ANNONS

Graviditet är faktiskt ingen sjukdom

/

Jag tycker det är himla spännande att följa Sandra Beijers graviditet (nu är det inte långt kvar tills bebisen är här!). Sandra är verkligen en duktig berättare överlag och det är hon i det här också. Kanske tycker jag det är extra spännande med hennes graviditet för att hennes är så annorlunda från mina? Hon är väldigt öppen och transparent med att hon inte känner något för magen ännu, att plusset på stickan inte var himlastormande lycka och kärlek och att hon längtar efter andra saker än bebisen. Jag har sett att hon både fått massa olyckskorpar på sig som berättar hur fel det är att känna så eller i alla fall att berätta det. Men också en massa hejarop från andra kvinnor som känner igen sig och relaterar. Oavsett hur ens egna graviditet varit och hur svårt man har att relatera till den andra tänker jag att det är viktigt att båda sidor kommer fram. Att det finns utrymme att prata om en graviditet som jobbig på ett annat sätt än bara ”så jobbigt att inte kunna sova/gå/röra sig/äta MEN det är det ju värt för det är ju magiskt ändå såklart!”. Själv har jag känt det där beryktade bandet med bebisarna från start och njutit under graviditeterna (inte hela tiden såklart, det är ju jobbigt att vara gravid) men för den sakens skull tror jag inte man automatiskt får ett starkare band när bebisarna kommer ut. Förlossningsdepressioner drabbar även dom som längtat efter barn i åratal och verkligen glatt sig åt graviditeten likaväl som dom som haft jobbiga graviditeter. Jag tycker det är modigt av Sandra att vara öppen med sina ambivalenta känslor inför det stora som att starta familj och “skaffa” barn är.

Är det taskigt mot bebisen att vara öppen med alla känslor kring att bli förälder när det mest är negativt?

Nej jag har svårt att se det som så elakt. Bebisen är ute än och har inte fått möjlighet att motbevisa allt det negativa och tar inte heller åt sig av det.  Vissa säger  att ”tänk på barnet att behöva läsa att ens mamma tyckte det var som ett sjukdomsbesked när den blev till”. Jag tänker att jag skulle känna mig ledsen av tanken på att mamma hade kämpat med såna känslor men att det inte påverkar den kärlek hon visat mig sen. Att hon inte älskat mig mindre i verkliga livet för att moderskapet var lite tveksamt i tanken innan jag fanns. Förstår ni hur jag menar? Jag hoppas Sandra inte låter alla taskmörtar påverka hennes tankar om sig själv som mamma, för dom tankarna behöver man få komma fram till själv ❤️

12939136 10156633675925251 392212870 n

Sen läste jag idag på Bloggbevakning att folk tycker Sandra lever världsfrånvänt för att hon checkat in på hotell medans dom målar om hemma och har packhjälp i flytt och allt vad det var. Alltså herregud, låt en gravid kvinna leva!

Hur kan man med att bli så irriterad på det (och dessutom trycka in saker om att din graviditet är inte värre än nån annans, sätt igång och röj och annat trams) att man tar sig tiden att sitta och skriva det till personen i fråga? Jag tycker inte man ska vifta bort kritik med att folk är avundsjuka men i det här fallet så tycker jag det är 100% avundsjuka och missunnsamhet bakom!


Att flytta som höggravid är jobbigt bara rent psykiskt även om man inte gör ett handtag. Det kan dessutom kännas ännu jobbigare att inte kunna vara mer hands on och fixa och dona med packning och uppackning och fixa och dona. Om man dessutom är hemma och liksom SER allt som behöver göras men inte mäktar med på grund av foglossning, andra kroppsliga besvär och bara ja ork – så blir man ju ännu mer pressad. Graviditet är ingen sjukdom, nej jag vet, men jag tycker vi måste sluta ha en samhällssyn på gravida som att man minsann ska vara helt som vanligt, göra allt som vanligt, vara kapabel och handkraftig och jobba halvvägs in på BB. Att bära och föda barn ska liksom inte få uppta så mycket tid och energi för hallå det har man gjort i alla tider så ryck upp dig och ta dig samman det är inget speciellt du gör nu!Graviditet, och speciellt såhär i slutet, ÄR och borde få vara undantagstillstånd. Där man inte behöver vara så duglig utan är bra nog bara genom att ligga i soffan och titta upp i taket. Man ändrar så mycket i sitt liv, man har så mycket som pågår i ens kropp, kroppen ska göra något så stort och sen är livet aldrig sig riktigt liv (på mestadels gott men också lite ont).

Då kan man väl få så lov att vara “prinsessan på ärten”. Och att kunna bo på hotell, äta lyxig mat, köpa flytthjälp och allt sånt är väl hur rimligt som helst om man har råd med det. Vore det bättre i kritikers ögon om man la pengarna på banken och slet med allt själv för att visa att man kan på nå vis? Antagligen inte. Det enda som är fel i det här är att alla kvinnor inte har råd att göra samma sak och få unna sig att vara “odugliga” under slutet av graviditeten – men det är ju inte Sandras fel.

Untitledrrrrrr
4

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Följ mig på Instagram!

@paulas_me
© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00