ANNONS
Integritet på Tailsweep

Fan

/

Det har hänt en sak idag. Vi har varit med om ett ytterligare missfall. 3 veckor efter det första missfallet plussade jag igen. Något reserverad inför det nya plusset men jag blev väldigt glad. ”Ett till missfall skulle inte kunna hända”, så gick tankarna. I Lofsdalen kunde man redan urskilja en liten mage under tröjan. Förmodligen svullna tarmar men ändå.

Denna gång nådde vi vecka 7. En bebis skulle ha kommit till oss i slutet av sommaren. Både jag och Hugo vågade inte börja hoppas och vi hade ett tidigt ultraljud inbokat nästa vecka. Igår kom det lite blod, inte alls mycket men efter ett missfall så har jag nolltolerans mot just blod. Imorse när jag vaknade så var det rikligare och färskt. ”Inte igen”. Jag klarar inte det här.

Efter långa timmar av ovetande i väntrummet så kallades jag in. Fostersäcken var borta. Bebisen var borta igen. ”Vad är det för fel på mig?” Frågade jag rakt ut med tårar som rann ner. Varför händer det här igen? Min första tanke var att det är mig det är fel på, så kände jag aldrig första gången.

Nu har det gått ett par timmar och jag har lugnat ner mig. Vi har pratat med läkaren och jag beskyller inte mig själv. Vi har haft en fruktansvärd otur men båda fostren var inte menade. Det har lämnat efter sig ett stort tomrum hos mig. Jag känner mig ensam i att ha förlorat två stycken drömmar och förväntningar.Snart är 2014 över och jag vänder blad och blickar mot framtiden. Nu behöver jag vila och smälta mina missfall. Med tre missfall i bagaget kan man få en utredning bekostad av landstinget. Både jag och Hugo ser hopp i att vi redan har en dyrbar skatt i form av älskade Molly. Hon räcker gott och väl trots att vi längtar efter ett syskon.

Nästa gång hoppas vi att allt ska gå bra, tills dess lever vi i nuet. Godnatt kära läsare, hoppas ni har haft ett gott slut på detta år och får en fin dag/kväll imorgon!

20141230-192633.jpg
0
© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00