Tankar

Ångest

Jag har prestationsångest. Det är helt sjukt mycket ett barn ska lära sig den första tiden. Jag upplever att Molly är väldigt vaken och nyfiken. Jag försöker uppmuntra henne till att lära sig nya saker. Till exempel det här med att sträcka sig efter saker, där har babygymmet gjort underverk. Först sprattlade hela hon för att hon tyckte att det var kul när jag slog i leksakerna som låter och blickar. Sedan förde jag hennes hand till skallran. Jag försöker låta henne känna på så mycket som möjligt. Molly har en förkärlek till att stoppa allt i munnen som dom flesta barnen har och jag tror att det är ett bra sätt att upptäcka saker och få grepp om hur saker och ting känns. Idag kan Molly själv greppa sina leksaker, igår förde hon sina händer till nappflaskan och höll upp den själv när hon åt med lite hjälp utav mig.

Så fort vi är utomhus går jag nära buskar och blommor så att hon får se, känna och dofta. Här hemma kollar vi på tvätt, kort, speglar och prylar. Jag har redan en hel del barnböcker och jag fångar hennes intresse i minst en kvart när vi bläddrar och läser böcker. Inte för att hon förstår men jag tror nog att hon gillar att titta på alla färger. Molly är stabil i nacken och älskar att dra sig upp i mina fingrar till en sittande position. Ännu bättre är att att få komma upp och stå och hon är riktigt stark i benen. Men hur sjutton ska jag lära henne allting? Jag läste i boken om de tio utvecklingsfaserna att barnet i vecka 19 kan lära sig att reagera på sitt namn. Huuuur sjutton ska man göra? Hur kan jag som mamma uppmuntra på rätt sätt? Är jag ensam om att känna världens ångest?

Man vill så gärna göra rätt och samtidigt som man känner sig självsäker i sin roll som förälder så kommer det stunder då man tvivlar på sig själv. Jag är helt säker på att Molly känner trygghet och kärlek från mig. Vi har våra intärna ljud, mysställningar och stunder. Jag vet att hon litar på mig och jag vet att jag kan uppfylla hennes krav och behov men hon blir ju bara större och större. Snacka om att hon har slagit slint i mitt huvud =)

Här var du inte gammal hjärtat

27 Kommentarer

  1. Suzana

    Paula, ville bara säga att du är en FANTASTISK mamma! Gud vilket bra jobb du gör. Ser verkligen upp till dig och du är en väldigt bra förebild för alla som vill ha barn, är gravida och har barn!

    Önskar att jag kommer bli en lika bra mamma som du!

    (Hugo är förstås en FANTASTISK pappa!)

  2. linda

    Du behöver inte lära henne hon lär sig själv o reagerar tills slut på sitt namn. Du och Hugo gör super jobb redan, hon är glad o ler och jätte lycklig man ser hon mår bra. Och att hon trivs i livet.
    Tex ett barn som inte mår bra de ler inte alls och är tomma i blicken.
    Men Molly är så söt och glad alltid. Så ni gör ett fantastiskt jobb. Känn dig inte stressad. Så länge man har ögonkontakt o har henne framifrån så hon ser dig o du pratar med henne det e allt som behövs o närhet. Tänk inte på något annat.
    Ni är otroligt fina. kram på dig.

  3. En finsk läsare

    Hej Paula! Vill bara säga det här, du behöver inte lära henne allt för barn lär sig själv! Där har dom otroligt bra förmåga, trust me! Jag jobbar som förskollärare och har sett många föräldrar som oroar sig för deras barn som inte kan gå, inte pratar hela meningar, inte är slut med blöjor osv. i viss ålder. Molly kommer säkert reagera på sitt namn, om inte i vecka 19, kanske i vecka 20 eller 25. Det finns ju olika faser och perioder de flesta barn följer i sin utvecklig men till slut så är alla barn är olika. Jag tycker att du skriver väldigt fint om relationen mellan du och Molly. Fortsätta ge henne kärlek, närhet och tid, då får hon de bästa förutsättningar att lära sig. Lycka till!

  4. cmarmlind

    Jag tycker du ska ta det lugnt med bokläsande och appkollande vad gäller utveckling osv. Molly verkar frisk som en nötkärna och verkar väldigt duktig och glad 🙂 Jag tror även på att barnen känner av föräldrarnas prestationsångest. Som om det hon gör inte är tillräckligt osv. Du och Hugo verkar vara toppenföräldrar och väldigt engegerade 🙂 Molly kommer lära sig utan att ni behöver fundera på det ska du se 🙂

  5. Lolloh

    Hej

    Alltså jag har inte barn och kan ju därför ingenting om barn. Men en sak som jag tycker är väldigt intressant och som jag gärna delar med mig av, är en sak min gamla danslärare sa. Nämligen att barn som lär sig att gå ect sent i livet ofta blir bra dansare – därför att de utvecklas i sin egen takt och i de fallet får väldigt bra koordination och koncentrationsförmåga. Barn som däremot ”hjälps” framåt, som man ”håller i” så de lär sig ”snabbare” att gå… De barnen får ofta dålig koordination i vuxen ålder, samt ibland ofta koncentrations svårigheter i skola mm.. För de där första tiden är så viktigt i livet, även alla stadier som vi kanske inte observerar, kanske inte syns men som ändå är nödvändiga. Läste detta och tänkte spontant – varför kan barn inte bara få utvecklas på sitt sätt i egen takt? Vet inte vad som är rätt och fel, det är bara en tanke? Varför sån stress? Men som sagt ville bara dela med mig av de utan att påstå något! Ha de så gott!

  6. Nella

    Hej.
    Jag har oxå boken och tycker att den är bra och intressant. Min lilla 4 månaders följer inte riktigt vad boken säger och som jag förstått ska man räkna från beräknat födelsedatum alltså lägga till veckor eller ta bort. Min kille kom en vecka försent så jag ska lägga till en vecka.
    Tycker det verkar som om eran fina flicka ligger väldigt bra till i utvecklingen. Barn är så olika iochförsig. Min kille e jätteduktig på vissa saker och sämre på andra som det står att han ska kunna. Som att rulla från rygg till mage och ligga på mage och hålla upp huvudet. Där är vi inte riktigt än.:)

  7. Amanda

    Hej paula! Vet du vad? Jag tycker du ska lugna dig med all information utifrån. Jag tog in allt alla sa i början, men sen bestämde vi oss för att gå på magkänslan och bara gå efter vad BVC har för riktlinjer. Är man klok och kärleksfull kan man inte göra så hemska fel. Så mitt tips är att hålla dig till att bara lyssna på ett fåtal personer du litar på samt din BVC. Ju äldre molly blir kommer du också att inse hur fantastisk människan är och hur mycket som händer oavsett hur mycket man tränar eller på vilket sett. Bebisen går igenom alla faser ändå. Sålänge man inte försummar dens behov av stimulans och närhet! Du verkar underbar både som person och mamma, så andas tre gånger och njut lite extra! Kram

  8. Vicki

    Hej, jag tycker att du ska sluta läsa boken om barns utveckling. Den boken får dig att stressa. Låt Molly få lära sig i sin takt, bara för att boken säger att Molly ska lära sig greppa saker så behöver de inte alls vara. Molly ska få lära sig saker i sin egen takt. Min dotter är nu två år och hon kan massa saker som hon egentligen inte bör kunna, o då har ja inte tränat eller tvingat henne till låt utan de har kommit genom henne själv. Lägg inte sån press på varken dig själv eller Molly utan låt allt komma av sig själv. Gosa med henne, prata me henne, ge henne de hon vill ha så kommer hon lära sig allt hon ska i slutändan. Hälsningar vicki

  9. hana

    Hej Paula!
    Du är en fantastisk mamma. Stressa inte med barnens utveckling. Ingen bok i världen kan tala om för dig hur och i vilken takt din dotter ska utvecklas. Alla barn är olika och alla barn har olika behov. Om hon skulle bli ”sen” med att reagera på namn än vad det står i boken så behöver det inte betyda att hon eller du inte har lyckats. Ta allt i din och din dotters takt. Jag har två barn och båda utvecklades på helt olika sett och tid. Den ena började gå före den andra men den andra lärde sig sitta före.
    Jag läste mycket med mitt första barn precis som.du. men jag upptäckte sen att det bara va slöseri med tid. Så som alla.barn är olika så är alla mammor olika. Vist kan man läsa lite då för att få lite tips och så men inte för att behöva följa varje steg för steg.
    lycka till och kram på dig och söta lilla underbara familj.

  10. Anni

    Bästa Paula, du är en underbar förälder! Som de andra skriver här; ta boken meden nypa salt och njut av Molly på ditt eget sätt istället… De finns 1000tals olika läror om hur man ska uppfostra barn men de viktigaste är kärlek och tid. Det blir jättelätt att man får prestationsångest om man upplever att man måste lära sitt barn något varje gång man samspelar. Vi föräldrar har så otroligt mycket krav på oss ändå, barn behöver också få upptäcka världen på egen hand och lära sig själva hur de ska t ex komma från mattan till bollen som ligger längre bort!

    Ni e jätteduktiga föräldrar, skippa ångestböckerna! Varje barn är så olika, kram!

  11. Anna

    Stressa inte dig. Har en son som är född 5 dagar innan din dotter. Nånting som jag läst och tagit till mig är att man ska ta det i bebisens takt. Du ska inte lära henne saker, utan hon ska lära sig själv. Det kommer av sig själv oansett. Allting handlar bara om tid, att hjärnan får tid på att utveckla sig. Bara slappna av, ge kärlek o uppmärksamhet o sen kommer hon lära sig allt eftersom. Det kan tom. vara nyttigt att inte bry sig om vad dom ska kunna en viss månad ect. Att inte ens veta. Så länge du vet att din dotter är frisk o äter bra så varför bry sig egentligen? Jo jag tycker det är kul o intressant själv, men lägg inte så stor vikt i det så du mår dåligt. Har själv oxp kännt prestations ångest ibland, men då påminner jag mig själv att jag är den bästa mamman till min Yusef. Jag är hans enda mamma, o jag älskar han mest av alla – klart att jag är bäst till han!
    Du vill bara ditt barns bästa, o man märker verkligen vilket kärlek du har till Molly – det räcker. Keep up the good work. Puss :*

  12. Josefin

    Hej Paula!
    Jag kan förstå din ångest. Men sedan tror jag inte att du ska lägga så stor vikt i vad du läser. ALLA barn är olika och lär sig saker i olika takt. Det är inte hela världen om det går 25 veckor innan hon reagerar på sitt namn. Huvudsaken är att ge kärlek och uppmuntran, då löser sig resten.

    Om du mår dåligt och får ångest utav boken så tycker jag att du ska sluta läsa, bara njuta av Molly så löser hon nog kunskaperna själv 🙂 Bara göra saker ni mår bra av.

    Kram på dig!

  13. rebecca

    Hej Paula. Jag tycker inte att du ska övertolka utvecklingsfaserna, dem är direktiv på hur en bebis vanligtvis utvecklas men man får inte glömma att var bebis är unikt i sitt slag. Du kan inte tänka ”Okej, i vecka 19 ska hon enligt denna bok kunna göra ditt och datt, nu ska jag lära henne det och annars har jag gjort något fel”. Slappna av och sluta tänk så mycket. Lek och tala till Molly på en följdriktig nivå så ska du se att hon utvecklas i den takt hennes utveckling själv önskar. Ge henne tid att inleda bekantskap med varje fas. Givetvis uppmuntrar du till utvecklingen genom att göra saker med henne som sätter hennes sinnen i aktivitet, som ger henne verktyg att förstå världen och vad hon kan göra med sin kropp, men därifrån sker den största processen av ren natur. Människan är en fantastisk skapelse på så vis.

    Det var precis samma sak när Molly låg i din mage. Du behövde bara ta väl hand om din kropp, förse henne med föda och närhet men därifrån låg processen utanför din kontroll. På samma sätt kan du idag inte göra mer än att förse henne med den livskunskap du bär på, visa henne ödmjukhet och inviga henne i den vardag du vill att hon ska växa upp i.

    Så jag tycker du ska sluta oroa dig och njuta istället. Som Sandra säger kommer du en dag längta tillbaka till dagen då Molly var i begynnelsen av sin utveckling. Jag förstår att många som kanske inte kan ge sitt barn allt det förtjänar och behagar bär på ångest och otillräcklighet, men Paula, DU behöver inte göra det till en ångestladdad prestation att vara mamma. Ser du inte hur Molly skimrar? Jag är säker på att Molly är fullt belåten i sin position och att hon kommer tacka dig, liksom Hugo en dag för sin fina uppväxt!

    Kram till er <3

  14. Aa

    Hej och hå. Är förstagångsmamma men har aldrig funderat på att JAG ska lära lillen allt. Barn utvecklas. I byar i Afrika bärs barn fram till den dag dom kan gå men trots det går dom…… Det är liksom biologiskt inpräntat att lära sig vissa saker under dom första åren 🙂 Nu njuter hon nog mest av att äta, sova, vara nära, se dig och höra dig. Hon får mest stimuli av att vara med dig. Att ligga i babygym och jaga artificiella prylar ger inte så mkt som att ha ögonkontakt och ”prata” med dig 🙂 Tänk på att det bara är i väst som barn får sitta i babysitters och pilla på blinkande prylar men även barn utan prylar utvecklas på samma sätt som våra 🙂

    Känns skönt att slippa den ångesten bland all annan ångest känner jag 🙂

  15. Helena

    Fina paula,
    är själv förstagångs förälder så jag vet precis vad du går igenom. Min dotter blev 4 månader förra veckan och det är ju så mkt som händer hela tiden, de lär sig så mkt. Men alla barn är olika och så länge utvecklingen går framåt så har du inget att oroa dig för.

    Enligt vår hälsobok, en bok vi alltid fyller i efter varje besök på BVC och som sköterskan även går efter, står det först vid 8 månader: Reagerar ert barn när ni säger namnet? Det är först vid 8 månader de kontrollerar det på vår BVC, så stressa inte. Hon är ju så liten ännu.

    Ta boken med en nypa salt. Precis som de alltid står på appen som jag har, wonderweeks (vilket grundar sig på boken du läser)..så gör inget barn alla saker samtidigt, dvs som är aktuellt för respektive fas. Molly kanske inte reagerar på sitt namn i vecka 19, men hon kanske gör ngt av de andra sakerna som är aktuellt för fasen.

    Jag tror inte man kan stressa fram en utveckling utan den måste få gå sin gilla gång. Fortsätt leka och upptäcka, prata mycket med henne och säg hennes namn ofta så skall du se att hon snart förstår. Tids nog!

    Du gör ett grymt bra jobb!

    Stor kram

  16. Madde

    Fundera inte på de där !! Ja va lika dan med först barnet o alldeles för mkt tid går åt till att lära o fundera.
    Det kommer av sig själv, det är någonting som ska lära sig själva.
    Nu med andra barnet bara njuter jag av tiden. O han utvecklas lila bra som brorsan 🙂

  17. V

    Jag vet inte så mycket om barn kan jag säga men jag vet att jag har svårt att lära mig nya saker. Men jag lär mig saker tillslut. Tror det är lika för barn. Att de lär sig saker olika snabbt, likaså som vuxna människor har olika inlärningstid kanske bebisar är olika dom med? Jag vet inte riktigt men borde nog vara så. Kram 🙂

  18. Paulina

    Stressa inte 🙂 Molly kommer att lära sig allt. Har en son på två år som lärde sig allting utan min ”hjälp” . När han skulle börja till att ta sig fram, åla, så testade jag med att lägga en leksak en bit framför honom vilket han inte brydde sig om att försöka ta, sen så en dag ålade han bara 🙂 allting kommer i sinom tid. Tänk inte på att det ska hon kunna då och då, alla barn är unika och utvecklas olika. Helt plötsligt kommer hon rulla från rygg till mage och du kommer tappa hakan för just det hade ni ju inte tränat på 😉 ta vara på tiden med Molly istället för att känna stress och press. Helt plötsligt springer och snackar hon som bara den 🙂 ta hand om er.

  19. Sofia

    Äsch! Ta det som du kommer! Du är en jättebra mamma och allt kommer naturligt i sin takt! Det räcker att du pratar med henne och säger hennes namn någon gång ibland.
    Jag får nog säga att jag inte tänkte något speciellt på hur vi gjorde för att Meja skulle lära sig saker. Vi bara gjorde det som kändes naturligt, och det har gått hur bra som helst!
    Som t ex det med att dom ska träna mycket på magen för att stärka sig och tillslut börja krypa. Meja haaatade magen från början och skrek bara när hon låg så. Så därför gick det inte så bra att öva. Men något som hon älskade var att sitta och var överlycklig när hon fick det. Så därför var vi inte chockade alls när hon sket i krypandet och blev en rumphasare istället. Så ta det som det kommer! Molly kommer garanterat göra saker på sitt vis oavsett ;).

  20. na

    Hon lär sig mycket ”själv”. Jag har inte
    Lärt henne rulla från rygg till mage utan bara lagt ner henne på golvet så hon själv kan träna. Jag hade också prestationsångest. Ville göra så mycket, sjunga, läsa, leka o allt. Men min dotter älskar också bara att ligga Sjölv på golvet o smaska på leksakerna.

  21. Martina

    Jag håller fullständigt med Sandra i förra inlägget..
    Jag tror det blir lätt så,när man blir mamma för första gången
    Försök släppa det och Njut av Molly istället….

  22. Klara

    Hej Paula! 🙂 tänkte tipsa om ett program som Laila Bagge varmt rekommenderat på sin blogg. Baby Einstein (stavning) som är ett program med massa olika avsnitt till alla olika åldrar och utvecklingsfaser! Så till Molly nu kanske det passar med ett program mellan 3-4 månaders ålder? 🙂 jag är bara 14 år och har inga barn så jag kan inte säga om det är bra, men enligt Laila så är det jättebra!! 🙂 lycka till ❤

  23. Tina

    Oroa dig inte över det, det mesta, nästan allt kommer av sig själv, njut av allt och ta vara på bebistiden (för den går alldeles för fort) istället för att känna press och framför allt, jämför inte med andra barn, alla är olika men lika bäst ändå!

  24. jessii

    Jag har aldrig ansträngt mig något extra utan låtit allt komma i sin egen takt vilket jag tycker är det bästa. Hon är idag 2,5 år och pratar som en 4 åring så det har inte påverkat henne dåligt alls att göra sitt i sin takt.

  25. Nicole

    Hej Paula!

    Har läst din blogg från start men aldrig kommenterat. Har själv två barn, 1 och 3 år gamla. Kände precis samma ångest som du med barn nummer ett. Vilket nu i efterhand känns så avlägset! Åh vad jag kämpade med aktiviteter och lek, slog knut på mig själv för att göra honom ”nöjd”. Men när tvåan kom fanns inte möjlighet till samma uppmärksamhet – och tänk – hon klarar alla utvecklingssteg galant!

    Det är svårt att vara mitt uppe i föräldraledigheten och jag vet också att det är lätt för mig att säga som redan ”varit där”. Men, det blir bättre och skit i alla måsten. Behöver hon närhet och stimulans så ge henne det. Klarar hon inte ”ensamlek” (mitt första barn ville absolut inte leka ensam) så är det så. Du känner Molly bäst och vet därför vad som passar henne bäst. Sen att det kan vara frustrerande – ja så är det emellanåt 🙂

    Ni gör ett toppenjobb så släpp på ångesten och oron!

    Många kramar

  26. Sandra

    Åh, jag känner igen det så väl! Jag tänkte precis lika dant, men min krach kom när dottern hade lärt sig att vända sig från rygg till mage och blev frustrerad över att inte kunna ta sig fram. Man kommer på knepen, i mitt fall tog jag tag i hennes händer och hjälpte henne dra sig fram, sedan hjälpte jag henne att sparka med benen så att hon puttade sig fram. När hon kom upp i krypställning tog jag fram ett ben åt gången och rätt som det var kunde hon det. Det där med namnet kommer automatiskt, du pratar ju med henne hela dagarna och nog säger du hennes namn ett par gånger.

    Jag lärde mig snabbt att inte gå så mycket efter vad ”de flesta” kan vid vissa åldrar, då blir man bara tokig och tänker ”varför kan inte min unge klappa händer”

    Nu fyller min lilla busunge 1 år om 3 veckor och jag bara önskar att jag inte var så ivrig. Att jag bara lät henne vara bebis. Att jag bara tog vara på tiden istället för att ständigt längta tills hon kunde det och det. Men det var så kul att se det lilla miraklet utvecklas och bli mer och mer människa.

Visa alla 27 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com

Powered by Cure - Influencer hosting