ANNONS

För andra är du bara en i världen men för mig är du hela världen

/

Ibland slår det mig hur coolt det är att jag och Hugo har skapat två helt unika individer. Två personer som har likheter från oss båda och andra personer i släkterna men ändå är helt sina egna. Att dom har sina egna tankar & funderingar, sätt att reagera på och resonera sig fram till olika sorters problemlösning. Att dom är så lika men så olika, så lika oss men ändå så mycket sig själva. Det är ju inget speciellt egentligen utan något högst naturligt. Att föda fram barn som växer upp och föder upp egna barn. Det finns inget unikt i själva grejen men ändå känns det ju 100% unikt på samma gång. Förstår ni hur jag menar?

23AC61D0-5AC7-42CC-B2B1-4FC1E449E792

När Molly hade födelsedag och jag la upp det sedvanliga grattis-inlägget på min instagram såg  jag att det lyftes upp på bloggbevakning som en spaning av typen ”är det inte lustigt att man alltid läser såna här inlägg att barnen alltid har så fina egenskaper, man ser aldrig ett grattis-inlägg om barn som är jobbiga”. Och i kommentarsfältet är det många som ifrågasätter just vem man lägger upp inläggen ifråga för – för barnen läser dom ju knappast och så vidare.

Jag funderade själv en snurr på det och för min del så är svaret tvådelat – ett är att jag barnen ÄR ju det finaste jag har och med tanke på att livet levs mycket på sociala medier idag känns det självklart att ”hedra” det finaste jag vet på sociala medier på deras dagar. Inte för att kärleken kräver att bli content men för att det liksom är så självklart på något sätt? Sen så är det ju så att man brukar säga att ”inget försvinner från www” och jag tänker samma om inläggen. Barnen kanske inte läser dom nu men om några år kanske dom scrollar runt och hittar dom. Kanske får dom en mysig känsla av det, av att se det som ett tidsdokument.

Det här innehållet kan inte visas på grund av dina cookie-val. Du behöver ändra dina inställningar för att se det.

Sen på frågan om varför man aldrig läser om jobbiga barn tänker jag att det är fint när föräldrar vill stråla av stolthet över sina barn. Alla barn är jobbiga emellanåt, alla barn (och vuxna) drabbas av konflikter och barn kan bete sig som små monster i såna situationer. Det vet väl alla. Men måste man alltid lägga in en klausul om att barn är jobbiga liksom? Dom är ju människor som lär sig livet. Jag tycker det kan vara tröttsamt ibland att man liksom ”ska” konstatera hur jobbiga barn är så ofta. Jag förstår att alla kan behöva ventilera ibland men ibland får jag känslan att det nästan ska vara som ett krav att bara prata om hur fruktansvärt det är med ungar och hur dom förstör livet med allt man inte kan göra. Det känns som att det var lite nytt och uppfriskande förut med folk som sa ”sanningen” om livet med barn och att allt inte bara är gulligt, mysigt och härligt men att det nu gått inflation i det så barnen ska typ alltid målas ut som små skurkar.

Jag tycker det är fint när föräldrar väljer att kanske inte alltid berätta allt jobbigt barnen ställt till med utan istället väljer att utåt prata om barnens styrkor och fina kvaliteter. Precis som man gör med sina vänner, man sitter ju inte och skriver ner dom konstant utan lyfter dom bra sidorna. Sen så när man beskriver bra sidor så är det klart man som förälder inte tänker att ens barn är helt världsunikt i att vara snäll eller påhittig – men någonstans i det totalt 0unika och vanliga är ju ens barn det mest fantastiskt unika man någonsin stött på. Man vet att för resten av världen är det väl bara en unge som alla andra, men för mig är den här ungen hela världen. Jag tycker det är fint att föräldraskapet är så ”Basic” och ”special” på samma gång. Man tänker och tycker typ samma som alla andra föräldrar men ändå känns det som att man själv har det största mest unika av alla.

Ibland när vi är i lekparken efter skolan eller när jag tittar upp och ser barnen leka ihop så slår det mig att tiden är här och nu och att jag är så glad över att jag ibland får stanna upp och bara titta på mina döttrar, en mikropaus i vardagen när tankarna får snurra in på dom små men stora individerna jag har framför mig. Som kommer från mig. En del i ledet som (förhoppningsvis) bara fortsätter. I mina döttrar ser jag min egen odödlighet, när jag försvinner finns dom kvar och i deras barn kommer jag finnas med på ett hörn. Hur magiskt är inte det? Att hela världen kan rymmas i små barnkroppar som leker eller bara är.

Processed with VSCO with ke1 preset

Copyright 2019. All rights reserved.

5

Följ mig på Instagram!

@paulas_me
© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00