ANNONS

Veckans

/

Veckans roligaste:

Det allra roligaste just nu är Leonores respons. Hon har i ca två veckors tid börjat le tillbaka ordentligt. När hon ”pratar” smälter jag. Jag vill bara pussa ihjäl henne, nypa hennes små kinder och kittla henne. Hon är lite för liten för den typ av attack som jag vill ge min lilla dotter.

Veckans garv:

Jag klarar inte hur Leonore flimrar med ögonen precis innan hon somnar. Jag måste bita mig i läppen för att inte börja skratta när hon ligger bredvid mig och ser ut som en liten flummis.

Veckans driv:

Träningen. Utan tvekan. Jag är stört motiverad och hoppas att sjukdomar ska hålla sig borta från mig. Alltid när jag kör igång så blir jag sjuk.

Veckans önskade förbättring:

Jag har tänkt på hur tålamod hjälper en genom alla situationer. Vare sig det gäller uppfostran, matlagning, träning, relationer eller egna mål och drömmar. Kan man öva upp sitt tålamod, eller rättare sagt ha sitt tålamod i åtanke hela tiden så blir det lättare. Jag har nog ett grymt tålamod i vissa situationer medans jag i andra har ett värdelöst tålamod. Det går inte att stressa igenom saker och ting. Jag ska framöver mental-coacha mig själv och öva upp mitt tålamod ännu mer.

Veckans tanke:Jag och mina vänner satt på ett café här om kvällen. När dom skulle ut och röka satt jag kvar med Leonore ensam och gosade. Då kom en man fram till mig. På engelska sa han att jag var väldigt lik sin tre åriga dotter. Jag var trevlig och han visade mig bilder på hans lilla tjej. Sedan började han smickra mig. Att jag hade ett ”cinema-face” och en bra utstrålning. Då började jag känna mig obekväm. Han fortsatte att fråga om jag höll på med teater, musik eller uppträdanden. Det har jag ju inte gjort så jag sa nej.

Mannen arbetade som ”Movie-director” för ”swedish-arabic” movie så jag fattade inte om han ville ha med mig i sina filmer eller om han stötte på mig.

Där avbröts vår konversation av att mina vänner kom tillbaka. Han satte sig på sin plats som var snett framför mig. I ögonvrån såg jag hur han stirrade på mig och det var på den gränsen att jag inte ville amma där för att han inte slutade titta. Mina tankar gick i kommer han följa efter mig när jag ska gå till bilen, kommer han att vilja skada mig, det är rätt olämpligt att försöka stöta på någon som sitter med en liten bebis i famnen osv.

När jag satt i bilen påväg hem så tänkte jag om. Tänk om han faktiskt bara ville bara ärlig och snäll. Det enda han gjorde var att ge mig komplimanger men ändå fick han mig att känna mig lite rädd för hans agerande. Att jag direkt började tänka i banor som att han skulle kunna skada mig. Det är faktiskt lite sjukt. Att jag som kvinna faktiskt känner mig underlägsen om en man nu skulle välja att vilja skada mig. Vi kvinnor ska inte behöva känna rädsla för män. Oavsett om det är en främling, ens partner eller någon annan man i ens närhet. Men samhället ser annorlunda ut. Kvinnor råkar ut för våldtäkter där kvinnan sedan blir frågad ”vad bar du för kläder”. Hur många blev inte tagen på rumpan av killarna i klassen i högstadiet. Och alla skrattade, inklusive mig själv för det var ju killen som jag gillade och han bekräftade mig genom sitt tafsande. Det är inte okej. Inte någonstans. Och ordet ”hora” får mig att brinna av.Jag hoppas att jag och Hugo kommer forma två självsäkra tjejer med skinn på näsan.

Som ska förstå sitt värde och rätten att bestämma över sin egen kropp. Jag vill inte höra sexistiska skämt hemma där dom nedvärderar sig själva för att vara andra till lags. Jag kommer använda mig själv som exempel, hur jag gjorde och tänkte i t.ex. tonåren och försöka vägleda dom till att göra bättre. Att respekten för sig själv alltid ska finnas där och att den inte ska behöva växa fram. Vi börjar med att ge dom en kärleksfull barndom, sedan kommer båda komma in i värld där vi som föräldrar inte kan skydda dom. I plugget är man som barn tyvärr lite ”on your own”. Det vi kan göra är att ta emot dom när dom faller, ha en öppen och ärlig dialog hemma om vad som händer i deras liv.

Detta började jag tänka på, av att en man egentligen bara kom fram och var trevlig. Jag vet inte vad hans avsikt var men jag väljer att tro att den var god. Trots att han sen satt och stirrade på mig. För sån är jag, jag tror det bästa om människor.

_MG_0341
0

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00