Bebisutveckling samt förberedelserTankar

Den här måndagen kan lika gärna gå och dränka sig själv

Jag har alltid haft stämpeln som ”den duktiga tjejen”. Mina krav på mig själv höjs för varje framgång jag möter. Jag höjer mina krav på mig själv nu när jag är en blivande mamma. Dom flesta dagarna har jag inga problem med att hantera dem känslorna. Men dagar som idag är det påfrestande och tar mycket av min energi genom att bara tänka på allt jag vill uppnå. Jag vill att min kärlek ska räcka till men jag måste följa mitt hjärta med hjälp utav min hjärna för att ge mig själv sinnesro… Jag är livrädd över att jag kommer att göra fel val eller beslut som mamma. Det är inte bara mig själv jag har ansvar över utan någonting som är mycket viktigare än allt annat på den här planeten. Och det är mitt barn.

Jag har varit duktig i 21 år. Jag säger inte att jag önskar att jag att jag hade varit ”oduktig”, det jag menar är att det inte finns något utrymme för mig att göra snedsteg nu. Om jag hade gjort ett snedsteg när jag var yngre och icke-gravid hade jag kunnat ordna det utan att känna en utomstående press. ..

Jag har alltid skött mig, haft roligt med huvudet på skafft, aldrig låtit mig själv bli övertalad till något dåligt, alltid lyssnat på mina föräldrar, alltid skött skolan, alltid haft ett konsekvent tankesätt med mera. Jag ångrar inte att jag har skött mig men idag är jag så pissigt trött på att vara fröken duktig. Jag vill göra något som man inte förväntar sig utav mig, bara för att vara trotsig. Men det kommer jag inte göra. Jag kommer att fortsätta växa som människa när jag blir mamma. Jag kommer inte att ändra mig utan exponera en ny sida i mitt nuvarande jag.

Jag är glad att jag inte hoppade på universitetet direkt efter gymnasiet med tanke på att jag nu ska bli en ung mamma. Jag fick 3 år att bara flänga runt i världen på mina resor. Jag är glad över att jag hade ett oseriöst jobb på Seven. Med oseriöst menar jag att schemat baserades på timmar och att jag kunde ta ledigt ofta när jag var ute och reste. Jag fick min festperiod som jag innan graviditeten redan hade tröttnat på.

Jag vet att jag står inför det största och mest meningsfulla äventyret jag någonsin kommer att få uppleva. Men mellanstadiet jag befinner mig i just nu tar kål på mig. Iallafall idag. Jag vet inte vad det är som ger mig dessa hjärndemonerna i mellan åt. Jag kanske tycker att jag har det för bra och att jag försöker hitta fel som inte finns. Skulle behöva en bamsekram utav Hugo nu. Hans närvaro och närhet gör mig lugn och det behöver jag just nu. Trots att jag älskar honom mer än allt annat har vi precis som alla andra svårt att alltid ge varandra tid och uppskattning. Just nu är vi båda besvikna på varandra. Antar att vi har varit tillsammans så pass länge nu att man måste börja kämpa lite mer för ens förhållande. Sorry för det här kanske konstiga inlägget men det här är min dagbok och jag behöver få skriva ner mina tankar. Men det hjälper mig, nu ska jag iväg och träffa en person som alltid får mig att le fast jag egentligen vill gråta och det är min bästa vän Alexandra.

21 Kommentarer

  1. ellinor

    Hormoner är inte roliga, har själv varit där och det var rena berg och dal banan! Ena sekunden är man lyckligare än någon annan och den andra sekunden är man så ledsen att man inte vet var man ska ta vägen. Man får helt enkelt ta en dag i taget, och tänka lite extra innan man öppnar munnen när hormonerna spökar som mest, för då kan man slänga ur sig vad som helst. Önskar er all lycka nu och när er lilla bebis kommer! Kramis

  2. alexandra

    Jag hade också extremt höga krav på mig själv och hade nästan panik över alla tankar om uppfostran och allt annat omkring under graviditeten. Jag var så rädd att misslyckas! Samma rädsla hade jag under min dotters första veckor kanske till och med de första månaderna. Men efter varje dag jag lärde känna min lilla tjej desto mer säker blev jag på min roll som mamma. Idag har jag inte alls samma rädsla. Idag består rädslan mest av att hon växer så fort! Hur ska jag kunna få nog av allt bebismys innan hon växer upp?! Ni har påbörjat det absolut jobbigaste, men också det mest otroliga som finns. Ni är lyckligt lottade! 🙂

  3. Ida

    När jag var gravid kunde jag ofta känna samma sak. Jag tror det är meningen att man funderar mycket och känner lite ångest. Det är så huvudet förbereder sig för att bli mamma. Sen känner man sig frustrerad över att sambon inte känner samma ångest och press som en själv. Vi bär ju på barnet och hormoner och sånt yr omkring i kroppen. Jag tror männen förstår först när de får sitt barn i famnen.

    Många dagar kommer kännas tunga, men det är så värt det sen när ni får er underbara lilla!

    KRAM!

  4. Lisa Marie

    Jeanne: Jag håller med dig till hundra procent. Jag känner inte Paula men jag blir så ledsen när människor medvetet tycker om att såra andra människor och speciellt fina människor. Vad är egentligen vitsen med det?

    Du är så fin Paula och en sådan fantastiskt fin människa! Den här dagen kommer att bli bättre. Alla har dåliga dagar då man bara vill drunkna i ett svart hål men det blir bättre jag lovar. Och du har rätt att flippa över det är absolut ingenting som är fel med det. Gör det som känns bäst för dig men tänk på att du aldrig är ensam!

    Kram!

  5. Jeanne

    Vilka två bittra människor här finns bland kommentarerna! Fy, tycker ni ska ta och sluta gå in här om det är så att något retar eller någon som ni stör er på. Ni snor andras energi och borde lämna plats åt de personer som inte är några avundsjuka knäppisar! För det är vad alla är Paula, avundsjuka. Så de som kräker massa skit, gotta dig i att de HELST vill vara som du, eller ha ditt liv… Annars hade de aldrig haft lust till att sitta och spendera tid med massa fåniga kommentarer.

    Du är fin och bra Paula!! Kram på dig, hoppas din dag blev bättre!

  6. Hanna

    Fan vad ful du är människa. Gå tillbaka till ghettot, där du tillhör. Du förtjänar Inte Hugo. Hoppas han lämnar dig, hittar tillbaka till sig sj och skaffar en brud i hans klass! Jävla trash…

  7. Amos

    Det finns ett ordspråk: älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det som bäst.

    Med det vill jag ha sagt som har varit gift ett tag och är 23 år, att trots man är besviken på den andra så ska man inte för det sluta med att visa sin kärlek även om det svider i ens stolthet att ”ge in” först eller man tycker inte den andra förtjänar det. Men det är verkligen då det behövs som bäst. Så gå du och ge honom en kram först och säg förlåt för det du har gjort att han känner sig besviken på dig och förhoppningsvist säger och gör han detsamma för vad han har gjort 🙂

    Jag tror er kärlek är stark nog men se till att lyssna på varandra och ha en öppen kommunikation istället för att hålla inne saker som sen kan bara explodera. Ni är jättesöta och fina ihop! 😀 Önskar er all lycka i livet!

  8. Anne

    När du känner för att vara besviken på Hugo, tänk på att allt är relativt.. Finns många som är avundsjuka på att du har en så himla romantisk och omtänksam kille! I alla fall som det framstår i bloggen, han skriver SÅ fina saker om dig och det märks lååång väg att han både älskar och avgudar dig.. Det är få förunnat!

  9. Din mamma

    Du spelar för mycket över. Och fika tro att du är finare de flesta och vet inte vad snälla tagga ner lite, för va dig själv ist. Orka att du spelar så mycket.

  10. Lollo

    jag tror det är viktigt att inte avfärda folks känslor och tankar med att det troligtvis bara är hormoner.
    det är väl skitbra att reflektera över hur man känner och varför. varför man vill vara ”duktig”.
    man ransakar sig själv och funderar över vad det är man vill ge sitt barn som förälder.

    sen tror jag kommunikation är jätte viktigt i ett förhållande, speciellt när man skaffar barn tillsammans 🙂

  11. Nattis

    Kämpa på Paula! Ta dagen som den kommer och gör det du känner för.
    Alla förhållanden går upp och ner, men nånstans så tror jag att det stärker förhållandet i längden.
    Styrkekram till dig!

  12. Linda

    du är inte ensam! Jag är skittrött på att vara miss prefect! Vill bara dra till afrika och bo bland människor som vet vad ordet ”kämpa” betyder. Jag har fått kämpat hela mitt liv när det gäller mina betyg eller där jag är idag. många fattar dock inte det ock kräver så jävla mkt av en….piss

    🙂

  13. Mikaela

    Paula jag har läst din blogg ett tag och jag tycker du verkar vara en go och härlig tjej med bägge fötterna på jorden. Lita på dig själv att du alltid fattar de bästa besluten utifrån den information du har just då. Klå inte upp dig om du med facit i hand sen inser att du skulle fattat ett annat beslut. Du lär dig av de snedsteg (inte misstag) du gör. Och framför allt. Våga visa ditt barn att det är okej att inte alltid ta det rätta beslutet…annars kommer ditt barn växa upp med prestationsångest och skyhöga krav på sig själv precis som du.

    Du kommer att bli en bra mamma, det är jag säker på!
    Varmt lycka till!

  14. Kim Karlström

    Hej Paula! Jag ville svara ditt inlägg om vilka vi är som läser din blogg men hittade så många kommentarer där så skriver här istället haha. Jag har läst Hugos blogg lite till och från ända från början, hängt med genom paowtiderna också haha. Men det var först när han träffade dig som jag började läsa varje dag. Jag tycker att du är så otroligt vacker och du och Hugo verkar ha ett så fint förhållande, det inspirerar mig verkligen. Blev jätteglad när du skaffade en egen blogg! Jag önskar dig all lycka med graviditeten och jag är övertygad om att barnet kommer att växa upp och bli en lika glad och äventyrslysten människa som både du och Hugo verkar vara. Kram till er båda!

    kika gärna in på in blogg om du har tid och lust, vore kul!

  15. Caytana

    Förjävliga men nödvändiga tankar! Ditt psyke förbereder sig inför den största rollen i livet! Snart kommer du börja drömmar, sjuka drömmar om att misslyckas. Jag drömde att jag plötsligt rökte med en kula på magen och inte alls brydde mig. Och då hade jag slutat den dagen jag fick plus på stickan.

    Kanske inte säger mycket, men det är nödvändigt att reflektera och känna oro och vilja vara duktig. Psyket behöver ju också sin lilla tid att bli ett ”mamma-psyke”. Åh vilken geggamoja jag skriver! Hoppas du förstår på ett ungefär! Sen får vi inte glömma dina hormoner. Styrkekram!

  16. Malin

    Dina inlägg är inte konstig. Dem är jordnära. Tack för att du ville börja blogga. Det finns äntligen en blogg som man mår bra av att läsa. Det är en vanlig tjej fast ändå inte, du är ju Paula Uribe och det är ju mer än en vanlig tjej, men du kanske hajar ungefär hur jag menade! =) Keep going girl, du fixar det här 🙂

  17. Annika

    Låter som dumma hormoner! För mig gick de över runt v 20, så ena halvan av graviditeten var skit medans den andra halvan var okej.

    Intressant när du skriver om dina tankar!

Visa alla 21 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com

Powered by Cure - Influencer hosting