ANNONS
Integritet på Tailsweep

Det som var allra jobbigast med missfallen

/

I och med Leonores födelsedag kommer man in i tankarna, i ens minnen. Hennes första år har gått så sjukt snabbt och jag kan knappt förstå att hon faktiskt redan är ett år. 365 dagar sedan födseln, och bakom dom dagarna låg månader av graviditet och månader av en kämpig tid när vi försökte skaffa henne. Du vet om att vi fick två missfall mellan barnen. Det har jag skrivit om tidigare men nu såhär i efterhand har jag reflekterat lite mer kring vad det var som var allra jobbigast med missfallen.

Det svåraste enligt mig var att hitta balansen. Vi hade ett fantastiskt liv med vårt barn Molly. Molly skulle räcka gott och väl igenom hela livet. Sen var det dom andra känslorna som vi drogs med. Önskan om ett till barn, ett till barn att få älska mer än livet självt. Önskan om att ge Molly ett syskon, en livslång relation och en part som finns kvar när jag och Hugo inte lever längre. Det var tufft att ha dragkamp mellan förnuftet och känslorna. Att glädjas för det man har samtidigt som man innerligt önskar något.

Det finns många i samma sits. Man kanske har en ivf behandling framför sig där man försöker hålla huvudet kallt. Man vill säkert mer än allt att det ska funka men vågar inte hoppas på för mycket för att inte såra sig själv mer än nödvändigt. Man kanske redan har ett barn där hemma och livnär sig på vetskapen att barnet man har räcker om livet inte ger en fler barn. Efter våra missfall blev jag ödmjuk mot den eventuella befruktningen. Det är långt ifrån en självklarhet och det kan ta tid. Det kanske inte går alls i värsta fall, och det önskar jag inte ens min värsta fiende. Ofrivillig barnlöshet, men då finns det som tur andra alternativ.

Vi fick känna på frustrationen i våra missfall. Förväntningar raserar till förtvivlan. Hopp, hopplöshet, ilska, glädje, lycka och olycka. Alla möjliga kontraster i känslor mötte vi på. Sedan den tredje gången gick det. Hela den första halvan av graviditeten var som att gå på tå, jag vågade inte hoppas på det bästa och förväntade mig att se blod vid varje tillfälle som jag gick på toaletten. Sen kom Leonore till oss natten den första december. Jag grät när jag fick henne på mitt bröst. Grät av kärlek, av utmattning och av tacksamhet. Tacksam för att hon äntligen kommit till oss och för att jag nu kunde lägga dom där ”tänk om” känslorna bakom mig.

Nu ett år efter födsel ägnar jag inte mycket av min tid till satt tänka på missfallen. Det är nu en självklarhet att det hände. Det gav oss just Leonore och en uppskattad ödmjukhet till just graviditet och nya liv. Det som jag ett år efter födsel kan säga vad som var jobbigast är just den där balansen. Balansen i att uppskatta det man redan har samtidigt som man längtar och önskar.

image
0
© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00