ANNONS

Är otrohet det allra värsta?

/

Jag har blivit bättre på att kasta kommentarer i papperskorgen men jag ser ju alla som kommer in innan dess för det. Vet att många tror att hat/orimliga kommentarer bara är något influencers säger att dom får men att ”JAG ser inget hat!!” och det är ju för att mycket åker rakt i papperskorgen. Ibland godkänner jag orimliga kommentarer som jag blir trött på ändå bara för att ja, ni ser ju själva vad folk faktiskt tar sig friheten att skriva.

En välmenande kommentar från någon som bryr sig om mig och vill mitt bästa? Eller någon som jag antagligen inte känner och som vill göra ner mig och mitt äktenskap?

Ponera att någon av oss hade varit otrogen (ja ibland blir det vinklat åt andra hållet). Alternativen är då antingen att vi jobbar oss igenom det och fortsätter leva ihop eller att vi går skilda vägar. Oavsett vilket alternativ vi skulle välja är själva problemet något högst privat och inget jag skulle vilja att mina döttrar ska kunna läsa om. Varken problemet eller lösningen skulle vara något jag anser ska delas offentligt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, även om inte alla NI ser skillnaden och resonerar annorlunda så skiljer jag på privat och personligt. Jag har en personlig blogg som bygger på mig som person men jag utelämnar massor av saker som är privata och speciellt sådant som rör andra än mig. 

”När skall ni förstå att otroskap är det värsta som din man kan ha gjort mot dig? Det är värre än allt annat… han har rört en annan kvinna, han hade inte ens lite respekt för dig.. du sitter hemma och skötar barnen mens han är ute och har sig med andra kvinnor. Fy att man accepterar något sånt? Sen kommer han hem och låtsas som ingenting har hänt? Och när det kommer fram så säger han bara förlåt, vi går i terapi det hjälper hahaha att ni tror på sånt?
Vi kvinnor skall vara mycket starkare än det! Varför skall man acceptera otroskap? Tror ni verkligen att en man som har varit en gång otrogen, kommer aldrig vara det igjen?
Och vad hjälper det och gå i terapi när man ser att Paula fortfarande inte litar på Hugo? Darför är hon med på alla hans hobby, darför skall hon göra allt som Hugo gör bara för att han skall inte gå och hitta sig någon på padel… stackars er som tror att allt blir bra igjen efter lite terapi..”

Jag är inte en konflikträdd människa men jag är inte en människa som tar mina eventuella privata konflikter offentligt. I bloggen får ni se delar av mitt liv men jag vill inte använda mina kanaler för att smutskasta någon och kommer verkligen aldrig göra det mot mina barns far – oavsett vad som skulle kunna hända mellan oss i framtiden.


Mitt mående som jag skrev om i inlägget som kommentaren hamnade under handlar inte om att Hugo skulle varit otrogen.

Jag kan förstå att vissa misstänkter något sånt men att jag inte berättar fullt ut är för att jag inte är där än, men konflikten rör bara mig själv och mitt inre. Att jag och Hugo gick i terapi under den tiden var viktigt och bra för vår relation men det var inte på grund av en händelse som vi började med terapi och som jag mådde dåligt. Terapin kom snarare från mitt mående och hur vi skulle hantera det. Mitt mål är att en dag kunna berätta på djupet om ”vad som egentligen hände” men jag är inte där än. Jag vet att jag måste vara stålsatt mentalt för att dela med mig av det just för att det är en sårbarhet som jag vet kommer attackeras från ”välmenande kommentatorer” samtidig som jag vill dela med mig till er som faktiskt följer mig för att ni vill och gillar min blogg och som kommenterar positivt och stöttande. Jag vet att ni är fler än dom negativa men jag tror ni förstår att just känsliga ting så är man mer avvaktande för dom negativa.

Jag tycker det är sorgligt med kommentarer som den från Linda ovan (hennes fortsättning från den första kommentaren) som har sådan dålig syn på terapi – det bidrar nog till att många drar sig för att söka hjälp i relationen innan det är för sent att rädda den. Och om jag skulle vara rädd för att släppa iväg Hugo på padel för att han skulle träffa någon… – ja då är det väldigt knepigt med alla hans jobbresor han är iväg på helt själv utan mitt övervakande öga 😂.

Jag tycker inte heller att otrohet är det absolut värsta en man kan göra mot en. Inte för att jag är okej med det, verkligen inte.

Jag tycker det är fruktansvärt respektlöst och oacceptabelt. Men jag kan tänka mig mycket värre saker än just otrohet. Typ att försumma barnen eller att vara fysiskt eller psykiskt nedbrytande mot mig. Otrohet är illa men det kan ske på så många olika sätt i olika grader och jag kan inte med handen på hjärtat säga att jag direkt skulle gå om det uppdagades. Kanske finns det något i relationen kvar att jobba på, kanske inte. Kanske var det planerat, kanske var det ett enskilt ”misstag”. Omöjligt att säga när man bara spekulerar men som jag skrev innan – skulle det ske skulle det vara mellan oss hur vi löste det. Ingenting skulle bli bättre av att ”snälla människor” berättar för mig hur synd det är om mig och knäpper mig på näsan.


0

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00