Förra veckan startade jag en ride i att stärka barnens självförtroende. Dom känner väl till vår lek ”säg tre snälla saker om varandra” men i förra veckan körde vi ”säg tre snälla saker om dig själv”. Till en början var det betydligt svårare så jag och Hugo började.

Vi har lekt leken och igår gjorde båda två framsteg. ”

Jag är stolt över att jag är jag, jag bryr mig om andra och jag är tacksam för min familj”

. Det var välformulerat och jag tolkade det verkligen som att hon talade genuint från sitt hjärta. Det glädjer mig att på endast en vecka har utvecklingen gått åt rätt håll och att det nu är enklare att säga bra saker om sig själv.

Det finns massor att säga till sina barn för att stärka deras självförtroende/självkänsla. Här kommer ett gäng förslag: 

”Jag är stolt över dig”. Stolt i att hen är hen, och inte hens prestation.

”Du har ett fint och gott hjärta”. När barnen är glada så dansar hjärtat inombords. Ett barn förklarade för mig att hjärtat kändes svart när hon var arg/ledsen så hjärtat har blivit en symbol för oss.

”Jag älskar din kreativitet”

. Stärk barnets egenskaper.

”Du är viktigast för mig och gör mitt liv meningsfullt. Du får mitt hjärta att skratta”

. Tala om för barnet hens inverkan på dig, det får alltid mina att skratta.

”Det är ok”

.

Jag och säkert många andra kvinnor känner igen sig i att vara prestationsprinsessor. Jag vill inte att mina döttrar ska gå i mina fotspår och jag vet inte hur många gånger jag säger att det är ok. Jag vill sänka ribban för prestation och jag vill aldrig, aldrig att dom ska känna ångest inför oss. Man behöver inte alltid lyckas och det viktigaste alltid alltid alltid är att göra sitt bästa.

-Lyssna till ditt barn och bekräfta hens känslor.

Hur han hens dag i skolan varit? Fånga upp varandra innan vardagspusslet på eftermiddagen drar igång. Visa att du lyssnar genom att inte dona med något annat samtidigt. Stärk ditt barn, agera vuxenstöd om någonting har hänt och visa att du tydligt har hens rygg. Problemlösning är en nyttig övning för att bli självständig men jag vinklar problemlösningen till att vi gör det tillsammans, allt har lösningar.

Hur gör du för att stärka barns självförtroende? Här kan du läsa ytterligare 7 tips på att boosta självkänslan.

God förmiddag gänget,

Mår ni bra? Har ni hunnit få i er lunch ännu? Har tagit en förmiddag för mig själv. Känt mig rätt så låg över ingen anledning egentligen. Det är bara lite mycket att vara ensam i erkorrshjulet och känner att jobbet är pausen och vardagen är jobbet.

Igår hade barnen aktiviteter exakt samma tid och fick hjälp med Molly av snälla lagkamraters föräldrar. Jag fick för första gången hänga med IN på Leonores gymnastik och det var superkul att se henne ha lektion.

Leonore är så himla, himla fin och det har verkligen hänt mycket mer henne under det här året. Liten har blivit stor och igår bjöd hon hem en nybliven killkompis på lekdejt. Inte för att det är en grej men tycker det är fantastiskt att hon hittar vänner i båda könen.

Just nu känner jag bara en enorm suck över att befinna mig i ett konstant ekorrhjul som består av familjen. Misstolka mig inte nu, jag är precis där jag vill vara men det är ok att känna parallella känslor. Jag är i grunden oerhört lycklig men just nu känns allt bara trist. Värderat, mörkret och ekorrhjulet som bara snurrar på vecka efter vecka. Denna ”kvantitativa” tid är såklart viktig och vi har fina och fungerande rutiner. Känner inte alls att vi inom familjen missar varandra utan vi är sammansvetsande och får mycket kvalitativ tid tillsammans.

Igår kväll hade jag och Molly en mysig stund när hon satt och gjorde läxan. Hon behövde inte ens min hjälp men jag sitter alltid alltid med iallafall♥️

Det jag känner att jag just nu saknar är utmaningar. Jag ger så mycket av mig själv i familjelivet och jag kan känna att jag saknar att få ta plats. Visserligen åker jag bort nu på fredag och är borta en hel vecka men ändå. Att nedprioritera sig själv är naturligt under barnens uppväxt och jag är helt fine med det men då och då gör sig lilla Paula hörd inom mig. ”Se mig, hör mig!”.

Hugo befinner sig just nu i Spanien och frågade mig igår när vi flyttar dit. Jag är öppen för att testa att ”flytta till Spanien” under ett halvår eller ett år. Tvekar inte en sekund på att vi skulle bringa livskvalité till vårt liv men jag är rädd för att försumma våra barn. Hugo menar på att det istället skulle utvecklas av att gå i svensk skola i Spanien, få nya vänner och hitta ett till sammanhang.

Mamma

: Sluta kräfta dig nu Paula och våga testa. Där ni finns är hemma för tjejerna och vi i familjen skulle komma och hälsa på så ofta som möjligt.

Min mamma är också kräfta och lika rädd för förändring som mig så vart hennes ”pepp” kommer ifrån har jag ingen aning(

😂

).

Men hon har en bra poäng. Jag litar redan på vår förmåga som familj och jag vet att vart vi än befinner oss så är hemma där vi har varandra. Jag kanske bara måste bestämma mig för att våga för att få med mig barnen på den resan. Hugo behöver ingen pepp, han har redan nu flyttat till Spanien mentalt.

–Har vi någon här som testat att flytta utomlands tillsammans med familj? Var det en stor omställning? Och med facit i hand, var det en bra eller dålig idé?

Jag läste ett inlägg hos Clara där jag kände mig lite träffad i första stycket. Om att ha egentid med barn ”på typ spaweekend”. Jag har inga problem i att sträcka upp handen i att det är något jag gjort med båda flickorna, checkat in på staycation och haft lyrr-tid tillsammans. Jag kan faktiskt inte känna att det är så galet som hon vill få det att framstå. Jag förstår mycket väl att det kanske inte är något som alla kan eller vill göra med sina barn men vi har dom resurserna som gör att det känns rimligt. Den egentiden Clara tar upp med att gå en promenad tillsammans eller spela spel utan störande syskon får vi ju också till, betydligt oftare än vi checkar in på hotell. Hemmastunderna med pyssel och samtal, ensamma promenader med ett barn, att dela på sig till helgaktiviteten och ha mysigt snack i bilen med en brownie från macken under tiden, småprat efter bokläsning innan det är dags att sova. Det är egentid som kommer ofta och visserligen är kvalitativ den med men dom här enskilda lyrr-vistelserna på hotell har varit inför skolstart och extra extra egentiden deluxe. Mamma och pappa bor ju ”ofta” på hotell och är iväg utan barn så varför inte låta barnen få uppleva liknande när vi har resurserna för det? Men visst förstår jag att det inte är något som det finns utrymme för i alla familjebudgetar direkt.

Och jag håller med Clara om att föräldraskapet har blivit en enorm business och på ett sätt har jag ju mycket mitt liv idag att tacka för det? Idag är mina samarbeten mycket mode, skönhet, mat och diverse saker och ting men i början av min some-karriär var jag en renodlad ”mammabloggare”. Mina kanaler cirklade kring graviditet, bebis och allt däromkring. Samarbetena var mycket vagnar, bebiskläder, hudvård för barn, tandvård för barn och allt vad det kan ha varit. Jag har alltid valt bort samarbeten som inte känns rätt och inte pushat något jag inte tror på/tycker om på riktigt men jag har svårt att hötta åt ”bebisbusinessen” helt å hållet. Men jag kan ändå känna viss distans till den för vissa bitar har jag definitivt mumsat på men andra känns främmande.

Pushpresent till exempel – inte har jag fått dyra smycken av Hugo efter förlossningarna? Det jag däremot fått har varit två helt perfekta döttrar med mitt livs kärlek och det är väl en ”push”present om något. Gender reveal partys var inte en grej i Sverige under mina graviditeter och jag känner ingen sorg över att ha missat det, för det känns i ärlighetens lite skumt. Jag förstår att man som förälder blir glad över att veta könet på sitt barn för att det blir mer verkligt och allt sånt (så har jag känt, att det är lättare att knyta an till bebisen när det blir verkligt) men det känns lite knasigt att ha en hel fest för att fira ”kille eller tjej”. Tjoho en pojke vad kul! Eller Tjoho en tjej vad kul! Och sen är det inte mer med det? En babyshower fick jag och det var jag så tacksam för! Det är väl också det av Claras grejer jag känner att flest faktiskt har som inte är influencers eller liknande, att det är en trend som blivit lika vanligt typ som dop och födelsedagskalas nästan?

Jag tycker babyshowers är härliga just för att man i slutet av graviditeten oftast är rätt sliten och trött och allt känns bara BLÄ. Så att få bli firad och liksom peppad ger lite ny energi. Presenter är väl sekundärt i det stora hela, jag tänker att det inte är några konstigheter att folk har olika budgetar och olika spann för presenter. Att någon ger en dyrare grej tar inte bort det fina i den ”billigare” grejen? Det är ju omtanken som är det viktigaste.

Jag tänker överlag att ”föräldrabusinessen” är precis som alla andra businessar i livet och det kommer fyllas på med saker man kan spendera pengar på, i alla prisklasser. Och man får sålla bland vad man tycker är nödvändigt och vad man har möjlighet till. Det kommer alltid finnas dom som spenderar mer och dom som spenderar mindre. En bebis behöver sina föräldrar, trygghet och närhet, mat och tak över huvudet. Allt annat kan man pussla med utefter intresse och förmåga. Du är inte en sämre förälder för att du inte har råd med lekland men du är inte heller en sämre förälder för att du har råd och väljer att spendera pengar på det.

Jag tänker också att alla i ens närhet bidrar på olika sätt efter olika förmågor. En släkting kanske gärna är barnvakt och bidrar med närhet och liksom handfast hjälp. En annan släkting kanske inte kan hjälpa till rent praktiskt av olika skäl och ger istället dyra gåvor eller pengar på ett sparkonto för att hen vill bidra och ”bara” kan göra det genom ekonomiska tillskott. Det ena blir inte mindre värt för det andra. Alla vill vi ju såklart alltid det bästa åt våra barn och jag tänker att det är knepigt att tänka att man ska avstå en massa för sitt barn för att det kan finnas andra barn i närheten vars föräldrar inte har råd att göra samma. Olika förutsättningar kommer, tyvärr, vara med oss genom hela livet. Än så länge tycker jag också att barnen inte alls lägger samma värdering i dyrt/billigt, vem som gav mest/minst osv. utan att det är något vi vuxna gör. Barnen kan önska sig ett telefonskal för 100kr och ett xbox för tusentals kronor samtidigt och bli lika glada för båda. Men jag tänker att man kan göra barnen medvetna om att alla har olika förutsättningar och att det alltid är tanken man ska bli mest tacksam för. Att det är roligt att få gå på kalas, inte att det viktiga är vart det är någonstans. Att det är roligt att någon tycker om en och ger en present, inte vad presenten var för något. Och så vidare. För egen del tänker jag att våra barn absolut får mycket materiellt men det vi är rikast på är ändå tid med varandra och med våra nära och kära. Att vi har mor och farföräldrar som engagerar sig, att vi har nära och kära som bryr sig om dom, att dom har mamma och pappa som spenderar tid med dom.

Att dom får somna varma, mätta och trygga i sina sängar på kvällarna. Det är det viktigaste av allt, oavsett om det smygs in en staycation någon gång ibland.