ANNONS

Mina tankar om Isabella Löwengrips sommarprat

/

Jag blev berörd utav Isabella Löwengrips sommarprat. Jag tycker att hon är modig, och hon talade på ett sätt som gjorde mig rörd.

”Isabella Löwengrip säger med sitt Sommar hejdå till Sverige, som hon lämnar för USA och drömmen om att bli världens mäktigaste kvinna.

Hon berättar om hur hon flyttar hemifrån som 14:åring, hur ”Blondinbella” föds och erövrar bloggvärlden och om hur hon på bloggen kan måla upp en annan bild av sig själv, för att komma undan mobbingen i skolan. Bloggframgångarna utmynnar snart i ett e-handelsbolag och eget klädmärke och i andra ring i gymnasiet har Isabella Löwengrip redan en assistent för att manövrera möten och skolschema.

Isabella Löwengrip berättar om sin ADHD diagnos och hur hon har problem med relationer och sociala koder. För att undvika kallprat och obekväm stämning har hon som policy att alltid komma tio minuter sent till externa möten. Hon tillägnar sitt Sommarprogram de som drömmer stort”.

Såg på sociala medier att hon både har fått ris och ros. Att många imponeras utav henne, samtidigt som att många föraktar henne.

Jag tycker att hon är modig när hon väldigt normbrytare vågar säga att hennes stora kall i livet är att bygga bolag. Att hon har landat i det, men uppskattar den tid som hon har med sina barn. Att hon är medveten om sina val, och att hon inte är den förälder som spenderar mest tid med sina barn. Hon har en annorlunda livsstil, men hon trivs.

Jag som också är mamma till två kan inte relatera, men inte blir jag dömande för det. Jag har aldrig förstått vitsen med att andra lägger en så stor vikt i att bry sig/lägga sig i andras livsval. Uppenbarligen så funkar Isabellas liv för just Isabella. Kan inte värderingarna få sluta där? Det finns många pappor som lever liknande som Isabella utan att bli värderade på det sättet hon blir och barnen verkar ha en väldigt närvarande pappa så de mår nog toppen de också!

Mellan raderna under sommarpratet tyckte jag att det framgick. Hennes sorg över sin barndom. Alla bär på en ryggsäck som är präglad över det vi har gått igenom. Hon, precis som du och jag har blivit formad av sin uppväxt. Det jag kanske saknade i pratet var att jag på en gång tänkte ”varför kan hon inte bo hos sin mamma” när hon pratade om livet med pappan. Om jag och Hugo separerade och Molly bodde hos honom och det inte funkade skulle jag propsa på att hon kom och bodde hos mig, inte att hon skulle flytta hemifrån när hon var 14. För mig som förälder kändes den delen som att viktiga bitar i pratet för att förstå henne och situationen saknades. Men det kanske man har fått en förklaring till tidigare? Jag vet faktiskt inte.

-Jag tror på Isabella Löwengrip. Jag tror på henne när hon säger ”faller allting, så kommer jag att börja om”.

Hon är en fighter och är modig. Hon vågar gå sin egna väg, och trotsa svenska folkets syn om normer. Hon skiter i ”hur man bör”. Men precis som Isabella valt att forma sitt liv, har även vi dom valen. Och jag tycker att hon får obefogat mycket kritik på sociala medier, det känns som att hon får utstå mycket bara för att hon är kvinna. Tyckte det var tramsigt att hon fick skit för att hon sa fel år på sin sons födsel. Hugo frågar mig varenda gång om våra döttrars fyra sista siffror i personnumret men inte blir det en grej.

Jag landade i en öppenhet gentemot hennes sommarprat. Att jag som medmänniska och individ ska fortsätta leva utan att döma andra, och andras val. Vad tyckte du om hennes sommarprat? Och håll en god ton i din kommentar, jag kommer inte att släppa igenom spydigheter!

Jag ser fram emot att lyssna på fler av sommarpratarna nu i sommar

0

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00