Dagens fråga
AllmäntDagens frågaTankar

Tisdagsstatus

Godmorgon tisdag!

Idag var det INTE en pigg Pulka som klev upp. Bristen på sömnen från inatt är inte att leka med. Misstänker att inget kaffe i världen kommer att rädda mig just idag.

Igår: Hade jag en tuff dag. November och december är pikmånader i min bransch och måndagar är alltid en sådan dag som det är mycket att göra på. Jag fick stilla min inre arbetsstress för att ägna dagen åt Leonore och hennes behov. Tanken är att hon ska tillbaka till förskolan på onsdag (om inget förändras i hennes kurerande från operationen).

Jag gjorde mitt bästa för att skjuta bort tankarna på jobbet under dagtid men så fort kvällen kom satte jag igång. Och det vart alldeles för sent. Det värsta är att jag måste ägna även denna kväll till arbete och det tar emot när jag vet att jag är inne och nosar på mönster och rutiner som nästan fick mig att kollapsa i våras pga stress. Jag tänker att jag jobbat ikapp vabben och sedan återgår till mina tydliga gränser som jag har satt upp för mig själv.

Det positiva i detta är att Leonore mår bra efter sin operation och att vi har lyckats lösa vabb trots högt tryck på jobbet.

Bilder från gårdagen: Vi byggde koja och tittade på Saltkråkan

Leonore kände inte för att byta om utan skuttade runt i pyjamas enda fram till kvällen 🤣Lekte med olika hus och Lego (Hur svårt är det inte att leka med pytte-pytte litet Lego?)

Nissens hus blev utbyggt

Efter middagen ville tjejerna ”ha egentid” med spel på paddorna

Dagens coola bruttor: Hjärtat slår volter när dom vill matcha, det var länge sen nu♥️.

De matchande leokläderna kommer ifrån Tao & Friends

Idag: Spelar jag och Pischa in ett pilotavsnitt till vår podd! Det ska verkligen bli svinkul och det känns som att vi har hittat ett bra upplägg.

En stående punkt kommer att vara ”Fråga PT:n” och det är frågor som jag samlar in från er till Pischa.

Jag gillar inte poddar som bara har en massa snack. Jag vill ”lära känna” podden och hänga med i deras fasta punkter. Pischa höll med mig och jag tycker att vi har kommit fram till något som kan bli riktigt, riktigt bra.

-Hörs lite senare ♥️.

5 Kommentarer

  1. Tina

    Jag vill bara säga att jag tycker att det är jätte roligt att följa din vardag på bloggen!☺️ Även om livet ser helt annars ut under pandemin så levererar dina inlägg 😀 du är grym ! 🙌

  2. Sara

    Men nu får ni ta och ställa in födelsedagafirande av din pappa osv. Restriktionern är hårdare nu. Umgås bara inomhus med din egen familj. Ställ in allt.

    1. Margareta

      Jag undrar också. Jag förstår ju att hon har bloggen och insta men utöver det så förstår jag inte riktigt vad hon gör som tar upp så mycket tid att hon måste stressa med det på kvällarna. Skulle vara intressant att få veta mer exakt.

Visa alla 5 kommentarer
Dagens frågaTankar

5 pandemier som borde upphöra

Vi alla är nog överens om att vi vill att pandemin gällande Covid-19 ska upphöra. Givetvis är punkterna nedan inget att ens jämföra med men ändå noteringar som jag har gjort under detta piss-år.

Hittade en lista hos Baaam och dessa punkter håller jag verkligen med om! Vad tror ni, är det trender som bara är en fluga på väggen eller är de här för att stanna?

Padel

ALLA går padel-bananas! Inklusive jag själv 🤣. Alla snackar padel, lever padel och andas padel. Är Padeln här för att stanna? Vad tror ni?

Mjukis + klackskor

Fattar ni grejen? För mig är mjukis kläder man bär när man vill vara bekväm och klackisar när man piffar upp sig. Snacka om att två världar går till mötes i denna trend!

Armbågshälsningen

Den är bara märklig. Kan vi inte bara nicka och säga hej?

Juice av selleri

Känns som att det har hypats av ALLA 2020. Vänner pratade om det och såg det på sociala medier. Till och med min mamma började göra den fruktansvärda juicen🙈.

Kommer du på någon mer hysteri/trend 2020?

4 Kommentarer

  1. Karin

    Näe, den här trenden med mjukisbyxor och högklackat går verkligen bort enligt mig. Jag tycker att det tenderar att se ut som att man strävar efter att se ut som de överförfriskade damerna utanför Systembolaget😂

  2. Louise

    Filtret. Så trött på alla filtrade bilder. Både världen och människan är vacker utan allt filter. Våra barn kommer att växa upp och vara missnöjda med det ”ofiltrade” livet tyvärr. 🙁

  3. Chris

    Sååå äckligt med armbågshälsningen !!! När man nyser gör man det i armvecket!!! Så verkligen, förstår inte varför folk tror det är mer hälsosamt än handskakning 😂 urs !! Haha

Visa alla 4 kommentarer
Dagens frågaTankar

Damned if you do, damned if you don’t

Jag förstår att det här är en tid som skapar negativitet, frustration och ilska. Vi alla står maktlösa inför en situation som vi inte vet hur länge den kommer pågå och ser hur allt vi tagit för givet blir något svårt och jobbigt. Vi är nog många som tänker tillbaka på tiden före Corona och att man inte uppskattade det mer. Att inte behöva reflektera över om någon hostar till, att inte känna ett behov av att flytta sig så fort någon kommer nära, att kunna åka hem till släktingar och vänner och bekanta utan problem. Att livet liksom bara var utan det här stora frågetecknet som smyger sig in överallt. Jag tror att vi alla känner oss mer lättretligare än vanligt.

Något jag inte förstår är dock hur man som ”offentlig person” ska göra egentligen. Alltså i kommunikationen. När jag förra veckan skrev om dom nya restriktionerna möttes jag av en en våg av människor som var arga över att jag tar mer ”allvarligt” på dessa restriktioner som kommit nu och att dom minsann levt helt isolerade sen mars som alla borde ha gjort och att ”nu är det minsann försent att tänka på det där!”. Missförstå mig inte nu och ta det här som att jag bara vill bli hyllad (det är alltid någon som säger att jag vill bli hyllad). Jag räknar inte med hyllningar och att jag skrev om att vi får tänka om under 3 veckors tid är inte för att jag vill få hurrarop utan helt enkelt för att det är så läget är. Det behöver inte kommenteras åt något håll. Men jag förstår inte varför det ska bli något negativt? Om ni tycker att jag gjort fel ända fram till nu, varför inte bara tänka att ”ja äntligen gör hon si och så istället”? Varför kommentera ilskt om att det är för sent och bla bla bla? Ska jag bemöta det med ”nej okej, du har rätt jag är för sent ute så jag skiter i restriktionerna och går på nattklubb istället”?

Sen HAR inte restriktionerna varit så här sen mars. Fram tills nu med dom hårdare har FHM uppmanat till att stanna hemma vid symptom, att vara noggrann med handtvätt och sprit, att inte ha kalas m.m. men man har inte uppmanats att begränsa sig så som man uppmanats till nu. Sveriges taktik har uttalat varit att vi ska nå flockimmunitet genom att leva ”som vanligt” och inte stängs ner samhället. Jag har tvättat händerna fnasiga och varit väldigt mycket mer restriktiv i umgänge etc än vad jag är i vanliga fall. Har vissa andra varit mer restriktiva? Det tror jag säkert! Har jag gjort saker som varit onödigt och kunnat undvikas? Absolut. Jag har inte varit föredömlig och jag har tagit alldeles för lätt på det hela i perioder och varit panikslagen över det i perioder. Jag är inte alltid rationell, jag är en människa som velar fram och tillbaka och känner olika saker från tid till tid. Men jag kan inte ändra på det som varit bakåt utan endast göra saker på andra sätt framöver. Jag har antikroppar och känner mig inte nervös över att själv bli drabbad av den nya vågen – men jag kommer ändå göra mitt bästa för att begränsa min påverkan på samhället under dom kommande veckorna.

Som jag har läst mig till av era kommentarer och andra bloggar så finns det 2 problem när influensers inte är föredömliga i att leva restriktivt.
1. att bidra till eventuell smitta i samhället
2. att influera andra till att leva på sätt som bidrar till eventuella smitta i samhället

Punkt 1 är jag med på. Där har vi alla ansvar att begränsa oss i den mån det går för att inte smittan ska spridas för mycket. Punkt 2 är jag också med på, egentligen. Men där känns det som att man inte kan göra rätt ändå. Sen förra veckans inlägg har jag fått hur många kommentarer som helst som vill luska i om jag inte egentligen visst går, om jag inte går och tränar osv. Om vi nu ska tänka på punkt 2 så är ju problemet att man visar upp när man gör ”fel”. Och om man då väljer att ta ansvar och inte visa upp dom gånger man gör fel så ska man pinnas ner för det också (och nej, jag har inte smusslat den här veckan utan visat upp mina dagar). Hur gör man rätt då? Och med punkt 1… jag tror faktiskt inte det stora problemet med smittspridningen är influensers. När jag åkte förbi IKEA i helgen var parkeringen smockfull som vanligt. Likaså utanför heron city på väg hem. Jag ser instagramuppdateringar (från vänner och bekanta som inte är offentliga på något sätt) som är ute på restauranger, badhus, lekland, shoppingturer… Jag säger inte att det här gör att man som influenser blir ursäktad men jag tror inte att smittspridningen ligger på det här yrket. Jag tror vi människor överlag har svårt att förhålla oss till restriktionerna och att man gärna vill hitta genvägar eller efter ett tag känner att det är nog inte så farligt ändå. Inte för att man är ond, elak, dum i huvudet eller vad som helst utan för att man är människa.

Sist men inte minst. Ni som (eller ja det är främst en ettrig person som tjatar i inlägg efter inlägg) ska ifrågasätta mig via att fråga om Hugo varit på restaurang, om Hugo varit och tränat, om Hugo spelar padel osv… VARFÖR ska jag ställas till svars för hans val? Om ni undrar över Hugos val kan ni ställa frågan till honom direkt tack så mycket. Han har visserligen stängd profil på insta nu för tiden men har över 80tusen följare och ni som kommenterar borde vara någon av dom. Ställ frågan i hans DM istället för i mina kommentarsfält. Hugo är min man och vi lever ihop men jag är inte hans mamma. Vi kan ha diskussioner om saker och ting hemma men jag kan inte bestämma över vad han gör, han är en fri individ som tar egna beslut och det borde vara han som får bemöta dom. Jag tänker varken säga bu eller bä om hans göranden i sociala medier. Jag vägrar ställa upp på att jag som kvinna ska bära ansvaret för vad min man gör. Jag ÄR så trött på det och det händer aldrig åt motsatt håll, att Hugo får kommentarer om mitt beteende som han ska bemöta – varför ska män vara ansvarsbefriade och kvinnor ansvariga för vad vuxna karlar gör? Om du vill fråga mig om Hugos göranden så säger jag helt enkelt en gång för alla – att det spelar ingen roll om du skriver under varenda ett av mina inlägg – dom kommentarerna kommer inte godkännas för det är inte min sak att bemöta. Mitt kommentarsfält är inte en offentlig vägg som alla har rätt att synas på, att jag väljer att inte godkänna era kommentarer är inte för att jag ”inte vill att någon ska veta” eller sånt trams. Det är för att jag varken vill eller behöver godkänna allt, det beslutet är faktiskt mitt.

 

27 Kommentarer

  1. M

    Det är djupt rotat i människan att försöka hitta syndabockar. Ingen är perfekt och det verkar som många försöker stärka bilden av sig själva genom att peka på vad ”alla andra” gör fel. Den som jobbar med att visa upp sin vardag blir en öppen måltavla. Så jävla svår tid bara. Jag försöker andas, inte döma och välja de risker jag tar med omsorg. Vissa måste åka buss. Vissa måste gå till sitt jobb i en butik. Jag var hos frisören i veckan t.ex., det måste man inte men om ingen går dit så försvinner hennes försörjning. Sverige har valt en öppen strategi för att inte köra ekonimin helt i botten.

  2. Sofia

    Så bra skrivet, håller med dig i allt, både vad gäller pandemin och influencers och vad gäller det du skriver om varför ska kvinnor stå till svars för sina män. You go girrlll!

  3. Jos

    Sista kommentaren håller jag verkligen med om. BRA att du säger ifrån att Hugos val inte är ditt ansvar. Det är verkligen könsroller så jäkla tydligt att kvinnan ska ta ansvar för alla i familjen, inklusive den vuxne mannen. Tycker däremot det du skrev om influensers kan diskuteras, klart att hela smittspridningen inte ligger på influensers ansvar men det är faktiskt så att det ni visar upp påverkar folk. Och därför är det mer destruktivt om alla influensers struntar i restriktioner, eftersom det når ut till en stor mängd ”vanliga” människor som får bilden att det är helt okej och normalt. En stor plattform innebär även ett större ansvar, enligt mig. Iaf när det gäller så viktiga saker som detta är, som handlar om liv och död för andra människor. Trots det, bra som alltid att du håller diskussionen vid liv och bemöter. Gillar det 🙂 Och ha en fin vecka!

  4. Linda

    Hej! Sveriges strategi är inte, och har aldrig varit, att uppnå flockimmunitet. Däremot kan man förenklat säga att flockimmunitet är en konsekvens som till slut kommer att uppstå oavsett strategi, och med hjälp av vaccin när det väl finns på plats. Att det fortsatt sprids felaktiga rykten om att flockimmunitet skulle vara en del av den svenska strategin är både olyckligt och allvarligt, och önskvärt vore att ni lyssnar på våra expertmyndigheter och ansvariga politiker gällande detta.

    1. ...

      Den 15 mars satte sig Peet Tüll, tidigare chef för socialstyrelsens smittskyddsenhet, och författade ett mejl till Anders Tegnell. När Tüll gick i pension var det Anders Tegnell som fick hans jobb, om än med något andra uppgifter.

      ”Hej Anders. Det finns tre strategier för att stoppa epidemin”, skrev Peet Tüll.

      Det första alternativet var en total nedstängning av samhället i fyra veckor.

      Det andra alternativet var att hitta så många smittade som möjligt, spåra alla närkontakter och sätta dem i en tvåveckorskarantän.

      Det tredje alternativet var:

      ”Låt smittspridning ske, långsamt eller fort, för att uppnå en hypotetisk ´herd Peet Tüll själv ansåg alternativ två vara det bästa. Smittan hade fortfarande inte blivit alltför omfattande och ingen visste då att just SARS-CoV-2 hade en helt annan smittpotential än tidigare liknande farsoter, som SARS-viruset från 2003.

      Att välja alternativ 3 skulle däremot leda till tusentals döda.

      “Det framgår för mig som en uppgiven och huvudlös strategi, vilken jag aldrig skulle ha accepterat i min tidigare roll.”

      Några timmar senare, tidigt på eftermiddagen, svarade Anders Tegnell:

      “Jo, vi har vandrat igenom detta och trots allt landat i 3.”

      I dag, snart åtta månader senare, har drygt 6 000 svenskar avlidit i covid-19.

      Vad som var rätt eller fel – och vad som hade fungerat eller inte – är svårt att säga. Men säkert är att debatten lär fortsätta länge än.´.”

  5. Jag

    Så bra och klockrent skriver! ” Jag vägrar ställa upp på att jag som kvinna ska bära ansvaret för vad min man gör. Jag ÄR så trött på det och det händer aldrig åt motsatt håll, att Hugo får kommentarer om mitt beteende som han ska bemöta – varför ska män vara ansvarsbefriade och kvinnor ansvariga för vad vuxna karlar gör?”

    Angående Corona. Jag / vi lever exakt som vanligt som före detta fiasko starta. Vi engagerade ”foliehattar” vet varför Corona släpptes ut och varför man döljer kontant indragningen och skyller på Corona. Eliten och makten var tvungna att röra om i grytan och bli av med belastning i samhället som äldre och sjuka. Pengarna är endast ett siffra och vid haveri där servrar kraschar, vad gör folk då? När kort inte kan användas och människor saknar kontanter.
    När allt startar upp är det 0 på konton. Hur bevisar människor sina tillgångar ex.
    Pandemier kommer alltid fortsätta. De vill också sälja vacciner till blåögda lättlurad människor.
    Corona har inte ökat, det är blinda siffror för människor springer och testar sig, men är inte drabbade mer än vanlig förkylning. Sluta hetsa. Det blir ni sjuka av.

    1. S

      Jag är med en foliehatt, men någon gräns får det faktiskt finnas! Jag har anhöriga som arbetar på IVA och det dom ser är allt annat än att smittan inte ökar just nu! Eller är det bara dockor som ligger och tar upp tid och pengar i respiratorerna?

    2. Jos

      Konspirationsteoretiker kan man vara, men glöm inte att den enklare förklaringen nästan alltid är den riktiga. Världen är tillräckligt komplex för att saker ska hända utan att det finns en tydlig ”avsändare” eller ”avsikt” med allt. Jag skulle rekommendera att påbörja behandling för din paranoia, för din egen skull.

  6. Sarah

    Jag upplever inte att det handlar om att man som offentlig person ”inte kan göra rätt”. Jag upplever att det handlar om, som i ditt fall Paula, att du till en början uttryckte tydliga rädslor kring pandemin (med all rätt, givetvis) och dessutom när du förlorade en nära anhörig till följd av den. Samtidigt har du under året deltagit i diverse events, ätit ute, rest till Marbella etc och faktum är att hur mycket man än vill tro att man håller två meters avstånd till alla så gör man inte det vid sådana aktiviteter. Man möter andra människor som omedvetet sprider virus, och man gör detsamma själv. Lägg till då att man kan sprida Covid-19 om man bär på viruset men själv är symptomfri (och du Paula har ju burit på det vid något tillfälle, eftersom du uppvisade antikroppar nu). Och nej, restriktionerna har inte varit lika hårda tidigare som de är nu, men det har väldigt tidigt pratats allmänt om att inte resa, stanna hemma så mycket som möjligt, och hålla avstånd. Det vill säga att gemene man rent förnuftigt kan räkna ut att man inte springer på diverse träningsevents och restaurangmiddagar.

    Man har sett att du under årets gång har fått ganska mycket kommentarer som har ifrågasatt detta, men jag har inte upplevt någon större reflektion eller självrannsakan från din sida. Absolut, det har funnits rent otrevliga kommentarer, men de flesta har varit sakligt ifrågasättande. Så att du nu uttrycker sådant som ”Måendet går som i vågor men situationen med Covid har genomträngt varenda del av livet. Allt är påverkat.” samt ”Personligen har jag tyckt att det har varit tufft att fråntas rörelsefriheten. Jag har under 2020 fått nya rädslor” är lite som ett slag i ansiktet för alla de människor som faktiskt har tagit sitt ansvar och stannat hemma. Det vill säga inte sprungit på events, rest till Marbella etc. Det är absolut ett slag i ansiktet för all vår vårdpersonal som från i våras har vädjat att alla ska stanna hemma och ta sitt ansvar. Som jobbar sig själva rakt in i väggen, inte får semester och ledighet, enbart för att vårda oss andra.

    Och givetvis gäller det privata såväl som offentliga personer, en privat människa som lever så här har inte gjort mer rätt. Anledningen till kritiken mot offentliga människor är ju just att ni har valt att dela er vardag med massvis av människor, varpå dessa också får större möjlighet att uttrycka sin kritik.

    1. Julia

      Åh suck! Vet du vad, du är som ett slag i ansiktet med ditt raljerande. Vad fint av dig, åh du självuppoffrande heliga duva. Du som suttit själv-isolerad, helt frivilligt, hela året. Här där jag bor, där det var utegpbgsförbud i flera månader, där barn hölls från skola och vänner, där man får böter om man bryter restriktioner…här har A.L.L.A levt precis som dom kunnat/velat när restriktionerna lättade. Här lever man på som vanligt om man inte måste stanna hemma (som riskgrupper t.ex). Och vi har, till skillnad från dig i Sverige, nu en andra våg och Lockdown med riktiga restriktioner. Och folk går fortfarande inte till anfall så här som du gör. För vet du vad, vi fattar att man själv är ansvarig för den egna individen. Vi fattar att våra influencers bara är vanliga Joe schmoes som oss andra. Men tydligen, efter som din kommentar helt saknar självrannsakan, så fattar inte du (eller många andra) dör hemma i Svea det.

      1. Sarah

        Mår du bättre nu Julia, när du har fått kräka ur dig lite spydigheter? Starkt att anklaga någon annan för att ”gå till anfall” och sen köra flertalet personangrepp på det.

      2. H

        Julia. Istället för att sitta och påpeka hur ”helig” någon annan än som följt restriktionerna, borde du ha gjort det själv. Det lär du inte ha gjort med tanke på din ganska elaka kommentar. Det borde du fan skämmas för som bidragit till att smittan fortsätter spridas och dödar andra människor.
        Usch.

  7. Karin

    Håller SÅ med dig! Min man och jag ser rätt olika på pandemin, även om vi båda anser att man måste få ”leva” och hitta på roliga saker ändå.
    Jag är dock lite mer försiktig än han men jag bestämmer ju inte över honom. Han är sin egen person som gör sina egna val. Punkt.

  8. Lajmen

    Men Paula, har du inte lärt dig att stå över argumentation gällande samhällsfrågor?
    Du har så svårt för att uttrycka dig, oftast blir det bara fel.

    Har du inte någon ny kaffekokare
    att recensera istället?

    1. Elin

      Åh trevligt av dig med sån förminskade kommentar såhär på måndagsmorgonen!
      Du kanske kan testa skriva ditt nedlåtande på en lapp och kasta så slipper du vara taskig mot andra människor.

    2. Kristin

      Jag tycker tvärtom att Paula är riktigt bra på att uttrycka sig i skrift. Trist att leva med sån tråkig attityd som du. Kanske dags att stänga av datorn och ta en promenad istället?

  9. M

    Jag har lite samma problem, jag har följt rekommendationerna från dag 1 och tänker till i allt jag gör, min man…har inte samma tänk. Det har skapat en hel del diskussioner oss emellan och jag har även fått gliringar från omgivningen över att han inte tar det här på allvar. Det tycker ju även jag, men jag kan inte låsa in honom eller bestämma åt honom. Jag kan bara förklara hur jag upplever det och välja hur jag och barnen ska göra. Det som krävdes hos oss var tyvärr att vårt ena barn blev sjukt, vårt barn blev rejält dålig i 2 veckor och hamnade tom på sjukhus i ett antal dagar. Traumatisk upplevelse för oss alla och först då fick min man en annan respekt för vad som händer runtomkring oss. 💔

    1. Jos

      Det är inte ditt ansvar, däremot tycker jag att man inte ska acceptera vad som helst heller. Om han är respektlös inför andras hälsa så är det i min mening en rätt stor negativ sida. Hoppas han väger upp med andra positiva sidor men om inte, så hade jag nog funderat på om detta var någon jag ville vara tillsammans med. Det är aldrig svart och vitt i förhållanden, men det spelar ändå roll om någon beter sig respektlöst, det är en negativ vikt i vågskålen vem han är som person. Var stolt över att du tänker annorlunda och bryr dig om restriktioner!

  10. Frida

    Hmm svenska strategin är dock inte att nå ”flockimmunitet” som är ett missförstånd både från andra länder och som FHM dementerat 100 gånger på pressträffarna… däremot sättet vi gör på så kan konsekvensen bli ”flockimmunitet” som följd, däremot aldrig varit syftet, utan platta ner kurvan så sjukvården mäktar med och därmed spridas långsamt under längre tid

Visa alla 27 kommentarer
Dagens frågaTankar

Är det vanligare hos kvinnor?

Det var skönt att det var fler som kände igen sig i det dåliga samvetet och den skavande känslan på insidan men en kommentar fick mig att fundera. Är det så att det här tänket är vanligare hos oss kvinnor? Och varför då i så fall?

Är det något genetiskt, uppfostran eller bara en tråkig roll vi faller in i på grund av männens inställning till livet? 

Jag har egentligen ingen aning men tänker att det kanske har mycket att göra med föräldraskapets början. Att jag som mamma är den som blir gravid, känner alla fysiska förändringar och begränsningar från start och successivt växer in i rollen som mamma. Jag tänker att just det fysiska som kommer med moderskapet kanske gör att mamman alltid ligger före pappan på något sätt i föräldraskapet. Fast å andra sidan kanske den här ”obalansen” inte förekommer i samkönade föräldraskap och då är det ju oftast också så att en burit barnet och den andre är medförälder. Är det bara en typisk trist rollfördelning mellan män och kvinnor som gör att kvinnor oftast investerar mer känslomässigt i föräldraskapet?
Missförstå mig inte nu, Hugo är en fantastisk pappa som älskar sina döttrar över allt annat. Han har vuxit in i rollen som pappa från att ha varit en omogen 23åring som inte alls fattade vilket ansvar det var. Men det kom inte lika lätt för honom som för mig. Och vi tänker oftast lika gällande uppfostran, värderingar och hur vi vill att våra barn ska växa upp men vi har ändå olikheter.

Jag värdesätter nuet mer medans Hugo vill bygga för framtiden. Jag vet att hans hjärta ligger i att vilja bygga upp en trygg tillvaro för våra barn men den drivkraften kommer också från en ren personlig drivkraft att vilja bygga något och att vara framgångsrik. Så visst finns det mer av en personlig prestige i hans yrkesroll än min i dagsläget. Även om vi båda strävar efter samma mål – att bygga något stabilt för vår familj. Jag planerar och sköter logistiken medans han vill köra saker mer spontant. Jag håller koll på planeringsdagar på förskolan, gympakläder och aktivitetskalendern även om han är delaktig i att vara med Molly på träningar eller köra ett padelpass med henne. Jag värdesätter att lägga undan mobiltelefoner och ha full fokus på familjen och gå igenom dagen vid middagsbordet medans Hugo lätt sneglar iväg mot telefonen tills barnen ryter ifrån.

Nu pratar jag inte bara om våra föräldraroller men jag tycker det verkar mer överlag som som att mammor uppskatter nuet mer och och vill stanna tiden medans barna är små. Papporna ser oftare fram emot ”sen när barnen är äldre” och kul aktiviteter man ska göra ihop men också en frihet att få göra saker utan att behöva ha ansvar för barnen. Jag tänker att om man hela tiden ser fram emot sen kommer man när ”sen” äntligen kommer tänka att varför längtade jag hit, det bästa var ju . Jag kan redan idag känna en klump i magen vi tanken på att Molly och Leonore kommer flytta hemifrån, starta sina egna liv och vara vuxna och att vi kommer se tillbaka på filmer och bilder och sakna dom små kottarna som kivades vid frukostbordet, strödde leksaker över hela golvet och trängde ut en i sängen på natten. Givetvis kommer det finnas glädje i en annan relation som finns då, att få följa vuxenlivet och förhoppningsvis får barnbarn och allt det där (inget man kan ta för givet) men den relationen kommer vara så mycket längre. Tiden barnen är små och vill vara med mamma och pappa helst av allt är så kort i relation till hur långt livet är. Redan nu har förflyttningen börjat till att vilja ha egna aktiviteter, gå hem till kompisar efter skola/förskola och leka med kompisar på helger. Än så länge vill barna fortfarande vara med oss men inte alls på samma sätt som för ett par år sedan.

Men om jag ska försöka få till mina tankar kring om varför tänket med dåligt samvete är vanligare hos kvinnor… När jag suttit och funderat medans jag skrivit tänker jag att det kanske har att göra med gamla roller som tagits med i den nya tiden. Att förr i tiden skulle mannen se till att försörja familjen och var en bra far genom att se till att det fanns pengar till hushållet. Kvinnan skulle sköta hushållet och ta hand om barnen, barn var helt enkelt kvinnans uppgift tills dom var tillräckligt stora att vara typ ett kul sällskap till pappan och kunna hitta på saker ihop under lediga stunder. Och att dom rollerna ligger kvar men att nu ska ju även kvinnan bidra till hushållet och förverkliga sig själv som individ och inte bara mamma. Men att det blir slitningar i att vilja göra flera olika saker. Medans pappan förut fick tänka mest på sig själv och därför får lättare att leva efter devisen att förverkliga sig själv och ha egentid och allt vad det är. Och att dom gamla rollerna är så invanda genom generationer att vi kvinnor fortfarande känner att barnen är mest vårt ansvar (även om vi logiskt vet att båda föräldrar delar ansvaret om barnen). Nu kanske jag snurrade till det men ni får jättegärna fylla på med era egna tankar. Jag tänker att det nog inte finns ett rätt svar här utan att det är massor av olika normer, traditioner osv som kommer från alla håll och liksom tynger ner rollerna i föräldralivet…. hur tänker ni? 

 

 

8 Kommentarer

  1. rebecka

    vi har det någorlunda jämnfördelat hemma, min man jobbar borta 2 av 6 veckor och då e de givetvis jag som kör hela lasset, vilket går fint men när han e hemma så e de han som tex får ta alla aktiviteter med barnen på kvällstid så att jag får fokusera lite extra på mig själv.
    Sen e jag den som konstant projektleder, läser info från skola och ordnar med allt ifrån julklappsbyte til midsommarfester.. Men de ligger nog oxå i min personlighet. -jag har alltid ordnat, även innan barn och man.

    det vi kanske glömmer bort som kvinnor ibland e att vi faktiskt fungerar olika i våra sammansättningar män och kvinnor.
    Män behöver generellt mer tid till planering, organisering och detaljstyring.
    Kanske e de uppfostran där med? Min man kan lägga en vetenskap i att koka ett perfekt ägg tex.
    medan jag kokar ägg och packar gymväskan, matar katten å borstar tänderna på barnen…
    Men när han gör något så blir det perfekt varje gång.
    Om allt ska vara perfetk varje gång man gör något så hinner vi inte annat än att just koka ett perfekt ägg varje dag.. De e min syn på det hela.
    Där krockar vi konstant, han tycker helt enkelt inte det e värt att göra saker om det inte blir bra gjort.
    Sen bryr vi oss om olika saker genrellt, en föräldramöte på skolan -viktigt för mig att vi går båda på.
    inte viktigt för honom.
    Mötet e viktigt men inte att vi går båda…

    Ah jag vet inte riktigt va den här kommentaren gav egentligen haha

  2. T

    Vi har 2 barn tillsammans, 2 pågående karriärer, husrenoveringen och mycket aktiviteter. Jag är precis som du bättre på att organisera, planera och dona än min sambo, MEN jag kräver ändå att han drar lika mycket där. I mitt tycke blir det inte alltid lika bra, men det har lett till att våra tjejer förväntar sig lika mycket av mamma som pappa. Bollen ligger aldrig enbart hos mig, utan hos en av oss. Jag kan för att inte ”laga fällor” påminna min sambo lite löst om diverse saker ibland. Men jag tar aldrig att hans jobbresa är viktigare än mitt internmöte etc även om det ibland är så. Krockar det så får han lösa på annat vi. Det kanske låter hårt, men på samma vis som ingen kommer tacka oss i ett senare skede i livet för att vi alltid lagade den där maten och fixade alla julfester och slet så kommer heller inte din karriärsfokuserade man backa för ditt jobb. Så vi kvinnor måste stå på oss och kräva att det delas lika. Annars sitter vi där slitna och trötta på att projektleda jobb och familj. Ta hand om er!

  3. A

    Vet ej. Detta med jämställdhet. Jag tycker det var svinsvårt att hitta en man, man först och främst skulle vara attraherad av och ville ha. När man är 23-24 och vill stadga sig är man heller inte alltid riktigt mogen att förstå ana dess konsekvenser vilken man faller i ödet inför. Jag skaffade sj barn med en gift man som sket fullständigt i mig, smart, nej, men jag ville åt hans starka gener. Jag visste där och då att jag inte kunde få något jämställdt från honom, men hade väl också i den ålder en hög tro om mig själv och min förmåga. Dock träffade jag senare en man (ej svensk) vi är väl hyfsat jämställda tog en del år. Jag har ftf med från mor min att ansvar för mat och barn och hus och hem har morsan. För hon alltid varit ensamstående. Detta har medfarit att jag tagit största delar av ansvaret i mitt liv och inte räknat med att en Karl ska fixa det åt mig. Min partner tror han är helt jämställd, jag brukar skratta lite när han tror de. Men jag är som min mor säkert fört över på mig. Tacksam för de jag fått Vad annars ska en göra, gråta ja det gör jag redan. Det kunde varit värre jag kunde ftf varit olyckligt kär i den gifta mannen som aldrig behövde ta några baby nätter, Betala en krona eller stötta emotionellt eller ens torka sitt barns tårar.. livet för alla är inte lika. Jag har en son som är mitt allt, jag hoppas att han blir en självständig man, och jag ska lära han att också de till att hitta en självständig kvinna. För jag tror på självständighet. En kvinna ska kunna fixa de mesta själv, och en man likaså. Kan man sen göra det tillsammans så kan man bli ett hyfsat team. Men verkligheten är ju inte så svart eller vit vet vi ju alla.. och ödet vill olika. När vi får barn behöver vi steppa upp. En del har turen att ha det lättare för sig, andra inte. Nästa generation ja du. Ingen aning.

  4. Linda

    Vi försöker dela lika vad gäller sysslor, barn, ansvar m.m. Ibland blir det 50/50, men oftast runt 60/40 åt olika håll. Vi diskuterar mycket gällande vår dotter och planering, vi handlar tex enbart presenter till vår egna familj, så man t.ex inte hamnar i fällan att vara den enda som planerar m.m. Jag personligen skulle inte acceptera att min man inte är delaktig på samma nivå som mig vad gäller hem och barn. Sen försöker vi växeldra så att vi får utveckling i jobb och privat och försöker undvika att båda satsar på samma gång. Jag förstår inte mentaliteten hos vissa män att de tex är barnvakt åt sina egna barn, eller att de blir mer involverade i barnen längre fram. För mig är vi lika mycket föräldrar från start och det har varit naturligt för min man att vara delaktig i allt. Jag tycker det är viktigt att båda får egentid, tid med vänner/familj, träning/intressen och partid vilket vi får till samtidigt som vi är lika involverade i hem och barn.

  5. Caroline

    Jag vet inte om det är bara jag, men jag kan inte låta bli att att fundera lite över: varför accepterar du att Hugo inte är delaktig och tar samma ansvar som du? Det är väl helt självklart att det ska vara 50/50 på ansvar när det gäller barn och hushåll. Och ställ dig frågan: skulle Hugo göra likadant för dig? Kommer han ta ett steg tillbaka och ta hand om barn och logistik när han är ”klar” eller kommer han alltid vilja satsa på sitt företag? Jag tror mer på det sistnämnda. Jag tycker du borde ställa mer krav Paula, ställ ultimatum. Jag förstår på riktigt inte varför Kvinnan ska ta mer ansvar än mannen. Vi lever på 2020 talet. Det ska inte ens behövas krävas delaktighet av sin partner, det ska vara självklart och inte ens något att diskutera. I min egna relation med två barn är det givet att jag och min man ska dela lika när det gäller logistik och liknande. Jag kräver att han ska ha lika mycket koll på barnens aktiviteter tex som jag, för det är ju hans barn exakt lika mycket, varför ska det bara ligga på mig? Sen förstår jag inte heller hur man som man inte vill vara lika engagerad som kvinnan, jag menar, varför skaffar men ens barn då? Om man inte tar lika mycket ansvar?

    1. Hanna

      Genom bloggen så får man en bild av att ni lever i ett ojämnställt förhållande (stämmer kanske inte i verkligehten). Det är alltid Hugo som får ”satsa”, innan Clean var det ju crossfiten och då skrev du samma sak som nu. Vad skulle hända om du inte var den som höll koll på kalendern? Skulle Hugo komma ihåg sina släktingars/vänners födelsedagar? Ofta är det kvinnan som just får hålla ihop alla relationer. Du säger ofta att Hugo är disträ men alltså det är verkligen ingen ursäkt. Var en gång någon som sa att ”det man tycker är viktigt kommer man ihåg”. Tror inte Hugo skulle missa ett möte med Clean.

  6. Sara

    Min vän och jag diskuterade just detta en gång och han så något klokt. När våra föräldrar (jag är 30, så jag syftar på vår generations föräldrar) var upptagna med att uppfostra kvinnor som kunde stå på sig själva, inte vara ekonomiskt beroende av män. Dvs självständiga. Så glömdes männens självständighet bort. När män mår dåligt, hamnar i missbruk skiljer sig så har de till mycket större grad svårare att organisera sig själv, ha koll på hem och inköp, hushålla med ekonomi osv än vad kvinnor har. Detta inte var viktigt i deras uppfostran. Jag tror den generationens, framförallt mammor, tänkte att man tog hand om sina söner tills man lämnade över ansvaret till deras flickvänner. Sen tror jag att detta skedde omedvetet men det låg ingen vikt eller politisk kraft i att lära män storhandla, städa, hålla undan, planera osv.

    Jag tror att denna generationen kommer lägga mycket mer kraft i den typen av uppfostran av pojkar. Och det hoppas jag, för det är superviktigt för att de ska kunna befinna sig i en fungerande relation där den ene inte måste vara projektledare och bära allt emotionellt och praktiskt ansvar. Men det är också superviktigt för att män ska klara sig igenom svåra kriser i sitt liv. Det är liksom för deras välmående i sig själva och i relationer.

    Det finns ett uttryck som heter ”sometimes old racist just have go die”. Det syftar väl till att vissa saker tar några generationer. Så även om vi 30 åringar VET vad som är jämställt och rätt så finns det inte i vår uppfostran helt att kunna ändra det. Utan det kommer nästa generation. Så ibland behöver liksom en generation dö ut för nytt att blomstra.

  7. Jenny

    Jag tycker på ett sätt att det känns tråkigt att det ska uppfattas som något dåligt att vara hemma med barn och vara den som tar mest ansvar. Tro mig jag är feminist och är självklart för att kvinnor ska jobba i samma utsträckning som männen. Men den faktiska sanningen är ju att det är barnen som betalar priset för det.. Många har idag långa dagar på förskolan och väldigt lite vardagstid med sina föräldrar. Tycker att fler borde sträva efter att gå ner i tid och spendera mer tid med sina barn, både mammor och pappor. Jag tror att det är ett val som man aldrig ångrar. Hör så många som försvarar sina män och säger ”Han kan verkligen inte vara hemma just nu” bullshit säger jag, finns viljan så kan man! Men pappor prioriterar det inte på samma sätt. Enormt tråkigt tycker jag. Vi kvinnor får försöka peppa varandra, vi är ju trots allt bäst och borde försöka jobba bort det dåliga samvetet.
    Kram till dig Paula och tack för en bra och läsvärd blogg! ❤️

Visa alla 8 kommentarer
Dagens frågaTankar

Utseendefixerad? Jag?

I förra helgens inlägg om Leonore och hennes intresse för kläder, skor och smink skrev jag att jag oftast går runt i träningskläder osminkad även om jag blir stylad emellanåt. Att jag inte tror intresset kommer från mig då hon oftast ser sin mamma väldigt ofixad.

En kommentar menade att:
”Men Paula jag ser dig som ganska utseendefixerad och visst tycker det är kul med kläder , dyra väskor, hår , naglar och makeup. Det är inget fel i det men jag tycker man ska stå för det !” 

Och jag funderar, är jag utseendefixerad?

För mig känns just ordet utseendefixerad väldigt främmande för mig. När jag tänker fixerad tänker jag att man är väldigt låst, fokuserad och liksom begränsad på grund av sitt intresse. Eller snarare att det inte längre är ett intresse utan just en låsning. Jag tror det är väldigt vanligt (och ganska rimligt) att bli utseendefixerad i min bransch där man blir väldigt granskad. Jag får direkt höra om mitt hår ser flottigt ut, om jag ser trött ut, om jag har gått upp eller ner i vikt eller om mitt klädval för dagen faller betraktaren i smaken. Det är inte unikt för mig utan något som dom flesta som jobbar med sociala medier på det här sättet råkar ut för. Därför tror jag det är väldigt lätt att hamna i strävan att alltid se ”perfekt” ut. Med fint fönat/lockat hår, nya outfits varje dag, mer permanenta skönhetsingrepp och liknande. För vissa är säkert allt det också ett genuint intresse men för många är det nog en konsekvens av branschen. Och jag tycker inte det är fel på något sätt men jag känner inte igen mig i det alls.

Jag har inga problem att visa mig i bloggen en osminkad och trött måndag efter en slitig helg, inte heller genomsvettig efter ett träningspass. Men jag visar också upp mig sminkad och piffad. För mina dagar ser ju olika ut och jag ser olika ut från dag till dag. Jag känner aldrig att jag blir begränsad till att ”nej jag kan inte lägga upp en bild idag” för att jag har flottigt hår och mjukisar utan visar gärna upp mig så som jag är för dagen.

Men men det sagt har jag aldrig sagt att jag är helt obrydd om mitt utseende och att jag lägger 0 tid på yttre. Jag tycker det är kul att fixa fina naglar med olika teman på. Men jag är också en sån som river bort nagellacket i förtid och sen går runt i veckor med ”fula” naglar i väntan på nästa tid som jag bokar om både 1 och 2 gånger för att det krockar med något annat. Jag tycker det är kul med kläder och varierar mig gärna men i grunden faller jag alltid tillbaka på jeans, t-shirt och sneakers eller träningstights och tjocktröja (däremot är jag ju löjligt förtjust i att variera mina träningsoutfits). Jag tycker det är kul att bli sminkad inför plåtningar och event och känna mig riktigt stylad för kvällen – men skulle aldrig orka hålla på med massa olika baser, skuggor, pennor, puder och gud vet allt dagligen och på egen hand. Min sminkrutin är ungefär; några drag med solpuder, mascara, klart.  Hår är också kul hos frisören eller när någon annan fixad – när jag ska fixa blir det 6 av 7 dagar antingen hängande rakt ner eller en tofs på huvudet och så är det bra med det.
Som jag skrev i inlägget med Leonore så tycker jag ibland det kan bli som att man ska racka ner på ”typiskt kvinnliga intressen” och att det ska bli lite skamligt. Det finns ju gott om killar som bryr sig minst lika mycket om sitt yttre som tjejer men dom får ofta höra att dom är brudiga och det läggs ändå lite stämpel att det är skämmigt att bry sig om sitt utseende. Man ska vara snygg och följa mallen för ett bra utseende men man ska ha det utan att bry sig helt enkelt…

Jag känner som sagt inte igen mig i att vara utseendefixerad även om jag självklart tycker det är kul att klä upp mig, sminka till mig och piffa emellanåt. Jag kan känna glädje i en ny fin jacka eller nyfixat hår, känna mig nyfiken på att testa en sminknyhet eller bara känna att ”idag fick jag till outfiten, yeah!”.
Men i mitt dagliga liv tar inte utseendet så mycket plats. Jag tycker inte det är fel att sminka sig varje dag eller att alltid ha fixat hår (såklart) men för mig finns inte det genuina intresset av att ”hålla på”. Sen betyder det inte att jag går oduschad och bryr mig noll om min yttre för det. Jag tror inte jag är en perfekt mamma och jag påverkar nog mina barn både negativt och positivt på massor av sätt som kommer visa sig i framtiden. Men just i fråga om att påverka mina barn med eventuellt utseendefixering känner jag mig rätt bekväm i att jag visar dom att visst kan man klä upp sig och se lite extra festlig ut emellanåt men att i vardagslivet kan mamma se ut lite hur som helst och vara lika glad för det. Det är inget fel i att göra saker med sitt utseende men att det är något kravlöst och kul och inte en förutsättning för att man som kvinna ”ska göra så”.

Ni som har småttingar – hur tänker ni kring utseende och vilka signaler ni skickar ut?

15 Kommentarer

  1. Jos

    Tror man behöver förstå att vi lever i ett utseendefixerat samhälle, och det påverkar alla, barn som vuxen. Framförallt kvinnor, flickor då trycket och nivån av utseendefokus är högre där än hos män, pojkar. Klart det föräldrar gör påverkar, men omgivningen, alla människor en ser, reklam, youtube, instagram, allt skickar ut signaler som talar om att utseende spelar roll. Det snappar ju även barn upp. Att tro något annat är att leva i någon form av förnekelse, det kanske låter hårt men tror det är viktigt att se saker för vad de är. Jag hoppas ändå att Leonore kan bygga upp andra intressen och sätt att få bekräftelse från omgivningen, det är absolut okej att vara nyfiken på utseende men tycker inte nödvändigtvis att en behöver förstärka och uppmuntra det. Tror det finns andra intressen och karaktärsdrag som är sundare att få bekräftelse och förstärka.

  2. Annica

    Jag sminkar mig aldrig, inte ens på mitt egna bröllop gjorde jag det.. :p Barnen ser dock mig raka mig – samt ha hår kvar.. De har sett mig med långt hår och med snaggat.. De har sällan sett mig i klänning (en gång tror jag!) men väldigt ofta i mysbyxor. Alltså.. Jag visar på att man själv bestämmer över hur man ska se ut och hur man ska göra med sin kropp. 🙂 Mina barn är 7 år, 6 år, 4 år och 5 månader.

  3. Karin

    Svår balansgång med små barn och vad man vill/Inte vill överföra till dem. Vår son 7,5 år bryr sig väldigt sällan om sitt utseende. Dottern 6 år är väldigt mån om sitt. Jag sminkar mig på vardagar innan jobbet med ögonbrynspenna och mascara, det ser barnen. På helgerna är jag i princip alltid osminkad och har träningskläder. Vi pratar nog rätt lite utseende hemma, däremot pratar vi ofta om att vara stark och snäll. Typ som Bamse och Pippi. Jag är uppväxt utan våg i hemmet och vi har heller aldrig haft en våg i vårt hem och så ska det förbli. Jag tror på riktigt att mitt faktiskt ganska sunda förhållande till min kropp kan komma från just att vi aldrig hade våg hemma när jag var liten plus att min mamma aldrig någonsin pratade om kilon. Och då bör det tilläggas att hon också tränade ganska mycket och var mån om hälsan.
    Jag gör Botox i argrynkan mellan ögonbrynen men det kommer barnen få veta om låååååång tid.

  4. Rebecka

    Jag en kille född 15 å en tjej född 17, vi målar naglarna alla tre, sonen vill ha fin frisyr och vi brukar raka honom på sidorna av huvudet å kalla de för ”tuffa tigerränder” (de va från början ett sätt att över huvudtaget få lov att klippa honom å nu har de blivit hans signum haha) lillfröken älskar klänningar men skulle nog helst välja en klänning med tex dinosaurier på.
    Jag som mamma sminkar mig inför barnens ögon varje morgon innan jobbet men smink å finkläder åker av till fördel för mjukisar så snart jag satt foten innanför dörren på eftermiddagen.
    Jag har inga problem med att visa mig ute utan smink å går helst i träningskläder, men bara när jag är ”privata Rebecka” jag skulle faktiskt aldrig gå till jobbet utan smink, de sker bara inte.
    Kontentan av detta -vi gör alla så gott vi kan. Med eller utan barn, med eller utan smink. Vi.alla.kämpar.på ❤️

  5. Maria

    Nu har jag enbart söner, men dom ser mig både sminkad och osminkad. Har perioder när jag tycker det är kul och perioder när jag inte ens orkar titta på mascaran ens en gång. Håret fixar jag typ aldrig. Antingen utsläppt, uppslängt i en boll eller hästsvans. 🤷🏻‍♀️

  6. Kristina

    Jag tänker mycket på bekräftelse och att det är något barn (och vuxna) söker. Om man som barn (oftast flickor?) får bekräftelse i utseende ”vad fin du är” ”vilken fiiin klänning” eller ”vilken tuff tröja” ”du är en tuffing” (oftast pojkar?) lär man sig att man får bekräftelse på det viset, genom att vara tex fin eller tuff och att det i sin tur bidrar till att vidmakthålla rådande könsnormer. Flickor fortsätter klä sig för att ANDRA ska tycka dom är fina, pojkar får litet utrymme att bejaka känsliga sidor… till exempel.
    Det håller ju såklart på att luckras upp och tur är väl det och könsrollerna är ju naturligtvis ett problem som består av tusen olika normer tillsammans. Såklart ska vi stödja barnens intressen oavsett vilka dom är. Men kanske tänka på hur man bekräftar barnet? Mer fokusera på deras upplevelse/känsla än utseende eller stereotypa karaktärsdrag i det intresset dom har. Visa nyfikenhet inför hur dom tänker och hur det känns. Att det viktigaste är att de själva är nöjda och glada. Jag ser att du gillar din nya tröja! Är den skön?
    Tänker att barn någonstans i begynnelsen lär sig att efterfråga recensioner av utseende, prestationer, målningar eller vad som och att det i allt finns en motsats, finns rätt finns fel, fint och fult, bra och dåligt, duktig, dålig…
    Riktigt små barn går ju bara på lust och tänk vad fint om människor kunde få ha kvar det …vad duktig du var som klättrade höst upp! Vs. Jag ser att du klättrat jättehögt, hur känns det?

    1. Jos

      Bra kommentar! Tror det är väldigt lätt att omedvetet bekräfta t ex utseende hos små flickor, de ÄR ju många gånger söta och det är invant att det är något positivt att nämna det. Men som du säger blir det ju samtidigt en inlärning och befästning att utseende är något positivt att fokusera på. Att det är positivt att vara söt, och därmed negativt att inte vara söt. Kan vara viktigt att tänka på. För vems skull säger man att barnet är söt – för sin egen eller för barnet själv? Vad ska barnet egentligen med det till?

  7. Hanna

    Usch detta är något jag tänkt mycket på! Jag har i princip aldrig varit en sådan person som sminkar mig varje dag och är överlag ganska obrydd med mitt utseende utöver att jag vill vara hel och ren, men sedan jag fick mitt första barn har jag slutat raka benen och skulle väl egentligen vilja våga sluta raka mig under armarna men har ännu inte kommit dit. Jag slåss med detta för samtidigt som det känns som det rätta att sluta med dessa saker för att visa mina barn en motpol mot normen så rimmar det inte med hur jag ser på mig själv. Vill inte heller vara ”den morsan”, kommer ihåg dem från när jag var barn och det var ju INTE de coola mammorna som man ville bli som, inte då iaf. Och nu finns det de som tänker ”var bara tydlig med att du gör det för din egen skull och att alla får göra som de vill”, det är bara ett annat sätt att fortsätta göda normen och tron om att kvinnor gör saker för ”sin egen skull”, det är viljan att passa in i det patriarkala samhället som gör att vi inbillar oss att det är för ”min egen skull”.

    Sorry om rörig, är för att mina tankar kring detta är röriga.

  8. Jenny

    Jag försöker att prata om utseende så lite som möjligt och kommenterar varken mitt eller andras utseende negativt. Försöker att fokusera på andra saker och att kläder främst ska vara sköna osv. Har kort hår eftersom jag tycker det är praktiskt och lättskött och ser ingen anledning till att min dotter måste ha långt hår. Tycker det lätt blir varmt och i vägen. Har håriga ben ibland och rakar inte bort mitt känshår. Vill visa min unge hur man ser ut på riktigt. Tänker att det kanske inte känns lika främmande och jobbigt då när hon själv får hår på kroppen så småningom.. Men gör ju garanterat saker som fuckar upp min unge totalt också 😬
    Kram och tack för en bra blogg ❤️

  9. Malin

    Känner att det viktigaste är att man visar dem att man duger som man är utan massa fix och trix och det gör du ju:)
    Sen att man vill piffa till sig ibland skadar väll ingen, det gör ju de flesta. Som du säger, för mig är också utseendefixering att man är besatt, kan inte lämna hemmet eller inte ens kanske vara hemma utan att konstant ha makeup på.

    Jag sminkar mig oftast bara när jag ska iväg på något, ibland inte ens mascara till jobbet och har en dotter som inte direkt bryr sig om mode och en som älskar smink och kläder.
    Jag tror de bara hittar sina egna intressen helt enkelt. Båda mina rider också vilket inte jag har gjort så de går sina egna vägar .

  10. Hanna

    Tycker inte att det är konstigt att dina döttrar är så olika. Molly var ju jämt med på din och Hugos olika träningspass (när ni båda tränade väldigt intesivt). Leonore har ju vuxit upp på ett lite annat sätt där inte träningen och ”sportandet” längre varit lika närvarande. I samband med att era karriärer vuxit så blev ju events och andra tillställningar mer vanligt i er vardagag och där ni båda lägger tid på att göra i ordning er. Inget av detta är ju på något sätt fel, utan bara en reflektion eftersom jag följt bloggen så länge 🙂

    1. B

      Hanna:
      Du tror inte det har med gener att göra?
      Tycker det märks rätt tydligt att Molly har tagit mer från Hugos sida och Leonore från Paulas.

      Paula har ju tränat mer intensivt på ett helt annat sätt de senaste åren.

  11. S

    Jag har en dotter född -14 hon älskar kläder (helst klänningar), gillar att måla naglar och pyssla med håret. Jag tror snarare att barnen influeras av barnprogram, spel och kompisar i skolan eftersom dem spenderar mycket av sin tid där. Det kanske är en lärare som är väldigt tillfixad med smink etc. Som dem får inspiration från oavsett så är det okej. Låt barnen ha sina intressen oavsett vad det intresset är. Dem kanske växer upp och blir en stor modedesigner?

    Jag är som dig, trivs bäst som jag är och i träningskläder 9/10 dagar i veckan. Tycker inte någon annan har rätt att kommentera andras intressen eller utseende. Varför denna hets? Låt alla få vara som dem är utan att lägga kommentarer eller vikt vid det. Njut av livet istället för att bry er om ytan för i slutändan är det insidan som räknas 🙌🏻

    Carpe diem 🦋🍀

Visa alla 15 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com

Powered by Cure - Influencer hosting