någon berättar för dom vilken fin teckning dom målat eller liknande. Och det är föräldrars ansvar att se till att barnen blir trygga, starka individer.

  34. Felicia

    Vi klär vår son framförallt i färger! Den typiska kill-avdelningen brukar vara så blå, grå och beige. Han hade en hel del rosa när han var mindre, idag är han snart 2 och har ett par super rosa mjuka byxor och ett par rosa och gula långkallingar som han ibland har som tights. Sen har han ett rosa badlakan. 🙂 Jag skulle nog inte klä min son i Hello Kitty eller kjol (sen om han vill ha det så tänker jag låta honom bära det.) men färgen rosa behöver inte göra att ens barn ser tjejig ut.

  35. Marielle

    Hej
    Jag klär min son i rosa och alla andra färger också (svart och grått är inga färger, det är sinnestillstånd 🙂 ), medvetet väljer jag att klä honom så att det ska vara svårt att se att det är en pojke (15 månader). Hade han varit en flicka hade jag inte använt lika mycket rosa kläder.
    Tycker att LD förklarar det bra med förväntningar och bemötande, det är lite av kärnan tycker jag.

  36. bea

    Jag själv skulle inte klä min son i rosa, men jag ser absolut inte ner på de som skulle klä sina söner i rosa. Tvärtom, bara bra! Visst är väl inte dagens normer så bra, men mitt barn kommer under den tiden han inte är medveten/bryr sig om färger och kläder antagligen inte bära rosa. Varför jag inte vill de är för att jag vill klä min dotter i fluffigt och puffigt rosa och min son i coola fräsiga färger. (haha) Sedan får han bestämma själv om han tycker det är fint när han blir äldre eller inte. DÅ har han sin egna vilja och kan välja själv och då lyssnar jag självklart till den! Är han lycklig, är jag lycklig!

    Jag vet inte varför jag tycker så, men det är bara min åsikt! 🙂

  37. Flavia

    Nu gissar ju jag bara men tror att Paula menade crossdresser och inte transsexuell. Ni som får panik för att ni anser att hon skrev att man väljer att bli transsexuell kan ju tänka på det då jag inte tror att det va det hon menade 🙂

  38. Anna

    Jag förstår delsvis ditt inlägg, det här med att man inte vill att sitt eget barn ska utsättas för mobbing. Men jag tror även som många ovan mig säger, att det är så himla mycket mer som avgör om ett barn blir mobbat eller ej utöver en färg på tröjan. Jag tycker det är intressant med genusdebatten och får ärligt talat ont i magen när jag läser vad vissa skriver. VÅRT KÖN SITTER INTE I EN FÄRG. Kan folk bara släppa sina medeltida tankesätt och vara lite nytänkande. Vi lever trots allt på 2000-talet nu. Allt är inte som det var när ni var ung. Och förändring är inget farligt, utan borde speciellt i såndana perspektiv som här ses som något positivt.

    Jag lekte väldigt mycket med min lillebror som barn, väldigt mycket med barbies bland annat. Det var det vi tyckte om helt enkelt, även han. Ett annat syskon till mig, han är extremt intresserad av bakning och matlagning, kan samt både sticka och brodera. Det är helt enkelt hans intressen. Min lillasyster däremot avskyr allt som är rosa och gulligt, och har bara sk ”killkläder” på sig. Det är det hon trivs i. Jag anser och tror inte att jag eller någon av mina syskon någonsin tagit skada av detta. Utan jag är snarare glad över att jag fått chansen av mina föräldrar att utveckla MITT EGET TÄNK kring detta. (Så klart har även jag blivit formad av samhället och alla normer, men dom som är utanför hemmet) Jag har många år kvar innan jag själv skaffar barn, men jag kommer uppmuntra och uppfostra en EGEN INDIVID, som kan stå för sig själv och inte ska behöva delas in i ett fack på grund av sitt kön.

    När folk skriver ”Ja men om min son vill ha en rosa tröja så får han såklart det” Det förstår ni väl själva, att ett litet och oerfaret barn skapar sina egna tankar och värderingar utifrån dess miljö. Ett barn föds inte och tänker ”Jag vill ha rosa på mig”. Utan det är föräldrarna, samhället och media som LÄR barnet vad den ska gilla och inte. Jag brukar i princip aldrig kommentera inlägg någonstans, men kände att jag ville göra ett litet avtryck här. Jag blir lite ledsen när jag läste Hugos inlägg om detta, men ditt var intressant att läsa och betydligt mer nyanserat. kram!

  39. Mamma till tre flickor

    Rosa, blått, gult, grönt och ungefär alla regnbågens färger. Jag har tre flickor, de vackraste och finaste i världen <3

    Alla färger är okej.
    Min tonåring älskar SPYGRÖNT.
    2½ åringen ska ha rosa
    Bebisen skiter i vilket så länge det inte skaver.

    Skit i dumma debatter och andras åsikter. Kör ert egna race för ni två och BARA NI TVÅ vet vad som är rätt för ert barn.

    Paula, bara så du vet.
    Du är vackrast i världen och din mage är jättefin precis som den är <3

  40. Sanna

    Vi lever på 2010-talet
    Jag förstår att man kanske inte klär sin son i en rosa glittrig paljett tröja? Men vad anser du (och Hugo) är fel med en ”vanlig” rosa tröja??
    Ni pratar så himla mycket om att erat barn kommer bli stötta ert barn i allt & att det ska få en sån normal & bra uppväxt som möjligt, så varför ska ni få in i ert barns hjärna att blått är killar och rosa är tjej??
    Ser jag en kille i 7-års åldern med en rosa så tänker jag inte riktigt ”vill hans föräldrar att han ska bli mobbad?”
    Som sagt, mobbning sker på varje skola, och jag tror inte att det sker pågrund utav rosa tröjor!!
    HUR TÄNKER NI PAULA & HUGO?

  41. Mamman till L & L

    Min son och min dotter har alla möjliga färger och leksaker. Skulle aldrig få för mig att värdera det ena mer än det andra eller ha hjärta att säga till ditt barn att det här får du inte ha för du har fel könsorgan för det.

    Anpassar man sig till samhället upprätthåller man ju bara det hela, förstår inte riktigt varför man lägger energi på att oroa sig för vad andra tycker, Som sagt mobbning sker ändå. När jag var liten blev jag mobbad för att jag hade lockigt hår och föräldrar med udda yrken..

  42. Elisabeth

    Jag är en mamma till en 7 månaders pojke och har inte och kommer heller inte klä min son i rosa kläder. En pojke är en pojke och en tjej är en tjej, och JA det är skillnad!!!

  43. enligt O

    Båda mina söner har haft rosa perioder. Min äldste som är 7,5 föredrar nu andra färger. Helst svart, men rött, orange, blått och lila funkar också. Han får välja själv. Jag drar gränsen vid kläder med våldsamma saker på. Min yngste har just fyllt 6. Sedan var drygt ett år har han varit väldigt förtjust i allt färgglatt. Länge var det bara rosa som gällde, gärna med monster eller bilar på. Jag fick verkligen anstränga mig för att hitta bra kläder. Lyckan var när vi hittade rosa tröjor med batman och spiderman i Turkiet.

    Efter det rosa kom en lila period. Någon gång fick han en kommentar på dagis om varför han hade rosa kläder. Han sa att han tyckte det var en fin färg och det blev ingen stor grej. En gång har jag stoppat honom och det var när han ville ha en rosa tunika med hello kitty på. Det borde jag kanske inte gjort, men jag ville väl skydda honom.

    Nu i höst har han börjat i förskoleklass på en 0-9-skola. Visst oroade jag mig lite för hur hans klädsel skulle ses, men han är en cool liten kille, som vet hur han vill ha saker. Han körde alla färger som vanligt, inklusive rosa, lila, turkos och orange. För första gången fick han en kommentar om att han hade tjejkläder. Det gällde rosa regnkläder. Vi bytte ut dem, men jag pratade också om vikten av att göra som man själv vill, inte som andra säger.

    Några svartklädda veckor följde, men när det var dags att välja vinteroverall valde han en med alla färger man kan tänka sig och konstaterade att han gillade att synas och vara färgglad.

    Så vad vill jag säga? Erbjud alla möjligheter och lita på att ditt barn kan bestämma vilka färger hen gillar, precis som vi vuxna får göra.

  44. Sandra

    Jag tycker att du, Paula, är på helt rätt spår och har skrivit ett bra inlägg. Kan egentligen inte skriva annat än att jag håller med i allt Lady Dahmer skrivit i sin kommentar och tycker också att du ska läsa lite i hennes blogg. Jag har lärt mig jättemycket där!

    Men några av er andra som kommenterar här. ÅH HERREGUD. Ni måste AKUT krypa ut från er grotta.”Pojkar måste ha blått för att man ska se vilket kön det är” HAHAHA. Jag är tyvärr inte pedagogisk nog att kommentera det mer än så.

  45. M

    Förresten väljer man inte att ”bli” transsexuell. Transsexuell blir man inte heller av en viss uppfostran, utan man är född med ett fysiskt kön som inte matchar det psykiska.

  46. M

    Jag kommer absolut klä mitt barn (oavsett kön) i rosa – och alla andra färger också, såklart. Jag vill ge mitt barn en början här på jorden med tillgång till allt – alla färger och alla slags leksaker även om de går utanför könsnormerna. Ge ditt barn alla valmöjligheter istället för bara hälften (vilket man gör då man bara köper leksaker/kläder anpassade till ett visst kön). Jag vill inte begränsa mitt barn och inte stoppa in mitt barn i ett fack med förväntningar endast pga vad som finns mellan benen på barnet.

    Här är en bra artikel som visar hur flickor och pojkar omedvetet bemöts och behandlas olika i dagens Sverige på förskolor: http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/vuxnas-fordomar-fostrar-barn-in-i-konsroller
    Vill man förstärka barnets kön och därmed även de fördomar barnet bemöts av? Nej tack, jag vill inte att mitt barn ska bli begränsad av könsroller! Mitt barn ska få vara barn och inte behöva oroa sig för ”hur man ska bete sig som flicka” eller ”hur man ska bete sig som pojke”, utan bara behöva bete sig som ett barn.

  47. Emma

    Svar Raq igen: Sen kan jag ju tillägga, hade min pojke sett en rosaglittrande tröja med Törnrosa på och velat ha den så hade han så klart fått det, men jag hade inte valt den åt honom!

  48. Emma

    Svar Raq:
    Nej jag tycker absolut inte att man blir mindre man för att man bär rosa. Jag tänkte mer att jag inte skulle klä min sexåriga pojke med en rosaglittrande tröja med Törnrosa på. Men en vanlig rosa tröja hade gått finfint 🙂 (ser att det inte framgick så bra..) Jag skulle helt enkelt köpa kläder till min pojke från pojkavdelningen och kläder till min flicka från flickavdelningen 🙂

  49. Kat

    ”Vill min son bli transexuell i en högre ålder och vilja klä sig i kjol och klackskor finns det ingen som kommer att stötta honom lika mycket som jag”

    Bra och mer nyanserat inlägg än Hugos, men snälla, snälla kan du försöka läsa på om termer innan du använder dem? Det där var en fullkomligt felplacerad och irrelevant mening som skadar många människor. Ingen ”vill bli” transexuell. Du är transexuell, du föds transexuell, det är inte en vana och inte en stil så snälla sluta sprida det stigmat tack.

  50. Lady Dahmer | Postpatriarkal Feministfitta

    Paula, du har mer nyansering än Hugo och jag anar att du är på helt rätt spår. Jag vill bjuda in dig till min blogg för diskussion, reflektion och kanske lite andra perspektiv? Min kategori (hittas under headern) ”genus, feminism och normer” är full av bra inlägg och frågeställningar som jag tror att du skulle uppskatta. 🙂

    Nu till diskussionen.

    Till skillnad från vår sexualitet som vi föds med så kommer våra könsroller utifrån. Vi påverkas av en rad olika influenser och formas genom socialiseringsprocessen under vår barndom och tidiga ungdom.

    Det börjar liksom redan vid födseln; studier visar att vi svarar fortare på en flickas skrik än en pojkes, men en pojke får oftast amma mer och längre än flickor. Flickor får även mer kramar och närkontakt och jag vet att föräldrar runtom i landet protesterar; jag kramar mina söner! Och ja det gör ni säkert, men flickor får generellt MER av det. Både från sina föräldrar och sin omgivning. Att pojkar uppmuntras mer att prova nytt och att vara fysiska vet ni säkert och det börjar redan när de ska börja gå och utforska världen. (Sen så råkar män statistiskt sett ut för fler och allvarligare olyckor, kanske för att de aldrig fått höra att de ska vara försiktiga?)

    Flickor får också generellt mer uppmärksamhet för sitt yttre medans pojkar får mer för sina prestationer. Även om en komplimang i sig inte är skadlig ”Va söt du är idag!” så upprepad om och om igen regelbundet sänder det budskapet till flickorna att de är mest uppskattade för sitt yttre. Pojkar å andra sidan får ofta en massa uppmuntran för vad de kan; ”Vilken stor och stark pojke du är som kan klättra!” Föräldrar uppmuntrar generellt sina pojkar att leka tuffare, ta risker och våga medans flickor oftare får höra att de ska vara försiktiga och ta det lugnt. Och det formar oss.

    När ungarna sen blir större så kommer ju leksaker och barnprogram och vänner in. Leksaker riktar sig ganska tydligt till vardera könen; pojkar förväntas gilla (och vara) äventyrliga och aktiva leksaker medans flickor antas gilla passiva och pyssliga lekar. (och därför undviker jag att ta med Ninja till leksaksbutiker) Pojkar har t.ex inga ”dockor” utan då kallas de för ”actionfigurer”. (Ett tips är att ni faktiskt kallar era ungars actionfigurer för just dockor)

    Kläderna uppmuntrar även de olika sorters lekar. Pojkars kläder som kommer i mörka grådassiga toner och slitstarka rymliga tyger kan man kravla omkring på marken med, ramla med och klättra med. Flickors kläder i mer delikata material och ljusa pastellfärger där smuts syns på och som lättare går sönder (och även sitter tajtare och mindre bekvämt) funkar fint när man pysslar eller leker lugnare.

    Sen kommer ju omgivningen in; förväntingar och fördomar vi har kring könen och hur det påverkar vårt bemötande av varandra och då speciellt barn som är i sina formativa år.

    Här spelar även normer en stor roll för barn vill passa in och göra kön på rätt sätt. Vi är flockdjur och anpassar oss lätt till samhällets ideal. Barn kan behöva stöd att våga bryta det, våga stå emot, våga vara sig själva.

    Hur fria är ungarna att utveckla sina personligheter när allt runt om kring dem är så tydliga med vilka mallar som finns och vilka regler som gäller? Hur fria är de egentligen när de blir bestraffade när de faller utanför ramen för vad som är ok för respektive kön?

    Det är här mitt ansvar som förälder kommer in; att vara medveten om hur vi upprätthåller könsrollerna ger oss ett försprång. Genom att vara aktiv i sitt föräldraskap och motverka dessa roller så ger man iallafall ungarna en någorlunda ärlig chans att vara en individ.

    mvh
    Natashja Blomberg

  51. Jenny

    Jag skulle inte klä om jag hade haft en son i flickiga kläder med rosa, spets, rosetter mm. Absolut snygg rosa skjorta eller t-shirt. Men inte flickkläder. Dom flesta killar vill inte ha sådana kläder heller. Men om han vill ha det på sig så får han absolut det.

  52. Karro

    Jadå, det skulle jag. Både rosa och lila är favoritfärger hos min pojke. Har aldrig riktigt haft problem med det. Har någon på dagis sagt något har han sagt ifrån, sedan har de släppt det och gått vidare 🙂

  53. Andrea Gustavsson

    Självklart skulle min (framtida) son få ha rosa om han vill! Bara för att andra barn är trångsynta och taskiga, så betyder det inte att det är fel på min honom! Det är oacceptabelt för mig att andra barn skulle få ”rättighet” till att mobba min son för att han har på sig en färg som dom FLESTA tycker är en tjejfärg.

    Denna diskussion påminner om en konversation jag hade med en kille på skolgården. Jag var ca 10 år. Han berättade för mig att han tyckte om att måla tånaglarna med nagellack. När dom andra killarna såg det så skrattade dom åt honom och kallade honom bög. Och jag sa till honom precis som jag tycker idag: Personerna var idioter som retade honom.

    Jag såg ingenting konstigt med att han ville måla tånaglarna med nagellack. Det är färg på tårna och det gjorde honom glad måla dom. Jag har aldrig haft något emot homosexuella för den delen heller.

    Jag är en tjej som inte bugar inför grupptryck och det har lett till att jag blivit väldigt utsatt, men jag tycker det bara visar vilka idioter andra personer är snarare än att jag måste vara galen som vågar göra något som inte följer strömmen. Visst skulle jag kunna bli superpopulär om jag bara klappade mobbarna på axeln och höll med dom om allting. Men jag skulle bara känna mig falsk och ingen av dom personerna skulle någonsin tycka om mig för den jag verkligen är. Dom skulle bara beundra min illusion.

  54. nina

    jag är en väldigt ung tjej som inte riktigt kan sätta in mig i mammarollen än. men när jag får barn eller om jag hade fått ett barn idag hade jag klätt det i alla färger bara p.g.a att jag tycker hela grejen med att rosa är flickigt och blått killigt är extremt löjligt. det är fel att redan från bebis åldern börja lägga barn i fack och placera dom till normer som samhället har. Jag hade utan problem köpt min pojke barbie dockor och låtit honom leka med de trots att det brytter mot reglerna. sen det hära med att man inte vill utsätta sitt barn för mobbning, jag förstår självklart det men på samma gång vill jag hellre uppfostra mitt barn till att det är okej att bryta mot normer som är såhär köns disskriminerade! varför skulle inte tjejer kunna leka med bilar och killar med dockor? pojkar lär sig tycka om bilar bara för att samhället säger att så ska det vara redan från födseln. Jag hade hellre velat att mitt barn lär sig stå för sina åsikter och inte alltid vara som alla andra. sedan om han i äldre ålder trots allt finner bilar roligare eller min dotter finner dockor roligare då är det okej, då har jag iallafall gett de möjlighet till att prova på båda! / ninakinaa.blogg.se

  55. klara

    ”Nej! Killar och tjejer är olika och så är det bara! Killar är mycket starkare (mer muskelmassa) och kvinnor är mjukare (mer fettmassa). Killar är starkare och kvinnor är svagare. Det är fakta. Sen har killar och tjejer olika tänkesätt och jag tror inte det har med uppfostran att göra. Killar är mer intresserade av bilar medans tjejer är intresserade för kläder och mode. Sen finns det såklart undantag. Och rosa är en tjej färg och blå en killfärg. Sen kan det vara attityd med en rosa piké till en pojke tex. Och blått passar super på tjejer så kanske jag skulle sätta på min son en rosa skjorta nångång typ”

    Svar på denna kommentar!

    Vad grundar du detta på? Dina egna antaganden?
    Män och kvinnor har inte olika tankesätt, var har du fått det ifrån? Man kan inte ens säga att alla män tänker likadant, eller att alla kvinnor tänker likadant, och därför är det ju både konstigt och lönlöst att ens jämföra mäns och kvinnors tankesätt.
    Det kognitiva, dvs bland annat hur vi tänker, är så komplext att jag tror man ska akta sig för att säga att något är på ett visst sätt.
    Med andra ord, tankesätt har ingenting med kön att göra. Således finns det säkert män och kvinnor som har liknande tankesätt, precis som att det finns kvinnor och kvinnor som har olika tankesätt.

    Du skriver att killar är intresserade av bilar och tjejer av kläder. Det känns som en väldigt förlegad syn på genus. Jag vet hur många killar som helst som inte bryr sig om bilar, men som bryr sig desto mer om mode och att ha rätt kläder, rätt parfym och rätt märken.

    Det mest komiska i detta är att du går så långt att du sätter kön på färger. En färg är en typ av ljus. Den har inget kön överhuvudtaget. Det känns så förlegat att prata om tjejfärger och killfärger. Är det inte år 2012? Jag tror att vi aldrig kommer få ett samhälle som accepterar varje individ om folk fortsätter att envisas med att ha gamla dammiga föreställningar om vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Låt folk vara som de vill, speciellt barn, och uppmuntra dem istället!

  56. Elin

    jag tycker att du är fantastisk!
    jag själv är i din ålder o bävar inför den dag jag blir gravid.. inte för att jag inte vill ha barn, utan för att jag kommer att få ångest för att någonting kommer att gå fel, att jag kommer göra något för att förlora mitt barn eller helt enkelt att jag kanske inte kommer kunna få ett barn..

    jag tror det baseras mycket på att jag kommer från en stor släkt, varav nästan alla fått minst ett barn, o jag känner en viss ”press” att jag inte kommer att lyckas.. men att följa dig, ditt genuina o glada du gör att jag lugnar ner mig, att det kommer att gå bra o när det är min tur så är det! jag vill ju vara lycklig o ha en familj med den jag älskar..

    tack, tack för att du är ärlig o hjälper! åter igen, du är fantastisk o jag önskar dig o Hugo allt gott!

  57. J.

    Jag tycker att hela debatten bidrar till att det blir mer könsrelaterat än det redan är. När jag kommer köpa kläder till mina barn kommer jag inte tänka på färg på det viset. Jag kommer köpa kläder jag gillar, kläder som är praktiska osv. Samma när det gäller leksaker. Kommer köpa det jag märker att mitt barn vill ha. Vill min son ha dockor så får han ha det. Du går lite emot dig själv där. Du säger att du kommer följa samhällets normer.. vilket faktiskt är killar= blått och bilar tjejer= rosa, barbie. Så om din son kommer hem och vill leka med barbie säger du att du kommer att stötta honom.. men samtidigt så kommer du leda honom till att gå efter samhällets ”regler”? det går ju inte ihop eller hur. Förstår hur du menar. Att du inte kommer pracka på ditt barn rosa bara för att det inte ska vara könsrelaterat. Men se det inte så.. strunta i sånt. Ge ditt barn vad han/hon vill ha. Sedan om det går emot strömmen så står upp för honom/henne. Längre än så behöver man inte tänka tycker jag 🙂 det är vi själva som skapar debatten genom att ens påpeka att det skulle vara könsrelaterat. Barn snappar upp sånt snabbt tro mig och det är då det skapas konflikter mellan dem i skolan. Man borde lära dem att det inte finns rätt eller fel när det kommer till sånt, men att de ska få välja själv, alltså inte leda dem efter samhällets normer heller.. utan låta dem välja helt o hållet 🙂 tycker jag i alla fall.

  58. Nora

    Är 17 år och uppfattar dina argument som naiva. Bara för att du väljer att inte klä din son i rosa kläder så kommer det inte hindra mobbarna från att utsätta honom för kränkningar/trakasserier/utsatthet. Det är så jävla ok att ha på sig det man själv vill. Det du hävdar är att man ska anpassa sig till samhället. Att tänka så är som att göra sitt barn en oerhörd otjänst.

  59. Jenny

    Klokt och moget skrivet av dig! Jag håller helt med. Sist men inte minst, grattis till er! Tror ni kommer bli toppenföräldrar men mycket energi och hög moral. Det blir säkert lyckliga och väluppfostrade barn. Kramar!

  60. Sara

    Nej, skulle inte sätta på min son rosa kläder.
    Kommer inte heller klä en dotter i rosa för jag tycker inte färgen är fin!
    Helt ärligt vill jag inte få frågan om vad det är för kön på min son, jag vill att det ska synas att det är en kille. Skulle vilja att det syntes att det var en tjej om jag hade en oxå.
    Men det betyder inte att jag måste klä dom i rosa/blått med bilar/ ponnys på!

  61. Amanda

    Det är väl för att man ska se va det är för kön, det är just ljus blått som är till killar o fluffigt rosa till tjejer. Sen är väl resten av färgerna till för båda kön. Men just blå och rosa är för att se om de är en pojk eller flicka 🙂

  62. natalie

    Jag tycker att man ska blanda alla färger och mönster. Det kommer en tid och det är tidigt när barnen vill välja själva. Min dotter fick/får ha på sig alla färger, men jag kan säga att redan nu som snart 2 årig liten tjej. Så väljer hon själv och det ska bara vara klänningar och inget annat. Så redan på dagis kan barn välja själva och veta vad de tycker om och inte. Det börjar tidigare än vad man tror 🙂

  63. sandra

    jag håller med Lady dahmer i det att barn bemötts tyvärr efter hur dom klär sig. Och om jag skulle klä min son i tuffa,mörka färger så SKULLE han bli bemött som en tuff grabb, en sån man brottas och härjar med.
    och om jag klär min flicka i ljusa söta kläder med volanger kommer hon bli bemött som en prinsessa.

    Så jag skulle definitivt blanda. och inte vara så rädd heller!
    jag tycker att man ska uppfostra ett barn, en människa, och inte ett kön. och inte förbjuda saker, så som hugo vill förbjuda rosa till en pojke.

  64. Raq till Emma

    Jag blir lite nyfiken Emma, blir man mindre man om man bär rosa? Jag är fullt medveten om att män är män och kvinnor är kvinnor men snoppen ramlar ju inte av för att en man bär rosa.
    Och kvinnan är fortfarande en kvinna även om hon väljer att inte raka benen.

  65. Sofia

    Nej! Killar och tjejer är olika och så är det bara! Killar är mycket starkare (mer muskelmassa) och kvinnor är mjukare (mer fettmassa). Killar är starkare och kvinnor är svagare. Det är fakta. Sen har killar och tjejer olika tänkesätt och jag tror inte det har med uppfostran att göra. Killar är mer intresserade av bilar medans tjejer är intresserade för kläder och mode. Sen finns det såklart undantag. Och rosa är en tjej färg och blå en killfärg. Sen kan det vara attityd med en rosa piké till en pojke tex. Och blått passar super på tjejer så kanske jag skulle sätta på min son en rosa skjorta nångång typ 🙂

  66. Ida

    På förskolan så har inte barn någon uppfattning om att färger i dagens samhälle är könsrelaterade, det är föräldrarna som då tycker till om vad som är rätt och fel. Själv så kommer jag klä mitt barn i ganska neutrala färger och jag kan stå för att om jag får en pojke så kommer jag inte sätta på honom en tröja med my little ponny på, jag ser ingen anledning till det samt att det bara bjuder in andra barn/föräldrar till att vara elaka. Jag vill göra allt för att mitt barn ska få en så bra uppväxt som möjligt och tänker därför inte utsätta mitt barn för saker som kan få han/henne till att må dåligt. När barnet blir äldre och kan göra sitt eget val så kommer jag självklart stötta han/hon oavsett vad han/hon väljer att bära för kläder.

  67. Raq

    Jag är en mamma till en liten pojke på 9 månader. Och jag har börjat intressera mig för det här med genus och div. Och även om jag inte vågar klä min son i klänning eller rosa så tror jag att det är nyttigt att vara medveten. Att vara medveten på hur kläder gör att vi bemöts och annat. Inte för att man behöver gå så långt som LD (missförstå mig inte, jag älskar den kvinnan och det hon gör) men en tanke finns där någonstans.
    Tillexempel ser jag på min son redan nu att han är busig och gärna slåss. Detta gör att jag hellre klär honom i kläder som får honom att se glad och gullig ut än tuff, så han blir bemött därefter och inte får höra hur cool och fräck han är.
    Jag tycker det är viktigt att det är någon som vågar stå upp och ta fram viktiga ämnen så att vi alla får oss en tankeställare om sånt vi gör för att ”man ska” utan att egentligen tänka till.
    Sen vill jag även säga det att när LDs barn kommer upp i åldrarna så kommer dom bli mer och mer medvetna och ha egen smak. Och jag är helt övertygad om att LD inte skulle ”offra” sina barn och tvinga på dom något. Men hon har gett dom självkänsla och val att kanske våga välja vad som verkligen vill.

    Jag tror vi alla måste fråga oss varför man blir mindre man eller kvinna för att man har en viss färg?

  68. Emma

    Jadå det skulle jag. Som spädbarn och möjligtvis på dagis, men sen får det vara nog 😉
    Kvinnor är kvinnor och män är män. Vi är olika för att vi ska vara olika. Vi ska bli behandlade lika, men utseendemässigt så vill iaf jag se skillnad. Men sen bryr mig heller inte fall en kille kommer och ser ut som en tjej/har tjejfärger/smink, jag tittar lite extra och tänker att det är hans val.

Visa alla 86 kommentarer
Dagens fråga

Dagens fråga

Är dina föräldrar skilda?

Jag är ett skillsmässobarn. Jag hade inga syskon vid den tiden utan jag var ensam genom övergången att mamma och pappa gjorde slut. Båda mina föräldrar var unga när de fick mig. Mamma var 21 och pappa var 20. Dom hade varit tillsammans sen dom var 15 och planerade faktiskt mig. Jag var 6 år när pappa flyttade från mig och mamma. Jag bodde kvar med mamma men var hos pappa varannan helg.

Det dröjde inte länge fören pappa träffade sin nuvarande tjej och fick min lillasyster Natalia. Mamma levde ensam lite längre, först efter några år kom Love in i bilden. Jag tror att han flyttande in till mamma och mig när jag var 10 år. Visst var jag ledsen när min familj splittrades men jag var så liten så att en glass kunde få mig glad igen. Jag upplevde det aldrig som om pappa lämnade mig och mamma var en stjärna under min uppväxt. Jag har alltid levt närmare min mamma och är en mammagris, det är jag fortfarande. Det betyder inte att jag inte älskar min pappa av hela mitt hjärta men dom valde att det var mamma jag skulle bo med och då blev det bara så.

Jag har fått en mycket närmare relation till min pappa nu när jag har blivit äldre. Vi kan prata på ett helt annat sätt. Min pappa skulle döda för mig och ringer nästan varje dag. Han har bott ute i Gnesta sen han flyttade från Hägerstensåsen där jag och mamma bodde. Dock önskar jag att vi bodde närmare varandra. Mamma bor 5 minuter ifrån oss så dom träffar jag nästan varje dag.

Tillbaka till tiden när de faktiskt skildes. Jag fick alltid ha kompisar hemma för mamma. Mina barndomsvänner Kattis, Carro, Pickan och Sarah blev som syskonen jag aldrig fick. Jag älskar dom och de kommer alltid vara en del av min barndom och inte som vilka vänner som helst för mig.

Nu i efterhand är jag glad över att mamma och pappa separerade. Dels för att jag inte tror att de skulle få ett lyckligt liv ihop. Min mamma och pappa är alldeles för olika =) Om dom inte hade gjort slut hade jag aldrig fått två nya familjer. Mina syskon Natalia, Leon och Lucas hade inte heller funnits eftersom att Natti har en annan mamma och Lucke och Leons pappa är ju Love.

Jag har alltså inga hemska minnen från separationen. Det funkade inte för mina föräldrar men dom gjorde min uppväxt ändå till den bästa. Ni får gärna dela med er av era egna skillmässohistorier i kommentarsfältet om ni känner för det, kan vara skönt att bara skriva av sig lite om man sitter på känslor inom detta ämne.

En lite vinglig Paula på midsommarnatten =)

27 Kommentarer

  1. Julia

    Min mamma och pappa skildes för 2,5 år sedan och allt har bara börjat. Jag var då 15 år och upplevde min familj som ganska stark. Min mamma och pappa kunde inte komma överens och smutskastade varandra hit och dit. Det var och är hemskt, nu har jag lärt mig att hantera det.
    Jag blev så förvirrad och min tillvaro ställdes helt upp och ner. Inget blev som förr. Alla internskämt inom familjen fanns inte längre kvar, och att veta att vi som familj aldrig kommer att sitta runt samma bord igen och bara snacka skit eller vika oss av skratt skär i mitt hjärta. Tills skilsmässan inträffade hade jag alltid undrat med vad folk menar med att det faktiskt gör ont hjärtat. Jag fick svar på det nu. För det gjorde så ont, och det gör de fortfarande vis vissa tillfällen. Jag kan liksom ta på känslan. Fruktansvärt. Advokater, bodelningar, bodelningsförrättare m.m. blev vardag och när mamma fick brev av advokaten eller beslut från bodelningsförrättaren fick jag magknip. Hur skulle allt bli?

    Jag vet att det inte alltid är såhär jobbigt för många. Ibland är skilsmässor bra, men i mitt fall var det hemsk. En hel familj splittrades och relationer förstördes. Ingenting kommer någonsin bli som förr. Ingenting. Aldrig. Någonsin. Igen.

  2. C

    Jag var bara 2 år när mamma och pappa skildes. Så för mig har själva skilsmässan inte varit några problem, minns ju inte särskilt mycket från det. Värre blev det när pappa träffade en tjej som fick honom att börja med droger och mycket alkohol. Så från det att jag var 7 tills jag var 11 bodde pappa till och från på behandlingshem där jag fick tillbringa mina somrar när jag inte var hos mamma som var alkoholist. Nu har jag dock det väldigt bra med en kärleksfull ( nykter) mamma och en pappa som slutat med droger. tyvärr bor han över 100 mil ifrån mig så vi träffas bara någon gång per år. Men jag är van vid det så det är ingenting som är jobbigt längre. Hade det inte varit för allt jag varit med om hade jag inte varit så självständig idag, så ur det negativa kan man få fram något positivt! kram

  3. r

    Hej mina föräldrar skilde sig för precis ett år sedan, precis innan jul. Då var jag 14,5 år. I början var det hur jobbigt dom helt tyckte jag. Jag grät mig till sömns i kanske 2 månader.. usch de va hemskt! Börjar närstan gråta när jag tänker på det.. mamma och pappa är inte direkt ”kompisar” nu, dom vill inte prata med varandra och det är det som är jobbigast för mig just nu.. Men tiden läker alla sår verkar det som, jag mår bättre för varje månad som går. Mamma har hittat en ny kille nu och pappa har typ hittat en tjej så det känns väl okej.. men ändå konstigt. En sak jag är väldigt glad över är iallafall att mamma och pappa bor bara ca: 15 min gångavstånd ifrån varandra, skönt för oss barn.

    Jag tycker verkligen inte att detta var en bra eller lycklig skilsmässa, alla har lixom mått ganska dåligt av det. Men om det är någon som läser detta och som är i den situationen jag var i så ska du veta att det blir bättre! Min moster sa till mig för ett år sedan att om ett år så kommer det kännas bra/okej. De trodde jag verkligen inte då för livet var verkligen i botten. Men nu 1 år senare känns det ganska okej. Håll ut, de blir bättre!

    Kram

  4. Jaana

    Mina föräldrar separerade när jag var två år gammal. De fick mig när de var 15 resp. 16 år gamla, så de var bara barn 🙂
    Jag har haft en underbar uppväxt! Jag har världens kärleksfullaste familj och mina föräldrar är alltid där för mig. Samt så var jag så liten när det hände så jag vet inte hur det känns när föräldrarna är tillsammans.
    Men har precis som dig lite svårt att ta mig till pappa, han bor i vallentuna och det är en bra bit för mig att åka då jag bor i bredäng, så tyvärr kan jag inte hälsa på honom lika ofta som jag skulle vilja.
    Kram!

  5. felicia

    När jag var 10 år skildes mina föräldrar. Självklart blev jag ledsen, men barn går lätt vidare, i varje fall jag.
    Efter ett tag tyckte jag att det var skönt, för under hela min uppväxt är det bråken jag minns. Det var aldrig en lugn stund..

    I början saknade jag pappa, men sedan när han träffade en ny tjej förändrades allt. Han gjorde allt det som hon ville, vilket innebar att han prioriterade bort både mig och min syster.

    Idag har jag knappt någon relation alls till pappa, han har gjort mig så himla ont och låtit mig genomlida saker man aldrig ska behöva få va med om eller uppleva. Min mamma däremot hon finns alltid där för mig, men vi är så himla olika att vi endast bråkar. Nu bor jag själv, vilket är otroligt skönt, men samtidigt känner jag mig otroligt ensam emellanåt, tack föräldrar!!

    Man får ta vara på vännerna:)

  6. LILITH - boktokig mamma med Borderline

    Mina föräldrar separerade när jag var 1½ så jag har inga minnen av att de bott ihop. De är som natt och dag och funkar inte ihop alls. De hade en period när jag var 11 när de skulle försöka igen och jag sa att flyttar de ihop så flyttar jag till fosterhem. Min mamma förtjänar så mycket bättre än min pappa, som tyvärr inte är en bra partner.

  7. gabriella

    Mina föräldrar skiljdes för ett år sedan, då var jag 18 år. Det jobbiga har inte varit just att dom gjort slut, utan hur de blivit därefter. Jag flyttade ut från vårt hus med min mamma och sedan dess är det som att min pappa gått upp i rök. När han varken hörde av sig eller kom och hälsade på började jag snoka på fb, och fick där se att han hade kontakt med en kvinna. Månaderna har gått och tillsist fick jag konkreta bevis på att dom hade ett förhållande, så konfronterade honom och han erkände att han var tsm med denhär kvinnan. Dock såg jag att dom haft kontakt sen lite innan mina föräldrar berättade att dom skulle skiljas, så jag misstänker att dom haft ett förhållande under tiden mina föräldrar fortfarande levde tillsammans. Nu är kontakten ännu värre med min pappa. Han har aldrig riktigt funnits där för mig och varit intresserad av mitt liv, han vet inte ens vilken gymnasielinje jag går, vad mina vänner heter osv. Han har aldrig brytt sig helt enkelt, jobbet har alltid få gått före och hans jävla träning. Endå ska han jämt köra med ” jag älskar dig så mycket ” när vi väll ses, då tycker man ju att han kan visa det också.

    Sen skilsmässan träffar jag honom kanske 2 ggr i månaden, 10 minuter per gång och det är när han och mamma ska träffas för att gå igenom saker som fortfarande inte är avklarade, typ skulder osv. så mycket vill han umgås med sin dotter :)))))))))))))

  8. Nathalie

    Jag var 2 år och min storebror var 4 när våra föräldrar skiljdes. Ca ett år senare träffade mamma min ”låtsaspappa” (hatar alla sånna ord, plastpappa, extrapappa m.m.) som verkligen har betytt så otroligt mycket för mig under min uppväxt. Han har varit mer som min pappa än min ”riktiga” pappa. Mina föräldrar hade aldrig funkat ihop, dom är så otroligt olika! Sen hade jag aldrig fått min lillasyster några år senare om dom inte hade separerat. Så jag ser det mest som en positiv händelse och det är ju skönt 🙂

  9. Linnea

    Jag var 4 år när mina föräldrar skildes. Det var tufft. Trots att jag var så liten så kommer jag ihåg det. Det tråkiga är att jag bara kommer ihåg separationen och inte hur vi hade det som en hel familj. Jag önskar att jag kom ihåg hur vi åt tillsammans, lekte tillsammans osv. Efter separationen så var jag väldigt arg. Jag tror jag var arg under större delen av min barndom. Delvis för att pappa började dricka lite mer än vanligt och för att jag tyckte att allt var mammas fel (man förstår mer än vad man kan tro när man är fyra år gammal). Nu är allt bättre och vi kan alla umgås som en familj igen, men det var svårt som sagt…

  10. Frida

    Mina föräldrar skilde sig när jag var 5 år (nu är jag 14). Jag kommer ihåg att mina föräldrar bråkade väldigt mycket när jag var liten men jag hade ingen tanke på att dom skulle skilja sig och det kom inte heller som en chock att dom skiljde sig. Jag kommer ihåg det sä väl! Det var sommar, jag satt lutad mot väggen ute på altanen medan solen lyste i ansiktet. Mamma kom ut och sa att vi skulle flytta till stan. Jag reagerade inte på något speciellt sätt, det var mest bara okej då vet jag men min suger började gråta kommer jag ihåg (hon är två år äldre än mig) men jag fattade inte riktigt varför men det förstår jag nu (självklart). Sedan gick det några år, allt gick precis som det skulle! Jag och min syster var varannan vecka hos mamma och varannan veka hos pappa. När jag skulle börja tredje klass blev allt kaos, jag grät hela tiden, ville inte lämna mamma eller pappa på morgonen (mina fröknar fick hålla fast mig medan jag skrek/grät/sparka). Det var en jobbig period för mig, jag trodde allt var mitt fel att mina föräldrar skilde sig, jag trodde mina föräldrar skulle lämna mig förevigt efter dom hade lämnat mig på skolan på morgonen. Min fröken Katrin var verkligen en ängel för mig under den tiden, hon satt och pratade med mig, kramade mig, gav mig en ammulete där det stod någon fin text och en massa andra saker.
    Tillslut blev allting som vanligt igen som tur var 🙂
    I nuläget mår jag toppen och jag går i 8:an på påvelundskolan i Göteborg. Jag har flyttat ett antal gånger (runt 7) och just nu så bor jag med min pappa, lossas mamma, syster och två lossas bröder i Kungsbacka och så bor jag med min mamma och min syster i långedrag(Göteborg).

    Oj, texten blev väldigt lång! Du kanske inte orkar läsa hela men jag ville också bara säga att du är så sjukt ball, diggar dig! 😉
    Kram

  11. Jessica

    Mina föräldrar skilde sig för att min mamma hittade en ny yngre man. Dagen efter min kompis (som valde att ta livet av sig) begravning så ringer min mamma och säger att hon vill prata med mig och min syster, så vi åker hem och hittar pappa helt förstörd i soffan. Så då börjar allt skrik, pappa vill försöka lösa det, mamma vägrar, min syster är förstörd och jag måste få dom att lugna ner sig. Jag gick igenom en helvetes skilsmässa med massa smutskastning, tjat om pengar, min systers depression, människor som jag inte ens kände som skulle hjälpa och pratade skit om antingen mamma eller pappa. Jag var hos min farbror nästan jämt, gick inte i skolan för att min pappa grät till 3 på natten och väckte mig 6 på morgonen och var arg och grät.
    Nu träffar jag min mamma var tredje månad ungefär, och varje gång är det ett tjat om pengar… Och hon ringer aldrig utan det är jag som måste höra av mig.

  12. Sara

    Jag är LYCKLIG att mina päron är skilda. Dom fick tillsammans min storasyster, mig och min tvillingbror. Dom skildes när jag var 2 år gammal för att dem inte funkade ihop men min pappa har ett hjärta av guld och likaså min mamma.
    Mamma har idag ny man och 2 barn med honom och dom har levt ihop i 7, och min pappa har 1 barn med sin sambo som han varit tillsammans med i 9 år. Mina styvföräldrar är en otroligt stor del av mitt liv och jag kan inte ens tänka mig tanken att de skulle skilja sig, jag älskar dem något obeskrivligt. Jag är idag 16, snart 17 år gammal och jag bor hos min mamma, pappa bor 8 mil bort men är uppe en gång i månaden iallafall 🙂 Min mamma och pappa har jättebra kontakt och dem har aldrig pratat illa om varandra, många förvånas faktiskt av hur man kan ha en sån bra relation med sitt ex som mina föräldrar har. Det har nog att göra med att dem har barn ihop, men jag tror också att det har att göra med att mina föräldrar har hjärtan av guld och skulle aldrig såra varandra då dem har mycket gemensamt – men vänskapligt. Dem skulle aldrig hitta någon kärlek igen i det dem har, men dem har en väldigt stark vänskap och tar verkligen bra hand om mig och mina syskon.

    Jag hade heller aldrig flyttat hit där jag bor idag om de inte skilt sig, så jag finner många fördelar med att vara skilsmässobarn. Fira jul 2 gånger, 2 födelsedagar!! Är ett otroligt lyckligt skilsmässobarn! 🙂

  13. M

    Mina föräldrar skiljdes för 3 år sen.. Jag va då 15 år. Mina syskon va äldre och jag som den minsta drabbades nog hårdast. Skillsmässan blev väldigt jobbig då det va min mamma som ville skiljas, så det va inget dom kommit fram till tillsammans. Det gjorde så ont i mitt hjärta att se pappa så nerbruten o ledsen. Jag hade aldrig sett min pappa gråta o plötsligt så satt han där vid köksbordet o grät om kvällarna, han brukade även prata i sömnen o ropa min mammas namn.

    Mamma träffade en ny ganska snabbt och för bara några månader sen så träffade pappa en ny. Kan verkligen se hur glad o lycklig han är nu, det värmer verkligen i hjärtat när man gått o oroat sig så länge för han.

    Kram till dig!

  14. Renee

    För exakt 2 år sedan idag fick jag veta att mina föräldrar skulle gå i från varandra, var då 20 år gammal.. Det har varit jävligt tufft, speciellt eftersom pappa träffade en ny fort och gifte sig 8 månader efter de separerade.. Dessutom var ett väldigt mycket bråk, som tur var flyttade jag dryga månaden efter pappa så jag slapp det värsta, dock har jag dåligt samvete att jag drog medans min lillebror fick stanna kvar i skiten..
    Idag är jag ganska glad att de gjorde det, dock kan man sakna hur det brukade vara..speciellt nu under jul..
    Och till dig ”olycklig” som kommenterade.. Det blir bättre.. Jag lovar dig! 🙂

  15. tiny

    Jag var nog 2 år o min syster 4 o jag var så pass liten att jag inte minns det, dom var aldrig gifta men pappa försvann bara en natt o hjärtekrossade mamma totalt. Han hade oss ibland på helger. Min storasyrra var äldre och har alltid haft en bättre relation med pappa, jag har alltid varit lite i skuggan. Han gick bort plötsligt för 6 år sen och jag tror verkligen att jag hade kommit närmare honom nu när jag blivit äldre då jag är väldigt lik hur han var på många sätt.. 🙁
    Men däremot är jag också en riktigt mammagris eftersom jag alltid bott med henne så som tur är har jag henne fortf i mitt liv 🙂

  16. Annie

    Mina föräldrar skiljdes när jag var 19. Har nog aldrig mått så dåligt. Allt blev så annorlunda när man haft en familj i 19 år sen helt plötsligt 2 familjer. Vårat älskade hus skulle säljas osv. En jobbig period, men som tur var kunde jag flytta hemifrån efter 4 månader så det var skönt att slippa bo hos båda o så. Dock träffade min mamma en ny efter en månad som inte gjorde saken bättre. Dock bor hon inte med honom nu efter 2 år. Pappa träffade en ny och flyttade in hos henne efter 1 månad, vilket jag tycker är lite väl. Dock blir det automatiskt att man inte ses då eftersom jag knappt vet vad hennes familj heter. Men det är ju hans förlust. Nu har jag iallafall insett att de aldrig skulle varit lyckliga tillsammans, men jag hade en fin uppväxt med min familj. Men det är fortfarande sorgligt att inte åka och kunna hälsa på sina föräldrar samtidigt. Jag tror det är jobbigare att bli ett skiljsmässobarn i högre ålder, då har man haft en familj så pass länge plus att man kanske förstår mer än om man är liten..

  17. Olycklig

    Mina föräldrar skiljdes efter sommaren och för 2 månader sen flyttade pappa, fast mina föräldrar har levt som om dom inte har varit tillsammans sen före sommaren. Jag bor kvar med mamma med min lillasyster och min lillebror bor varannan vecka. Pappa har hittat en ny, som är bekant sen tidigare, dom är tillsammans med bor på skiljda håll. Mamma har nu också träffat en ny som bor 60 mil härifrån och jag gillar honom inte alls, det känns inte bra någonstans och jag vill verkligen inte att dom ska bli tillsammans. Jag har kontakt med pappa och träffar han minst 4 gånger per månad och pratar i telefonen med honom. Just nu längtar jag bara tills jag flyttar hemifrån (är 19 år) så jag slipper allt som har med mamma och hennes nya dejt att göra.

  18. Emma

    Hej P! Mina föräldrar skiljde sig när jag var 19 år, bara en månad efter att jag tog studenten. Det var min pappa som lämnade min mamma och det var ett riktigt helvete kan jag tala om. Mamma bara grät i flera dagar, pappa försvann i några dagar. Jag fick tjuvlyssna genom min sovrumsdörr när pappa kom hem tidigt om mornarna för att packa sina saker. Det var skittufft och mamma har aldrig kunnat acceptera att det var pappa som lämnade henne. Deras förhållande har alltid varit förjävligt (aldrig mot mig och mina syskon) men emot varandra. Situationen har varit skitjobbig sen dess och mamma kan knappt höra min pappas namn utan att bli stel som en pinne av ilska, vilket självklart är skittråkigt. Än idag kan hon fortfarande inte prata med min pappa eller diskutera någonting med honom vilket är otroligt dumt med tanke på att min lillebror fortfarande är 17 år och behöver bägges stöd pga psykisk dålig hälsa. Själv fick jag ta all stryk av skilsmässan då min pappa alltid varit mitt stöd i livet och helt plötsligt bara försvann. Vi har en otroligt bra relation idag, som alltid men mamma hittar alltid på idiotiska anledningar för att ge mig dåligt samvete när jag träffar honom. Kan du förstå eller? Hur galet det kan bli 🙂 så jag har verkligen varit med om den där skilsmässan från helvetet haha.
    Kram

  19. Alva

    Mina föräldrar skilde sig när jag var 8 och min lillasyster var 5. Jag minns inte så mycket utan att jag bara var ledsen. Jag ville ha en stor familj med mamma och pappa under samma tak. Det tog ungefär 2 år för mig att inse att dom aldrig kommer bli tillsammans igen. Skönt de såhär i efterhand eftersom dom är hur olika som helst och det skulle aldrig gå att ha dom under samma tak nu. Jag fick inte riktigt välja vem jag skulle bo hos eftersom jag var ganska liten och fattade typ inget. Så nu bor jag och min syster varannan vecka hos mamma och varannan vecka hos pappa. Pappa bor kvar på landet dit vi flyttade när jag var 3 och mamma bor i en lägenhet inne i stan. Pappa träffade en ny tjej och dom har två småbarn tillsammans. Mamma bor själv.

    Nu är jag 16 år, lite jobbigt att flytta runt hela tiden, men jag vill tillbringa så mycket tid som möjligt med mina systrar hos pappa och se dom växa upp. Dom är 3 och 1 så man vill vara med och se allt. Men det är också skönt att bo i stan varannan vecka hos mamma och slippa dom ett tag.

  20. Emma

    Mina föräldrar skilde sig när jag va 5 år, kommer inte ihåg något om skilsmässan. Men mamma har berättar att jag aldrig har vissat att jag har mått dåligt över det. Och idag är jag 22 år gammal och säger att det är det bästa som har hänt mig. Skulle aldrig kunna tänka mig att mina föräldrar fortfarande va gifta för dom ät så olika varandra det bara går. Och jag skulle aldrig klara mig utan mina nya små syskon och min pappa2 som jag kallar han. Han har alltid funnit där för mig och jag älskar han som han skulle va min egen pappa. Tyvärr har jag ingen större kontakt med min biologiska pappa, men det är som jag själv har valt och inget jag mår dåligt över, över huvudtaget 🙂

  21. Erika - Gravid ♥

    Mina föräldrar skilde sig när jag var 8-9, och jag har aldrig mått dålig eller varit ledsen över det. Jag minns att min storebror (då 10-11) grät när mamma berättade, men jag sa bara ”ja, det visste jag väl redan”. En del är väl bara inte menade att vara ihop livet ut, men det betyder ju inte att de aldrig borde ha varit tillsammans överhuvudtaget.

    Jag har inte fått några nya syskon, men världens bästa extrapappa! 🙂

    En sak jag kan minnas var obekvämt dock, var att berätta i skolan och så. Alla trodde liksom att det var värsta grejen, och att jag skulle vara ledsen. Minns att läraren försökte tvinga mig till kuratorn, men jag var ju glad! Äntligen hade de fattat att de inte var lyckliga tillsammans, och jag föredrog att umgås med mamma/pappa utan den andra föräldern redan innan.

  22. Emilia

    Min pappa fick en allvarlig hjärntumör som förändrade hela hans personlighet o mamma var inte längre kär i den ”nya” mannen… Han hamnade i rullstol osv, och på julafton satt en ensam liten 5-åring o kollade på Kalle Anka och öppnade sina julklappar för min mamma var tvungen att mata min nyfödda lillebror och pappa i köket 🙁
    Kort därefter skiljdes dom. Mamma fick sjukt mkt skit från alla håll och kanter för alla gemensamma vänner anklagade henne för att hon hade vart otrogen, men jag vet att min mamma aldrig hade kunnat göra ngt sådant. Aldrig.

    Det var en sjukt jobbig tid i flera år, och jag fick växa upp alldeles för fort…
    Kram, ta hand om ditt barn och ge barnet den bästa barndomen! 🙂

  23. Amanda

    Mina föräldras skilsmässa skapade lite kaos på ett roligt sätt. Mina föräldras skildes när jag var 8år – på den tiden det var coolt att åka buss till skolan. Dock bodde vi med gåavstånd till skolan och jag fick aldrig vara en cool unge. Men när mina föräldrar skildes och mamma skulle flytta längre ifrån, betydde det att jag ibland skulle få åka skolbuss.

    I skolan hade vi en ”tankebok” där vi ibland skrev vad vi hade i huvudet och en dag skrev jag: ”mina föräldrar ska skiljas. Jag är jätteglad!”. Min lärare blev helt till sig och trodde vi hade haft världens bråk hemma hos oss (vilket dock var raka motsatsen) och kallade in mina föräldrar och mig för ett möte. Gissa skratten när jag förklarade vad jag egentligen menade. 🙂

  24. Frida

    Mina föräldrar skilde sig när jag var 7-8 år. De hade en ”bra” skilsmässa så har aldrig behövt välja eller ställa mig på nåns sida. Jag är också en mammagris så träffar däför pappa lite mer sällan.
    Nu är man van vid att ha skilda föräldrar, är 20 nu. Det enda jag kan tycka är jobbigt fortfarande är det dåliga samvetet över att man inte spenderar lika mycket tid med varje förälder. Har världens bästa pappa och har konstant dåligt samvete för jag inte träffar honom lika mycket. Men det är så det är, är för gammal för att åka emellan varannan vecka.
    Och som du säger så är man glad att det blev som det blev ändå. Har fått 3 helt underbara småsyskon på köpet som jag aldrig i hela mitt liv skulle byta bort mot att mina föräldrar ska vara tillsammans igen 🙂
    Tycker verkligen om att läsa din blogg, du är så vettig och mogen. Fortsätt precis som du gör. Massa kramar!

  25. Lina

    Mina föräldrar är också skilda, jag var 13 och min lillebror 9. Hehe minns det så väl när pappa berättade att de skulle separera och min lillebror förstod ju inte de ordet så han trodde att vår katt var sjuk :p De har väl inte sagt det rätt ut men tror att pappa var otrogen, man är ju inte helt korkad som 13åring. Det jag tyckte var lite jobbigt vsr att ingen av mina kompisar har skilda föräldrar så de visste inte hur det var att flytta varannan helg, fram och tillbaka.Jag har aldrig riktigt frågat om hur gamla de var när de träffades, men vet att de bodde i vårt gamla hus i 15 år :). Så man har ju ändå växt upp med att det har varit bra, sen tycker jag som du att det nästan är bra att de inte är ihop nu. Nu har man ju två familjer istället, även fast det tog lite längre tid för pappa att hitta en ny. De bor också i samma stad båda två, jag bor en kvart bort med min sambo heh så det är ju inget avstånd direkt 🙂 dock nu när man själv är med barn så har jag svårt att se att jag och min sambo separerar, men man vet ju inte hur livet ser ut om 20 år!

  26. Emmy

    Min familjs skilsmässa var ganska lik din tycker jag 🙂 De skilde sig när jag var fyra år och då jobbade min pappa i USA så då bodde jag hemma i Sverige med mamma tills pappa flyttade hem. Jag tyckte inte att det var jobbigt just att de inte var tillsammans, det har liksom alltid varit så 🙂
    kram!

Visa alla 27 kommentarer
Dagens fråga

Dagens fråga

Hur hanterar man egentligen ett uppbrott från någon man har delat allt med? Hur går man från ”vi” till ”jag” på ett så lindrigt sätt som möjligt?

Jag tror inte att det finns någon genväg. Efter regn kommer solsken helt enkelt. Man får vara ledsen och man får sörja och ta ut sina känslor när man blivit dumpad eller kommit överens om att gå skilda vägar gemensamt. När jag blev dumpad av mitt ex trodde jag aldrig att en kille skulle kunna göra mig lycklig igen. Jag kunde gå hela dagar med tårar i ögonen.

Att göra slut är jobbigt för man hinner bygga upp ett personligt band som är fullt av minnen och framtidsplaner. Jag tror att många inte vågar gå in och ge allt efter ett jobbigt förflutet i en ny relation. Sån är inte jag, jag gav Hugo 110% från början. Jag satsade alla mina kort på honom, som om jag aldrig hade blivit sviken förut. Och för mig funkade det.

Det bästa jag tror att man kan göra när man är hjärtekrossad är att ta avstånd från sitt ex. Ha inte kontakt om det är slut på riktigt. För det ger en själv bara hopp. Ta bort exet på Facebook, skippa huvudvärken av att se andra tjejer gilla singelstatusen. Det viktigaste av allt är att sysselsätta sig, var inte ensam utan se till att hitta på saker som du tycker om att göra. Stäng inte in dina känslor utan prata om dem med dina närmsta vänner. Det är nu dem kommer visa att det finns där för dig. Tillåt dig själv att sakna men på samma gång gå vidare. Jag säger inte att man kanske ska hoppa in i en ny relation direkt men ha kul och lär känna nya människor. Dejta och få tillbaka självförtroendet med hjälp utav komplimanger, spänningen och pirret som oskyldiga flörtar ger. Det tycker jag alla förtjänar efter en jobbig ”gjort slut” period.

15 Kommentarer

  1. Angelica

    Tack Paula! Önskar bara man kunde tänka så när man mår som värst efter ett utbrott. Men jag vet att det går över, det blir bättre efter ett tag, det blir det alltid. Och det är den tanken man får hålla sig vid.. Och kom ihåg alla, man är aldrig ensam, det finns alltid någon som bryr sig om en. Pojkvän eller utan, det finns så mycket annat att vara lycklig över. En kompis sa till mig en gång att även om det inte känns så just nu, så kommer man älska någon annan lika mycket, om inte mer. Så det får man hoppas på!
    Kram, lycka till!

  2. Anonym

    Det märks att du vet hur det känns, var med om samma sak för ett tag sedan, efter ett förhållande på två år. Fy fasen vad jobbigt det var, men det blir bättre. Gillade verkligen det här inlägget!

  3. Hanna

    Ett tips till dom som läser.
    Man vaknar upp varje morgon och känner att allt är förjävligt.
    Men en morgon vaknar du upp och allt känns bara jävligt.
    Då är man redo att gå vidare och leva sitt liv igen!
    Detta hjälpte mig och hoppas att det kan hjälpa någon där ute!

  4. Alexandra

    Hej Paula!
    Tackar så hemskt mycket för ditt svar, det är svårt somras eftersom tomheten efter honom spökar 🙁 Men som sagt, efter regn kort solsken och att sitta och deppa gör ju bara saken värre. Får väl hoppas på att det finns någon som uppskattar och älskar mig för den jag är. Det är hans förlust i slutändan för jag gjorde absolut ingenting som skulle leda till ett slut. Men att han gjorde slut på ett sånt här fult och förvirrande sätt kommer jag aldrig förstå.
    Tack ännu en gång, du är bäst!!!
    Puss & kram

  5. Gabriella

    Hej Paula. Kan inte med ord beskriva hur mycke det här inlägget påverkade mig när jag läste, eftersom jag går igenom exakt det här just nu. Vill även tacka dig för en extremt mysig och bra blogg!

  6. -

    Lite jobbigare för mig att utnyttja det råd du nyss skrev, eftersom att jag som går i samma klass som mitt ex, då han har en ny flickvän nu, som även går i vår klass. Hm.. complicated shit men men, med tiden kommer allt att rinna bort ändå så bara att blicka framåt i guess 🙂

  7. Em

    Hej Paula. Jag läser din blogg dagligen och har en fråga.
    Hur får man smärtan att sluta smärta efter killen man varit med är otrogen?
    Hur går man vidare? Hur får man tillbaka lyckan och livet man levde innan allt hände?
    Du verkar vara en klok tjej med båda fötterna på jorden så därför frågar jag dig. 🙂

  8. M

    Du har ju uttalat dig om att neovletta 28 är skit.
    Som du säkert vet är det vääldigt många som äter den sortens p-piller.
    Kan du inte skriva lite om hur det var för dig?
    Tog du dem exakt samma tidpunkt? Försvann mensen eller kom den som vanligt?
    Och också, har du ratat ett p-medel, kan du inte rekommendera något annat? Vad kommer du använda när den lilla är ute?

    tack för en super blogg!! 🙂

  9. sanna

    sen finns det två böcker som är fantastiskt roliga faktiskt, om man lever i en osund relation eller alltid hamnar hos fel män. det är skaparna bakom sex and the city som har skrivit dom och den första heter ” DUMPA HONOM – HAN VILL INTE HA DIG ” * låter elakt, men så sant, INGET SVAR – ÄR SVAR NOG, är ett av alla tips, haha . sen den andra boken: KONSTEN ATT BRYTA UPP, UTAN ATT BRYTA IHOP. jag lovar er, ni kommer skratta igenom boken samtidigt som ni inser vilken idiot ni hoppats på, han kommer inte lämna sin fru, han kan ta hand om sin katt själv, det är inte synd om honom för att att hans tjej inte förstår honom, och om han inte ringer så är det för att han inte är intresserad, du har redan ett rövhål, du behöver inte ett till 😛 ett av alla roliga citat därifrån. ps2. när jag var singel och skulle dejta, så hade jag som mantra i hjärnan: ” jag har överlevt utan denna personen i x-antal år, och det värsta som kan hända är att vi inte trivs, och då gör det ingenting, det bästa som kan hända är att det går bra, och det är ju fint ” 🙂

  10. Anonym.

    Minns dig från Brännkyrka tiderna och killen du var tillsammans med då.. Säger det här nu, som jag alltid velat säga det då. TACK! Att du insett att du förtjänat så mycket bättre än en sån kille. Keep up with bloggen och lycka till!

  11. bubba

    Bloggaren niotillfem (Sandra B) har skrivit väldigt mycket och vackert om just uppbrott. Hon har många fina råd att ge, ett tips till er som precis gjort slut med någon ni hållit kär.. Finns under hennes ”best of”-lista i sidebaren. Sedan kan man muntra upp sig själv genom att läsa hennes inlägg om att träffa någon ny! Också helt underbart skrivna.

Visa alla 15 kommentarer
Dagens fråga

Dagens fråga

Hur tacklar man egentligen svartsjuka? Jag tror att tilliten till sin partner är nyckeln till ett lyckligt förhållande och kommunikationen. Jag kommer också från ett trasigt förflutet med mitt senaste ex. Men jag är inte bitter i mitt nya förhållande för det. Hugo är den första killen jag upplever som 100 % ärlig. Jag är aldrig orolig över att han ska vara otrogen emot mig när han är ute utan jag är orolig över att han inte ska komma hem ordentligt. Jag är inte den typen av brud som hatar alla andra tjejer. Jag säger inte att jag tycker att en tjej är ful, jag säger mer än gärna att jag tycker att hon är vacker.

Jag är säker på mig själv och har aldrig känt att jag behöver ha ”kontroll” över Hugo. Det är inte olagligt att prata med andra tjejer eller ha tjejkompisar bara för att man har flickvän =) Det ingår i hans jobb att ha en social kontakt med massor utav personer. Det skulle inte funka om han hade en svartsjuk tjej hemma då.

Likaså är det för Hugo. Han vet att jag älskar honom och kommer hem till honom varje kväll. Men jag älskar att umgås med killar. Kanske för att jag själv är lite av en pojkflicka. Jag döljer ingenting för honom. Min absolut bästa killkompis har jag känt i 8 år. Vi brukar gå promenader i timmar och bara snacka skit, och det vet Hugo. Jag kan nog uppfattas som flörtig många gånger bara för att jag nästan alltid ler och är glad. Det är flera gånger jag sätter på charmen för att få min vilja igenom med t.ex. en manlig säljare eller i något sammanhang som handlar om jobb. Och det tycker jag är helt okej, Hugo får mer än gärna vara charmig och ha glimten i ögat. Han vet vart gränsen går i sig själv.

Jag kan inte längre räkna på fingrarna hur många gånger folk har försökt förstöra för mig och Hugo. Både från min sida och från hans. Klart att vårt förhållande blir mer utsatt genom att han är den han är. Men vårt förhållande är starkt och vi pratar med varandra hela tiden. Många gånger skrattar jag när någon lämnat en negativ kommentar om att Hugo skulle ha varit otrogen emot mig. Jag tror att jag hade märkt på hans beteende om något var på tok. Ni anar inte vilka knasiga texter vissa lämnar i kommentarsfältet. Jag vill att ni ska få säga precis vad ni vill därför har jag tagit bort att jag måste godkänna varje kommentar men är dom för ”dumma” hamnar dom automatisk i skräpkorgen. Här om kvällen läste jag igenom en som hade hamnat där och visade den sen till Hugo. Han bara skakade på huvudet och sa ”hur orkar vissa personer lägga ner sån energi på att bara försöka såra någon”.

Det kommer alltid att cirkulera olika rykten, hur man än försöker att undvika dem. Men jag och Hugo har ett sunt förhållande som går ut på att ge så mycket lycka till varandra som möjligt. Vi har inte haft några tillitsproblem än och jag hoppas att vi slipper dem även i framtiden.

Fast och andra sidan så är man väl tillsammans med någon för att man älskar den personen och bara vill vara med just den personen? Slutsatsen är att om man har ett lyckligt förhållande med sin partner borde inte svartsjukan sätta hinder i det spinnande hjulet. Ett råd till alla. Oavsett om du är kille eller tjej, ge inte er själva onödig huvudvärk genom att tänka ”vart din partner är nu, tänk om han/hon flörtar med någon annan på krogen, tänk om han/hon tröttnar på mig”. Sådant visar tiden och om ni är menade för varandra eller inte. Tyvärr finns det ingen garanti på kärlek så värna om varandra och ta dagen som den kommer. Älska, stötta, förstå, hjälp och ha roligt med varandra som att det inte finns någon morgondag =)

25 Kommentarer

  1. ciiiz

    Tack paula, det där behövde jag verkligen höra. Min kille har vart i danmark i två veckor utan mig. Jag har haft lite såna tankar i mitt huvud..otrohet och sådant. Men som du skrev, man ska inte ge sig själv huvudvärk ! tack <3

  2. Nahla

    Väldigt bra skrivet!! Håller med till 100%
    Som du säger det finns aldrig garanti när det handlar om kärlek, min kompis föräldrar gick skilda vägar efter 35 år i äktenskap just för att pappan blev ”kär” i en ny kvinna!! Man kan aldrig veta…. Jag tycker som du man ska leva i nuet och njuta av stunden inte tänka så mkt.
    Absolut INTE förbjuda saker i ett förhållande för jag tror att sånt gör att ett förhållande tar slut!!

    Mina två bästa vänner är killar och om min kille hade försökt förbjuda mig att träffa de i början av vårt förhållande så hade jag och han inte varit tillsammans idag!!!

  3. V

    TACK paula för ditt svar och att du tog dig tid för att göra ett inlägg! Det hjälpte att läsa det, för jag fick en annan syn.. ska tänka på allt i framtiden och ska verkligen försöka jobba bort detta så mycket som det bara går!!! tack tack tack! 🙂 du är bäääst 😉

  4. Sara

    TACK!!

    Kommer också från ett tidigare trasigt förhållande, jag och min nuvarande pojkvän har haft problem men inte i närheten av de problem jag hade med mitt ex.. dock blir det lite svårt att hitta förtroendet igen när det händer saker som inte är helt ok, man påminns om de hemska saker exet gjorde och sen är tankarna igång. Var nära att lämna allt för ett tag sen för all svartsjuka vart för jobbig helt enkelt. Men insåg att man inte vet vad man har förrän det är borta.

    Det finns verkligen ingen garanti på kärlek, det är så sant som det är sagt! Bättre att njuta under resan och ta smällen när det (och OM det) kommer, än att må dåligt under vägen!

    TACK också för att du är en inspirerande människa, lycka till med allt ni har framför er!

  5. Millis

    det är befriande skönt att läsa dina fina inlägg/blogg till skillnad mot så många andra. Mogen, vettig och levnadsglad.
    Tror och hoppas din Hugo är väldigt rädd om dig, det bör han vara.
    Allt gott!

  6. À

    Hello! 🙂 är super duper glad att du har börjat
    Blogga (min pojkvän är mindre glad för att får inte lika mycket uppmärksamhet)

    Har en fråga om de här med svartsjuka,
    Jag och min kille har det jätte
    Bra på alla plan förutom ett, när vi började träffas
    Så upptäckte jag att har typ var besatt av porr! Har aldrig brytt mig i mina förra förhållanden men nu har vi varit tsm
    I 4 år och han håller fortfarande på.. Och tjejerna han
    Tittar på är bara massa bimbos. Jag har bett han sluta flera gånger men han fortsätter och jag kan ju inte förbjuda han. Vad skulle du gjort?
    Tacksam för svar<3
    Du är bäst och
    Kommer bli en
    Super bra mamma!

  7. Rebecca

    Paula! Jag är precis i hon som ställde frågans situation, och jag vill bara säga TACK ! Svaret du skrev gör att det känns så otroligt mycket bättre och har ändrat mitt sätt att se situationen.

    Jag älskar din blogg, du är grym!

  8. morsan

    DU har absolut bästa bloggen på hela nätet alltså.
    En tjej med huvudet på skaft.. en som har båda fötterna på jorden.
    Ingen stureplanare som ska hålla på med att fylla läpparna och dyligt
    utan en med DJUP!!

    Du är så jävla underbar Paula!!! Borde bli ALLA UNGAS FÖREBILD!!j

    kram

  9. Lady Dahmer // genusmedvetet föräldraskap

    Rosa, nu är jag inte Paula men tar mig friheten att utifrån ett feministiskt och MODERNT perspektiv svara ändå! Synen att mannen ska betala är inte bara orättvis eller gammaldags men visar prov på en ganska unken föreställning att kvinnan är ett hjälplöst våp som behöver tas hand om. (sedvänjan härstammar ju från tiden då kvinnor inte fick arbeta)

    Men i ett jämställt modernt samhälle så kan man inte hålla fast vid gamla traditioner. Grejen är ju att du inte kan ha antingen eller. Jämställt ibland och ibland inte, för det går hand i hand.

    De stora frågorna ÄR BEROENDE av de mindre och om du har olika förväntningar beroende på kön (t.ex ”män ska alltid betala för tjejen” eller ”tjejer ska göra si eller så”) så kommer det att gå igen i kvinnosyn, krav och eventuella rättigheter. Oftast omedvetet såklart för de flesta av dessa män förstår inte ens att de bär på ett förakt för kvinnor som inte uppfyller sin del av avtalet. (hur ofta blir inte killar arga för att tjejen inte vill ligga trots att han bjudit hela kvällen?)

    Så Rosa, strunta i vad dina vänner säger. Bjud killen när du kan och vill vara snäll, låt honom bjuda dig ibland och dela på notan när ekonomin inte tillåter annat. Kör varannan annars.

  10. Rosa

    Grymt skrivet 🙂 har en FRÅGA till dig. Jag är rätt ny i det här med förhållanden. Träffat en underbar kille å allt.. Men jag undrar hur du å Hugo gör med betalning? När ni tex går ut på fika, bio, lunch osv tillsammans, betalar ni var för sig, lr betalar Hugo för er? elr du? vissa av mina vänner har matat mig med saker om att ”killen ska alltid bjuda i ett förhållande..” å jag vet inte, är bara lite förvirrad, hur andra gör i förhålande? tack 🙂

  11. Linnea

    Du är så grym! Roligt med en ung tjej som verkligen har fötterna på jorden. De flesta är så ytliga (även fast de kanske inte är det innerst inne). Det låter som ni har ett väldigt bra förhållande och ni är så söta tillsammans. Tror ni kommer bli toppen föräldrar till er lilla knodd! Kram

  12. Ellinor

    Alltså, du är fantamig en kanontjej! Blir lite avundsjuk på dig för du verkar vara en sån otroligt bra person. Du förtjänar verkligen all kärlek du kan få och du förtjänar allt detta som du har nu ihopa med Hugo. Jag tror att alla kan se att du och hugo är bara för varandra.Du är verkligen en inspiration, för alla. Din personlighet borde alla eftersträva att vilja ha, att du är gryyyymt vacker är ju bara ett stort plus. Du är min nya förebild!

  13. Anonym

    Hej Paula! Jag inspereras mycket av dig, tycker du verkar vara en stark och otroligt trevlig tjej, du är också väldigt vacker! Den här texten var bra för mig att läsa eftersom jag själv har tacklats med avundsjuka med min pojkvän, det här fick mig att tänka i andra banor, att man verkligen ska lita på den man älskar. Du och Hugo är ett riktigt fint par och tror på er, folk som vill förstöra är bara avundsjuka på er. Läser din blogg dagligen och tycker den är både rolig och inspekterande, fortsätt så! Hoppas att allt kommer gå bra med bebben och med er! 🙂 kramar!

  14. Annie

    Jättebra skrivet av dig! jag är lite svartsjuk av mig men låter inte det gå ut över min pojkvän, när de jobbiga tankarna dyker upp tar jag ett djupt andetag och lägger energi på något som inte är lika onödigt. 🙂

  15. Emilia

    Du fucking äger, allvarligt talat! Måste erkänna att du är en förebild för mig, så otroligt vacker och säker i dig själv, och så jävla häftig!!
    Tror han redan vet detta, men åååh vilken fantastisk brud han har haffat 🙂
    Be Hugo ge dig en kram FRÅN MIG!! 🙂

  16. Matilda

    Väldigt bra skrivet 🙂 blev lite tryggare när man läste.
    All lycka till dig och Hugo, och bebben såklart.
    Puss keep going girl

Visa alla 25 kommentarer
Dagens fråga

Dagens fråga

Hejsan, Hur trivs du på vimedbarn.se? Jag funderar nämligen på att byta från blogg.se och undrar om Vimedbarn är en bra bloggportal att blogga på. Sen så undrar jag vilket vertyg man bloggar i?

Hej,

Jag trivs verkligen superbra på Vimedbarn. Framförallt så känns det inte som att man bloggar på någon stor bloggportal där man lätt ”glöms bort” utan vimedbarn.se känns mer som en jättestor familj där vi mammor, gravida och pappor stöttar varandra.

Jag kan verkligen rekommendera er föräldrar och gravida att börja blogga på Vimedbarn. Man får även väldigt bra support och hjälp med det mesta man behöver hjälp med.

Vimedbarn så bloggar man med verktyget WordPress, nu har ju inte jag bloggat med något annat verktyg än WordPress men hittills har det funkat superbra för mig och deras app som man mobilbloggar genom är grym.

Jag gillar också designen på bloggarna. Enkelt, stilrent och snyggt.

Hugo har ju mer koll på läget då det är han som äger Vimedbarn tillsammans med sina två kollegor. Har ni några frågor gällande att blogga på Vimedbarn så kan ni alltid maila honom personligen på hugo@myshowroom.se.

Annars så tycker jag att ni, precis som mig ska skapa en blogg på sveriges mest växande föräldrasajt och det gör ni här: http://vimedbarn.se/wp-signup.php


6 Kommentarer

  1. rasmusmamma

    jag är grymt nöjd med vimedbarn.se, det är inte rörigt som det kan vara på vissa bloggportaler. och som du säger så känns det lite som en familj. har man frågor så får man alltid svar! GRYMT bra av hugo och hans kollegor kan du hälsa 🙂

  2. Emelie

    Hej Paula!
    Himla roligt att du börjat blogg. Ska bli kul att följa dig och Hugo som unga föräldrar. Det kommer gå kanon bra för er!

    Jag är lite nyfiken på vad du använder för ansiktsprodukter när du rengör huden eller använder du kanske tvål? Din hy strålar ju!

    Hälsningar Emelie

Visa alla 6 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com