ANNONS
Integritet på Tailsweep

Att ge bort sitt barn

/

Jag halkade in på ett konto på Instagram som drivs av två pappor och heter just pappapappadotter. Det är paret Johan och John som skildrar livet med sin dotter Miriam. Jag fick upp som förslag i flödet när dom presenterade att familjen utökats med en lillasyster och det som fick mig att hajja till var att det var flickans mamma som hört av sig och velat att dom skulle adoptera dottern. Dottern som då är runt halvåret och alltså levt med sin mamma tills dess. Det fick mig att haja till för att det instinktiv kändes så främmande och hemskt att man skulle ”ge bort” sitt barn som är en liten människa man levt med i ett antal månader. Hur kan man ge bort ett barn man fött, matat, sovit med, kånkat runt på och liksom haft i sitt liv ett bra tag?Döm om min förvåning när mamman själv bloggat om hur allt kommer sig – jag blev såklart fast på en gång och läste igenom allt i ett svep.

Ju mer jag läste så växte en förståelse fram, ingen igenkänning från mitt egna liv men en förståelse för situationen och en känsla avsatt  det kanske vore det bättre om fler barn faktiskt fick komma till andra familjer, att fler föräldrar såg sina begränsningar och värderade barnets välmående högst – som den här mamman gjort. Tänk om Lilla hjärtats mamma hade propsat på att hon skulle få bo kvar hos fosterfamiljen istället för att få lämna tryggheten och i slutändan bli mördad. Tänk om Hässelbypappans barn hade fått bo hos ett par som ville ta hand om dom istället för att bli knivhuggna och kastade från en balkong. Nu menar jag inte att mamman i det här fallet är någon som skulle ha gjort något så fruktansvärt men i hennes inlägg fick jag en ny bild av situationen och gick från att känna att det är ju hemskt att ge bort sitt barn till att tänka att det var modigt, stort och kärleksfullt att sträcka ut handen till en bättre tillvaro för barnet.

Se sina egna begränsningar och inte hålla fast vid att ”jag tog ett beslut förut så nu får jag köra på i det här fast alla mår dåligt och jag inte knyter an till barnet”. Att ge barnet tillgång till fler trygga vuxna, ge ett nätverk man inte kan få till själv. Om jag bara funderar på hur det möjligtvis skulle kunna vara så känner jag att det måste ske så mycket självrannsakan och inre bråkigheter att komma fram till att det bästa man som mamma kan göra kanske är att inte klamra sig fast vid moderskapet och släppa taget om sin bebis trots att det säkert känns hemskt i stunden och av och till. Om fler föräldrar, som har ännu större begränsningar är den här mamman, skulle agera på samma sätt skulle vi kanske slippa nyheter om barn som misshandlats, vanvårdats och mördats. Jag känner att mamman måste vara väldigt stark som vågar se sina svagheter.

Om jag förstått rätt så kommer mamman fortfarande träffa dottern, och syskonen likaså. Flickan kommer bo hos papporna men träffa den biologiska familjen, det blir helt enkelt en utökad familj. Det blev ytterligare en påminnelse om att familjer kan se ut på olika sätt och bli tillpå olika sätt. Att det finns dom som bara väntar på ett barn att älska och att blodsband kan vävas samman med andra band och bli precis lika starka. Jag hoppas mamman känner att beslutet var rätt och att flickan får en stabil grund i livet att utvecklas på, att hon kan känna sig trygg i att det finns många vuxna runt om henne som älskar och stöttar. Det förtjänar alla barn på denna jord ♥️

Img 0997.jpg
15
© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00