Gårdagens bästa: Det blev en spontan tripp till Gröna Lund. Hugo ville hitta på något och jag gav många förslag. Mitt allra starkaste ess var att vi skulle åka till ett jordgubbsfält där man kan plocka huuuuur mycket jordgubbar man vill. Men det ville inte Hugo, så det blev grönan.

Hur mysigt som helst. Det var sol när vi kom fram, men det hade regnat hemma så vi var förberedda med tröjor och jackor. Just nu går det en dans-show/ teater på grönan på barnens sida. Den var så fin. Hiphop dans vs ballett. Molly tyckte att balett tjejerna såg ut som svanar, med deras fina klänningar. Den showen var nog höjdpunkten, så bra och kul att det var så mycket dans. Om jag inte minns fel så var det varje dag kl 14 och 16.

Farmor var med igår också. Älskade farmor som är så underbar. Vi åt lunch, åkte tunnelbana och var på Gröna Lund tillsammans. I regnet åt vi våfflor och drack kaffe. En glad dag, och en minnesvärd dag.

Gårdagens roligaste: På kvällen hade jag och Hugo dejt. Barnen sov, och träningsredskapen åkte fram på baksidan. Hugo laddar upp inför sin tävling i augusti. Jag tränade samma sak som han fast med vikter som passar min kapacitet och styrka. ”Jag kör nu”. ”Jag drar igång nu” ”Jag behöver inte vila”. De två första passen som vi körde var bara styrka. Det ska inte gå snabbt, som när man kör flås. När jag och Hugo tränar, då är han coachen och ledaren. När det gäller typ barnens mat och sovtider, där är det jag som styr och känner av mer. Jag tror att Hugo tycker att det är kul att få mitt största fokus där jag bara är tyst, ser på och försöker göra det som Hugo precis har visat. Hans glöd och expertis har hjälpt mig något enormt i min egen träning. Jag hade aldrig tränat på detta sätt om det inte vore för Hugo.

För fem år sedan hade jag aldrig sett mig själv stå på en baksida. I mörkret, bland myggen och lyfta med en skivstång. Och att jag faktiskt tycker att det är kul. För fem år sedan var jag tunn som en pinne. Jag hade inte en enda muskel i kroppen, och gick in i väggen av att springa tre km. För tre år sedan hade jag gått upp 20 kg av en graviditet. Ung, obekväm i kroppen och ett enormt behov till att hitta distans till min nya verklighet. Vart kunde jag hitta min omladdning? Svaret blev träning.

Jag fick lära mig hur man tränar. Jag tog myrsteg, och insåg att jag hade en bra vilja även här. Idag, tre år senare har jag ytterligare ett barn. Starkare än någonsin. Snabbare än någonsin. Hungrigare på träning än någonsin. Men framförallt så har jag hittat en hälsosam relation till träning. Jag svälter mig inte, jag unnar mig saker, har jag en dålig natt/dag så kan jag skita i träningen, jag väger mig inte, jag måttar mig inte och jag och Hugo hittar ytterligare något gemensamt i vår relation.

Uppackningen fortsätter. Mitt i allt tog sköljmedlet slut. Japhapp, bara en större andning till att åka och storhandla. Imorse skulle jag bre tjejernas mackor. Då var smöret hysteriskt borta. Tänk om det fanns en tjänst, som roddade upp allt när man kom hem från semestern. Det nödvändigaste var handlat (läs blöjor, mjölk, bröd och lite pålägg). Tvätten fixades, lika så det eviga vikandet. Så fort barnen sover så börjar jag vika. Jag är så trött på att vika att det inte är klokt!

Mina blåmärken från paintbollen verkar inte vilja försvinna heller

Annars är det bra. Det är skönt att vara hemma.
Hugo: Laddar inför sin tävling i augusti. Han vill förbereda mig på att han framöver behöver mycket tid till träningen. Två pass om dagen. Jaa, det brukar oftast ordna sig men just nu sover Leonore mardröms-dåligt så det bara vrider sig i magen på mig. Jag vet hur kämpigt det är. Jag vet att vi måste få arbeta på kvällarna. Jag vet att jag är morgontrött. Det ordnar sig men jag förbereder mig mentalt på att vara en lite sämre variation av mig själv framöver. Hugos intresse och glöd för crossfit kommer jag aldrig ta ifrån honom. Gör jag det, så dödar jag en del av honom. Nu får han laddas, så får han ge tillbaka i tid sedan efter tävlingen. Ge och ta. Ge och ta. Ge och ta. Viktigt det där.

Hur som helst så kommer det att bli jättekul att få se honom tävla. Jag minns förra året, då hade han bara en eller två tävlingar bakom sig. Han sa till mig att han tyckte att det kändes läskigt att tävla, att han behövde mer tid. Mer övning. Mitt hjärta bultade hårdare än någonsin då. Han erkände sig rädd, och efter hans tävling i Roslagen frågade jag honom hur det kändes. Om det fortfarande var läskigt. Med en självsäkerhet skrattade han och sa ”Absolut inte”. Jag vart glad men lite ledsen samtidigt. Nu är han en etablerad crossfitare och skörheten är borta. Jag tyckte att skörheten var charmig.

Barnen: Mina små tokungar. Det är mysigt att vara hemma, bland alla våra saker. Mysigast är att ligga i sängen alla tre. Innan läggning så ligger jag med båda två i vår säng. Molly gömmer sig under täcket, Leonore letar sig under och kiknar av skratt när hon hittar sin syster. Dom pussas (läs Leonore hånglar), kramas, råkar göra varandra illa stup i kvarten. Skratt och gråt är så nära varandra i denna ålder. Vi kommer i dagarna testa att lyfta in Leonores säng i Mollys rum. Molly behöver bara förberedas lite.

Jag: Fyller mina dagar. Igår var vi hos mormor hela dagen. Idag ska vi storhandla. Onsdag och torsdag ska vi ungås med vänner, och i helgen ska vi träffa mer familj. Det är väl söndagen som vi inte har planer på än, men den luckan lär fyllas ut snart. Imorgon tänkte jag dra med barnen och bada någonstans. Jag tycker att det är lite läskigt med vattnt här hemma. På många ställen är det så mörkt. Så fruktansvärt mörkt. Jag känner min äldsta dotter och vet att hon mycket väl skulle kunna hoppa i, utan att förstå att det är djupt. Där är inte konsekvenstänket utvecklat. Och med bebis blir man begränsad, så här hemma brukar jag aldrig vilja bada ensam med barnen. Jag ska kolla om mina bröder och mami vill följa med.

Denna inbjudan kom hem på posten, jag älskade ”Hitta Nemo” när jag var liten så det blev som ett litet rus i min kropp när jag såg vilken film vi var bjudna till. Jag tar med Molly, min Simone och hennes döttrar. Det blir tjej-mys =)