ANNONS

En mammas anpassning?

/

Häromdagen berättade jag om en konversation mellan mig och Hugo och krockade kalendrar, eller ja – bristen på att Hugo lägger in saker i kalendern:

Det kom en kommentar som fick igång tankesnurran i huvudet på mig:
“Skulle aldrig flytta min dansträning för fotboll.Har han inte lagt in det i kalendern får han skylla sig själv och titta på tv:n hemma.Tycker vi mammor generellt anpassar oss för mycket.” I just det här fallet så kändes det okej för mig att dansträningen blev flyttad då jag inte hade något som krockade innan eller efter. Därför kändes det fine för mig att Hugo fick ringa Annie och se möjligheten att skjuta fram tiden lite – just att Hugo fick ringa själv och kolla med henne var för att det var han som ville att tiden skulle flyttas, även om det är jag som i vanliga fall har all kontakt med Annie, just för att jag inte alltid vill rodda och fixa när det inte är jag som är i behov av det – om ni förstår hur jag menar?

Nu var det Hugo som ville ha det fixat så då fick han lösa det. Jag tänker ändå att det är att vara anpassningsbar som partner utan att vara en curlingpartner och jag ser inget negativt i att vara anpassningsbar när det går. Jag skulle inte gått med på att flytta träningen till en annan dag eller ställa in helt men nu gick det att justera tiden lite under samma kväll så why not. Hade Annie inte varit flexibel hade Hugo fått bita i det sura äpplet och stannat hemma och kolla matchen. Sen skulle jag önska att Hugo blev bättre på att lägga in saker själv i vår familjekalender och att ha bättre öga på den. Vi är väldigt olika där, jag har mentala boxar för allt och checklistor som bockas av och skriver in allt i kalendern oavsett om det är deadlines på jobb, aktiviteter för barnen eller planer med vänner. Jag har det i min märg att det ska vara ordning och reda. Hugo är en administrativ katastrof som hinner glömma att han är nödig innan han kommer fram till toaletten. Inte för att det ger honom frikort i att skita i ex. familjekalendern men jag påminner om kalendern och då och då får han bita i det sura äpplet när han missat något.Som jag skrivit tidigare har jag slutat se egentid som en kamp mellan mig och Hugo och istället något man vill unna den andre. Det är inte millimeterrättvisa och inte heller det där “jaha ska du iväg nu men då ska jag minsann göra detsamma imorgon”. Självklart är det inte alltid okej med sista minuten grejer och är det så att det inte funkar tidsmässigt alls får man acceptera det och tacka nej till det där roliga som dök upp. Men det känns fasligt tråkigt att vara den som säger nej bara för sakens skull.

Sen tänker jag att ja.. mammor kanske är lite mer anpassningsbara än pappor men vi har ju anpassat hela våra kropp från att vi blev gravida och sen anpassar man sig konstant efter den lilla bebisen så det kanske kommer mer naturligt då.

Jag känner mig bekväm i att jag tar mig min egentid och att jag inte anpassar mig i den grad att jag åsidosätter min “Paula-tid” för det. Men jag har svårt att se relationen och familjelivet som en slags maktkamp där jag av principsjäl ska vara omedgörlig. Jag vill vara bjussig mot min partner och jag vill att han ska vara bjussig mot mig. Någonstans där tror jag man kanske hittar mer harmoni i relationen? Med det sagt är det absolut inte så att vi har det 100% harmoniskt och frid och fröjd 24/7 men nu pratar jag om mind set och utgångspunkter. När jag tänker relation tänker jag att jag vill att den ska vara just bjussig och unnig och inte något som håller en tillbaka och gör att livet känns surt. 

Hur ser ni på anpassningar i relationen/familjelivet? Är det den hårda linjen eller mer yolo hos er? 

19

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Följ mig på Instagram!

@paulas_me
© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00