ANNONS

Något att luta sig tillbaka på eller beroende av Hugo?

/

Jag fick en fråga gällande ekonomi och om jag har något att ”luta mig tillbaka på” så som Hugo har med sitt företag (Clean) eller om jag bara har bloggen/sociala medier som försörjning. Därför får dagens temainlägg handla om just detta!

Att Hugo har kunnat spörta med Clean har varit efter att vi gemensamt kommit fram till det, att jag har tagit ett större lass på hemmaplan för att han ska kunna bygga företaget. Det har inte bara varit i syfte att ”Hugo ska få jobba” utan är ett beslut som grundar sig i vad vi vill kunna ge våra barn i framtiden. Att bygga en stabil och trygg grund som ska ge tillbaka till både familjen idag och till barnen i framtiden. Jag är inte med och bygger Clean som företag inne i företaget men jag möjliggör för Hugo att kunna gör det och det är team work.

Hugo och jag har ett gemensamt bolag dit våra arvoden faktureras. I perioder är det jag som står för majoriteten av intäkterna och ibland är det Hugo.

Vi drar båda lasset på olika håll och allt som kommer in är vårt gemensamt. Lägenheten vi bodde i i början av vår relation var min och försäljningen av den gick till att investera i vårt gemensamma boende. Vi kom med olika förutsättningar i starten men där vi är idag har vi kommit till som en enhet. Vi har egna och gemensamma sparanden för framtiden för att säkra upp inför framtiden och vi gör gemensamma investeringar. Allt vi äger idag är vårt tillsammans, vi har inget äktenskapsförord eller liknande utan gemensam ekonomi. Jag kommer ihåg att Hugo hade en frågestund på sin blogg innan vårt bröllop och fick frågan om ekonomi och äktenskapsförord och om han skulle ”skydda sina tillgångar” och att hans svar var ungefär såhär:

”Inget äktenskapsförord. Om jag och Paula av någon anledning skulle gå isär i framtiden ska hon ha hälften av allt, det är inga konstigheter. Oavsett vad som händer i framtiden är hon mamman till mina barn och utan henne hade jag aldrig kunnat ta mig dit jag är idag. Allt vi har idag har vi byggt upp tillsammans så om vi någon gång går skilda vägar har vi båda lika mycket rätt till det. Hon och barnen ska ha det bra oavsett om vi lever ihop eller inte.” 


Jag både ser Hugos resonemang som en självklarhet samtidigt som jag värdesätter det. Det borde vara självklart för alla som har delat livet ihop och satt barn till världen att man vill att den andre, och främst barnen, ska ha det bra oavsett om relationen dör. Men jag vet också att det inte är så alla gånger, att många vill skydda sig själva och gå ”vinnande” ur en eventuell skilsmässa. Oftast verkar det dessutom vara männen – hur kommer det sig egentligen? För mig känns det främmande och om Hugo hade haft den inställning vet jag inte om jag hade velat gifta mig och ha en familj tillsammans? Inte för att jag på något sätt är ”beroende” av Hugo utan just för att det är en syn på pengar som viktigare än familj och barn som känns läskig. Vad ska jag med massa tillgångar till om det skulle innebära att barnen hade sämre livskvalitet hos den andra föräldern? Varför skulle jag ha större rätt till pengar som dragits in under äktenskapet om min partner hade tagit mer ansvar för barnen och tvärtom?

Alla par gör olika med ekonomin men för mig känns det självklart att som gifta och med barn ha gemensam ekonomi. Att pengarna som rullar in är våra tillsammans, inte mina och dina. Att vi gått in i en fas i livet som ett team och i team jobbar man ihop. Det skulle kännas konstigt att ha egen ekonomi men eventuellt stora skillnader i inkomst och samtidigt leva som en familj. Vad gör man då om ex. jag har slut på ”mina” pengar men Hugo har mycket kvar på sitt konto. Ska han swisha mig ett lån om jag vill gå och luncha med en kompis eller om barnen helt plötsligt behöver nya vinterskor och jag inte kan betala ”min” halva av summan?

Nej den typen av relation skulle kännas konstig för mig. 

Hugo är bättre än mig på hur man investerar pengar och får dem att växa, han har ett genuint intresse för det, så han sköter roddandet av ekonomin idag men jag känner mig inte det minsta beroende av honom på det planet ändå. Pengar är viktigt men inte något som driver mig personligen. Jag vill ha det bra och leva gott men känner inga personliga segrar över att ha ett visst belopp på banken eller så. Jag känner mig trygg och bekväm i vetskapen om att jag, bortsett från att ha dragit det stora lasset under småbarnsåren, också bidrar med stora pengar in i vårt bolag från mitt arbete. Kan inte låta bli att känna mig kränkt och nedvärderad i hens fråga då jag faktiskt är med och bidrar.

Jag skulle aldrig stanna i relationen av ekonomiska skäl utan känner mig trygg i att jag absolut kan klara mig själv om det kommer till det – jag lever inte med Hugo för att jag är i beroendeställning till honom utan för att han är min människa, min man, min bästa vän, pappan till mina barn.

Hur länge kan jag räkna med att ha bloggen och sociala medier som främsta inkomst? Ingen aning men jag försöker ta hand om det jag har idag så gott det går. Jag har spännande saker i pipen som inte rör ”bloggpersonen Paula” utan mig privat jobbmässigt som kanske är något jag kommer väva vidare på. Kanske utvecklar jag mina arbetserfarenheter inom sociala medier till att fokusera mer på att hjälpa andra i sociala medier än att vara en influencer själv. Jag har även en dröm som funnits sedan 2019 som jag tänkt på mycket den senaste tiden. Bakom drömmen finns passion och om det är något jag personligen brinner för är det just passion.

Jag lever inte i tron på att jag ska vara influencer hela mitt liv, någon gång kommer jag ta ett kliv vidare men när det sker får framtiden utvisa. Däremot har jag under mina år i denna bransch fått värdefull erfarenhet som jag givetvis kommer att ta med mig i livet 2.0. Just nu funkar vårt levande och sättet vi har valt har gett mig det jag har värderat allra högst- tiden tillsammans med våra två små barn.

Arbeta ska vi göra länge till. Jag har ingen inre yrkesmässig klocka som ringer utan jag är snarare tillfredsställd och nöjd. Jag står på en stabil grund där jag arbetar i en frilansanda där jag inte behöver jaga jobb utan kan snarare välja vad som passar det som jag själv står för. Jag känner mig trygg i mig själv och vet att jag kan ta mig ann utmaningar och att jag sporras av att utvecklas. Däremot väljer jag att ta hänsyn till mina fyra och tar beslut tillsammans som en familj- för att se till familjehälsan på allra bästa sätt♥️.

0
© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00