ANNONS
Integritet på Tailsweep

Temadag 1-missfall

/

Den här nya funktionen på instagram är helt fantastiskt. Ett mätverktyg där jag får fram statistik på vad ni tycker! Det känns redan som en favorit och något som jag kommer att använda flitigt.

22368911_10155431922731273_1836446781_o

Den här veckan kör jag alltså ett tema-Missfall & abort. Temat kommer att sträcka sig över hela veckan med start imorgon. Jag kommer att dela med mig av egna erfarenheter, en intervju med en barnmorska, vad missfall kan bero på och vad man gör när man har fått missfall samt debatt om abort. Vad säger regelverket om abort egentligen? Idag börjar vi från allra första början, nämligen när jag fick mitt första missfall. För att du ska hänga med ordentligt, läs dessa inlägg när det precis hade hänt HÄR och HÄR.

Gravid för fjärde gången

20141117-162040

Det vänder sig i magen på mig bara jag ser glimten av mina texter. Känslor som fortfarande finns inom mig återupplivas. Idag finns Leonore, och hon är mitt liv. I efterhand, när jag har två underbara döttrar och missfall bakom mig är det nog inte missfallen i sig som jag tycker är jobbigast att tänka tillbaka på. Utan det är mitt psyke under den perioden. Hur jag mådde. Hur jag kände.

Vi fick vårt andra missfall dagen innan nyårsafton 2014. Tror ni att jag var sugen på att vända blad för skitåret?

PC319578
20150104-223235

Det jag kände kring våra missfall var en total hopplöshet. Hoppet är nog den känsla som ger oss alla allra mest. Men tappar man hoppet vad har man då kvar? Ingenting, absolut ingenting. Det var läskigt att tappa hoppet eller nej nu uttryckte jag mig fel. Det var fruktansvärt att inte våga tro på hoppet. Ovissheten om det är något fel på en och den fula egenskapen av att man hatar sig själv. Kritiserar sig själv. Det var psykiskt påfrestande att planera Leonore. Vi led igenom månader där vi satte vår relation på spel. Från barnlängtan till nästan maniska försök för allt handlade om att få barn från det att man vaknade till det att man la sig.

Läs också mitt tidigare inlägg om vad jag tyckte var jobbigast med missfallen HÄR.

Vi, eller i alla fall jag tappade förmågan att se vad jag faktiskt hade. Den psykiska kampen satte spår i mig, och idag är jag ledsen över hur påverkad jag blev. Över hur långt jag fick det att gå. Hur svårt det än var så avslutade vi tillslut våra försök. Tänkte istället ”det går om det går”. Är inte livet komiskt ibland? Hur det väljer att att ge och ta? För ca två månader senare vart vi gravida med Leonore. Vår älskade, underbara Leonore. Kan det vara så att jag alltid kommer att ha en sårbar del i min kärlek till henne? Att jag än idag kan gripas av en sådan enorm tacksamhet bara för att hon finns? Så känner jag givetvis till Molly också men det är något speciellt som bara jag och Leonore delar. Sådana där intima känslor som jag känner till båda mina barn fast på lite olika sätt.Till dig som förlorat barn i magen eller senare i livet. Jag kan aldrig sätta mig in i ditt mående.

Eller ens försöka förstå din kamp med livet som sker parallellt. Jag vill bara säga att jag hejar på dig, och att jag hoppas att du erkänner dig själv som förälder fast med barn i himlen istället för på jorden.

Imorgon fortsätter vi temaveckan med återigen egna erfarenheter innan vi fortsätter med mer fakta. Imorgon kanske du kommer att få mer förståelse kring varför jag nästan blev manisk. Jag sa ofta att jag ville att det skulle vara en mardröm och inte vår verklighet- läs tidigare inlägg HÄR.

Älskad från start av oss alla <3

IMG_0863
PA044143-1
PC310803
PC310805
0

Följ mig på Instagram!

@paulas_me
© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00