ANNONS

Kladda, tafsa eller kanske bara hålla händerna i styr?

/

Som så många andra såg jag presskonferensen med Lambertz när han släppts ut från häktet och blev… förvånad och nästan lite äcklad? Jag har ingen aning om han är skyldig till det han stått anklagad för, jag har ingen aning om kvinnan ljuger eller vem hon är, men jag blev äcklad över det han själv sa på eget initiativ, det han själv valde att berätta för hela Sverige.

Hur kan man säga att man varit en fadersfigur till någon och i samma veva berätta att man kladdat på henne? Tycker man det känns rimligt att kladda på någon man sett som sin dotter? Bara det känns himla sunkigt. Och att själv stå och säga att man blivit avvisad, att man pussat och kramat och blivit ”nekad” men ändå fortsatt (samtidigt som man har en partner dessutom så det också är otrohet OCH att gå över gränsen).
Och att säga att man inte tafsar men kladdar, eh, det är väl exakt samma sak? När jag tänker tafsa så tänker jag någon som tar på mig utan att jag vill. När jag tänker kladda tänker jag någon som tar på mig utan att jag vill. Jag tänker nästan att kladda är ännu värre för det känns även som att det innefattar liksom påträngande kramar och pussar och sliskighet när tafs ”bara” är att ta på. Kladda känns ännu mer integritetskränkande på något sätt.  Nej… jag är inte så insatt i ”fallet” och jag säger inget om något brott begåtts men jag tycker personen som höll en presskonferens verkar vara en riktig… snuskgubbe helt enkelt. Det känns nästan som att han njuter av hela cirkusen och att få bre ut sig om sitt ”oönskade kladdande”.

Och hur trött är man inte på att tafs och kladd ska försvaras med att ja det var inte önskat från hon som mottog det men äsch det var ju bara lite oönskat kladd?

Jag tänker på alla gånger man blivit dragen i bh-band eller håret av killar ”som bara är kära i dig” eller klämd på rumpan i kön till matsalen. Eller alla oönskade kommentarer som smyger sig fram. Det börjar tidigt och fortsätter genom uppväxten och livet, det gör mig ledsen av att tänka på det och bekymrad över mina två döttrar. Än så länge är dom oförstörda och stärkta för livet, dom får med sig att ta sin plats och det är ”stopp min kropp” som gäller (både för dom och för andra!) men kommer det räcka när dom ska ut i världen på egen hand? Kommer dom orka skrika stopp när någon går över gränsen? Kommer dom våga anmäla om något händer eller låta bli för att dom ändå inte kommer bli trodda? Eller för att dom bär med sig att man bara får anmäla ett visst antal gånger innan man blir sedd som inte trovärdig?

Finns det någon tydlig gräns mellan kladdande och tafsande och gör man för att få folk (om vi ska vara ärliga här så gäller det väl främst pojkar/män) att helt enkelt hålla händerna i styr?

Att visa att man är intresserad på annat sätt och invänta godkännande innan man tar sig friheten med någons kropp. Det känns som att det är samma visa om och om igen med att det är självklart man inte får begå övergrepp


men det var ju bara lite tafs


men hon visade inte tillräckligt tydligt att hon inte ville


men hon sa nej på ett sätt som skulle kunnat vara ett ja


men hon hade sagt ja tidigare så att hon sa nej nu var ju förvirrande


men om hon inte hade velat kanske hon inte borde gjort si och så innan


och så vidare och så vidare. Det finns alltid något som tar bort udden av det enkla konstaterandet att


det är inte okej. Punkt. 

Ni som är föräldrar, hur tänker ni för att lära era barn att det aldrig är okej att göra något med någon annans kropp som den inte vill och att det aldrig är okej när någon gör något man inte vill med ens kropp? 

0
© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00