ANNONS

När hjärtat går sönder

/

Den dagen man får barn är det som att hjärtat för evigt flyttar ut ur kroppen och in i någon annan. I början är det inte så stort bekymmer för den lilla personen som tagit hjärtat ur kroppen på en ligger så lugnt och fint i ens famn eller i ens närhet hela tiden. Visst är man orolig för att bebisen plötsligt ska sluta andas, att den nyfödda av någon anledning plötsligt skulle rulla ut från sängen eller en miljon andra faror som finns överallt i ens närhet men det är ändå tankar som kan viftas bort och man kan tänka logiskt till. Och hjärtat hålls nära nära hela tiden. Men barn växer ju och börjar så sakteligen röra sig längre och längre i från en. Först förskola och sen skola och fritidsaktiviteter och kompisar och sen rasar allt på i en väldans fart. Hjärtat börjar röra sig längre ifrån en men är fortfarande ens hjärta, man har bara mindre kontroll över det. Den absolut största rädslan som förälder är så klart att det värsta ska hända ens barn, att det ska dö eller bli allvarligt sjukt. Men därefter, för mig, är nog den största oron just den som handlar om utanförskap, mobbning, att dom själva ska utsätta andra eller bli utsatta för grova elakheter. Som så många andra har jag sett det här inlägget på Instagram och känt mig så fruktansvärt ledsen för den lille pojkens skull.

View this post on Instagram

A post shared by 🤍 (@olivianinnie)

Jag finner inte ord… jag känner bara sån ilska och sorgsenhet att det kan gå till så här. Hur kan det gå så långt med fysiska slag (och med glåpord och psykisk misshandel) att ett barn ligger inlagd med vätska i buken på sjukhuset? Hur kan lärare och vuxna i skolans värld inte sett något innan dess och satt stopp?

Och att en lärare kan säga att han verkar må bra, ”han säger det”, i samtalet med mamman… hur kan en lärare vara så blind eller döv inför ett barns lidande? Är det konstigt att ett barn försöker rycka på axlarna och säga att det är OK istället för att gå under där hen står? Jag kan inte ana den rädsla, smärta och oro barnet måste ha känt med sina plågoandar…

Jag tänker självklart också på min egna föräldraroll som mamma till två barn. Båda ändarna känns hemska att stå vid – att ha ett barn som blir mobbat eller att ens barn är en mobbare. Men om jag fick välja av dom två tar jag hellre ett barn som är mobbare. Inte för att det är okej eller något att rycka på axlarna åt – såklart – men för att det ändå känns som något jag som förälder kan agera på. Jag kan sätta tydliga gränser och markera att beteendet är fel, ge tydliga konsekvenser av agerande och jobba med mitt barns oacceptabla agerande. Det finns ett tydligt fel att jobba med och det finns liksom handlingsutrymme för mig som förälder. Det skulle kännas fruktansvärt att ha ett barn som ”är elakt” mot andra barn och jag skulle känna mig  förtvivlad över mitt barns beteende men ändå kunna finna beslutsamhet i att jag som vuxen kan agera för att det ska upphöra. 

Motsatsen skulle kännas betydligt mer maktlös. Det går inte att jobba med barnets beteende för att hen inte ska bli mobbad, för det är ju inte barnets fel. Det går inte att förklara eller rättfärdiga för barnet varför mobbningen sker. Det går inte som förälder att ta bort det onda eller se till att barnet aldrig blir utsatt. Det går inte att skydda sitt hjärta när det befinner sig långt ifrån synhåll om dagarna.

Visst kan man ha en dialog med skolan, peppa barnet att hen är bra som hen är och allt sånt men i slutändan är det barnet som måste vara i skolan (skolplikt ju) och som förälder kan jag inte hindra andra barn från att vara elaka, jag kan inte skydda när jag inte är med. Och som man ser i det här fallet så verkar ju inte skolan alltid klara av att skydda barnen eller agera på rätt sätt när såna här situationer uppstår. Vad kan man som förälder göra, bortsett från att riva upp himmel och helvette och kräva agerande av skolan. Under tiden måste barnet ändå gå dit och möta sina plågoandar, man får inte hålla barn hemma. Ska man byta skola fort som bara den för att skydda eller stå på sig i att det inte är dom utsatta som ska behöva flytta på sig? För min del skulle nog förtroendet för skolan vara förbrukat om mitt barn hamnade på sjukhus av skador från andra elever och därför skulle jag vilja byta skola, men det känns ju också i grunden fel och som att skulden läggs på barnet som får flytta sig när det är andra som beter sig oacceptabelt.Usch… min tanke går ut till mamman och barnet och alla andra barn som får utstå kränkningar i vardagen. Inget barn ska behöva ha det så. Vi pratar alltid om att vara en bra kompis och att man ska vara snäll mot sina medmänniskor här hemma men idag känner jag att det blir ett extra samtal om det. Och om att om man ser något som känns fel ska man berätta det för en vuxen man litar på, antingen i skolan eller här hemma. Om någon i klassen blir retad ska man säga ifrån att det inte är okej och berätta för en vuxen.

Alla vi föräldrar har ett ansvar i att lära våra barn vad som är okej beteende och inte, det innebär inte att allt kommer upphöra såklart men det ökar sannolikheten för att barn runtomkring den mobbade/mobbaren kan uppmärksamma det felaktiga beteendet och varna vuxenvärlden. Jag vill att mina döttrar ska vara starka nog att säga ifrån om någon blir utsatt och att dom ska våga säga till om dom själva blir utsatta. Mina barn kommer nog inte alltid vara snälla små lamm i alla situationer, barn har svårare att reglera känslor och kan agera ”felaktigt” utan större eftertanke men även dom små situationerna som kan uppstå på vägen, som att inte vilja leka med någon eller vara bossig i en grupplek är något vi som föräldrar måste uppmärksamma och markera mot. Barn måste få ha utrymme att göra fel och lära sig göra rätt men det får aldrig aldrig aldrig gå så långt som det gjort för den stackars pojken på sjukhuset just nu – det är vårt ansvar som föräldrar och vuxna.

0

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Följ mig på Instagram!

@paulas_me
© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00