Mars 2021
Tankar

Kladda, tafsa eller kanske bara hålla händerna i styr?

Som så många andra såg jag presskonferensen med Lambertz när han släppts ut från häktet och blev… förvånad och nästan lite äcklad? Jag har ingen aning om han är skyldig till det han stått anklagad för, jag har ingen aning om kvinnan ljuger eller vem hon är, men jag blev äcklad över det han själv sa på eget initiativ, det han själv valde att berätta för hela Sverige.

Hur kan man säga att man varit en fadersfigur till någon och i samma veva berätta att man kladdat på henne? Tycker man det känns rimligt att kladda på någon man sett som sin dotter? Bara det känns himla sunkigt. Och att själv stå och säga att man blivit avvisad, att man pussat och kramat och blivit ”nekad” men ändå fortsatt (samtidigt som man har en partner dessutom så det också är otrohet OCH att gå över gränsen).
Och att säga att man inte tafsar men kladdar, eh, det är väl exakt samma sak? När jag tänker tafsa så tänker jag någon som tar på mig utan att jag vill. När jag tänker kladda tänker jag någon som tar på mig utan att jag vill. Jag tänker nästan att kladda är ännu värre för det känns även som att det innefattar liksom påträngande kramar och pussar och sliskighet när tafs ”bara” är att ta på. Kladda känns ännu mer integritetskränkande på något sätt.  Nej… jag är inte så insatt i ”fallet” och jag säger inget om något brott begåtts men jag tycker personen som höll en presskonferens verkar vara en riktig… snuskgubbe helt enkelt. Det känns nästan som att han njuter av hela cirkusen och att få bre ut sig om sitt ”oönskade kladdande”.

Och hur trött är man inte på att tafs och kladd ska försvaras med att ja det var inte önskat från hon som mottog det men äsch det var ju bara lite oönskat kladd? Jag tänker på alla gånger man blivit dragen i bh-band eller håret av killar ”som bara är kära i dig” eller klämd på rumpan i kön till matsalen. Eller alla oönskade kommentarer som smyger sig fram. Det börjar tidigt och fortsätter genom uppväxten och livet, det gör mig ledsen av att tänka på det och bekymrad över mina två döttrar. Än så länge är dom oförstörda och stärkta för livet, dom får med sig att ta sin plats och det är ”stopp min kropp” som gäller (både för dom och för andra!) men kommer det räcka när dom ska ut i världen på egen hand? Kommer dom orka skrika stopp när någon går över gränsen? Kommer dom våga anmäla om något händer eller låta bli för att dom ändå inte kommer bli trodda? Eller för att dom bär med sig att man bara får anmäla ett visst antal gånger innan man blir sedd som inte trovärdig?

Finns det någon tydlig gräns mellan kladdande och tafsande och gör man för att få folk (om vi ska vara ärliga här så gäller det väl främst pojkar/män) att helt enkelt hålla händerna i styr? Att visa att man är intresserad på annat sätt och invänta godkännande innan man tar sig friheten med någons kropp. Det känns som att det är samma visa om och om igen med att det är självklart man inte får begå övergrepp
men det var ju bara lite tafs
men hon visade inte tillräckligt tydligt att hon inte ville
men hon sa nej på ett sätt som skulle kunnat vara ett ja
men hon hade sagt ja tidigare så att hon sa nej nu var ju förvirrande
men om hon inte hade velat kanske hon inte borde gjort si och så innan
och så vidare och så vidare. Det finns alltid något som tar bort udden av det enkla konstaterandet att
det är inte okej. Punkt. 

Ni som är föräldrar, hur tänker ni för att lära era barn att det aldrig är okej att göra något med någon annans kropp som den inte vill och att det aldrig är okej när någon gör något man inte vill med ens kropp? 

4 Kommentarer

  1. O

    Lambertz gjorde verkligen ett smaklöst framträdande. Håller med om att han är och verkar vara en äckel gubbe. Men den här kvinnan har ju förfalskat inspelningar typ 3 gånger mot olika män, varav en nästan fick fängelse. Hon verkar tyvärr inte ha alla hästar hemma i det stallet. Tycker man ÄVEN kan prata om vad falska anmälningar gör för de som faktiskt blivit utsatta för våldtäkt på riktigt. DET tycker jag är riktigt sorgligt. Sen deras relation kan man ju tycka vad man vill om, men det är faktiskt hon som begått ett brott, inte en utan flera gånger.

  2. jessica

    Jag har en pojke som är 9 år snart. Han skulle aldrig röra en tjej av tafs eller för att vara på för, i den fasen han är i nu, han tycker sådant är äckligt och pinsamt enbart. Sen pratar man ju såklart om det hemma, det kommer ju som en naturlig del i fostran tänker jag. Sen vet vi ju alla att barn och ungdomar är just de och ibland gör dem saker som vi inte alltid kan kontrollera, en människas hjärna är ju ej fullt utvecklad förrän 25 eller något. Men jag anser att prata, prata, prata med pojkarna, men också då flickor som också kan vara ganska uppmärksamhetssökande mot killarna utifrån min erfarenhet. Eftersom har han blivit utsatt av tjejer många gånger, som hänger han i hasorna och är på honom. Han tycker inte om det. Jag vet inte heller hur man lär dem att stå upp för sig själva alla gånger men det viktigaste är ju integritet.

  3. Sara

    Min mamma lärde mig som liten att ingen ska tvinga mig till att göra någonting som inte känns bra. Att våga säga nej och gå där ifrån och att aldrig försöka tvinga med någon annan till något den inte vill (då handlade om kompisar ville hitta på bus MEN det har alltid funnits med mig i allt under hela livet).

    Som vuxen till två söner (2& 4) pratar vi om integritet. Att man inte får ta på någon annans privata delar, att ingen annan får ta på deras. Inte tvingas till att kramas eller pussas eller sitta i knä osv. Att i ALLA situationer slutar man direkt när någon säger nej eller stopp. Det är lätt som vuxen att tex kittla ett barn och fortsätta även om de skriker sluta och samtidigt skrattar hysteriskt. Här är vi tydliga med att sluta direkt och att pränta in att om någon säger sluta så är det sluta som gäller.

    Jag känner spontant att det för mig varit enklare att uppfostra starka tjejer men jag tänker göra mitt yttersta för att mina söner ska bli bra killar.

  4. Erika82

    Jag kände i tidig ålder vad som kändes fel och minns när en yngre pojke i skolan tog på mina bröst bakifrån. Jag vände mig om och drämde iväg honom mot en bänk.
    Vissa tjejer vet inte var gränsen går och vågar inte ställa till en scen. Han rörde inte mig igen.
    Detta ska föräldrar tala om men också i skolan. Peppa tjejer att ta plats!
    Och självklart visa killar vad som inte är ok.

Visa alla 4 kommentarer
Recept

Ugnsbakad kyckling med tomatsås och pärlcouscous

Middag på endast 20 minuter, det är INTE dåligt! Och just pärlcouscous är en ny favorit. Vi fick med det i ett av Hello Fresh recept och sedan dess är vi fast.

Och såhär i efterhand förstår jag inte hur vi har kunnat missa det för det är svingott. Låter man tokig när man säger att man tycker att det här är vackert? 😂

För fyra portioner behöver du:

Pärlcouscous

Grönsaksbuljong

4 kycklingbröstfilé

1 påse spenat

2 vitlöksklyftor

3 tomater

2 förpackningar krossade tomater

Hönsbuljong

En skvätt soya

Honung

40 gram Riven ost

Salt

Peppar

Gör såhär:

Sätt på ugnen på 200 grader varmluft. Koka pärlcouscous enligt ansvisningarna. Stek kycklingen i en stekpanna tills den fått en stekt yta. Krydda kycklingen medan den steks och lägg den sedan i en ugnsfast form och låt stå i ugnen i 10-12 minuter (tills att kycklingen är genomstekt).

Hetta upp en stekpanna på medelhög värme och fräs pressad vitlök och tomater i några minuter. Tillsätt krossade tomater, hönsbuljong, soya, lite honung, salt och peppar. Låt tomatsåsen stå och sjuda tills att pärlcouscousen är klar.

Rör ner pärlcouscous, riven ost, en klick smör och spenat i tomatsåsen. Skär kycklingen i bitar och servera i lite djupare tallrikar 😋.

Molly var så gullig. Noterade uppläggningen och sa ”Vad fint du gjorde maten mamma”.

0 Kommentarer

KärlekTips

Hur är man en bra kompis?

Detta är inget samarbete utan endast en post som jag verkligen skulle vilja lyfta. Kunskapstavlan kom upp som en annons i mitt instagram flöde och jag blev helt tagen…

Hur är man en bra kompis?

-Säg hej! Hej, jag ser dig! Det magiska lilla ordet ”hej” som är så viktigt för någon som känner sig ensam. Skriv, säg eller signalera det- ja du får göra precis som du vill.

-Våga be om ursäkt. Ibland blir det fel. Om du känner att något har blivit fel, våga säga förlåt.

-Trösta någon. Visa för dina vänner att du finns där och lyssnar om de mår dåligt. Muntra upp den som är ledsen.

-Säg ifrån. Om någon blir illa behandlad, visa att du inte tycker att det är okej. Du kan säga ifrån till den som beter sig illa eller till en vuxen.

-Låt alla vara med. Bjud in till lek om du märker att någon känner sig ensam. Alla får vara med!

-Le mot någon. Ditt leende smittar och sprider glädje! Le mot så många som möjligt idag, du kommer säkert få ett gäng glada miner tillbaka.

Den här postern borde man egentligen ha på ytterdörren för att ge barnen och sig själv en friendly reminder. Punkterna ovan kommer jag ta med mig och påminna mina barn om och samtidigt leva efter de visa orden själv. Att vara en bra kompis är så himla viktigt. Både mot andra men också mot sig själv♥️.

4 Kommentarer

  1. Malin

    Åh vad fint inlägg – tänk om fler vuxna tänkte mer på detta och inte var så upptagna med sitt! Då skulle det finnas mindre ensamma människor och mindre psykiskt ohälsa.

  2. Mikaela

    Jag skulle vilja tipsa om Livsgnistor för barn som är böcker som handlar om hur man
    blir en bra kompis,schysst i sport och spel,stoppa mobbing och andra viktiga ämnen som berör barn.

  3. MW

    Fint inlägg, sååå viktigt-
    kolla Internetstiftelsen!!!
    – så mycket fint kring detta och barn/nät/sms-frågor-skolfrågor
    Du skulle bli en fin ambassadör för dem 🤩

Visa alla 4 kommentarer
AllmäntKärlekTankarTipsTräning

Onsdagsstatus

Innehåller reklam för Spotify Kids

Godmorgon onsdag!

Imorse körde jag sista passet i vår pt-small group. Fyra veckor har gått fort och det har varit roligt att träna programmerat tillsammans med Kalle. Jag vet vart han finns och kommer med största sannolikhet hoppa på fler träningsupplägg i framtiden men för nu är det Adjö.

Styrketräning kommer alltid att vara en passion men under April ska jag ägna mig åt andra passioner. En gammal och en nyfunnen. Den 12e april börjar jag och Annie att dansa. @anniekfors är en grym dansare och hon ska ta sig ann mig och förhoppningsvis kommer jag att hitta tillbaka till dansen. Det är nog min allra första passion som jag tappade bort i takt med att barnen kom. Min nyfunna passion är padel och nu snart kan man till och med spela utomhus så tänkte ägna mig åt det för att byta lite fokus rent träningsmässigt.

Förutom den aktiva träningen har jag som morot att vardagsmotionera varje dag. Både jag och Hugo tycker om att gå och vi brukar ta rundan tillsammans på mornarna ett par dagar i veckan. Leka, brottas, cykla, bada, hoppa studsmatta, bära matkassar, springa upp och ner mellan våningarna hemma. Ja vardagsmotion får vi på många, många sätt. Hur gör du?

Big shout out: Jag köpte med mig en omelett från Dailys Bistro efter gårdagens lunchpass. Den här chèvreomeletten är på riktigt bland det godaste jag vet. Typ lika gott som hamburgare 😂. Tips, tips, tips!

Tips till mysigare läggningar: Jag har kört ett samarbete med Spotify Kids på instagram men ville dela infon här också. Vanligtvis brukar företagen erbjuda hjälp med kortsiktiga abonnemang i samband med ett samarbete för att ge oss tillgång till tjänsten.

Drömmen, ur mitt perspektiv är att arbeta ihop med aktörer som jag redan använder som privatperson. Jag hade redan ett konto! Vi har alltid kört musik från Spotify i samband med läggning. Barnen har varsin trådlös högtalare i sina rum som vi kopplat upp Spotify mot. En favoritlista heter ”Baby sleep” men nu har vi växlat till Spotify Kids.

Tips för en mysigare läggning

Spotify kids är alltså en separat app där innehållet är framtaget och anpassat efter små lyssnare. Här finns musik och ljudsagor för alla tillfällen. Det finns en kategori som heter ”läggdags” som har många färdiga spellistor som gör nattningen smärtfri, lugn och musik- Spana in HÄR. Idag: Ska jag och Mikaela bränna av hela 8 fotograferingar/inspelningar. Vi kör lite dubbelt för att kunna hoppa över nästa veckas arbetsdag. Barnen går sista dagen imorgon innan dom är hemma med mig och njuter av lite ledigt från skola och förskola.

Påskens planer: Gud vi har inga direkta planer för varken påsken eller påsklovet. Tänker att vi tar det som det kommer. Jag skulle önska att vi spenderar mycket tid utomhus och fångar våren. Jag skulle vilja rensa i barnens garderober och på tomten. Hugo har sålt in en dejt som jag hoppas på att vi kan få till. Vi tänkte springa i ett vackert naturreservat och kanske till och med ta en dopp i sjön.

Imorgon flyger vi iallafall till Blåkulla. Vi klär ut oss till påskkärringar och hänger med min mamma till ålderdomshemmet. Vi har som tradition att dyka upp vid påsk och Lucia för att muntra upp dom gamla. I år blir det givetvis annorlunda och vi håller oss utomhus!

1 Kommentar

  1. Amanda

    Det låter härligt! Tycker det är viktigt när man blir äldre att väcka liv i sina ”intressen” (om man har slutat) som man hade förr och fortsatt värna om dem.

    En fråga gällande er träning, när ni har kört dubbelpass, har det varit olika muskelgrupper ni kört då eller har det varit ett pass fokus styrka och ett pass fokus kondition?

Dagens frågaTankar

Är barnen med mamma eller barnvakten?

Hugo har varit iväg i helgen och jag har varit solokvist med mina bästisar. Inget någon av oss mått dåligt av men det väcker ändå tankar i mig kring det här med föräldraskap och mammor/pappor. Jag och Hugo pratade om det innan han åkte också, att han aldrig får frågor om vart barnen är eller negativa kommentarer kring att han skulle vara en dålig pappa som åker utan sina barn. Jag tror det här är ganska vanligt för mammor/pappor i stort. Att man liksom aldrig räknar med att en pappa ska vara närvarande på samma sätt, utan att barnen främst är mammans ansvar och att pappor inte räknas på samma sätt?

Det längsta jag varit borta på egen hand är min träningsresa till Costa Rica som jag var så extremt peppad för. Redan innan jag åkte fick jag kommentarer om att ”Oj, ska du verkligen åka iväg från barnen en hel vecka för att träna? Du tränar väl hemma så det räcker?” och det fortsatte komma under resans gång. Jag mådde inte särskilt dåligt över kommentarerna men kände mig irriterad, varför ska det vara fel att som mamma göra något för sig själv? Det pratas jämt om hur mammor ska unna sig, ta sig tid, få välförtjänt egentid och allt vad det är. Men när en mamma tar sig tid som inte bara är typ ett bubbelbad och en ansiktsmask så blir hon genast lite skammad. Det kan vara förtäckt också som välment ”åh, vad härligt att du får komma iväg! Jag skulle aldrig kunna vara borta så länge från mina barn men alla är vi olika!”. Jag ångrar inte min resa och ser fram emot att kunna göra liknande tripper längre fram i tiden. Det var stundom kämpigt att vara borta från barnen men i slutändan kändes det som en investering i mig själv och mitt mående. Och att finna sig i att det är okej att sakna, det är okej att inte vara närvarande hela tiden. För barnen kommer bli större och större och så småningom blir ”egentiden” typ all tid. Då behöver man kunna vara okej med att inte ha dom kring sig hela tiden (och ja, självklart ska man passa på att vara med dom när dom är små och vill vara med en också).

Hugo har varit borta både på egna resor och i jobbet betydligt mer än vad jag har under dom snart 8 åren vi haft barn. Men han kan inte ens minnas att någon skulle sagt något direkt till honom om det. Det extra intressanta, i vårt fall, tycker jag är att Hugo visst får lite skit för vad han gör. Men HAN får inte skiten utan den ges istället till mig? Kommentarer om att jag finner mig i att leva ojämställt, att han är oansvarig, att det är synd om mig osv. Ansvaret och ”skammen” över att inte vara en konstant närvarande förälder läggs på mig som kvinna och mamma som kaka på kaka över att jag redan är hemma med barnen dessutom. Är inte det konstigt egentligen? Nu säger jag inte att jag tycker man ska skriva och kritisera Hugo – jag tycker helt enkelt man ska sluta komma med åsikter och fingervisningar till andra om deras föräldraskap (om man inte är nära och har en stark insyn i föräldraskapet och det på något sätt skulle vara destruktivt för barnen såklart, då ska man självklart agera som medmänniska för barnens skull). Samma sak gäller när jag och Hugo är iväg gemensamt och barnen är hos sina mor/farföräldrar och lever loppan. Vi är båda lika frånvarande men kommentarerna om att vi lämpar över ungarna eller att det är synd om barnen som inte får följa med riktas mot mig – inte pappa Hugo. Är det inte konstigt? Visst, Hugos blogg är nedlagd idag så möjligheten att lämna massa anonyma kommentarer finns ju inte på samma sätt. Men det var likadant när han hade bloggen igång. Och han har fortfarande sisådär 80 000 följare på Instagram som följer honom så helt privat är han ju inte.

Jag blir smått tokig när jag hör hur pappor benämns som ”barnvakter” till sina egna barn eller hur mammor automatiskt får frågan ”vart är XX då?” när dom dyker upp utan barn. Jag hör verkligen aldrig det motsatta – gör ni? Jag kan förstå när det rör sig om en väldigt puttig bebis att man kanske automatiskt tänker att mamman ”borde” vara i närheten. Men när det rör sig om barn i förskole/skolåldern tänker jag att ens första tanke borde väl vara att ”jaha, om barnen inte är med mamman här så lär dom väl vara med pappan och om inte det så har dom säkert löst en barnvakt”.
Överlag känns det som att det finns så mycket tankar och värderingar i hur andra gör med sina barn. Så länge inte barnen verkar må dåligt och det rör sig om uppenbar vanvård eller skadligt beteende, vad spelar det för roll vad XX barn gör jämfört med dina eller hur du väljer att lägga din uppfostran? Om någons barn får lördagsgodiset på fredag istället eller tillåts äta godis även på en onsdag. Eller om det tillämpas fri skärmtid eller strikt skärmtid. Eller om barnen lägger sig tidigt och går upp tidigt eller lägger sig sent och går upp sent. Jag tror dom flesta föräldrar agerar på det sätt som dom tror är bäst för barnen och samtidigt hållbart för dom själva, för det är ju en kompromiss man måste göra, att både ta hand om sig själv och ta hand om sitt barn.

Håller ni med om det här mönstret även i er närhet? Att mamman alltid räknas lite mer som ansvarstagande förälder och får bära ansvaret även för pappans del? 

 

 

19 Kommentarer

  1. Ida

    Eller att pappa passar barnet när mamma är iväg. PAPPA PASSAR INTE BARNET. för sjutton… de e VÅRT BARN. mitt, och hans.

  2. Lisa

    Detta är sååååå löjligt! Snälla barnen har de ju så roligt med sina mor och far föräldrar eller vem de än är med! När jag var liten åkte mina föräldrar utomlands ofta med vänner och vi barn fick vara hos farmor i en hel vecka, DET VA BÄST!
    Vi åkte utomlands när jag va 12 hela familjen första gången och har aldrig klagat över de.
    Tycker du är värd varje gång du gör något för dig själv. Och vi vet ju vid detta laget efter alla år av följande att ni har massa människor runt omkring er som vill umgås med era barn.
    Säger bara punkt och slut

  3. Anna

    Min mamma berättade att när vi gick på dagis fick hon kommentarer från personalen att hon borde prata med pappa för han hade hämtat oss sent. Mamma bara ”det kan ni prata direkt med honom om”. Ska hon ta ansvar för att han ska komma i tid!? De var dessutom skilda.

  4. Mb

    Du har så rätt i allt du skriver!!!
    Och när man säger ifrån så vill ju folk bara ge goda råd 🙄🤦‍♀️
    Kram ❤️❤️❤️❤️

  5. Becca

    Du har så rätt ♥️ Det tråkiga här är att det ofta är kvinnor som lägger dessa kommentarer också. Det är synd att man inte kan vara glad för andras skull, utan då gärna ska trycka ned. Troligtvis handlar det om att man själv aldrig reser eller gör något kul, då ska man istället trycka ned den som gör det för att känna sig bättre själv. Varför kan man inte inspireras av andra än att vara ”tjur-skallig” i kommentarsfältet …..

    Du är en sån förebild Paula! Själv är jag gravid med första bebisen och hoppas jag blir en lika bra mamma som du 🤗

    Glad Påsk!

  6. Moa

    Vilket intressant ämne du lyfter! Känner igen det precis! Varenda gång jag som mamma och fru ska göra något för mig själv krävs det liksom en förklaring. Till skillnad från när min man som en självklarhet kan göra vissa saker regelbundet. Samhället förväntar sig liksom att som du säger, att barnen är mammans ansvar. Precis som att kvinnors tid är ”mindre värd” än män.

  7. Sandra

    Åh ja!
    När jag och sambon skulle få vårt första gemensamma barn pluggade jag på sjuksköterskelinjen..
    Jag tänkte inte ta uppehåll utan vi planerade att pappan skulle vara föräldraledig från början.

    Jag fick kommentarer som ” oj? Så snabbt.” ”Du vet att utbildningen finns kvar ” ” ska du inte ta paus.du är mamma, kan du verkligen känna bort barnet”
    Medan min sambo fick applåder och hejar rop om ” wow vad duktigt du är ” 😳

  8. Emilia

    Egentligen är det väl inte så konstigt eftersom det oftast är kvinnan i familjen som tar hand om barnen mest? Ja, det borde vara jämställt och jag håller med om det du skriver, men vill vi att det ska sluta vara så så kanske vi själva måste se till att pappan också är mycket med barnen?
    Hade det varit du som byggde företag och Hugo skötte hemmet och barnen så hade väl folk reagerat på samma sätt om det var han som plötsligt inte hade barnen.

    1. Fia

      Slutet på din kommentar känns ju bara som att du vill förminska Paula med tanke på att fokuset på Paula/Hugo låg i att Paula fick trista kommentarer om att lämna barnen när hon – för en gångs skull – reste iväg själv och att Hugo inte får det (när han reser iväg på nöjesresor). Sen väver hon ju in hur det är rent allmänt och hur folk kommenterar när mammor dyker upp utan barn. Kanske finns fler Emilia som kommenterar med samma uppläxande ton i allt men det känns som att du alltid vill pika Paula? Alltid så trist ton i dina kommentarer.

      Sen så nej – folk hade säkert inte reagerat på samma sätt om det var ombytta roller. Jag jobbar mer än min partner, tjänar mycket mer pengar än honom och är mer karriärsdriven. Han bygger inga företag eller går all in för karriären. Ändå får jag alltid kommentaren ”vart är XX?” om jag tar ett möte utanför kontorstider, om jag gör något för egen del på helgen eller bara inte är den som hämtar på förskolan den dagen.

      1. Emilia

        Nej, syftet var inte alls att förminska Paula. Jag svarade bara hur jag ser på saken och menade inget illa alls. Varför måste alla ta åt sig av allt och anta att man alltid vill illa? Ber om ursäkt om det uppfattades så, det var inte min mening.
        Man måste inte vara elak för att man inte håller med om allt.

    2. m

      Jag tror faktiskt du har helt fel – hade Paula och Hugo haft ombytta roller så hade Hugo förmodligen hyllats enormt just för att han är man och tar den rollen, med största sannolikhet hade Paula fått kritik för att hon ”väljer karriär framför sina barn”. Tycker även din formulering påvisar problemet väldigt bra, du skriver ”vill vi att det ska sluta vara så så kanske vi själva måste se till att pappan också är mycket med barnen” –> ”vi” som kvinnor ska ”se till” att pappan också är mycket med barnen?? Återigen är då familjefrågan kvinnans problem att lösa.

  9. Elin

    Jodå Paula. Dessa kommentarer får man ju höra både en och två ggr. Och om jag mot all förmodan skulle unna mig en borta kväll med tjejerna tillexempel kan kommentaren ”jaha är Leo barnvakt ikväll?” Leo är alltså pappan.

    Det här med att lägga skuld på mamman gör mig galen. Samma sak kommer till mig över att vi valt att inte skaffa syskon. Ingen är någonsin på Leo i frågan eller frågar honom varför vi inte skaffar ett syskon. Men jag som mamma får höra att JAG är självisk, att JAG borde tänka långsiktigt och bla bla. Fastän att detta är något jag och min sambo gemensamt kommit fram till 🤯

  10. Emma

    Håller helt med!! Eller när man ber maken mata bebisen på 7 månader på kvällen så man för en gångs skull ska kunna äta ifred. Men det är tydligen mitt ansvar som ALLA andra gånger för han har jobbat hela dagen. Jag har ”bara” roddat två barn och hemmet. 🙄

    1. Sandra Augustinson

      All kärlek till dig, Emma ♡♡ Så tråkigt att höra att det ska vara så. Jag hoppas att det blir bättre framöver!

    2. Malin

      Usch sådan man har jag också levt med, men lämnade tillslut. När minsta var 3 år. Visst när man är föräldraledig tar man större ansvar vid barnen men liite kan de väl hjälpa till… Blev ju inte bättre när jag började jobba igen, funkade inte för mig att säga ”jag har jobbat hela dagen”😅

    3. m

      Helt sjukt ändå! Ett jobb är väl ändå (oftast) mer relaxed än att hålla konstant fokus och ansvar av små individer som kräver all uppmärksamhet? Och sen ska snubben sitta i soffan och inte mata sitt barn?! Alltså, jag blir så stum. Du vill äta en måltid i fred men din man som varit på en arbetsplats i 8-9 timmar, kanske omringad av andra vuxna, haft en lunchpaus (!) och kafferaster, är mer förtjänt av att ta det lugnt i några timmar. Vilken gris.

Visa alla 19 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com

Powered by Cure - Influencer hosting