Jag och mitt yngsta barn är fortfarande som ett. Där jag är, är hon. Vi har ingen tid ifrån varandra på samma sätt som jag har till mitt äldsta barn. Och det värker i mig, trots att jag träffar henne precis varendaste dag. Men hon har blivit äldre. Blivit en egen individ med tankar och känslor. Det är ofta konflikter just nu. Mollys favoritord är nej och det kan vara att jag frågar ”Vill du ha en glass?”. Svar: ”NEJ! Eller jo mamma”.

Igår var Hugo och kollade fotboll med sina vänner. Jag försökte natta båda barnen samtidigt och det gick inte bra igår. Efter nästan två timmar betedde sig Molly inget vidare och det brast för mig. Min frustration över situationen gjorde att jag skickade ut Molly till sitt eget rum. Hon hann bli ledsen över att bli utskickad och när Leonore hade somnat gick jag in till Molly. Men det var försent. Hon hade redan somnat. Man ska aldrig gå och lägga sig osams. Min impuls var att väcka Molly och krama om henne men det gjorde jag inte.

När det dyrbaraste jag har lyckas få mig att känna en sådan frustration, då är det dags för lite egentid. Nu behöver jag och Molly få tid till varandra där varken lillasyster eller pappa snor uppmärksamheten. Så idag efter förskolan är det bara jag som kommer och hämtar, sedan tar vi en sväng och har ett par timmar för oss själva. Egentligen vill Molly nog Molly bada, men jag ska försöka lura med henne till biblioteket. Då får jag ha min skatt nära.

Usch för att bråka med sina barn. Det känns dåligt i hela kroppen. Nu förstår jag hur min mamma mådde under min tonår när vi bråkade precis hela tiden.