ANNONS
Integritet på Tailsweep

Varför vi valde att göra en abort

/

Nu ska jag berätta varför jag tog så illa vid mig efter våra två missfall. Mellan Molly och missfallen blev vi gravida. Molly var inte ens ett år och jag kände sådär instinktivt ”Nej jag klarar inte det här”.

Är det möjligt att ha splittrade känslor kring en och samma tidsperiod? En del av mig minns det som tufft, och den andra som att vi hade det bra men framförallt kul?

P2220273

För att du ska förstå mitt beslut måste vi börja från början. Molly var oplanerad. Vi var unga och hade inte varit tillsammans mer än nio månader. Att behålla henne är det bästa vi gjort, men också bland det svåraste vi har varit med om. Kärleken fanns, men allt runt omkring var vi tvungna att bygga upp. Den tryggheten som finns i det ekonomiska samt bostadssituationen var vi tvungna att ordna upp. Vi hann göra det innan Molly kom och från dag ett har hon varit älskad. Parallellt med kärleken skulle jag och Hugo hitta våra nya roller som föräldrar. För mig kändes det naturligt samtidigt som att kraven mot mig själv och Hugo förändrades.

Hugo har sagt vid flertal gånger att han kände sig utanför och inte riktigt fick plats i den nya familjen. Relationen sattes på spel och vi hade det kämpigt.

P4187000

Som nyblivna föräldrar var vi tvungna att tackla den nya verkligheten. Vi lär oss fortfarande men skillnaden är att idag finns det ett lugn. Vi kände inte ”vi kan det här” när Molly kom. Efter båda våra barns ankomst har vi tagit i hand på att vi ska hålla ihop i minst två år. Hur tufft det än har varit så har vi haft vår pakt, och den pakten levde vi på det första året med Molly. Jag skulle säga att det tog ungefär ett år innan Hugo verkligen förstod vad vi hade gett oss in på. Jag visste att vi skulle få det att funka men jag behövde ge Hugo den tiden. Den tiden kändes det som att jag var tvungen att steppa upp, samtidigt som jag också kände mig ledsen. Jag var först ut i kompisgänget med att få barn, först ut med att hamna i division två i livet.

Jag saknade samhörighet med andra och kände mig utanför. Det var min lilla bebis och jag.

När jag hamnade i den sitsen så kände jag ”det är jag som måste ta ansvar för mitt liv och mitt mående”. Mitt barns mående har alltid gått först och jag såg ingen mening med att älta eller sitta passivt och vänta. Jag gav mig ut i den nya världen och hittade samhörighet till andra. Jag träffade vänner för livet och skapade ett bra liv för mig och min bebis. Ju bättre jag började må, desto mottagligare blev jag för Hugo. Han började prioritera annorlunda, och ju äldre Molly blev desto mer växte deras relation. Hugo har sagt att relationen tog fart runt året.

Hugo landade och är idag en otroligt fin familjefar. Han gör allt för våra tjejer och vi har en sjukt bra dialog. Det har krävts tårar, tålamod och bråk. Som vi har bråkat! Jag tror att vi har bråkat så mycket just för vi älskar varandra och känt att vi behövt tid. Den där pakten som vi tagit i hand på gäller egentligen fortfarande i och med att Leonore blir två år nu i december men vi tar det inte lika seriöst som vi gjorde första gången.

20130424-180520
IMG_0416
IMG_1002
IMG_8923
IMG_8935
IMG_9419
Omslag mama

Vägen hit har som sagt varit som en berg och dalbana. Jag är otroligt stolt över oss båda som växt ur det här. Jag är genuint glad över att Hugo är min människa och att det är han som jag valt att involvera mig i. Jag är genuint glad över att mina döttrar har en pappa som ger dom sånt som jag aldrig skulle kunna ge dom. Vi är ett team som hela tiden strävar efter att det ska fungera med otroligt mycket kärlek. Så känner jag idag….

… Men så kände jag inte då.Då när vi tog ett beslut om att göra en abort. Som sagt, vi hade haft ett tufft år. Det var fortfarande tufft och jag var inte redo. Inte redo för två små barn och Hugo stöttade mig. Vi pratade länge och mycket om vad vi skulle göra och hur vi kände. Det kändes rätt och jag har aldrig ångrat det. Det var i ett tidigt skede och Hugo var med på sjukhuset. Ingen smärta och ingen kärlek var knuten till den graviditeten.

Livet fortsatte och jag tänkte knappt på det. Det var först när missfallen inträffade som det började hemsöka mig. Det kändes som livets karma. Vi tog bort något som vi senare blev maniska kring. Jag kände skuld, och att jag får skylla mig själv. Jag säger ju alltid ”barn kommer aldrig i onödan” så jag började ifrågasätta mig själv. I mina innersta tankar var allt mörkt, och jag började googla på ”ökar en abort chansen för missfall”. Under flera månaders tid höll mina tankar på att göra mig tokig.Jag tycker att rätten till sig egen kropp är given. Alla kvinnor har rätt till att bestämma huruvida man vill behålla ett barn eller inte. I efterhand känner jag tacksamhet för att livet gav oss just Leonore, och aborten är bearbetad precis som missfallen.

Tacksamhet för att vi tog vår relation i första hand och det barn som vi hade i världen. Det var en avgörande tid för där vi är idag. Inför en framtida graviditet kommer det nog att finnas en rädsla för att förlora igen, jag läste att att chansen för att få missfall igen om man har haft det tidigare är 25%.

Vi fick också en revansch när Leonore kom till världen. Vi hade en bild av hur det är med en nyfödd och den var inte bra. Hugo som sagt att hans relation tog fart när Molly var runt ett år, det blev annorlunda med Tiki. Han uppskattade en bebis, och ville ha henne hos sig jämnt. Han blev förälskad, likaså jag och den förälskelsen smittade av sig i vår relation. Vi kände oss nyförälskade och vår första tid som en familj på fyra minns jag enbart med kärlek och harmoni.

12516569_10153671826111273_1027163122_n
FullSizeRender 9
0

Följ mig på Instagram!

@paulas_me
© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00