December 2014
BilderTips

Före och efter

I måndags gjorde jag mitt hår på Klippotek1 hos bästa Camiliah. Samma dag tog jag ut mitt löshår så frisyr och färg var kaos! Jag bestämde mig för att vilja bli ljus igen till våren och då behöver vi redan nu jobba bort den röda färgen. Jag kände också att mitt hår fått lida lite under tiden med löshår så Camiliah arbetade med att återbygga mitt hår med en speciell kur. Kuren är som sagt reparerande för håret samt fuktande. I samband med en klippning eller behandling så kostar den bara 150 kr och SÅ värt! Mitt hår känns redan starkare.

Nu ska jag fortsätta att vårda mitt hår och vara snäll mot det. Inga fler röda färger och inga färgbevarande produkter. Låta tiden göra håret brunt för att sedan bli ljushårig. Ni har inte glömt att du får 10% rabatt hos Camiliah vid första besöket om du uppger ”Paula” vid en bokning?  Numret till Klippotek1 är 08-710 19 00

Före, herregud säger jag bara!!!!

Efter, en röd/brun/lila hombre

12 Kommentarer

  1. sandra

    vet jag itne hur, men ibland ser du ut som ett troll.. Vet inte om det har något med din grova haka att göra, försöker komma på det varje gång!

  2. kiuy

    Hej hur kommer det sig att linda bloggar mer än dig och hon har ett barn mer. O du ska jobba me vimedbarn ska du inte blogga då liteee mer som nu på förmiddagen. Vad hände med det nya tänkande? Missförstå mig inte bara gillar din blogg starkt

  3. Lea

    Måste säga att du är jättefin i håret nu 🙂 det ser mer naturligt ut. Jag provade själv löshår i ca 1 mån och stod inte ut, det är för mkt jobb och ångrade mig redan efter någon dag. Tack för en bra blogg

    / L

  4. Hilda

    Du är en otroligt vacker tjej och är fin i det mesta. Men, den kalla röda färgen är svår att få passa in på vemsomhelst egentligen. Tror också på att lite ljusare till våren kommer bli kanon!

Visa alla 12 kommentarer
Bilder

Morgonstund

Vi har vaknat från ett soligt Ystad och sitter nere vid frukosten. Ystad är min absoluta favoritstad och jag har nog aldrig varit i en vackrare miljö än här på Ystad Saltsjöbad. Morgonstund har guld i mun, jag låter bilderna tala för sig själv!

20141217-100640.jpg

20141217-100745.jpg

Jag är i frukostdrömmen

20141217-100814.jpg

Linda var hungrig =)

20141217-100836.jpg

Här med Feiza också

20141217-100857.jpg

20141217-100930.jpg

Morgontjejer, Stina och Ann-Sofie

20141217-101022.jpg

20141217-102147.jpg

20141217-130043.jpg

20141217-130102.jpg

7 Kommentarer

  1. Isabelle

    Åh hoppas på en recension sen! Jag och min pojkvän ska dit i januari och jag har hört att maten är grym där. Hoppas det stämmer, och framför allt när det gäller frukosten, jag är kääär i frukost!!

  2. nettan

    Hej Paula!
    Detta har nog inget med just detta inlägg att göra men skitsamma. Min fråga är hur du tänker kring könsnormer när det gäller barn? När jag var en liten skitunge älskade jag att leka med min brors lego och hans modellbilar, själv fick jag dockor och dockhus som presenter (som också var uppskattat men inte lika skoj som lego!), vilket jag reflekterat över många gånger och insett att mitt intresse för teknik hade kanske varit mycket större om mer ”tekniska” leksaker hade uppmuntrats. Hur tänker du kring ämnet? Låter ni Molly välja själv? Är hon själv medveten om vad samhället anser vara ”kill-grejer” och ”tjej-grejer”?

  3. Milla

    Härligt att du gillar ysb. Bor i Skåne så har varit där många gånger själv, bla på bröllopsnatten bodde jag och min man där, deras bröllopssviter är verkligen jättefina och hela vistelsen är verkligen toppen varje gång. Frukosten och maten är nog det bästa! 🙂

  4. R

    När man ser andra skriva så om Ystad blir man lite varm i hjärtat. Samtidigt får man lite dåligt samvete att man inte uppskattar sin hemstad mer. Men visst är här mysigt?! 🙂

    /Ystadbo 😉

Visa alla 7 kommentarer
Dagens fråga

Dagens fegis

Tanken på att bli gravid igen är skrämmande. Vi vill egentligen inte något annat än att få ett till barn att älska men också för att vi fick känna på hur det kändes när ödet tog ifrån oss ett barn som aldrig blev till. Ett missfall var inte kul. Vi hade knappt tytt oss till livet i magen men vi hade ställt oss in. Det var att ställa om till att det ej skulle komma en bebis som var jobbigt.

Hur kommer jag reagera om jag blir gravid igen? Kommer jag våga vara glad? Våga ställa mig in igen? Våga börja drömma och planera? Jag känner mig själv. Jag älskar otroligt starkt likaväl som jag bråkar eller är ledsen. Att bli gravid är mina ögon en stor lycka och jag känner att den rena lyckan har tagits ifrån mig. Jag kommer inte att glädjas fullt ut, inte våga fästa mig för livet i magen för tänk om det händer igen. Det känns som att en ytterligare graviditet skulle hållas på avstånd. Bara för att skydda oss själva.

Jag tycker att det känns trist att jag känner såhär för jag vill så gärna hoppa och stutsa som en idiot om det skulle komma ett nytt plus. När jag fick reda på att jag var gravid sist satte jag mig ner på badrumsgolvet och grät av lycka. Då inte en tanke på att det kan gå illa. Om det skulle hända nu snart skulle jag vara reserverad med en baktanke att det kan gå snett. Samtidigt så hjälper det inte att oroa sig. Det gör varken mig, Hugo, Molly eller den nya bebisen gott. Så I guess att man får ta allt med en nypa salt, där och då är jag säkert full med nya endorfiner som gör att man trots det tråkiga som har känt känner sig hoppfull.

Känner någon igen sig i mina tankar? Att vara kluven är inte kul för att jag vill inget annat än att bli gravid igen trots att det nu känns väldigt skrämmande!

51 Kommentarer

  1. Melinda

    Hej Paula!
    Jag är 20 år och för att göra en lång historia kort, när jag var 17 år fick jag veta att jag hade en stor cysta vid/på min äggstock som ställde mig för ett val. Då den inte var farlig utan bara stor fick jag välja om jag ville ta bort denna, så länge det inte gjorde ont. Här började jag få en tanke om vad som skulle hända min framtid om att vilja ha en familj. Vilket gjorde att jag fick möjligheten att frysa in ägg, dock fanns det inga ägg att frysa just vid de två tillfällena jag var på sjukhuset och gjorde alla prover.. Vid de tillfälle jag fick veta detta vid 17 års ålder slutade jag helt på preventiv medel, men berättade även det för min partner.
    I Maj 2014 började jag må riktigt dåligt och hade ingen tanke på att jag kunde vara gravid. Då jag inte skyddat mig på ca 3 år. Men när jag åkte in visade sig att jag var det, med samma partner jag gick igenom min period när jag var 17. Trots att vi är unga, var det båda en chock och glädje för oss båda, då vi haft tanken på att det inte kommer hända. Jag gick och var super glad och i vecka 11 fick jag ett missfall som gick så snett att jag fick opereras. Efter detta var jag inte riktigt mig själv.. Jag kunde prata om barn och jag kunde inte längre glädjas på samma sätt av ämnet barn. Jag la ner tanken på barn och började stänga öronen för att inte låta tårarna ta över.

    Men sen kom ett litet glädjande besked i October då jag var inne på mina vanliga kontroller på sjukhuset, jag var gravid i vecka 10 och hade inte ens känt något. Här var vi rädda skulle vi säga något, skulle vi planera eller ska vi ens hoppas? Men då sköterskans såg min oro har jag fått gått på extra koller och även fått prata med en ”kurator” en gång. Så idag är jag i vecka 19 och har varit på 4 koller och har nu äntligen kunna lugnat mig. Man får ha i åtanke att det är ett vanligt fall att få missfall och man måste även ta vara på den hjälp man kan få. Och stå på sig om man känner att man behöver hjälp. För det är som du säger det är aldrig bra att gå och oroa sig och du har rätt till hjälp och det är alltid bra att prata med någon.

    Jag förstår dig fullt ut! Men du måste ha hoppet uppe och när det väl händer igen ha inte tanken att det kan hände, men man måste även acceptera det när det väl händer.. Tyvärr..

  2. Camilla

    Jag hade mått illa ett tag men hade haft blödningar så trodde inte att jag var gravid.. Men mina bröst slutade inte att ömma fast jag hade ”mens” och en dag fick jag extrema smärtor i magen och värre blödningar så gjorde ett test som visade positivt. I och med att min pojkvän bor i ett annat land så ringde jag barnmorska som ville att jag skulle åka till gynakuten och kolla om det var ett missfall eller inte och efter undersökningar och massa prover blev det bestämt att jag skulle opereras och det var ett utomkvedshavandeskap och min högra äggledare var så pass trasig så de fick operera bort äggledaren. Så chansen att kunna bli gravid i framtiden minskar och det finns en liten ökad risk för ett utomkvedshavandeskap igen och allt känns jäkligt jobbigt just nu få en sån här sak händer då man inte ens har börjat skaffa en familj och nu vet att det kan bli ännu svårare framöver. Sedan är jag väldigt rädd inför en kommande graviditet, att jag ska gå omkring och oroa mig en massa, att inte kunna glädjas över en graviditet. Men fick iallafall informationen om att jag kan få göra ett väldigt tidigt ultraljud bara för att kunna se att ägget hamnat rätt så man vet i ett tidigt skede att det inte hamnat fel. Men önskar att man hade kunnat få mer information gällande allt eller få ett samtal då allt blev väldigt jobbigt för min del.

  3. Marie

    Även om missfall är vanligt så ska man försöka att komma ihåg att majoriteten av alla graviditeter går bra, fyra av fem graviditeter går bra :). Sedan ska man påminna sig själv om att man väntar BARN och inte missfall. För mig var det lugnande att få se ett tickande hjärta i vecka 8. Klart jag var orolig tiden innan dess, men den mesta oron försvann när jag såg hjärtat slå i vecka 8.

    Lycka till!

  4. V

    Hej Paula, jag kan inte säga att jag förstår dig för att jag har ännu inte upplevt ett missfall men jag känner igen mig i din oro. Jag har en pojke på snart ett år och jag tänkte hela tiden OM. Jag är så rädd för missfall, jag var orolig och köpte inga kläder eller så förrens jag va i 8:e månaden men var fortfarande orolig. Jag kunde vara lugn då min pojke kom hem från bb. Jag är nu gravid igen i v 7(6+3) och vågar inte glädjas fullt då ett missfall kan förekomma.. Det som skrämmer mig är att gå på ultraljudet, se bebisen men inte höra hjärtljud.. Jag hoppas verkligen att en bebis kommer snart till er och att det går bra hela vägen! Ge inte upp! Kram

  5. annasvarld

    Mitt första barn har en sjukdom och när vi väntade vårat andra barn så var vi tvungna att göra ett moderkaketest i veckan 12 och sedan få veta i vecka 15 att barnet var friskt…så jag vågade verkligen inte glädja mig förrän det reslutatet kommit…förstår dig helt med dina tankar! <3
    annasvarld.vimedbarn.se

  6. Evelina

    Känner verkligen igen mig. Jag har fått två missfall o tredje gången har det gått bättre och jag är nu i vecka 26. Tyvärr är nog det enda du kan göra att acceptera alla känslor som kommer, positiva som negativa. Man känner det man känner. För mig var det svårt att glädja sig men när jag började känna bebisens rörelser hände något och rädslan för missfall minskade. Sen kan du försöka tänka att det är lättare att få komma på fler ultraljud om man fått missfall. oron kan ju va stor o därför var det bra för mig att gå på ultraljud som jag gjorde hos min gynekolog. Håller tummarna för er!

  7. barnlös :(

    Du kan faktiskt inte gräva ner dig över ett missfall. Du har ju redan ett vackert välskapt barn. Tycker du låter bortskämd när du bryter ihop fullständigt av en motgång. Du vet ju att du kan bli gravid, mitt tips till dig är att sluta med alkohol, tobak och dåliga matvanor ( om du dras med något av detta) och börja äta folsyra. Om du så gärna vill bli gravid igen. Om du nu trots detta skulle få missfall efter missfall så har du mina sympatier. ( PS tycker om allt annat du skriver om, tycker du har en bra blogg) kram kram

  8. Lu

    Hej,

    strax efter att du hade skrivit om ditt missfall så upptäcktes det att jag hade råkat ut för missed abortion. Det betyder att fostret har dött i magen utan kroppen har fattat det utan fortsätter agera som att man är gravid. Det var förstås en stor chock, speciellt med tanke på att jag var i vecka 13 (eller trodde att jag var det) och alltså trodde att den värsta missfallsrisken var över och att det verkligen skulle komma en bebis. Jag förstår precis vad du menar när du känner dig rädd och att du inte kommer våga vara glad om du blir gravid igen. Jag känner precis likadant. Ibland utsätter livet en för prövningar. Men man måste våga hoppa också för att få det ens hjärta längtar efter. Så försöker jag tänka. Att jag vågar.
    Kram

  9. C

    Känner igen mig så! Fick ett tidigt missfall i somras och har försökt sedan dess. Igår plussade jag men kan inte riktigt känna helt glädje för att jag tror det är stor chans att det blir samma igen? Dumma tankar! Sitter och överanalyserar kroppen och är rädd varje gång jag går på toan.

  10. Jessica

    Förstår precis din känsla. Jag älskar barn och anser att dem är hela meningen med livet. Att bilda familj är min största dröm. När vi bestämde oss för att skaffa barn så blev jag gravid på första försöket. Lyckan var total och i 7 veckor hann jag gå runt på ett lyckorus innan det förstördes totalt. Missfall. Nu har det gått ett halvår och vi har ännu inte lyckats bli gravida igen… Är livrädd för att bli det också. En del av mig vill det såååå gärna, medan en annan del bara vill sluta försöka för jag orkar verkligen inte bli nedbruten igen. Jag orkar inte se min högsta dröm tas ifrån mig igen. Man känner sig så utelämnad och sårad…

  11. Sandra

    Jag känner så väl igen mig i dina tankar. Min första graviditet slutade i missfall i vecka. När jag blev gravid igen var jag livrädd under hela graviditeten. Jag bad om att få göra ett tidigt ultraljud i vecka 7. Då visade det sig vara två små där inne. Trots att vi fick göra 4 tillväxtultraljud, (eftersom det var tvillingar) två rutinultraljud och KUB var jag aldrig helt lugn. Jag var ständigt orolig fram tills dom kom ut. Men jag lärde mig hantera det för jag ville ändå kunna njuta av min graviditet.

    Prata med din BM när du väl blir gravid igen och berätta om din känslor. Och som andra skriver, försök att hålla dig sysselsatt vilket jag antar inte är så svårt med eran lilla Molly 🙂

  12. melllberg

    Jag känner igen mig i det du skriver.
    Min första graviditet slutade med ma i v 16 (fostret dött v 9-10) jag blev knäckt, hade ändå varit gravid en hel sommar. När jag blev gravid igen ett par månader senare hade vi väldigt svårt att våga tro. Tänkte hela tiden ”när vi vet att vi klarat 12 v, då ska jag tro” ”efter rul….” ”när jag känner sparkar varje dag…” Ja, det är väldigt osunt att må dåligt i flera månader, det var först när dottern kommit ut som jag kunde ta henne till mig – Tack och lov försvann alla oroskänslor direkt.
    Jag är nu nygravid och försöker att inte tänka på det för mycket. Jag försöker tänka ”Det värsta som kan hända är att jag varit glad i onödan”.
    Hoppas ni får ett nytt plus snart och att ni vågar tro!

  13. Mathilda

    Hej fina Paula!
    Jag känner igen mig i vad du säger, jag fick tyvärr mitt 3 missfall för 2 veckor sedan på ett helt år. Den första graviditeten tänkte jag inte lika mycket på missfall efter att jag var med om det, dom andra graviditeterna har jag varit rädd, orolig, stressad på vad som kommer hända med tiden. Det är verkligen jättejobbigt, men man får tänka som så att händer det så händer det för det finns ju tyvärr inget att göra. När du får reda på att du är gravid igen så gör saker, håll dig sysselsatt så du tänker på lite andra saker för stunden. Ta dagarna som dom kommer, lev dag för dag. Det är mitt bästa tips!
    Även om man är rädd så hjälper det lite! Hoppas ni får ett plus snart, stor kram! <3

  14. Annica

    Jag känner igen denna känsla, jag har sedan jag träffat min man drömt om att få barn och även han. Vi gifte oss i Juli, och vi har en längre tid hoppas att bli gravida. Jag hade känt av väldigt ömma bröst några veckor innan bröllopet, men tänkte inget mer på det, hade mens men så var inte fallet vet jag nu i efterhand.Slutet av Augusti fick jag mellanblödningar( trodde jag) jag brukar aldrig ha en mellanblödning jag avvakta men sedan efter några dagar så ringde jag barnmorskan och hon sa att det var vanligt med mellanblödningar, hon tyckte bara att jag skulle avvakta ännu längre. Jag var på Hälsocentralen samma dag för jag ville veta vad som var fel.Där gjordes ett Gravtest som visade positivt. Jag blev så himla glad, kände oj gick det så fort att bli gravida. Men han sa att jag inte skulle ha så stora förhoppningar eftersom jag blödde ganska mycket. Jag fick en remiss till Kvinnokliniken på måndagen 3 dagar senare. Denna väntan var inte alls rolig, jag fick världens smärta i magen kunde inte sova inte gå inget gick men jag tog mig igenom natten. Tänkte inte på att det var något fel, för jämt när man hör någon som fått ett plus på stickan har det gått bra. Vi åkte in på måndag till kvinnokliniken då kändes det bara bra, för vi skulle ju få ett positivt besked trodde vi. Men så blev det inte alls, utan istället blev jag inskriven och skulle få opereras samma dag efter som vi har fått ett utomkvedskap, jag hade aldrig hört talas om detta förut. Men det betyder iaf att ägget har fastnat i äggledaren, då finns det två alternativ beroende på hur det ser ut, antingen så rengörs äggledaren eller så tas den bort. I mitt fall så kunde de bara spola rent den. När vi låg där på avd så hörde man nyfödda bebisar som skrek och här låg vi som fått blivit opererad så det blev ingen bebis. Och nu den 11 December plussade vi igen, jag är otroligt tacksam att jag fått ett plus igen men hoppas denna gång att det ligger rätt och att vi får vår lilla bebis. Vi skall göra ett vul på måndag så då får vi se om allt ser bra ut vi håller alla tummar och tår för det. Hoppas ni också lyckas få detta underbara plus igen och att det skall gå bra.

  15. Ida

    Har också varit med om missfall. två stycken faktiskt.
    ett där jag blev gravid trotts kopparspiral. Då fick man några alternativ.

    Behålla spiralen och riskera att barnet föds alldeles för tidigt. Att spiralen kan växa in i barnet, eller att barnet blir gravtmissbildat.

    Eller att ta bort spiralen med 50% chans att det blir missfall…
    Så vi valde det senare alternativet. Fruktansvärt. Men hellre det än att det föds för tidigt och dör i våra armar.

    På tal om detta Paula…

    Nu kommer en kopierad text jag använder för att nå ut till så många bloggande mammor och pappor som möjligt.

    Visst är det underbart att bli förälder!
    Att längta efter pluset på stickan, Känna de första sparkarna i magen.
    förbereda sig för förlossning.
    Hålla sitt barn i famnen för första gången.

    Som man har längtat efter det lilla livet långt innan de ens fanns hos oss.

    På samma sätt längtade Lina och Morgan efter sin Frank.
    Frank föddes den 25:e Oktober i år.
    Han föddes med en oerhört sällsynt sjukdom som heter Epidermolysis Bullosa(EB).
    Det finns ca 30 olika varianter av denna sjukdom. Frank har den mest allvarliga sorten. Herlitz.
    En dödsdom. Varje dag är ytterligare ett mirakel för denna familjen. Utgången är definitiv och det finns idag inget botmedel.

    Sjukdommen innebär att Franks hud lossnar. Det blir blåsor vid friktion. Man kan inte bära, hålla eller amma som vanligt då varje närkontakt orsakar lidande och sår hos barnet… En biltur i bilbarnstolen innebär att han kan få blåsor på hela kroppen som sedan gör att överhuden lossnar och bildar stora öppna sår. sår som lätt blir infekterade och svårläkta. Om du har is i magen kan du googla på Epidermolysis bullosa. Men jag varnar dig för oerhört svåra bilder.

    Varför nämner jag det här nu då??
    Jo, det är nämligen så att jag har fått lov av föräldrarna att starta en insamling i Franks namn. En insamling med målet 50´000kr. Pengarna går direkt till Tobiasstiftelsen utan några mellanhänder.

    Jag hoppas, önskar och ber dig. Jag vet att detta inte passar din blogg rent karriärmässigt kanske. Men du är mamma, Det vore så stort om du hade möjligheten att vara med i denna insamling för att sprida kunskap om EB då din läsarkrets är stor. Jag har redan några bloggar som ska vara med. Och hoppas att du är ytterligare en i raden som framöver kan tänka dig att helt gratis skriva ett inlägg om detta och om Frank. Om du vill vara med får du gärna skicka ett mail till mig. Så skickar jag all information och alla länkar du behöver. Ett färdigt inlägg kommer att finnas som du bara kan klistra in. Annars får du mer än gärna skriva några egna ord också. Önskar dig en fantastisk jul och ett gott nytt år.

    Är detta inget för dig att medverka i så kan du bara ignorera detta.

  16. Emma

    Jag känner exakt likadant, har inte något barn sedan innan men nu har vi bestämt oss för att snart skaffa vårt första. Jag har haft mycket problem med min kropp och mage innan och är livrädd men att gå miste om chansen att försöka går ju bara inte.

  17. Angelica

    Jag har ett ordspråk som sitter på min dator på jobbet. ”Ta alltid ut lyckan i förskott.. om det sen inte blev som du tänkt, så har du i alla fall varit glad fram tills dess”
    Försöker tänka på den när det är lite jobbigt.
    Jag har aldrig haft missfall, jag har inte ens varit gravid. Att bli gravid är det jag längtar efter mest. Det har inte riktigt gått vägen, började försöka nästan samtidigt som er 2a. Nu har vi tagit ”paus” min sambo såg att jag blev ledsen och kände mig värdelös att det inte fungerar. han blir stressad. Vi håller på att bygga hus samtidigt. Så nu tänker vi istället. Var sak har sin tid. Nu är vi glada och njuuuter av vårt hus som VI håller på att bygga. sen när det är dags för barn så är det.
    Men jag har också den rädslan, att inte kunna bli gravid eller få missfall när man längtar så.
    Men jag försöker tänka på att man ska tänka ut glädjen och lyckan i allt så kommer det när det är meningen.

  18. S

    Jag har aldrig kommenterat en blogg men nu känner jag att jag måste göra det.

    Jag var tillsammans med en kille 2012 som det kändes väldigt bra med. Han var norsk och vi bodde då alltså i Norge. Jag blev gravid och vi var väldigt lyckliga. Vi fick tid för ultraljud och planerade det kommande livet. Så en kväll hände det som inte fick hända, jag fick missfall. För att göra en lång historia kort(are) så är de det absolut värsta jag varit med om, pykiskt och fysiskt. Jag fick en säng på sjukhuset, ett gäng tabletter och en liten bytta som min bebis skulle hamna i. ”Ät dessa och tryck på knappen när fostret kommit ut”. Jag fick ingen att prata med och eftersom jag blev inlagd i 2 dagar så åkte min pojkvän hem, han kunde inte vaka i 48 timmar såklart. Jag svimmade av smärtan och det blev mycket komplikationer.

    Summan av kardemumman. Jag håller med dig till 200% att det är så fruktansvärt att man inte får någon att prata med efter detta. Jag håller med dig att man känner sig tom, rädd, ledsen, allt. MEN.. I mitt fall var detta menat. Efter detta började min kille behandla mig väldigt dåligt och jag såg en sida han inte visat innan. Vi gjorde slut och sedan flyttade jag hem till Sverige igen. Sedan dess har jag varit tillsammans med min livs första och största kärlek.

    Om någon av våra bebisar hade kommit ut till världen hade de kanske inte varit friska. Vår kropp stötte bort de och i mina ögon var det ändå ett tecken på att något inte stod rätt till. Vem vet om bebis hade klarat sig när h*n kom ut..

    Lycka till med allt och du ska se att det snart är vår tur! Detta är inget man kan styra över tyvärr, men jag tänker inte ge upp och jag hoppas att du inte heller tänker göra det!! 🙂

    Miljoner styrkekramar till dig!

  19. L

    Hej Paula. Jag fick missfall igår. Det var ett tidigt missfall i v 8 men jag har aldig mått såhär dåligt. Först chocken över att bli gravid (vi hade inte planerat, men jag hade slutat med p-piller) , det tog mig flera veckor innan jag kunde glädjas åt det på riktigt. Jag var livrädd för vad som väntade men i måndags kände jag att jag var redo. Jag var så jävla lycklig, förväntansfull, längtade så det pirrade i min mage. Jag fick tid för första ultraljudet och berättade för min chef som jag är väldigt nära med. Jag hade rivit ner mina murar och nu var jag bara en enda kärleksbomb för det lilla hallonet i min mage. Sen kom tisdagen, dagen efter. Bara blod överallt. Jag skrek i panik. Det var som ett jävla skämt, som att någon spelade mig ett spratt. Jag fick åka in på tidigt ultraljud och det visade att hallonet hade gett upp. Jag grät i flera timmar. Hulkade. Jag som precis hade öppnat mitt hjärta för att få det krossat i tusen bitar. Nästa vecka, på julafton, skulle vi berätta för våra föräldrar att de skulle bli morföräldrar och farföräldrar. Istället kommer missfallet vara över till julafton. Jag vill inte att det ska vara över. Jag vill att det ska vara som i måndags. Bara kärlek och längtan. Nu känner jag precis som du beskriver, att jag reserverar mig. Vågar inte ens glädjas eller hoppas på något nytt. Min barnmorska sa igår att hon inte ens tänker önska mig lycka till, hon sa bara att vi skulle ses snart igen och gav mig ett leende. Jag vill säga detsamma till dig Paula, tack för din blogg och dina varma ord. Hoppas att vi kan ligga på toalettgolven och gråta av glädje snart igen! Kram

  20. C

    Du är inte ensam. Maktlösheten när plusset blöder ur en gjorde mig livrädd. Orkar inte ens försöka igen. Läs Malin Wollins bok En mamma blir till, hennes svarta kapitel går rakt in i själen.
    Stor kram

  21. Hej

    Att inte vara glad kommer du ångra, det är de finaste som finns, låt inte oron förstöra det. Även om de är svårt, det är ett barn du väntar, inte ett missfall. Lycka till

  22. Hej

    Jag blev gravid, va superglad!! Berättade för massa eftersom vi inte kunde hålla oss, men så hände det som inte fick hända. Missfall! Hela världen slocknade, och hur skulle man orka berätta för alla?! Men det dröjde inte länge innan vi blev gravida igen.. Denna gången sa vi inte ngt. För att va på säkra sidan.. Nu i efterhand tkr jag faktiskt det förstör lite av charmen av att faktiskt va gravid. Det finaste som finns och hålla tyst?! Men jag tror ändå det är ngn mening med allt. Utan missfallet hade jag aldrig haft min underbara son.. Den tanken idag är mer skrämmande. Men oroa dig inte Paula.. Det är ett barn man väntar, inte ett missfall.. All lycka till er!

  23. Linnea

    Jag blev gravid, va superglad!! Berättade för massa eftersom vi inte kunde hålla oss, men så hände det som inte fick hända. Missfall! Hela världen slocknade, och hur skulle man orka berätta för alla?! Men det dröjde inte länge innan vi blev gravida igen.. Denna gången sa vi inte ngt. För att va på säkra sidan.. Nu i efterhand tkr jag faktiskt det förstör lite av charmen av att faktiskt va gravid. Det finaste som finns och hålla tyst?! Men jag tror ändå det är ngn mening med allt. Utan missfallet hade jag aldrig haft min underbara son.. Den tanken idag är mer skrämmande. Men oroa dig inte Paula.. Det är ett barn man väntar, inte ett missfall.. All lycka till er!

  24. V

    Jag har fått missfall 2 gånger, en innan min dotter och en efter henne och efter det blev det en pojke. För mig kände jag mig rädd efter missfallet efter dottern. Det tog ett tag innan jag kände att nu vill jag ha ett syskon. Jag tror man måste komma till en punkt där man är redo att försöka igen. Att det gamla har hänt och behöver inte hända igen. Stressa inte fram en graviditet utan vänta tills du är redo för en ny graviditet efter missfallet. Läk en stund. Låta längtan ta över rädslan. Det är då man njuter mer av graviditeten. En oro har man alltid men man väntar inte missfall, man väntar barn. Så tänkte jag.

  25. zebra

    Känner igen mig i dina tankar SÅ MKT! Fick missfall i vecka 12 och hade hunit glädjas, må piss, köpa pytte kläder och det var dessutom min första graviditet. När jag en månad senare blev gravid igen kunde jag inte glädjas åt det. Kändes som det skulle ta en evighet innan jag får en bebis i famnen. Under graviditeten letade jag efter statistik på hur troligt det var med ett till missfall och symtom på möjligt missfall. Vid vecka 14-15 tog jag mer till mig livet i magen och när jag kände rörelserna blev det mer verkligt. När jag talade om för min (höggravida) barnmorska att det kändes som en eeeevighet innan vi får barn skrattade hon. Nu i efter hand förstår jag varför, graviditeten gick super fort! Och trots all oro var det så värt det! Stora kramar till dig vad du än väljer att göra 🙂

  26. Elin

    Jag fick som du, missfall en vecka efter plus! Kändes definitivt som ett nederlag men hoppsan så tog det sig igen direkt! Ungefär 5-6 veckor efter blödningen hade jag mitt starka plus och är nu i vecka 28. Kämpa på, jag litade på att kroppen tog hand om första graviditeten som den skulle och det var bebis i magen nu som var menad att bli till 🙂 oron och att inte våga glädjas fanns såklart, gjorde ett tidigt UL efter 8 fulla veckor för att själv kunna tro att det var sant, då slappnade jag av 🙂 lycka till!! Kramar

  27. sophie

    Känner igen mig i det du skriver. Fick missfall i vecka 11, vi var på ett VUL å då såg man att det inte fanns några livstecken. Vi hade försökt i över ett år då. Jag mådde så otroligt dåligt, gick in i en depression. Ett halvår efter missfallet så plussade jag igen. Lycklig men rädd. Och jag vågade inte tro eller hoppas fullt ut förrän jag fått se det lilla livet. Vi fick komma på vul två gånger. Andra gången vågade jag hoppas lite mer. Sen på ultraljudet så kunde jag slappna av mer. Nu ligger min pojk här och blir 3 månader den 25 december. 🙂

  28. Hanna

    Jag fick mitt första barn 2003 och då var jag inte särskilt orolig över allt som kunde gå fel. Efter mitt missfall som jag fick 2005 var jag rädd för att bli gravid. När jag väl blev gravid så var jag rädd att det skulle gå fel igen. Men samtidigt gladdes jag åt det lilla livet i magen och såg fram mot att bli mamma igen. Oron kommer alltid finnas kvar och gnaga i bakhuvudet. Så var det med mig i alla fall. Kram och lycka till. Har efter missfallet fått två friska barn.

  29. Maria

    Hej Paula.
    Jag känner igen mig otroligt mycket i dina tankar. Jag är 24 år och fick MA i v. 12. Två veckor innan ditt missfall. I 12 veckor hade jag gått och byggt upp alla förväntningar, hela vår framtid i princip. Det var de lyckligaste veckorna i mitt liv. Jag minns att jag satt i fikarummet på jobbet och bara mös av tanken att det faktiskt var en liten människa tillbud rummet, som låg i min mage, och ingen annan visste förutom jag.
    Såhär i efterhand kan jag förundras över hur stor ens intuition är, jag tror att jag innerst inne visste att inte allt stod rätt till med min skatt som låg i magen. Och fyfan vad rätt jag hade. En kväll får jag för mig om att jag och min sambo måste åka till gyn och göra ett UL. Barnmorskan satt tyst länge och sa sen de där läskiga orden som fortfarande ekar i huvudet.. ”För att vara i v12 är fostret väldigt litet”. Den tomheten jag kände då går inte att beskriva. HELA ens jävla liv går i kras. Inget är kul längre! Inget! Och så har jag känt ganska länge efteråt. Men vi vill ju inget hellre än att skapa en familj tillsammans och den styrkan gör att vi vill fortsätta försöka. Jag tror inte det är bra att gräva ner sig i det gamla utan istället blicka framåt. Man får tänka att det som skedde, det fanns det någon mening med. Försök, liksom vi, att njuta av att snart vara där igen förhoppningsvis! Det kommer att bli ett plus på Stickan igen, säkert ganska snart och då får vi vara i den där lilla bubblan igen. Tänk vad mysigt. Då kommer det troligtvis att gå bra! Håller alla tummar för er och för oss! Man kan vara medveten om vad som kan hända och något som man verkligen tagit med sig från denna hemska period är att man inte ska ta något för givet. Att ta vara på det man har och leva i nuet, för man vet aldrig vad som kommer att hända. Njut av att vara i den här situationen istället, snart får du och även jag uppleva den där underbara stunden när vi ser plusset på stickan!

    Massa kramar

  30. Mia

    Jag förstår hur du känner..
    Jag fick inte missfall men fick utomkvedshavandeskap i januari. Jag och sambon var super glada och sen fick vi reda på att bebisen satt inte i livmodern utan i äggledaren, Efter det var det 2 månaders helvete som började. Första vänta och se om det ”försvann” av sig själv, om jag behövde hjälp eller om jag behövde operera mig. Efter 2 veckor så fick jag en spruta med cellgifter och sedan gick jag 3-4 gånger i veckan och lämnade blodprover för att se så HCg sjönk hela tiden. Sedan fick jag absolut inte bli gravid igen på 3 månader.. Och precis när jag kommit igång med p.piller igen och exakt 3 månader efter så kom det lilla pluset igen! 🙂 Men kunde inte glädjas av det fören jag kom in i vecka 8, det var nämligen inte fören då som dem såg en liten sak där inne med hjärtslag! Vilken lycka det var! 🙂
    Jag tror du ska försöka att ”inte tänka på det”, jag vet låter så klyschigt men det verkar funka! Önskar er all lycka till iallafall i babyverkstaden <3

    http://www.mijaas.blogg.se

  31. MALIN

    Jag är ”bara” 21 år och har ingen plan på att skaffa barn dom närmsta åren, men jag kan fortfarande föreställa mig hur äckligt jobbigt det måste vara för dig. KLART att man oroar sig för att saker ska hända igen, när man redan blivit utsatt för det en gång. Det är mänskligt. Däremot tror jag att missfall inte händer så pass ofta mot en och samma person, så jag tror inte du behöver oroa dig. Och händer nu såna saker mig, så brukar jag alltid tänka på ödet. Det kanske var bra att din kropp stötte bort barnet då det kanske skulle bli missbildat eller få en jobbig sjukdom. Försök att tänka så, att det var ödet. Då brukar saker och ting kännas bättre för mig! Kram på dig Paula, din dotter Molly är verkligen så himla fin. Vore en ära att få träffa henne en dag!

  32. maja

    Jag förstår dig !!! Fick MA i v12 & därefter blåsmola med 1 års gravförbud medan jag lämnade blod varje vecka för att kolla att HCg sjönk.. hemsk tid med olika röntgen för att kolla sen den inte hann ”skjuta” iväg metastaser till lungor osv ..

    Så om ja e rädd för en ny graviditet ? LIVRÄDD
    Både för missfallet som var extremt med stora mängder blod som typ sprängdes ur mig , ja bland de sjukaste jag varit med om !!! Fick ligga över natt på sjukhuset för den stora blod mängden jag förlorade.. sen oxå just det att ev förlora ännu ett litet liv i magen.. livrädd

    Nu har vi inte lyckats bli gravida igen efter förbudet upphävdes för ett år sen.. skit ledsen över de så efter nyår är de vi som ringer & ber om utredning & hjälp ! Vi vill bara bli en familj

  33. Anne

    Jag förstår precis hur du menar! För oss blev vår första graviditet missfall i v.13. Nu andra graviditeten så vågade jag inte känna mig så värst glad i början (eller rättare sagt så såg jag nästan inte poängen i att vara glad, för när jag såg plus på stickan tänkte jag direkt ”jaha, nu har jag ytterligare ett missfall framför mig”).. Nu är jag i v.21 och allt har gått bra hittills. 🙂 Men glädjen att vara gravid är fortfarande blygsam (jag är jättelycklig och tacksam, men jag håller det inne och pratar inte så mycket om framtiden). Det är ju så himla dumt!! Hade jag kunnat sagt nåt till mig själv för sådär 15 veckor sedan (eller idag för den delen) så hade det varit: ”Våga njuta för fan!! Vad som händer imorgon vet ingen, men skit i det och var glad för vad du har IDAG!”.. Så nu säger jag det till dig då istället, Paula. Njut som om du VET att allt kommer gå bra! Det är det enda rätta 🙂

  34. Ida

    Jag kan verkligen relatera, i vecka 21+6 fick jag ett ”sent miss fall”. mer än halva tiden hade gått, och jag kände hans sparkar. Han var en del utav mig, jag hade redan börjat älska honom så mkt! Sen en dag så försvann han, kändes som att livet försvann ur mig.. Det har varit ett långt och jobbigt år, men idag så är vi redo att försöka igen. Men rädslan för att ngt sånt ska hända igen är så stor.. Den rädslan o oron kommer nog alltid sitta i..

  35. preggo

    Förstår. Har själv en sjukdom so. Kan göra barn ej överlever utanför magen och vi måste vänta till v 15 ungefär innan vi vet, efter mängder av prover. Fått valet attavbruta grav i v 15 (hellre än att jag går 9 mån och sen dödfött). Svåraste beslutet i mitt liv, trots att det var rätt beslut. Även fått missfall ”utöver” det. Är nu gravid för tredje ggn i vecka 20. Vi vet att allt är bra men jag vågar ändå inte ta till mig att det är ok, trots ultraljud och små buffar i magen.. Himla jobbigt att inte kunna/våga glädjas åt det finaste som finns i livet!

  36. Rosie

    Hej! Jag känner igen mig så och förstår dina tankar. Jag tror att många som har gått igenom ett missfall känner igen sig. Jag har gått igenom flera missfall innan vi fick vår dotter. Första gången slog det en som en käftsmäll för man tänker alltid att det händer inte mig. Men det gör det och för mig gjorde det det 4 gånger innan vårt lilla mirakel kom till. Och tro mig jag var livrädd hela graviditeten! Jag kunde inte glädjas åt graviditeten utan gick ständigt orolig och kände efter fel och kollade efter blod i trosorna. En gång kom det blod och jag blev livrädd och åkte till gynakuten men det var ingen fara och hon levde. Jag ville bara att graviditeten skulle ta slut och hon skulle komma ut levande, frisk och må bra.

    Och nu snart ska vi gå igenom samma karusell igen för att få ett syskon. Jag förstår verkligen dig! För fast jag nu har gått igenom en lyckad graviditet och fått min fina dotter så är jag fortfarande lika rädd och tror jag kommer vara lika nojjig om jag lyckas bli gravid igen. Men man gör det, man går igenom cirkusen, för man vill ha det underbara som kommer ut av det i slutänden. Ett litet mirakel att älska. Och det övervinner alla tårar och rädsla! Men jag erkänner, jag är skiträdd också!

  37. Amanda

    Hej!

    Vill bara säga att jag också fick missfall. En månad senare vart jag gravid igen. Och jag kunde inte njuta överhuvudtaget. När vår älskade lilla bebis föddes och lades upp på mitt bröst kunde jag äntligen pusta ut.

    Om jag får lyckan att bli gravid igen så kommer jag njuta från första stund. Det är bara stressande att gå 9månader i oro. Hörde ett bra ordspråk efter graviditeten. ”Det är en bebis och inte ett missfall du väntar!”

    Kram! Starka fina du!

  38. lin

    Känner igen mig! Efter att ha försökt bli gravid i sex månader kom vårt plus. Äntligen! Vi kunde bli med barn! En vecka senare i v 5 så kom missfallet. En oerhörd besvikelse, dock var jag så nojig för missfall sedan innan. Kändes som något som skulle kunna hända mig. Nästa månad kom ett nytt plus, men vi vågade inte vara glada utan tänkte mer: Ok, ett plus… Än så länge” och väntade i princip på ett missfall till. Vid varje toalettbesök var jag rädd att se att det kommit blod. Men veckorna gick och graviditeten fortskred. Sedan var det dags för ultraljudet i v 12. Var så rädd att hjärtat inte skulle slå på den lille. Men det gjorde det! Jag grät hysteriskt av lättnad under hela ultraljudet, och det var där min oro släppte och jag kunde börja tro på att vi skulle få vårt barn. Tror att de flesta har en punkt där de känner att nu kan jag slappna av. Och nu är han, vår vackra och underbara son, 6 veckor!

    Just ER bebis kommer. Han/hon svävar omkring någonstans i universum och väntar på rätt läge att flytta in i magen. Och när ni är redo kommet ni slappna av och njuta!

  39. ..

    hej paula. din blogg är en av de få jag läser varje dag. jag tycker att du är så otroligt duktig på att skriva ner dina tankar och låta oss läsare komma in i ditt liv. min dröm har alltid varit att vara en ung mamma. jag är själv 23 år och sen jag var liten har jag bara tänkt ” när jag är 23 ska jag ha mitt första barn”. och så blev det, nästan. jag var gravid. just nu hade jag varit i 5-6 månaden om det inte hände som det hände. jag blev den lyckligaste på jorden och gick igenom allt under min graviditet. folk som var emot, illamående hela tiden, sjukskriven men inget fick mig på dåligt humör. för att jag skulle uppfylla min dröm, jag skulle få min skatt.. en dag kände jag att jag hade otroligt ont i magen och tänkte att jag skulle åka in till akuten för att vara på den ”säkra” sidan. vad hände. precis när jag kom dit kom det lite blod på papperet och då förstog alla förutom JAG att jag hade mist min lilla lycka. efter 9 timmars orolighet och väntande fick jag det dåliga beskedet. efter 17 hela veckor försvann all lycka. det kändes som att nån stack en kniv i mitt hjärta. jag fick vara med om en av de ”värsta” graviditeterna, illamående till max, sjukskriven, viktnedgång och sen vara tvungen att föda ut mitt döda barn. jag är jätte rädd för att bli gravid igen och att det skulle hända samma sak men det jag faktiskt vill komma fram till är att jag har läst din blogg varje dag och känt mig så mkt starkare. jag fick upp alla tankar och sorg när du var med om missfallet. jag tyckte såååååå synd om er alla när jag läste det för jag själv hade precis gått igenom det men du verkar vara en så himla stark kvinna och du är en förebild. ditt sätt på hur du är som mamma,fru och att du ändå kan vara positiv efter det du gått igenom. starkt och TACK för hur du delar med dig dina tankar och åsikter för det hjälper. det här är första gången jag någonsin kommenterat nån blogg alls men jag tyckte verkligen att du förtjänar å läsa det här. du är grym. Tack !

  40. Isabelle

    Hej Paula 🙂 jag har en dotter på 1,5år. När hon skulle födas va jag livrädd att göra kjejsarsnitt. Det fanns lixom inte i mina tankar. I slutet av graviditeten hade jag alldeles för högt blodtryck blev inlagd och igångsatt vilket resulterade i urakut snitt. Allt va som på film det va nära att både jag och Telma strök med. Efter all omständighet har vi njutit av vår dotter, att vi fick en glad sprallig tjej. I våras bestämde vi oss för att vi va redo igen. det var dags att skaffa ett syskon till Telma. Det gick lika fort som med henne, blev gravid direkt, wow vilken lyckobubbla vi levde i. Tre skulle bli fyra. Tills en dag i vecka 10, 11 något. Då började jag blöda, ringde bm så sa hon att det va fullt normalt, men jag hade ju inte blött med Telma under graviditeten? Det skulle tydligen skilja sig från graviditet till graviditet så jag lyssnade ju på henne. Kvällen fick jagdå ont så ont. Jag hade aldrig några värka med telma men jag antog efter 1h ungefär när det bara blev värre o värre att det va värkar. Ringde tillslut 1177 och blev skickad till gynakuten. Då vi har 7mil till närmsta ställe plus att ordna barnvakt till vår dotter som låg hemma och sov så tog det ett tag. När vi hade ungefär 1-2 mil kvar så bara slutade det att göra ont. Och mycket riktigt ut kom det som hade börjat på att bli lillasyster/bror till Telma. Det är det värsta jag varit med om. Jag har lixom ingen kompis som varit med pm samma sak. Vill och behöver någon att prata med som förstå. Som förstå sorgen, rädslan av att bli gravid igen och allt som hände. Kommer aldrig att glömma. Är så otroligt tacksam över vår dotter. I början tig jag det hårt, varför blir jag inte gravid igen?! Det har snart gått 7 mån, nu njuter jag av vår dotter. Nästa barn kommer när det kommer och ingen kommer att bli gladare än vi❤️ Du är en stor förebild för mig, tack ska du ha!

  41. Michelle

    Jag förlorade min andra dotter i magen i graviditetsvecka 41. Är nu är jag höggravid med lillebror i magen. Det märks framför allt i mina drömmar att både lillebrors födsel och vår ängladotters årsdagar närmar sig. Inte riiktigt samma men men!

  42. sara

    Hej vi försöker bli gravida för första gången nu, jag känner lite som dig, jag har alltid vetat att risken för missfall är stor så jag tror inte jag kommer bli sprudlande glad när vi plussar, förmodligen kommer jag inte börja njuta förrens tidigast vecka 12, kanske senare. Jag tror det har att göra med hur upplyst man är. Delvis såklart. Vad du skrev när du fick missfall att du ex inte visste om utomhavande ska som är lätt framgooglat visar ju skillnad mellan en som mig som kontrollerar allt in i minsta detalj innan vi ens försöker för att vara medveten om alla scenario. Cyniskt kan tyckas. Jag menar inte o klandra dig på något vis, så du inte uppfattar fel. Att bli så fantastiskt glad som du beskrev när man plussar är inte alla förunnat men du är en sån person av naturen det tycker jag du ska hålla fast vid. Hoppas det går bra för er all lycka! Kanon blogg!

  43. Jackie

    Ja gu ja Paula, du beskriver mina gamla tankar på pricken. Tror det tog två missfall sen blev jag bitter och ”hopplös”. När tredje mf kom trodde jag att jag skulle nå botten men det blev en vändning istället. Märkligt men så blev det för mig. Jag har ju min dotter idag och fastän jag satt då och funderade över hur ett liv utan barn kunde vara, och att det kan bli ett bra liv, alltså för min del, helskotta heller, att ha barn är så fantastiskt som man föreställer sig… JAG föreställer mig. Kämpa på P!

  44. A

    Förstår känslan. Vi förlorade vår dotter i v.24 -var jag som hade turen o få vinna gravidsetet för några månader sedan. Gissa vad? Idag går jag in i v.10! Har dock gråtit mig till söms ofta och drömmer mardrömmar, är fruktansvärt rädd och samtidigt glad, men har inte riktigt modet o tro på att det ska gå. Hoppas du får pluss snart igen o att det då är er tur!

  45. Alexandra

    Hej Paula..
    Jag förstår precis hur du känner och tänker. Under två år har jag nu haft fyra missfall. Det sista hade jag i oktober på min födelsedag jag var då i vecka 12 och dagen efter skulle jag varit i vecka 13. Något jag har lärt mig att missfallen händer av en anledning. Det kan vara något fel på fostret, det kanske inte fästa ordentligt t.ex. Jag är nu gravid igen och är otroligt glad över det, visst har jag ibland en liten tanke att jag inte ska säga något än till någon att jag inte ska glädjas åt det. Men jag har faktiskt redan berättat för vår familj att jag har en liten bebis i magen.Det är otroligt viktigt att du delar med dig av det, oavsett om det visar sig sen att man får missfall efter ett tag så är det inget fel med det. Din familj och dina vänner kommer dela din glädje och även din sorg om du skulle få missfall. Håller man inne på det så kommer man till slut att knäckas och det är det inte värt. Det är så otroligt vanligt med missfall men folk pratar bara inte om det tyvärr.
    Det finns så mycket mer jag skulle kunna säga till dig men det skulle bli så långt så om du är nyfiken eller vill veta mer om mina tankar och erfarenheter kring missfall får du gärna maila mig. 🙂
    Massa varma kramar till dig Paula

  46. Sandra

    Hej, Först vill jag såklart beklaga det som hände er. Jag vet – har själv varit där. Dock hade jag en inställning från början att ”allt kan gå fel” så jag blev inte ledsen när det inte gick vägen. För mig var det mer ett ”jaha, livet går vidare med nya försök” Alla är vi olika och reagerar olika men jag tror ibland det är bra att få drabbas av något ”hemskt” i livet, så man kanske lär sig om sina känslor, reaktioner samt att livet inte är en bomullstuss man vandrar på. Jag lärde mig mycket om hur jag reagerar i en situation jag inte kan styra över samt att se hur ens partner tar detta, som inte får vara med fysiskt. Vill tillägga då också att det tog mig över ett halvår med tabletter, skrapningar, forsande blod, smärta, svimningar med mer innan jag blev ”normalt” återställd i kroppen. Min första gång som gravid. Så visst är jag i detta skede rädd att gå igenom det igen som du säger. Inte det psykiska men det fysiska.. Jag vill ju också försöka igen men vet inte om jag skulle orka en gång till.. Vi håller tummarna för oss båda att det går vägen. Kramar till er!

  47. Sofie

    Hej!
    Tror du tänker precis som dom flesta (alla fall som mig)
    Jag fick missfall, 3 veckor efter blev jag gravid egen, även om man är glad så tror man att allt ska gå fel igen.
    Den absolut lyckligaste stunden var första ultraljudet när man fick se hjärtat slå. Tror att både jag och min sambo grät då.
    Lycka till

  48. Sara

    Mm förstår precis dina tankar. Jag har fått missfall två gånger på raken. Den tredje graviditeten var jag riktigt reserverad och vågade inte riktigt vara glad. Men när jag hade passerat v.13 så släppte den känslan rejält och jag kunde känna glädje igen. När sparkarna kom så var de där tankarna på missfall som bortblåsta.

    Lycka till Paula!!

Visa alla 51 kommentarer
Bilder

On the road

Hela gänget. Izabella, Linda, Stina, Sofie, Elin och jag

20141216-140507.jpg

20141216-140522.jpg

Tjejerna bak i bilen! Kul att Sandra hängde på till Ystad =)

20141216-140554.jpg

Linda går loss med kameran

20141216-140616.jpg

Lunch

20141216-140631.jpg

Oups

20141216-140721.jpg

2 Kommentarer

BilderTips

Ysb

Vi börjar bli lite rastlösa här i bilen och beslöt oss för att gå in på internet för att se vart det är vi ska. Alltså herregud!!!! Nu drar jag i 6 ans växel och kör utan att ha en tanke på att det är jobbigt! Ysb levererar!

Bilderna är tagna ifrån Ystad Saltsjöbads hemsida som finns här.

4 Kommentarer

  1. Frida

    Åh YSB är underbart, har själv varit där fyra gånger 🙂 Jag kan rekommendera massage med lavastenar, fotbehandling och The creek experience. Ha en superhärlig vistelse! P.S Deras hotellfrukost går inte av för hackor 😉 kram

Visa alla 4 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com

Powered by Cure - Influencer hosting