Jag läste ett reportage i Mama- om att mammor generellt inte stöttar varandra. Att mellan oss mammor döms det mycket och att det inte finns en förståelse för olikheter.
Det kanske är att du, som är läsare av min blogg är likasinnad med mig. Att vi har ett liknande tankesätt för att jag upplever det som att det här inne är en god ton. Ingen av oss göra lika och det är helt okej. Vi delar kanske inte samma värderingar men vi är funtade vuxna människor. Vi respekterar olikheter och vi lever efter skolan att inte medvetetet göra någon annan ledsen.
Men det finns så mycket grodor i vår mammagemenskap, inte sant? Gör inte si, gör så. ”Varför skaffa barn när du inte har tid för dom”, ”Du tar inget ansvar”, ”Det är hemskt egoistisk att långtidsamma”, ”En bra mamma lagar minsann barnmaten själv”. Listan kan göras lång och detta gör mig fundersam. Varför beter sig framför allt kvinnor på det här sättet mot varandra? Män har en mycket rakare dialog med varandra och ibland önskar jag faktiskt att jag var en man.
Angelica Lagergren fick en storm av hat över sig efter en resa med vänner till New York, Blondinbellas roll som mamma sågades redan vid BB över att dom inne hade en mössa på sin bebis, jag har blivit ifrågasatt om jag älskar Molly mer än Leonore. Det här är bara några få exempel som har hänt några offentliga personer men jag är säker på att detta har hänt dig också.
Varför medvetet försöka såra? Mår man så dåligt själv att man känner ett behov av att ge sig på andra? Eller handlar det om osäkerhet? Jag har aldrig stött på detta i verkligheten tack och lov men berätta gärna i kommentarsfältet om situationer där du har mött på the moms from hell. Enligt min mening är det helt oacceptabelt att låta ens barn växa upp i ett klimat där påhopp av andra tillåts. Att sätta sig över någon, att inte vara ödmjuk eller mötas i olikheter. Det säger mer om personen som slänger ur sig otrevligheter. Det är den personen som borde arbeta med sig själv.
Så tråkigt är det ja. Missunnsamhet avundsjuka bitterhet osv. Jag kan verkligen också känna så ibland men biter mig i tungan när jag känner att detta bubblar inombords. Man känner sig oftare som en dålig mamma än bra då vi som mammor förväntas vara så perfekta. Då är det lättare att trycka ner andra än att försöka nå det omöjliga målet. Pappor har det enkelt för om de ens är i närheten av sitt barn får se applåder och medaljer (av samhället ) medan mammor får höra hur mycket de suger om de inte gör hemmalagad mat till sina barn…
Men kom igeeeen, jag förstår precis vad Paula menar. Visst är väl Paula feminist (antar att typ alla kvinnor är det då det i grund och botten handlar om att män och kvinnor ska ha samma förutsättningar)! men hon bedriver väl inte en blogg med inriktning feminism och behöver väl därför inte vara påläst i detalj? Jag antar att hon inte har statistik på detta inlägg hur det VERKLIGEN är, utan mer hennes tolkning på hur det är. Ingen feminist i världen kan väl säga vad hon varit med om som fått henne att tänka/tycka såhär? Jösses. Jobbigt att driva en blogg om man måste vara påläst i varje ämne man skriver om och inte bara kan skriva från eget tycke.
Jag är nybliven. 22 årig mamma, och förstår hur du tänker Paula! Jag håller med!
Män bryr sig inte om föräldraskap, de är bara glada om kvinnor är upptagna med snack om blöjor och spyor för då finns det mindre utrymme för annat (att protestera mot patriarkala strukturer till exempel) men har du någonsin läst kommentarerna under vilket debattinlägg som helst som handlar om mäns våld mot kvinnor, om våldtäkt eller om patriarkalt förtryck så kan du omöjligt påstå att kvinnor är elaka mot varandra i högre grad än män. Mäns elakhet ligger dessutom på en helt annan nivå än kvinnors elakhet, män mördar och misshandlar plus allt annat som kvinnor kan göra, som att prata skit. Glöm inte att en kvinnas största stöd är andra kvinnor.
Den här kvinnosynen tar jag avstånd ifrån.
Nej jag önskar verkligen inte att jag var man. De mobbar, dödar varandra, våldtar och misshandlar varandra. Det kanske är ”rakare” men är det bättre? Nej kvinnor är fan grymma. Jag har iallafall skrivit ett inlägg där jag bemöter det här inlägget! Kolla gärna in och läs om du orkar och vill. Kram! http://ladydahmer.nu/nej-man-ar-inte-rakare-med-varandra-an-kvinnor-om-man-nu-inte-raknar-vald-och-mobbing-som-rakt-och-arligt/
Jag är ärligt lite rädd för att skaffa barn bara för att jag vet att folk kommer ha en åsikt om allt och trycka ner.. vet att jag kommer ta åt mej vilket gör mej lite ängslig..
Att kvinnor ger sig på andra kvinnor i fråga om barnuppfostran har många olika anledning. Att män är ”rakare” mot varandra är en myt.
Att kvinnor tenderar att ge sig på varandra och kritisera varandra har snarare att göra med att kvinnor (än idag) de facto är de som tar störst ansvar för barnen. Vi ställer helt andra krav på mammor och vad mammor ska eller inte ska göra än på pappor. Män som engagerar sig i sina barn får en klapp på axeln och överröst med beröm. Detta tas för givet när det gäller mammor. Skulle en man dra iväg på resa, jobba större delen av dygnet osv så skulle de inte uppleva närheten av den kritiken som kvinnor får. Varken av kvinnor eller män. Men ingen ställer dessa krav på män.
Att kvinnor kritiserar varandra har att göra med det jag ovan skrivit men också att vi (människor i allmänhet) tar oss friheten att lägga oss i och recenserar varandras liv. Ja jag tycker vi kvinnor, i det patriarkala samhället vi fortfarande lever i, inte borde kritisera varandra. jag tycker inte människor öht ska kritisera varandra. Det är bättre att utgå ifrån att alla gör sitt bästa. Barn kommer inte med en manual. Alla gör och får göra olika.
Det korta svaret på att det är en myt att män är rakare mot varandra är: öppna en historiebok.
En längre svar:
Att kvinnor skulle vara mer lättkränkta än män är inte sant. . Män tenderar att döda varandra när de blir kränkta. Jag vill snarare påstå att män gömmer sig bakom en hård och ”rak” fasad för att upprätthålla bilden utav att de är ärligare och rakare och än kvinnor. Dessutom investerar kvinnor mer tid och känslor i sina relationer och med det följer, kanske, mer konflikter. Men också att kvinnor tenderar att ha längre och djupare relationer än män.
Och OM det är så att folk inte kan känna igen sig i detta så vill jag påpeka att jag skriver utifrån ett strukturellt- plan. INTE individ nivå. Jag vet att de finns fantastiska pappor och helt jämställda relationer där föräldrar tar lika stort ansvar eller har delat upp det så det passar dem. SUPER BRA! Men det tar inte bort faktumet att vad vi förväntar oss utav mammor och pappor skiljer sig något enormt åt. På samhällsnivå.
Jag önskar inte att jag är man. Jag önskar att vi lever i jämställt samhälle. Där kraven/ förväntningarna på mammor och pappar är lika. Där jag som kvinna får samma chans som en man. Där jag som kvinna INTE behöver ha dålig samvete för att de val jag gör i min vardag. Där jag som förälder får förståelse för att jag gör så gott jag kan.
Men tills dess: ” Det finns en särskild plats i helvete för kvinnor inte hjälper andra kvinnor” – Madelaine Albright
Kvinnor måste stötta varandra därför att så länge som krav och förväntningar skiljer sig åt mellan mammor och pappor så kommer det, främst, vara kvinnor som förstår andra kvinnor.
Precis så! Du tog orden ur min mun!!
Jag håller med dig i det du skriver, tycker det är så synd att det är så många mammor som blir hatiska så fort någon inte gör som de anser är ”enda sättet”. :/
http://mammapatronus.se 👈🏻🙈
Jag har inte upplevt hat direkt men folk som försöker att komma med pikar angående hur ofta vår dotter sover hos våra föräldrar. Vi har haft turen med underbara engagerade mor och farföräldrar som gärna vill hitta på mycket med vår dotter. Hon brukar också sova där med jämna mellanrum vilket gör att jag och min sambo har mycket tid för varandra, eller mer än genomsnittet kanske. Ibland får vi höra ”va ofta hon sover där” eller liknande. Men dem kommentarerna är från folk som aldrig kan komma iväg på middag eller bio så jag tror det e avundsjuka och bitterhet. Det e nog det i dem flesta fall. Blondinbella får nog mycket skit från långinkomst mammor som är avundsjuka på hennes karriär och därför försöker trycka ner henne genom att säga du är en dålig mamma, du kobbar så mycket!
Man behöver inte ha det dåligt för att man säger till nångång. Ibland gör faktiskt folk konstiga saker med sina barn punkt
Snapshots från Kenya
Nairobi. En stad där det kryllar av människor, det finns ingen riktig ordning och en stad som är både vacker och hemsk på samma gång
Bae och Stefan från MSL på kaffeaktionen
Alla säckar skulle aktionsras ut till exportörer. På plats i salen satt en massa bänder som följde budgivningen på sin skörd. Varje tisdag hölls denna kaffeaktion i Nairobi under skördetid. Ganska häftigt att se faktist
Inne på ett kaffelager
Mer av Nairobis verklighet
Snygga bönor som skulle in i en fabrik för att kolla in arbetet bakom kaffet. När vi kom in i rostfritt där man rostar kaffebönorna dog jag nästan. det luktade så gott!
Utifrån det du skriver verkar det inte som att du upplevt Nairobi (staden), utan endast sett slumområden. Du använder ord som hemsk, läskig och outvecklad. Tråkigt om du ska lämna landet med den synen. Men alla kan vi inte tycka lika, såklart. Det är dock sorgligt och rätt tragiskt att besöka en annan kultur, en annan världsdel, med åsikten/synen att det svenska svensson-livet är det enda lyckliga sättet en människa kan leva på.
Varför är Nairobi hemsk? :S
Auktion, auktionera väl?
Fina bilder!
Åh så fina bilder!!
Vilken resa! Härligt att få vara med om allt det där. Hoppas det ger de där människorna någonting, alltså detta samarbete, med tanke på hur de har det och lever. Tänk om man kunde hjälpa alla möjliga människor i världen, det hade varit nått.
Att få med sig ett perspektiv hem
Klockan är kvart över sex här i Kenya. Vi sitter och väntar på vår transfer. Nu lämnar vi Nairobi och drar ut till landsbygden. Det var magisk dag igår. Intensiv och många intryck men magisk. Jag har sett fram emot att få se själva kaffeodlingarna och träffa bönderna, äventyret som startar idag. Hela den här vistelsen handlar om kaffet och det är helt otroligt vilken inblick vi har fått på bara 24 timmar. Jag hyser en stor respekt till alla som arbetar med det invecklade arbetet bakom vårt kaffe. Igår satt jag på altanen på hotellet och drack en kopp med cappuccino. Det var en helt annan upplevelse än mina andra koppar kaffe som jag druckit under min livslängd. Jag är tacksam över att få vara med under den här resan tillsammans med ZOÉGAS, Msl och dom andra fina influncerna.
Pararellt så ser vi hur livet ser ut här i Kenya. Det är hårt och orättvist. Min blick fastnar på barnen som leker ovetandes om orättvisan på soptippar. Kvinnorna, männen och dom äldre. I min lilla bubbla, i det som är mitt liv hemma i Sverige upplevs här som ett bekymmerslöst liv. Det är orättvist och jag har lovat mig själv att ta med perspektivet hem.
Nu kommer bussen och jag måste avsluta. Nedan kommer ett gäng bilder på det fantastiska hotell som vi spenderade natten på. Ett hotell mitt i Nairobi som jag upplevde som i en oas:
Såhär vill jag att det ska se ut på vår baksida
Fina Mona och Malin
Lyckoskutt
Vi träffade Esther som vann ett designpris via ZOÈGAS. Det är hennes design som pryder julomslaget på ZOÈGAS kaffe och priset var att hon ska gå gå praktikant på ett stort designföretag i Nairobi. Jag tycker att priset var helt fantastiskt, istället för att ge Esther pengar så gavs hon istället arbetsmöjlighet i framtiden efter sina studier.
Vårt rum
Sängen från himmelen
Den fantastiska altanen som låg vid hotellets vackra oas
Bodde i Afrika ett halvår förra året. Tuffaste och bästa halvåret i mitt liv. Sådana kontraster att leva i jämförelse mot Sverige. Har ett mycket större perspektiv på livet och orättvisa nu än innan jag bodde där. ÄLSKAR AFRIKA.
Måste påpeka att det är otroligt svårt att förstå sig på en stad som Nairobi efter bara ett par dagar där. Att bara se slumområden är inte att se Nairobi. Det är även en storstad som utvecklats enormt de senaste åren, som har många människor som lever i överklass och en växande medelklass. Men självklart är det otroligt mycket fattigdom kvar och massor kvar som behöver utvecklas. Klyftorna mellan människorna är fruktansvärda. Men man får inte glömma bort att det faktiskt finns mycket bra också och som sagt 2 dagar i staden räcker inte. Min syn på Kenya har ändrats enormt mycket sen den första gången jag var där till nu den tredje långa perioden jag var där. Men jag förstår att du skriver om det du hunnit sett 🙂 Hoppas ni får en fortsatt bra vecka!
håller med diana! det ”värsta” med perspektiv är ju att man måste få det regelbundet, om och om igen för att inte glömma. att bara få det en gång räcker inte, det glöms bort efter ett par dagar när man är tillbaka i sitt eget enormt priviligierade liv, som jag tycker upplevs som vidrigt o oförsvarbart när man jämför.. usch alltså 🙁
Vad otroligt fint det ser ut att vara där. Men ja det är hemska omständigheter de lever i, många i världen har det så, vi är lyckligt lottade och vidrigt bortskämda här i Sverige. Och inte lär vi oss heller, vi lär oss i 3 dagar och inom en vecka är vi tillbaka i storkonsumtionen och allt det ytliga vi har.
Ha nu en jättefin stund därborta.
Det ser ut att vara en väldigt vacker plats! ♥
Jag skulle bli så otroligt glad om du och dina läsare ville rösta på mig i Hårkontrolls modelljakt, på måndag utses finalisterna och jag vill väldigt gärna vara en av de tre! 🙂
http://www.harkontroll.se/tavlingsbidrag/jannice-skoglund
Ha en fin dag!
Det som var allra jobbigast med missfallen
I och med Leonores födelsedag kommer man in i tankarna, i ens minnen. Hennes första år har gått så sjukt snabbt och jag kan knappt förstå att hon faktiskt redan är ett år. 365 dagar sedan födseln, och bakom dom dagarna låg månader av graviditet och månader av en kämpig tid när vi försökte skaffa henne. Du vet om att vi fick två missfall mellan barnen. Det har jag skrivit om tidigare men nu såhär i efterhand har jag reflekterat lite mer kring vad det var som var allra jobbigast med missfallen.
Det svåraste enligt mig var att hitta balansen. Vi hade ett fantastiskt liv med vårt barn Molly. Molly skulle räcka gott och väl igenom hela livet. Sen var det dom andra känslorna som vi drogs med. Önskan om ett till barn, ett till barn att få älska mer än livet självt. Önskan om att ge Molly ett syskon, en livslång relation och en part som finns kvar när jag och Hugo inte lever längre. Det var tufft att ha dragkamp mellan förnuftet och känslorna. Att glädjas för det man har samtidigt som man innerligt önskar något.
Det finns många i samma sits. Man kanske har en ivf behandling framför sig där man försöker hålla huvudet kallt. Man vill säkert mer än allt att det ska funka men vågar inte hoppas på för mycket för att inte såra sig själv mer än nödvändigt. Man kanske redan har ett barn där hemma och livnär sig på vetskapen att barnet man har räcker om livet inte ger en fler barn. Efter våra missfall blev jag ödmjuk mot den eventuella befruktningen. Det är långt ifrån en självklarhet och det kan ta tid. Det kanske inte går alls i värsta fall, och det önskar jag inte ens min värsta fiende. Ofrivillig barnlöshet, men då finns det som tur andra alternativ.
Vi fick känna på frustrationen i våra missfall. Förväntningar raserar till förtvivlan. Hopp, hopplöshet, ilska, glädje, lycka och olycka. Alla möjliga kontraster i känslor mötte vi på. Sedan den tredje gången gick det. Hela den första halvan av graviditeten var som att gå på tå, jag vågade inte hoppas på det bästa och förväntade mig att se blod vid varje tillfälle som jag gick på toaletten. Sen kom Leonore till oss natten den första december. Jag grät när jag fick henne på mitt bröst. Grät av kärlek, av utmattning och av tacksamhet. Tacksam för att hon äntligen kommit till oss och för att jag nu kunde lägga dom där ”tänk om” känslorna bakom mig.
Nu ett år efter födsel ägnar jag inte mycket av min tid till satt tänka på missfallen. Det är nu en självklarhet att det hände. Det gav oss just Leonore och en uppskattad ödmjukhet till just graviditet och nya liv. Det som jag ett år efter födsel kan säga vad som var jobbigast är just den där balansen. Balansen i att uppskatta det man redan har samtidigt som man längtar och önskar.
Verkligen fint skrivet inlägg, och så vacker bild på er. Blir tårögd 🙂 <3
Vi har en 3,5 åring och fåt två missfall efter henne. Plussade nu 2 månader efter senaste missfallet och drömmer ibland att jag får missfall. Om 3 veckor ska vi på ultraljud, hoppas de ser något denna gång.
Får tårar i ögonen, så fint och sorgligt på samma gång. <3
Usch, får tårar i ögonen när jag läser ditt inlägg! Kämpade med flera IVF-behandlingar för att få vår dotter och nu har längtan efter ett syskon börjat komma till liv, men precis som du säger så kommer även alla tankar och känslor ikapp en nu. Orkar vi med allt det här igen? Blod svett tårar. Hoppet. Förtvivlan. Usch..
Har själv gjort en abort 15år gammal efter en våldtäkt samt fått ett missfall för ett år sedan cirka med min sambo.. inte kul någonstans fastän jag inte ville ha barn just då.. <3 mammakänslorna kommer ändå konstigt nog för mig så förstår känslan även fast jag är 21 är nu. Är så glad att du fick leonore! Följt din blogg från start. 😉
Idag
Idag fick jag testa på att mäta kaffets fuktighet. I ett lager som innehöll upp till 300.000 kaffesäckar där vadera säck vägde 60 kg. Det är tonvis med kaffe i lagret som väntar på att bli exponerade till leverantörer, exempelvis ZOÉGAS som sedan i sin tur rostar bönorna som redan har blivit behandlade på odlingar och lagerhouse. Kaffelogistiken är bredare än vad jag någonsin hade kunnat ana!
Nu ska vi snart vidare till en fabrik, imorgon ska vi ut på landsbygden för att besöka kaffeodlingar och kvinnorna bakom
det första arbetet med kaffebär och kaffekärnor. So far har det varit superspännande! =)
Heej! Kunde ni göra samma med köttindustrin? 🙂
Detta har dom ju fått sponsrat.. i samarbete med nån tävling har jag för mig. Tror inte köttindustrins egna ägare vill göra på så sätt för att en del är negativt inställda till köttindustrin. Både P och H äter ju kött så..
Intressant läsning 🙂
Paula Rosas
Powered by Cure - Influencer hosting