Dagens frågaTankar

Är det fel att visa sorg för barn?

Det vart intressanta kommentarer under min status där jag skrev om att vi en kväll besökte morfars grav för allra första gången. Det var jag, våra barn, min mamma, min styvpappa, mina bröder och min älskade mormor.

En fråga bland kommentarerna:

För vems skull är barnen med vid gravplatsen? Och varför utsätta dem för att se föräldrar, mormor gråta?”.

Hugo var på konferens i Helsingborg. Det skulle kännas jättekonstigt att ringa till någon och be om barnvakt för att jag skulle åka till graven. Vi åkte dit för familjens skull, för att hälsa på vår morfar, mammas pappa och min mormors själsfrände.

& gällande att ”se föräldrar/anhöriga gråta”. Menar hen, i hens fråga att man inte bör visa äkta känslor gentemot barn? Hur ska man då kunna fostra till att det är okej att visa känslor?

För mig är känslor naturligt. Ibland är jag glad, ibland rädd, ibland arg och ibland är jag ledsen. Under hela mina barns uppväxt har detta känts viktigt för mig- att man äger sin egen känsla och känslor.

En klok kommentar i diskussionen gällande detta:

” Arbetar själv inom barnverksamhet i svenska kyrkan och vi gör barnen delaktiga i varandras sorg osv. Otroligt viktigt att visa barnen alla sidor av livet. Vissa bortgångar är såklart svårare än andra men det händer och det händer även barnen.

Ibland glömmer man bort dom i sorgen, när de i själva verket också har förlorat en farmor tex. Även bra att förklara varför man är ledsen och att det är okej att vara ledsen. Fortsätt prata om döden tycker jag!”.

I min värld är det inte konstigt att vara ledsen och att gråta. Det gäller barn OCH vuxna. Jag tycker att det känns viktigt att bekräfta barnens känslor och när dom är ledsna tröstar jag genom att just bekräfta. Jag försöker inte alltid muntra upp på en gång, utan rider istället ut de tuffa känslorna genom ömhet och dialog.

Detta är första gången som jag är kontakt med döden gällande en anhörig. Jag har inget facit, jag kan inte svara på vad som är rätt och fel. Jag har följt magkänslan och på ett så pedagogiskt sätt jag kan kommunicerat om döden på ett sätt som passar barnen.

Min underbara mormor skrev en text om besöket vid graven. En text som hon skickade till sin syster, men hon valde att skriva det ur Leonores perspektiv. Jag tycker att texten är helt fantastisk♥️ Delar i mormors text:

”Igår åkte vi till kyrkogården och hälsade på min gammelmorfar vid hans viloplats. Jag hade med mig en fin gul ros som passade fint med färgen på min gula byxdress och med mina nya klackskor.

Min syster Molly har inte hunnit få några klackskor än men vår lilla mormor har lovat att köpa ett par till henne nästa gång. Men först måste jag lära Molly att gå i klackskor. Hon måste lära sig att gå lätt på tån och inte stampa med hela foten. Min syster Molly älskar Spider Man, men jag tycker bara om Elsa.

Min stora mormor var också med vid morfars grav men hon bara satt och grät. Mamma frågade om jag ville krama henne och det ville jag, men min fina gula dräkt blev skrynklig! Och på kyrkogården fastande mina högklackade skor i jorden!

Vid morfar la vi blommor och ljus men jag förstod inte riktigt varför alla grät. Jag förstår inte riktigt VART han är. Mamma säger att morfar har åkt till himmelen och att han har blivit en fågel. Min lilla mormor ville plötsligt att vi skulle sjunga en finsk psalm. Jag kan inte finska och när alla sjöng började alla gråta igen. Till och med min mamma! Men inte jag och min syster Molly men jag såg att det nääästan kom droppar från Mollys ögon. Men inte från mig. Jag putsade istället mina klackskor som hade fastnat i jorden.

Jag började vid det här laget tycka att allt var jättetråkigt och var nära på att få ett nervsammanbrott men lilla mormor tröstade och sa att vi strax skulle åka hem och äta glass. Mamma sa att vi inte fick äta glass så sent på kvällen. Jag blev så arg och ville säga att det här var skittråkigt men jag höll mig.

Det var några rader om besöket. Jag har nu besökt en plats där alla vuxna gråter. Jag såg också jättestora träd och alla slags svarta och gråa stenar som satt fast i marken. Muffi, min morfar, ska också få en egen sten så fort de har hunnit skriva hans namn på stenen. Jag kan redan skriva mitt namn Leonore.

//Hälsningar från Leonore och stora mormor som hjälpte mig att skriva det här då jag ännu inte kan skriva som Molly. Fast allt annat kan jag själv!”.

-Vad tycker ni? Är sorg något man inte bör dela/visa barn?

21 Kommentarer

  1. C

    Min farmor gick hastigt bort för 3 månader sen i en explosionsartat cancer. Mina barn har fått se mig så himla ledsen då farmor var mitt allt. Jag valde att inte ta med dom på hennes begravning för att dom skulle slippa se så många ledsna på samma gång. Pratade mycket med barnen hur det skulle gå till i kyrkan osv och sonen på snart 7 år sa självmant att han inte ville med. Dock får dom ofta följa med till hennes gravplats nu där vi sitter och pratar om gamla minnen och lämnar lite presenter som hemmagjorda pärlarmband osv. Vi är så nöjda över det valet. strunta i vad alla andra tycker. Man känner sina egna barn bäst och man gör det man tycker känns bäst för dom 👍

  2. Karin

    Jag tycker att ni gör helt rätt! Min pappa dog för drygt två år sedan och våra barn, då 4 och 5 år, var med på begravningen. Livet är inte glatt och roligt jämt och jag vill inte låtsas inför barnen som att det är det.
    Vi spridde min pappas aska i havet (då var barnen dock inte med) och de vet att morfar är spridd i vågorna och pratar ofta om det när vi är på sjön eller badar. Jag tycker att det är fint. Kram

  3. Anna

    Vi har med våra barn till min pappas grav flera gånger per år. Tänder alltid ljus på alla helgona, vi har picknick vid hans grav på hans födelsedag/dödsdag varje år. Barnen är med, kramar oss om vi blir ledsna. ❤️
    De hann aldrig träffa sin morfar men för mig är det jätteviktigt att de får en relation till honom ändå, via hans grav, bilder och berättelser. Varje år hänger vi upp en nytagen bild på barnen vid graven, det är en stor rododendron vid graven. Där i hänger bilderna. ❤️

  4. Moa

    Jag har t.o.m. haft picknick vid min pappas.grav med mina syskonbarn, ser inget konstigt i att ha med barnen till kyrkogården, självklart ska dom få vara med ❤

  5. Malin

    Självklart skall man dela även sorg och även rädsla med sina barn. Att prata och dela med sig av sin sorg är helt naturligt. Tycker att vi borde bli bättre på att dela vardagen med våra barn och inte skönmåla verkligen/vardagen. Lära barnen att det är ok med känslor att vara ledsen är inget farligt.

  6. Anonym

    Jag tror döden bör/ska vara en del av någons uppväxt, annars blir man kanske lika knäpp som mig. Jag har (nästan) aldrig varit med på någon grav, heller aldrig haft någon nära mig som dött (av det enkla skäl att de flesta dog innan jag föddes, vilket iofs borde lett till en del gravar att besöka men inte det). Jag har därför aldrig behövt bekanta mig med vad som händer kring döden. Jag vet teoretiskt vad som händer men hur jag skulle hantera det praktiskt och känslomässigt har jag inte ens någon föraning om. Jag är helt sonika livrädd för allt som har med död att göra. Har t.o.m. gått i kbt utan någon större framgång. Hade jag varit det om jag fått vara med i sorg under min uppväxt? Svårt att veta men jag har iaf bestämt mig för att om jag får barn ska de få vara med och ”se” allt sådant. När man pratar om att sorg är en del av en livsprocess förstår jag ingenting… nu som vuxen är en av de tryggaste platserna för mig en Kyrkogård inte långt från där jag bor. Där brukar jag gå och supa in lugnet. Att det eventuellt leker några barn där gör inget. Det ger iaf mig en känsla av symbios och sammanhang. Folk dör. Folk föds. Folk lever och folk dör.

  7. E

    Självklart! Det är en del av livet som även barnen,om de vill, är/kan/får vara delaktiga i. Och får visa sin saknad och sorg även dem.

  8. Emma

    Sorg och döden är en del av livet, precis som kärlek och lycka. Barn förstår mer än man tror och jag tror det är viktigt att låta dem vara delaktiga genom sorg och genom lycka! Det är så livet är, alltid 💗

  9. E

    Är uppväxt med att alltid följa med till graven och ”hälsa på” min farmor som vi alltid sa. Det blev något fint av det, att plocka blommor tillsammans och gå dit, tända ljus på hösten & vintern och sjunga ibland vid födelsedagar även fast vi var små! 🙂

  10. Johanna

    Jag tycker det är viktigt för barnen att lära sig att man får visa sina känslor och att det är okej att vara glad, ledsen, arg, rädd m.m
    Vart ska barnen lära sig det om vi vuxna inte visar det. Vi är noga med att förklara för barnen varför jag gråter eller varför mamma va arg osv.
    När vi besöker min morfars grav förstår mina barn varför jag kan bli ledsen och är så fina. De Pratar med morfar om nya saker de lärt sig och att om han hade vart här hade de visat honom deras bilar och att de kan räkna.(barnen är 3 och 4 år)

  11. Mikaela

    Jag förstår inte varför man inte skulle dela/visa barn sorg.Det är en jobbig men naturlig del av livet.Du som kommenterade,tycker du att det finns en åldersgräns på sorg?Jag tycker att du gjorde helt rätt Paula.Mitt äldsta barn var 4 år när min mormor gick bort och det va en självklarhet att han skulle vara med på hennes begravning.Varför skulle man utesluta honom?Förstår inte varför sorg måste vara så laddat när barn är inblandade.De måste också få sörja.Begravningsbyrån eller om det va kyrkan gav min son en fin bok,Morfar och lammet,som handlar om döden.Tycker den är bra.

  12. M

    Så fin text 🤍🕊 tycker det är väldigt viktigt att prata om döden. Min syster dig när jag var yngre och mina barn har aldrig träffat henne. Men vi har bilder och pratar ofta om moster ☺️ igår var två av mina barn med sin mormor och planterade nya blommor vid mosters grav 🤍 Vi brukar skoja att det är moster som gömmer saker när de försvinner 🥰

  13. Anna

    Helt rätt <3 hur ska barn annars lära sig och förstå alla känslor vi har? Tycker det är oerhört viktigt att vi lär våra barn alla känslor, blir tufft för dem annars när de ska klara sig själva och möta alla dessa känslor själva. Viktigt att visa att alla känslor är okej och lära dem hur de ska hantera dem.

  14. Isabelle

    Jag tycker det är jätteviktigt att låta barnen vara delaktiga i sorgen. Men självklart på en nivå som passar dem. Min syster gick bort för ett tag sedan. Från allra första stund har mina barn fått vara delaktiga, något annat hade varit otänkbart då jag är övertygad om att mina barn hade märkt av det ändå. Just därför tror jag det är extra viktigt att vara ärlig och prata om varför man exempelvis är ledsen. Mina barn är små så jag har inte sagt att deras moster är död. Jag har berättat att hon inte finns hos oss utan bor uppe bland molnen och ser ner på oss. När jag är ledsen säger jag att jag saknar moster och då förstår dom. Jag tror inte det skadar dom på något sätt utan snarare tvärt om. Barnen var även med på begravningen och det är jag så himla glad för.

    Sedan min syster gick bort har jag insett att döden är en del av livet och att trots att det är fruktansvärt hemskt och sorgligt även finns så mycket kärlek. vi pratar mycket om moster och låter henne finnas i våra liv även om hon inte finns här fysiskt.

  15. Isabelle

    Tycker det är super viktigt att barnen får vara med och dela både sorg och glädje.
    För det är just det livet är byggt på, livet är en berg och dalbana och man kommer möta alla sorters känslor på sin vandring genom det. Att gömma sorg för ett barn tror inte jag är bra, för barn ser och hör mer än vad vi tror och jag tror att smyga med detta ger barnen mer ont i magen än att få sitta med och sörja och få förklarat varför saker och ting är som dom är.
    Ett eget exempel från en händelse av sorg och våra små barn var när vi hastigt fick låta vår katt somna in nu i maj. Vår äldsta (3 år) fick säga hejdå innan vi åkte till veterinären och vi fick förklarat för honom att vår katt var sjuk och att han nu skulle få flyga till himlen och att han inte skulle följa med oss hem igen.
    Han blev jätte ledsen och krama vår katt och grät, det skär i hjärtat när jag ens tänker på den stunden. MEN han fick ta adjö, han förstod att vår katt inte mådde bra och han fick vara ledsen tillsammans med oss.
    Idag pratar vi med glädje om vår katt i himlen, ibland vinkar vi till honom och ibland är vi ledsna och det kommer frågor om vi inte kan ”rädda honom med en rymdraket”….vi har ett stort fotografi på honom som vi kan titta på tillsammans när vi saknar honom, han har ju varit en del av vår familj och nu finns han inte här hos oss längre. Tänk då om vi gjort annorlunda bara åkt iväg utan förklaring utan att han fick säga hejdå, skulle det hjälpa honom mer eller skulle det bara göra honom förvirrad och ännu mer ledsen?

    Med det skrivet så tycker jag ni gör helt rätt Paula. Klart era flickor ska få vara med och sörja en anhörig.

    Kram

  16. Maria

    Jag är kluven. Tycker både man ska visa sorg och prata om det men kanske inte fullt ut (ibland kan barn bli väldigt rädda om mormor gråter hysteriskt tex). Just gravplatser är för mig inget för barn då jag inte tror att barn förstår allvaret och respekten man bör visa alla andra besökare där (att inte springa, leka, hoppa, skrika etc). Utöver det tycker jag det är något man får ta i sin familj. Vill mormor att barnen följer med eller vill hon vara där ifred med sin sorg?

    Jättesvår fråga men tror som sagt det viktigaste är som du säger att visa att det är okej att vara ledsen men sen kan du nog inte räkna med att varken Leonore eller Molly förstår hur din mormor känner nu. Jag hade bara handlat i respekt mot de närmst berörda, vill de ha med barnen och visa de känslorna eller inte.

    Finns bra böcker som ”adjö herr muffin” som är bra anpassade för barn.
    När jag var liten dog min fisk Blunder och jag var helt förstörd. Jag förstod inte varför han dog. Jag hade haft honom från att jag var 5 till 10 och begravde honom på baksidan dit jag gick varje dag med blommor.

  17. Linnéa

    Klart att man måste visa känslor för barn! Det är ju så de lär sig att det är okej att vara ledsen, arg, rädd osv, precis som du säger.

  18. Madelene R

    När min pappa dog bara 53 år gammal så tog vi hjälp från en barnpsykolog för att få hjälp hur jag skulle hantera min 4åring. Var alldeles för ledsen för att tänka själv och hon förklarade att döden för ett barn är lika naturligt som allt annat nytt de möter varje dag och inte alls lika skrämmande som för oss. Hon rekommenderade till och med att mitt barn skulle få se sin morfar död (han var ändå ganska olika sig då han dog i en bilolycka). Jag var tveksam men gjorde det ändå och han är nu 9år och har en väldigt verklig och sund bild av livet och döden. Tror du tänker alldeles rätt, du är en fantastisk mamma till dina döttrar!

Visa alla 21 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com

Powered by Cure - Influencer hosting