Oktober 2016
Tankar

För 10 år sen var jag psykiskt sjuk

Nu ska vi tala om något som jag inte har delat med mig av förut. För 10 år sen var jag psykiskt sjuk. Jag hade ätstörningen som kallas för Bulimi – men det förstod inte jag.

Jag vet faktiskt inte riktigt hur det började eller ens varför. Till figuren var jag naturligt slank men ändå så drabbades jag av ett orimligt ideal. Slankhetsidealet. Killen jag var tillsammans med då sa alltid att han gillade kurviga tjejer. Jag som inte alls hade kurvor blev nog provocerad av detta och skulle minsann bli ännu smalare.

Hur började det då? Jag åt nyttigare, inget hetsät som är karaktäristiskt för bulimiker. Jag tog milslånga promenader och kunde gå fram och tillbaka mellan Hägersten och Huddinge. Det tog inte lång tid att få resultat heller och allas ”vad smal du har blivit” triggade mig. Det var så enkelt att skippa frukosten när ingen var hemma, det var så enkelt att säga att man ätit i skolan och det var så enkelt att springa ned på toaletten på nedervåningen för att kräka upp middagen.

Jag minns att det ofta svartnade för mig, att om jag reste mig upp för hastigt svimmade jag nästan. Mamma misstänkte nog tidigt att något var på tok men i och med att det var så lätt att dölja pågick detta ett tag. Det handlade aldrig om att jag ville bli sedd, inverkan från t.ex. reklam eller grupptryck. Det började som att jag bara skulle skärpa till mig lite med kost och gå NORMALA promenader. I kombination av att jag hade noll erfarenhet av träning och hur man skulle förhålla sig hälsosamt. Det resulterade i den snabba vägen- svält och att inte behålla det lilla jag åt.

På något märkligt sätt gav detta mig ett självförtroende. Jag hade 100% kontroll och det var inte mycket som man fick bestämma över själv i tonåren. Jag blev tillfredsställd av att hålla på med detta och det blev som en vana att stoppa fingrarna i halsen. Jag kom att lära mig att nästan kräkas ljudlöst, snabbt och undvika att det kom tårar i ögonen.

Pararellt med detta så mådde jag bra. Jag hade pojkvän och vänner runt omkring mig. Ingen ångest utan det som jag skrivit om ovan var bara min lilla hemlighet. En hemlighet som min familj till sist kom på, dom fattade nog redan innan men min styvfar gick in på toaletten efter mig och jag var avslöjad med bevismaterial i toaletten.

Detta var en kris för min familj och jag minns att det var hemskt att se mamma ledsen. Hon ville att vi skulle prata men jag vill inte prata. Jag stängde ute henne genom att vara taskig. ”Jag pratar hellre med en främmande terapeut eller nått. Men inte med dig”. Min mamma bara tog bilen och åkte därifrån.

Jag var ett barn och jag var illatvungen att tillslut samarbeta. Vi kom överens om att det långsiktiga målet var att sluta med detta beteende/ätstörning. Min brist på kunskap om hur det är att vara hälsosam hjälpte dom mig med. Vi gick igenom kosthållning och jag fick vara med och bestämma mat för veckan. Jag fick ett gymkort på simhallen och dom följde med mig på spinning och gav mig något litet att äta direkt efteråt. Vi kom överens om att låsa toaletten efter middagen i en timme den första tiden. Och jag skulle hålla mig på övervåningen så att dom kunde se mig.

Jag önskar att jag hade vågat erkänna min ätstörning för mig själv innan det hann gå så långt. Jag förminskade det hela tiden och tänkte att det inte var så farligt. För att få hjälp att bryta den onda cirkeln, vad hade jag kunnat tänkas göra?

– Gå till skolsköterskan för att få prata om detta innan jag berättade för familjen

– Hört av mig till BUP eller en ungdomsmottagning.

– Pratat med en vuxen som jag kände förtroende för

– Gått till vårdcentralen

Stackars lilla mamma, det kom som en chock för henne och jag vill inte ens föreställa mig hur hon kände. Vilka skuldkänslor som dök upp och hennes tankar kring vad som hände med hennes dotter. Det var 10 år sen som jag blev avslöjad men jag skulle ljuga om jag sa att detta sjuka beteende försvann där och då. Det hängde med mig upp till en vuxen ålder och någon gång innan Hugo så slutade jag.

Under graviditeten med Molly var jag stolt över mig själv. Jag var så orolig över hur jag skulle reagera över en viktuppgång och kosthållningen. Att det sjuka skulle komma tillbaka. Det var nog därför som jag bara gav mig f*n på att börja träna direkt efter förlossningen. Nu var jag mamma och ville vara mitt bästa jag och inte välkomna ovanor.

Under mina år som förälder har jag fått lära mig att träna, jag har fått lära mig en god kosthållning men det allra viktigaste är att jag har hittat en balans. Jag har hittat det hälsosamma inom mig och det känns som en seger eftersom att jag i flera år tänkt annorlunda och sämre.

Idag är det helt ofattbart, idag skulle jag aldrig göra om det. Det är helt borta och därför är det skönt att skriva om det just för att det är så långt ifrån. Till dig som är inne i detta- ta dig ur den onda cirkeln. Våga be om hjälp och ha ett långsiktigt mål att bli väck beteendet. Fokusera på dina delmål och det finns hjälp att få. Till anhöriga så skickar jag varma kramar och hoppad att även ni ska få det stöd som ni behöver.

170 cm lång och en vikt på 52 kg (Min normalvikt ligger på 60 kg)

198092_10150458161130355_546802_n

31 Kommentarer

  1. Lovisa

    Du är så jävla cool, modig, stark, inspirerande & en förebild som lyfter detta ämne. Blir så glad och känner att vi kvinnor kan stå gemensamt och hålla varandras händer och ryggar när det gäller att backa varandra och inte låtas dras ner i psykisk ohälsa & ätstörningar pga av ett ohälsosamt skit ideal. Du är grym! ??

  2. Ellie

    Så fint att du delar med dig Palla, det behövs. Till Ida: jag arbetar som kurator på Ätstörningamottagningen på Psykiatriska Kliniken och kan slå fast att en ätstörning är en psykisk sjukdom. Det ser man även i registret för diagnoskoder där ätstörningar tillhör DSM 5 (psykisk sjukdom) istället för ICD 10 (fysisk sjukdom). Då var det klarlagt. 🙂

  3. Viktoria

    Har gått igenom detta helvete själv. Finns proffesionell hjälp att få på Stockholms centrum för ätstörningar. Man kan inte ta sig ur själv, måste ha hjälp. Tack för att du delar med dig Paula. De är en erfarenhet som vi blir starka av när man kommit ur sjukdomen.. Varm kram Viktoria

  4. Nathalie

    Åh så starkt av dig att berätta!! Jag tror att detta inlägg kan hjälpa många andra. I dagsläget är detta inget jag är i kontakt med (vad jag vet), men jag är ändå väldigt tacksam över att du delar med dig om något så personligt! Tack <3

  5. Anna

    Tårarna sprutar när jag läser ditt inlägg. blir så ledsen att läsa det du har behövt gå igenom, då jag gick igenom samma sak själv under flera år. Men blir samtidigt glad att din familj hjälpte dej på sånt fint sätt. Önskar min familj hade sett mig på samma sätt. Tur att man blir äldre och klokare! Stor kram

  6. Carro

    Dessa kommentarer från killar alltså! Kan folk bara hålla k*äften och sluta kommentera, pika, racka ner på och framhålla tjejers kroppar. Så tröttsamt. Det kan slå så fruktansvärt fel. Alla runt barn och unga människor behöver hålla det här i huvudet. Vet att en del unga killar drabbas också.

    Vilken tur att du kom ur beteendet Paula. Strongt av dig att dela med dig här också. ?

  7. Jenny

    Starkt av dig att berätta detta. Har lidit av exakt samma problem men det var aldrig någon som ”kom på mig”, efter en lång tid insåg jag dock själv att det jag höll på med var fel och tog mig sakta men säkert tillbaka. Dock 5 år senare finns det fortfarande saker som hänger kvar, förbjuden mat, skuldkänslor osv. Du inspirerar mig.

  8. F

    Jepp ja har oxå haft samma problem, jag kommer ihåg en gång när en min kompis kommenterade att mitt öga var rött, det hade spruckit en blodådra i öga lr vad det nu händer när man spyr så ögonen nästan flyger ut 🙁 nu har jag kommit ganska långt från både svält o spy tiderna men nu o då slår tanken mj igen, ”kanske jag går o spyr efter det här” mn jag kämpar emot tankarna o så länge jag håller mj till en hälsosam kost och tränar regelbundet mår jag relativt bra. Mn min kroppsbild kommer nog alltid vara vriden, det spelar ingen roll vad nån säger men enligt mj är jag alltid störst o fetast. Mn jag jobbar på det oxå, försöker mest ignorera tankarna! Nu är jag redan 28 så mina spöken har följt mj långt mn jag mår bra och är lycklig o håller mina spöken på koppel! 🙂

  9. Linnéa

    Tack Paula. Mer än du faktiskt kan ana.

    Du anar kanske inte vad detta inlägg har för kraft Jag satt under en föreläsning, hamnade på din blogg och struntade i allt för att läsa detta inlägg och jag vill avsluta med: tack. Jag har haft en ätstörning i ungefär 5 år som varit svag, sedan växt och som sedan utvecklades som anorexia. Jag kände igen mig så mycket det du skrev, hur jag var du. Något som alltid hjälpt mig när jag varit sjuk är att höra andra berätta om sina berättelser, hur de kom ur det och hur de nu lever sina liv. Jag ser dom som mina idoler, och nu är du även en av mina idoler. Jag har nu dig i min hjärna när jag mår dåligt, tack för det. Jag vill säga att jag är frisk, men det är jag inte, men jag vet inte om man någonsin blir det, exakt så som du beskrev att tankar alltid finns kvar men man lär sig hantera dom. Jag försöker idag hantera mina tankar och lyckas för det mesta men faller ibland tillbaka.

    Jag försöker pussla ihop mitt liv med min ätstörning med vardagen, ideal, media och allmän påverkning från allt och alla. Ibland kväver universum mig, men då det gör det kommer bland annat detta inlägg ge mig ro. Inte bara detta inlägg dock, utan hela du kommer kunna ge mig ro för se vart du är idag, en prima idol. Jag önskar flera liknande inlägg för att detta hjälper mig så så mycket, och säkert andra i samma situation.

    Jag tackar dig igen Paula och önskar dig allt väl.

  10. Mini-du

    Älskar dig! Tack för att du delar med dig. Jag har vart med om samma och gör det fortfarande någon gång ibland. Och som du är jag med lycklig överlag, med undantag såklart men så är ju livet. Tack för att du ger hopp om en friskare hjärna <3

  11. Ida

    Varför fick inte min kommentar vara kvar? Shit alltså skrev bara att du inte är psykiskt sjuk för att man har en ätstörning, du lever verkligen i förnekelse och kan inte ta när någon säger tvärtemot dig. Prova lev med en psykiskt sjuk människa så får du se vad psykiskt sjuk är!!!!

    1. Marie

      Ätstörningar såsom Anorexia Nervosa och Bulimia Nervosa är psykiatriska diagnoser. Dessa skulle kunna kallas för psykiska sjukdomar. Sedan finns det många psykiatriska diagnoser/sjukdomar/tillstånd och alla ter sig förstås olika. Det vill säga att det inte finns någon mall för hur en person med psykisk sjukdom/ohälsa är eller vilka symptom som hen har. Källa: Allgulander (2014) Klinisk Psykiatri.

    2. Fia

      Psykiskt sjuk är inte enbart EN diagnos, den kan yttra sig på många sätt. Så du ska ju inte berätta för Paula om hon varit psykiskt sjuk eller ej.
      Psykisk störning betyder en avvikelse, vilket en ätstörning är.

    3. Camilla

      Fast du har fel. Ätstörningar är allvarliga psykiska sjukdomar, det är ett faktum. Dessa sjukdomar är dessutom väldigt svårbehandlade, medför stort lidande för både den drabbade och dess anhöriga och har bland den högsta dödligheten av alla psykiska sjukdomar. Det är extremt nedvärderande att uttrycka sig på det sättet du gör. /hon som forskar på ätstörningar

    4. Ida

      Fast en ätstörning är en psykisk (och även fysisk) sjukdom. Så du har fel. Och det är förmodligen anledningen till att din kommentar blev borttagen. Men kanske mest för att du kommenterar okänsligt på ett känsligt inlägg och för att det du säger är totalt orelevant i det här sammanhanget

  12. Annica

    För min del har jag fortfarande alla tankar kvar. Jag… jag är nu 26 år. Haft dessa problem i 13 år. Halva mitt liv. Ätstörning UNS. Skitsak.

    Men. Jag kämpar på. Försöker att inte få tankarna till ”aktion” i och med mina tre småttingar hemma. Vill verka nyttig, sund och stark i mig själv. Tvärtom mot vad jag egentligen känner.

  13. Nathalie

    Jag har haft/har både anorexi och bulimi och har varit sjuk i flera år nu med lite halvfriska perioder emellan. Det är svårt att förklara detta med ätstörningar för egentligen låter det ju ganska ologiskt när man uttalar sina problem högt. Många i ens omgivning förstår inte alls vh menar på att ”det är väl bara att sluta”, men nej. Det är som en drog och ger lyckokänslor just för stunden. När jag var som sjukast i min bulimi längtade jag efter att äta och spy. Ingen ångest för fem öre och det är ju det som är det svåra med just ätstörningar, att det tyvärr ger falska positiva känslor. Det är svårt att sluta med någonting man ”mår bra” av.

    Idag är jag bra mycket friskare även om jag inte är helt frisk. Svälten är någonting jag tyvärr tar till när livet blir tufft vilket det ofta är med tanke på att jag även lider av depression och ångest.

    Starkt att du berättar det här <3 vi är inte ensamma även om det ibland kan kännas så!
    Stor kram <3

  14. Elin

    Jag hade anorexia i min tonår ( från 14 år till 18 år) och var så dålig att jag pendlade mellan döende och levande typ. Idag är jag 23 och frisk vilket jag är stolt över. Jag och min sambo jobbar på att få barn men min hemliga oro jag har är att om vi blir gravida att jag kommer få tillbaka en del av anorexin. Jag tror inte att det kommer ske då jag är mycket starkare och mår så mycket bättre nu men ändå. Oron finns

    1. sofia

      Vet inte om du läser detta Elin. Men jag tror inte du behöver vara orolig. Jag hade en lång bakgrund av ätstörningar från tonår upp till vuxen ålder. Jag blev inte ”frisk” förrän jag var 24. Vid 26 fick jag min dotter och jag var livrädd att anorexin skulle komma tillbaka.
      Tankarna kom, absolut. Men jag var beredd de skulle komma så det hjälpte motarbeta. Och när jag höll min dotter i famnen kändes det verkligen inte lockande för fem öre svälta sig. Den kärlek jag fylldes av var jag inte beredd på att det skulle vara så stor, även om vi hade längtat. Jag kände att min lilla tjej behöver sin mamma och att jag måste finnas för min och hennes skull.
      Så jag tror inte du behöver oroa dig. Tankar kan komma, men det är bara tankar och inget annat.
      Njut av graviditeten när den kommer och tänk så häftigt det är att det bor en liten person i din mage snart 🙂
      Lycka till!

    2. sofia

      Vet inte om du läser detta Elin. Men jag tror inte du behöver vara orolig. Jag hade en lång bakgrund av ätstörningar från tonår upp till vuxen ålder. Jag blev inte ”frisk” förrän jag var 24. Vid 26 fick jag min dotter och jag var livrädd att anorexin skulle komma tillbaka.
      Tankarna kom, absolut. Men jag var beredd de skulle komma så det hjälpte motarbeta. Och när jag höll min dotter i famnen kändes det verkligen inte lockande för fem öre svälta sig. Den kärlek jag fylldes av var jag inte beredd på att det skulle vara så stor, även om vi hade längtat. Jag kände att min lilla tjej behöver sin mamma och att jag måste finnas för min och hennes skull.
      Så jag tror inte du behöver oroa dig. Tankar kan komma, men det är bara tankar och inget annat.
      Njut av graviditeten när den kommer och tänk så häftigt det är att det bor en liten person i din mage snart 🙂
      Lycka till!

  15. Sanna

    Ah vad fint att du skriver om detta! Jag hade samma problem som du, har mestadels gatt over nu men vad stodjande det hade kants att fa lasa ngt sant har nar man var mitt i det. Du ar sa bra Paula <3

Visa alla 31 kommentarer
AllmäntBilderTräning

Godmorgon tisdag

Min kropp är riktigt, riktigt mör. Hugo körde skiten ur mig igårkväll och det kommer nog att kännas i flera dagar. Jag gillar när det är kort och stenhårt. Inför den första workouten gav Hugo mig att jag borde hinna klart på åtta minuter. När jag kom in i mål stod det 07:57 på telefonen. YES!

Vill du läsa om passet och kanske köra du också så har Hugo lagt upp det på hans blogg.

pa034127

Idag är Molly lite krasslig så hon får vara hemma. Vi har köpt en ny räknebok som hon kallar för sin skolbok. Det blir tjejmys men ikväll ska jag iväg till hemligheter. Fast när jag tänker efter så är det också bara tjejer med så det blir tjejmys igen mot kvällen.

Idag kattmatchar mina tjejer från meandI

pa044136 pa044143

 

 

7 Kommentarer

  1. Caroline

    Haha fick mig ett gott skratt. Man kunde tro att du prata om något annat när man läser dom tre första meningarna! 🙂

  2. Alexandra

    Älskar ditt sätt att ta hand om dina barn!
    Du tänker inte på pengar pengar som vissa andra blogg jag läser. .. tex Bella…
    Är sitt barn sjuk tar man hand om henne. .. inte flänga runt som hon gör på jobbet…
    Du är bäst!

  3. M

    Hej Paula. Idag fick jag mitt första missfall, det man aldrig tror kan hända en själv… Tack för att du varit så öppen om dina, det känns som ett stort stöd att ha i bakhuvudet när man inte har någon i omgivningen att reflektera med. Många kramar till dig.

  4. Mikaela

    Paula! Du verkar vara en sån himla härlig människa och du inspirerar mig massor både i träning och ditt föräldraskap. Jag är en nybliven mamma och fästmö på 19 år och jag måste säga att du och din familj är en förebild för mig. Det är kul att se andra unga föräldrar som också har står framgång i arbetslivet.
    Kram!

Visa alla 7 kommentarer
Allmänt

Timeflies- bloggtema nr 1

Jag har fått mersmak för att blogga i teman. Jag började med att låta några i min omgivning beskriva mig, till historielektionen. Denna vecka tänkte jag också blogga i tema. Varje dag handlar om enskild sak och vi börjar med – t i m e f l i e s

Min relation till tid helt enkelt =)

1. Vad är mitt förhållande till tid?
Ooh jag är nog en tidsoptimist. Jag har kommit att bli himla effektiv sedan jag fick barn och det är mycket jag vill hinna med. Jag stiger alltid upp innan barnen bara för att ha mig själv klar. Jag förbereder det som går kvällen innan- för att spara tid. På kvällarna gör jag sådant som stjäl dyrbar tid från barnen, exempelvis viker tvätten. När Leonore sover om dagen arbetar jag stenhårt under en timme för att sedan kunna återgå till det som är viktigt. Hon. Relationstid. Träningstid. Familjetid. Kompistid. Me-time.

Jag avsätter tid för precis allt och om jag skulle förklara mitt tankesätt så är det som fack innanför mitt huvud där tiden absolut är avgörande. Guldtiden är barnens tid. Eftermiddagar på vardagar och egentligen hela helgerna är liksom målet. Det jag arbetar för att kunna skita i tiden. Det enda kriteriet jag har ifrån tiden då är att vi ska få i oss lunch och middag i hyffasade tider.

2. Vilken är den bästa veckodagen?

Fredagar lätt. Vår helg börjar då för då är båda barnen hemma och det har alltid varit vår lekdag. Jag gillar onsdagar också, och har börjat lära mig att även uppskatta måndagars ”måste” känsla. Mycket blir gjort på måndagar.

3. Hur lång tid tar det för dig att sminka dig?
Det tar ish fem minuter. Jag ska vlogga min tid i badrummet där jag ställer en timer som tar min tid från att jag kliver in till att jag är klar =)

4. Äter jag snabbt eller långsamt?

Både och. Ibland kan jag stå upp och slänga i mig mat, och ändå glömma halva tallriken för att barnen är igång. Om jag ska jämföra mig själv med Hugo så äter jag som en sengångare. När han är klar har jag kanske tre fjärdedelar kvar av min mat. En kväll gjorde Hugo åtta mackor till oss. Han gör alltid så sjukt mycket mackor och när jag var inne på min andra så frågade han mig hur många jag hade ätit. ”Det här är min andra”.

Hugo sa att jag ljög. Han hade inget minne av att han själv hade proppat i sig sex stycken. Hur är detta ens möjligt? Han måste vara så sjukt oreflekterade när han äter haha!

5. Vad lägger du lägger du helst minst tid på?

Jag hatar att åka och tanka, jag drar mig för att göra det. Samtidigt som jag fät lätt panik när bilen har mindre än en halvtank kvar. Mina barn har målarböcker, pennor, kritor, målarfärg, fingerfärg och ännu mer färg men att sitta och rita är nog det som jag tycker är tråkigast att göra med barn. Pennor och ritblock är mer för mig ”underhåll dig en liten stund själv medans jag lagar mat/tar ut disken/fixar tvätten”. Lite den relationen.

6. När har tiden gått som allra långsammast?
När jag hade värkar inför förlossningen med mina barn… Behöver man ens säga något mer? Puh!

michael-altshuler-time-flies-640x400

6 Kommentarer

    1. Jannica

      Du har inte tänkt på att kommentarerna kanske inte syntes, pga granskning, när 3 st skrev inom loppet av en halvtimme? Om någon använder ett ord felaktigt så är det väl bara snällt att berätta innebörden av det?

  1. Ella

    Hej Paula! Följt din blogg i snart 4 år nu och villl bara säga att det har blivit min top 1 favoritblogg att läsa. Trots att vi är på heeelt olika livsstadier så kan jag känna igen mig i många tankar och du ger mig helt enkelt motivation och inspiration. Ville bara säga det!! xx

  2. L

    Tidsoptimist är ngn som tror den har mer tid än den har…som ofta kommer försent mm..så tror knappast du är en sådan,tvärtom så ser du ut att ha full koll på den med planering osv…. 🙂

  3. Leoni

    En tidsoptimist är någon som underskattar tiden, tex ”Jag ska vara klar kl 15, då kan jag börja fixa mig 14.50” men behöver 30 min på sig, alltid är sen och tror att hen har mer tid än hen har!

    En tidspessimist däremot är någon som gärna är på plats ett par minuter innan avtalad tid, förbereder dagen innan, fixar sig i tid osv…

    Så jag skulle nog säga att du snarare är en tidspessimist! 🙂

  4. Jannica

    Fast en tidsoptimist är en person som ofta kommer för sent (genom att tro sig hinna mer än han eller hon faktiskt gör). Jag tycker att det låter som att du förbereder, planerar och är tidseffektiv snarare =)

Visa alla 6 kommentarer
Tips

I samarbete med Bingolotto

För någon vecka sedan spelade vi in filmen nedan. Bingolotto firar nämligen sitt 25 års jubileum! Det är stort att Bingolotto kommer ifrån min tid och många andras, att vi 90 talister har något att vara stolta över. Vi gick igenom ett 90-tals quiz och vi skrattade så att vi nästan kissade på oss.

Bingolotto är inslag för mångas söndagsnöje och vi kommer själva att sitta med lördag den 15 oktober när det stora jubileet äger rum för att spela just Bingolotto. Klockan 20 på kanal 4. Det roliga är att då kommer alla programledare under alla dessa år att medverka. Jag förknippar Bingolotto med framförallt Leif ”Loket” Olsson. Vem förknippar du Bingolotto med?

För att öva aktiviteten så har vi ordnat en tävling. Vi börjar med att gå igenom priserna =)

1:a pris är ett presentkort hos Fritidsresor med ett värde på 5000 kr samt två Bingolotter till Jubileumskvällen.

2-3:e pris är 25 Bingolotter till Jubileumskvällen den 15 oktober.

För att vara med och tävla måste du via instagram:

– Dela med dig av ditt bästa Bingolottominne från någon gång under de 25 år som Bingolotto har funnits
– Hashtagga med #BingoLotto25
– Tagga en vän som du vill spela tillsammans med

Vill du läsa mer om just själva tävlingen så kan du göra det här.

0 Kommentarer

Allmänt

Justin Bieber


I torsdags blev vi medbjudna av vänner till Justin Biebers konsert. Jag var mest taggad inför middagen innan. Nöje i dess renaste from enligt mig. God mat, gott sällskap och att man faktiskt kan sitta ner av avnjuta det hela. Det är magiskt att få äta ”vuxenmiddag” då och då utan barn. När det kom till Bieber så var jag inget direkt fan. ”Ja jag kan väl den där baby, baby, baby oooh”. Någonstans i bakhuvudet så visste jag att han ish blev upptäckt på Youtube och att Uscher hade någon koppling till honom.

Justins konsert blev sågad i torsdags. Väl på plats så insåg jag att jag kunde ju texten till alla hans nya låtar. ”Men gud är det han som har gjort den här”. Det slog mig att dom han har kommit ut med nu senast älskar faktiskt jag. Bredvid mig satt det två tjejer som kanske var 15 år gamla. Jag vart lite orolig över att dom typ skulle svimma. Ja hela arenan var helt galna i Justin.

Han fastande. Hela helgen har jag tänkt på honom och har velat veta mer. Jag och Mirelle kollade på dokumentären om honom, jag har kikat på sociala medier. Killen är ju ett geni. Det framgår i dokumentären att han är en naturbegåvning. Inte bara i att sjunga utan killen verkar ju för sjutton vara bra på allt! Och så var han så himla tidig med sociala medier.

Nu en vecka efter hans konsert är jag en Beliber. Jag upptäckte honom försent. Nu lyssnar jag bara på Bieber i bilen och fascineras av honom, lite tråkigt att jag inte gjorde backrund check innan konserten. Om han kommer tillbaka till Sverige så ska jag gå på han igen.

Vilka konserter ser du fram emot? Är det någon rolig innan året är slut eller i början på nästa? =)

 

Med dig vill jag upptäcka allt med. Dela av glädje, allt nöje, barnen och vår framtid

img_9086

14580509_10154318919486273_38677302_n

14543588_10154318919476273_439958786_n

14555895_10154318919491273_386963958_n

14543546_10154318919451273_2059452497_n

14569561_10154318919446273_86054964_n

11 Kommentarer

  1. Erica

    Vi var på Coldplay i somras på tele2 och det va helt magiskt . Var inge Coldplayfan innan men min sambo gillar dom så följde med . Nu är jag fast, vilken konsert. Så nu släpper dom biljetter till Ullevi på fredag och det kan jag bara inte missa !

  2. Iman

    Haha tänkte på det när du sa att du bara känner till låten baby. Tänkte att när du är väl är där kommer du känna till fler låtar Alla som inte bor under en sten har väl knappast missat sorry, love yourself, cold watet, let me love you m.n De spelas flitigt överallt. Jag var på konserten i fredags, så magiskt! Han är ett geni, en levande legend alltså. I allt han gör. Welcome to the good side Paula haha du har drabbats av Bieber fever

  3. M

    Jag såg idag att Coldplay släpper biljetter på fredag till deras konsert i Göteborg 25/6. Så det är jag taggad på nu. Var på samma konsert (med samma album-tour) i Solna i juli. Men kan tänka mig att det blir mäktigare i stora Ullevi. Då blir det dessutom en weekend-tripp med övernattning osv

    Men vad roligt att du gillade Bieber. Som du skrev så totalsågades han ju.

Visa alla 11 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com

Powered by Cure - Influencer hosting