November 2014
AllmäntMolly 1,5 år till 2 år

Fredag

Efter en dyster vecka är det äntligen fredag. Fredag är min och Mollys heliga dag och denna vecka har inte varit på topp. Jag har mest legat i sängen och sovit men idag är vi uppe på fötterna och är glada. Vi ska strax åka och hämta Emma och Alicia för att åka hem till Michan, Naomi och Damian. Michan har jag vänt mig till som också var med om er missfall för exakt ett år sedan. Emma har det också tufft med sin man, min äldsta vän Patrick.

Barnen ska få leka, mammor ska ventilera och umgås. Ikväll ska Mollys gudmor firas på sin 25 årsdag. Det ska bli gött med vuxensällskap och vin. Hur ser din fredag ut? =)

I våras var båda preggo

0 Kommentarer

Tankar

Stå på dig

Med ett missfall i bagaget är jag rikare på erfarenhet. Denna gång har vården sugit. Är det inte lite konstigt att jag inte blivit informerad av ren fakta? Eller blivit erbjuden stöd om det skulle ha behövts? Jag har själv läst på, tagit reda på att ett HCG blodprov är högt relevant. Utomhavandeskap har ingen nämnt för mig.

Symtom efter ett missfall saknade jag info om också. Jag tycker att det är bedrövligt att vården inte har hjälpt mig med något förutom att det konstaterats att jag eventuellt haft ett missfall. Enligt läkaren var jag som sagt kanske aldrig gravid ens. Om du i framtiden kommer att gå igenom ett missfall så är mitt främsta råd att du ska stå på dig. Begära info om vad som händer efter. Jag blöder fort, plussar på stickor och är trött. Tänk om jag bara hade låtit gå, inte läst på och sedan om några veckor svimmat för att det kanske fastnat något i min mage. Det är orättvist att man lämnas åt sitt eget öde utan någon vägledning.

Denna fredagsmorgon började med ett besök hos vårdcentralen för att begära ett blodprov. Det är HCG jag vill att dom ska mäta. Hormoner som är höga vid en graviditet. Jag vill försäkra mig om att dom är påväg ner så att jag inom någon vecka slutar plussa och inte går miste om när ett riktigt plus visar sig igen.

20141121-104009.jpg

44 Kommentarer

  1. Maria

    För 10 år sedan var jag 23år, väntade mitt första barn och fick blödningar. Fick komma till min mvc-mottagning eftersom jag ändå skulle till läkaren den dagen. Han säger kallt till mig att jag troligtvis fått ett missfall och att det var väl lika bra, barnet var ju inte planerat som han läst i min journal. Vi blir hänvisade till gyn på ett ultraljud. Jag gråter hysteriskt hela vägen in, 3h väntan i ett väntrum med blandade patienter, vissa tydligt gravida. Sen får vi komma in. Men på skärmen är det ett foster, som rör på sig, ett litet litet hjärta slår. I dag är hon strax över 9, har två egna hästar och två småsyskon hon älskar högt. Hon är världens finaste ängel och jag är så glad att läkaren med den värsta attityden hade så fel! Och trots att hon var en överraskning så lever jag och hennes pappa ihop, lyckliga, starka och väldigt glada. Jag önskar dig lycka till Paula. Jag önskar vården vore bättre, att det vore lika självklart att behandla alla med respekt överallt, oavsett varför man söker vård. <3

  2. Kim

    Vården är kass. Det vet jag eftersom jag jobbar som sjuksköterska. Den tragiska förklaringen är att det inte hinns med. Information, stöd och uppföljning blir åsidosatta eftersom personal ofta måste prioritera det mest akuta och det som inte kan förbises.

    När jag läste till sköterska drömde jag om att få hjälpa människor, och när jag känner att jag kan göra det så älskar jag mitt jobb. Allt för ofta går jag istället hem med dåligt samvete och en ilska över att jag inte hinner, att jag var tvungen att prioritera bort.

    Sök ett annat jobb då, tänker ni. Jajemän, det är helt klart ditåt det bär. För mig och för många andra sköterskor/specialistsköterskor. Kvar blir en ännu sämre vård tills ”någon” tar tag och förbättrar den.

  3. yasemin

    Blir så jävla ledsen när jag läser dina inlägg om missfallet. I juni chockades jag med ett missfall som jag trodde från början va en vanlig menstruation. Två dagar in i mensen blödde jag ut en stor klump. Fick panik och bara torkade bort den och försökte låtsas som ingenting. 10 min senare slog det mig att de måste fan ha varit ett foster för sådär ser verkligen inte koagulerat blod ut. Och rätt hade jag efter hjälp av Google och ett graviditetstest.
    Ringde vårdguiden och min vårdcentral, och blev behandlad precis som du beskriver det. Som en i statistiken. Utan feber och grov smärta ville ingen ta emot mig eller prata med mig. Ingen information om någonting fick jag, bara ”det kanske inte ens är ett missfall, men om du nu var gravid så är det sånt som kan hända och ingen vet varför”. Jaha, men det positiva testet då? Och vad fan gör jag nu?!
    Det kändes som att jag va en av 1000000 personer som ringer varje dag och bara tror dom har fått missfall. Iskallt. Jag önskar jag stog på mig bättre. Att jag krävde undersökning, att få bättre råd och att få prata med någon om det här. Och hur vet dom att jag möjligen inte var gravid med tvillingar och det kanske bara var ena fostret som inte klarade sig? Det har hänt min mamma. Två gånger dessutom. Men nej, ingen information. Jag fick googla till mig att jag inte ska använda tampong osv, för det berättade inte vården. Jag fick googla till mig biverkningar av missfall.
    har aldrig någonsin känt mig så liten, så jag hoppas av hela mitt hjärta att alla som kommer gå igenom en sån här sak, att dom stå på sig och kräver information och råd. Och hjälp om dom känner att dom behöver det. En graviditet var inget jag väntade mig eller hade hoppats på, barn vill jag inte ha just nu. Men så dåligt jag jag ALDRIG mått, och vården gjorde ingenting bättre – tvätt om. Så snälla ni, stå på er! Ett missfall kan aldrig vara lätt oavsett väntad graviditet

  4. Madeleine

    Hej Paula, först vill jag säga vilken otrolig mamma du är, nu ”känner” jag dig bara genom din blogg, började läsa den för ca 2 månader sedan! Eran dotter är så fin och utstrålar verkligen, hon är definitionen av liv (som alla bebisar/barn är)
    Själv har jag en liten son på 11 månader och tiden bara rusar förbi, till saken.
    Jag var med om ett utomkvedshavandeskap, även kallat X i läkarens mun.
    Vart så nonchalerad av läkarna på Gävle sjukhus, dom sa rent ut att åk hem och ta en Ipren, du har mensvärk, mitt grav test visade negativt, så jag trodde dom! Fast jag hade alla symtom för en grundlig undersökning..
    Åkte hem och föll sedan ihop på golvet inne på toan, min syster ringde ambulans och jag åkte in igen, samma läkare mötte upp mig, denna gång gjordes en gravtest via blodet, som visade positivt och jag hamnade på gyn. Där gjordes ultraljud, fick inte veta så mycket mera mer än att jag åkte fort ner på operation, med 1.3 liter blod i buken, sprucken äggledare och förgiftning i buken, nära och dö! Dom tog bort allt på vänster sida och fick skrapa på höger, min chans att bli gravid vart 30%…..vart inte erbjuden samtal med kurator och ingen ursäkt ifrån vården som fel behandlat mig 🙁
    Men efter att kämpat i 4 år utan resultat så gav jag och min man upp! Jag skulle få leva barnlös, MEN en dag så fick jag den där konstiga/härliga känslan i kroppen, gjorde grav test och jag var positiv!! Oh herregud! Nu började min resa och resultatet, min fina söta underbara Adrian.
    Så med detta vill jag säga att även om man behöver stöta på motgångar så tänker man bara att allt ont för något gott med sig så brukar det ordna sig, om man slappnar av och fokuserar mindre så man inte stressar upp sig så löser sig nog allt 🙂 men det är min teori, jag håller tummar och tår att du snart blir mamma till barn nr 2 och du kommer lyckas lika bra med hon/han som du gjort med molly!
    Kram på dej från okända mej 🙂
    Mvh Madeleine

  5. N

    I måndags blev jag akut opererad för utomkvedshavandeskap. Jag var i v 5+3. Jag kände att något var fel då jag blödde lite. Gjorde 2 st ul men läkarna sa att de inte såg någon graviditet men att det kunde vara för tidigt att se. De sa att det är normalt att blöda lite i tidig graviditet. I måndags fick jag dock ont och åkte i till KS och då gjorde de en ordentlig undersökning och såg att fostret satt fast i äggledaren. De opererade bort fostret och min äggledare. Läkaren sa att det kunde gått riktigt illa om de väntade med operationen för blod hade runnit ut i min buk. Så nu är jag rädd som fan att det ska hända igen samt rädd som fan att inte kunna bli gravid.
    Jag vet vad du går igenom och hoppas att det känns bättre snart 🙂

  6. Mimmi

    Vården i Sverige är inte bra alltid, men jag förstår också att dom inte lägger ner allt för mycket på just missfall då det är så otroligt vanligt. Många får missfall så tidigt att dom inte ens vet om det. För dig är ju detta ”hela världen” men för vården är du bara en i mängden, tyvärr. Jag har själv gått igenom detta, i vecka 7-8 av graviditeten. Jag blödde i mer än 2 månader…. Fy sjutton säger jag bara 🙁 Jag hoppas iallafall att dom informerat dig om att du inte får använda tampong nu när du blöder! Hoppas att du å din familj snart mår bättre och kom ihåg att nästan alla kvinnor varit med om ett missfall/abort, så du är inte ensam fina paula!

  7. Elise

    Det är bedrövligt att inte få information, tips om stöd och mer hjälp av vården. Även om nu missfall är så himla vanligt så är det inte vanligt i den mammans liv som förlorade barnet. Det är ju en jättestor sak och inget att vifta undan iom statistiken om hur vanligt det är osv. Alla behöver information, hjälp och stöd eller iaf möjlighet till att få detta om de vill – utan att själva leka detektiver och kräva. Det är bra att du vågar kräva. Tyvärr känns det som att det är så mycket av vården ser ut idag. Att man måste kräva, stå på sig, vara stark, bli arg och hålla på – och detta i en situation när man på något vis är mer eller mindre sjuk och försvagad. Usch… Kram på dig Paula och hoppas du blir väl bemött på vårdcentralen.

  8. Anonym

    Jag tycker du gör rätt i att begära mer av vården. Jag tror mycket handlar om till vilken VC och läkare man kommer. Du har hälsosamma tankar kring allt det tråkiga som har hänt. Men kanske skulle du behöva en samtalskontakt för att hjälpa dig att komma över den här händelsen? Hoppas att du fortsätter vara den positiva och inspirerande person som du är! Stor kram <3

  9. Malin

    Jag har haft hormonspiral sen min dotter föddes för ca 10 månader sedan,denna flyttade lite på sig och jag blev gravid!Visste inte detta men när det jag trodde va mensen hade hållt på i 2 veckor gjorde jag ett graviditetstest och plussade.Dagen efter ringde jag kk och fick tid,plussade även där,spiralen togs ut,UL gjordes och inget syntes.De frågade inte hur jag mådde alls..trots att jag inte vetat att jag var gravid blev jag såklart ledsen.Det kändes konstigt i bröstet,en sorgsenhet och en ilska,ilska för jag satt inte en spiral med hög tillförlitlighet men ändå blev man gravid.Fick göra blodprov 2ggr efter för att se så hormonerna minskade,blödde i 6veckor och hade ett hemskt humör!Har haft svårt att prata om detta för det känns som ett tidigt missfall bryr sig ingen om ändå men skönt att läsa din text och andra kommentarer som visar att det jag kände va fullt normalt.Lycka till när du plussar nästa gång 🙂 kram

  10. Jeanette

    Jag var gravid med min första bebis för 6 år sedan. Tidigt i graviditeten började jag blöda. Inga kramper eller smärta. Åkte in till sjukhuset där det gjordes en undersökning och ett HCG test på en gång. Dem sa till mig att, ingen smärta eller kramper, inget missfall. Testet visa att hormoner fanns och att nu kan vi bara vänta. Tiden gick, det var en bebis men jag blödde då och då under hela graviditeten och fick därför en högriskgraviditet och fick stanna i sängen mycket och gick på flera ultraljud än ”vanliga” graviditeter.

  11. Izabella

    Jag fick reda på att jag var gravid i onsdags (19 november), gjorde två test och båda visade +.. Har sedan 4 vecko kännt av otroligt många ”symptom”, trötthet, illamående, och sprungit och spytt, brösten blev enorma. Ja du vet allt. Tankarna snurrade och lyckan var enorm, ringde min fästman och sa -”grattis pappa”. Ja som du förstår lyckan var enorm. Speciellt för att jag har PCO, och fick veta i augusti att jag kanske aldrig kan bli gravid. Vid 14.30 fick jag en blödning och åkte rakt in till akuten, där dom upptäcker att jag var gravid i v.9-10 men att jag har fått ett missfall. Jag hade förlorat vårat barn. Såhär sitter jag, gråter dag och natt och man tänker och tänker. Tyvärr så tänker man för mycket, man anklagar sig själv så otroligt mycket.
    Så jag förstår precis vad du går igenom, för jag går igen precis samma sak. Det är tungt och jobbigt.
    Kram på dig Paula!

  12. Jackie

    Jag var på sös ochblev överlag bra bemött, bra doktorer och sjuksköterskor (dock stressade). Visst är mer info önskvärt, men jag har läst på själv och kan typ allt om missfall och graviditet. Jag rekommenderar INTE familjeliv.se för där är det alltid nån somberättar om sin skräckupplevelse och man blir bara ledsen och deprimerad…
    Mina symtom var i stort sett som vanliga graviditetssymtom, olika dock vid varje graviditet, men vid min lyckade graviditet kändes allt annorlunda (hadeinget att jämföra med tidigare iofs).

  13. Jessica

    Jag och min man var också överlyckliga fram till vecka 7 då blödningarna kom och vi förstod att det var ett missfall (för det liknade inte alls mens och jag trodde jag skulle förblöda, fick springa på toa varje timme för att byta). Dessutom så såg man på det som kom ut att det tydligt var ett missfall… Och två veckor tidigare hade vi tagit flera graviditetstest som alla visade positivt.

    När jag ringer barnmorskan så säger hon att det nog är ett missfall och ber hon mig komma in om tre veckor för undersökning, för att kolla så att värdena gått ned och att missfallet fullbordats. Tyvärr fanns det bara tid hos en annan barnmorska vilket jag ångrar att jag accepterade. När jag kom dit och förklarade för den andre hela situationen så sa hon ”Ah, men ibland kan man tro att man är gravid fast man egentligen inte är det”. Alltså ursäkta?!! Det är knappast något jävla påhitt detta, tänkte jag bara. Sen verkade hon sjukt motvillig att alls kolla, utan hon bad mig bara kissa på en vanliga graviditetssticka – som givetvis inte visade något plus längre – och så sa hon återigen ”ja som sagt, man kan ju inbilla sig att man är gravid”. Jag ville bara skrika på henne att hon var dum i huvudet, men jag bet ihop och gick därifrån. Förstår din ilska! Jag ångrar att jag inte stod på mig själv mer! Inte nog med att man förlorat lyckan över att få ett barn – nä då ska man bli nedtryckt och dumförklarad också

  14. Elin P

    Hej.
    Beklagar att du/ni behöver gå igenom ett missfall.
    Känner igen känslorna du har angående vården. För 8 år sedan fick jag missfall ( vad jag trodde). Det visade sig att det inte var missfall utan något som heter Druvbörd ( invasiv mola), en tumörsjukdom i livmodern. Mina hcg värden låg på 175000 eller ännu mer om jag minns rätt ( en icke gravid kvinna har mellan 0-5 i hcg, har jag för mig). Det kom som en chock som 23 år och få beskedet att du är inte gravid och du måste börja med cellgiftsbehandling för att sänka hcg:et annars kan du dö. Cellgifterna light fungerade inte tillräckligt fort så efter 2 månader så fick jag byta till starka cellgifter som jag tappade håret av. Dem hjälpte och sedan fick vi vänta ett helt år innan vi fick försöka bli gravida igen ( om jag nu skulle kunna bli gravid, vilket ingen kunde lova.)
    Nu 8 år senare har vi 2 underbara pojkar på 5,5 och 2,5 år.
    Det är bra att du står på dig och att du ser till att läkaren tar dig på allvar. Varför ska man inte få komma och få bli uppkollad när man fått missfall. I mitt fall tyckte barnmorskan inte jag behövde komma och bli checkad efter missfallet, hade jag fått det så hade dem upptäckt druvbörden tidigare ( var i 5:e veckan men kroppen uppfattade det som i 6 månaden, såg så ut på magen med).

    Lycka till med framtida försök.

  15. Eve

    Uppföljningen o efterkontrollen bestod för mig i att jag en månad efter missfallet, eller om det var mer, skulle besöka sjukhuset för att lämna ett vanligt graviditetstest. Så det kan visa positivt rätt många veckor efter själva missfallet. Jag skulle råda er att vänta minst en månad innan ni försöker igen. Jag råkade bli gravid snabbt o min menscykel var inte helt i sin ordning efter missfallet vilket gjorde att jag fick ett till missfall pga att slemhinnan inte hade byggts upp ordentligt gissningsvis, fanns inget att fästa i. Mitt råd är att vänta tills din cykel fått några månader på sig att återhämta sig helt. Lycka till 🙂

  16. Eve

    Synd att du fått så dålig info. Jag var på Karolinska när jag fått mitt missfall, eller uteblivet missfall egentligen. Där fick jag en broschyr med mig hem att läsa i lugn o ro och både jag o min sambo fick erbjudande om att prata med kurator. Det som dock var obehagligt för mig var att jag fick åka hem med cytotex o ta det hemma. Aldrig haft sån smärta i hela mitt liv o det var obehagligt att gå igenom utan nån vårdpersonal att rådfråga kring vad so är normalt. Fick alldeles för låg smärtstillande dos också. Synd att vården har sina luckor ibland….

  17. Stephanie

    Jag fick ganska mycket information vid mitt missfall/ma, det gjordes ett ultraljud som visade att det inte fanns någon hjärtaktivitet. Jag skickades hem i hopp om att kroppen skulle stöta ut fostret själv, vilket den gjorde, så skulle jag komma tillbaka efter en vecka för ett nytt ultraljud för att vara säker på att allt var borta. Jag var i v 9 så det kanske var därför. De kanske har andra rutiner vid missfall i v 5 då ett ultraljud inte visar något oftast då det är så tidigt. Jag fick ett jätte bra häfte med information, de borde ju åtminstone ha gett dig en sådan.

  18. Hanna E

    När jag hade mitt MA så fick jag inte så mycket information kanske, men jag fick ändå ett ultraljud en vecka senare för att se att allt var bra och att det inte fanns några rester kvar i livmodern och även ett återbesök på gynakuten där de kollad HCG.
    Då berättade läkaren att ett graviditetstest kan visa plus upp till tre veckor efter missfallet i mitt fall då jag hade kommit såpass långt i graviditeten så det vore bra att undvika att försöka bli gravid första månaden efter missfallet utan vänta in en mens innan vi försöker igen för att veta att kroppen är tillbaka på banan.

  19. Emelie

    Jag förstår att de inte kan lägga så mkt tid och pengar på missfall, men information ska man ha! Varför inte ha en ”folder” med info att kunna ge ut då det är så pass vanligt där info om missfall och kontaktuppgifter till samtalsstöd finns med.

    Annars förstår jag att man inte kan utreda varje missfall som sker innan det blivit ev komplikationer, det skulle bli otroliga summor pengar.

  20. Lina

    Jag var med om ett utomkveds. Jag fick blodblandade flytningar, tog ett test som plusade. Åkte akut in. Fick träffa världens sämsta läkare. Han undersökte mig knappt och sa att de troligen är missfall. Sedan lämnade han mig där med massa frågetecken..
    Några dagar senare. Fick jag den värsta smärtan jag någonsin varit med om. Åker in akut. Visade sig min äggledare hade spruckit och jag hade blod i hela buken. Akut in till operation och sedan månader av prover, inlagd, en dos av cellgiftbehandling. Detta hade den första läkaren förhindrat om han hade varit uppmärksam på synptomen. Detta tog många månader att komma över. Aldrig känt mig så övergiven av sjukvården 🙁

  21. Sandra

    Till Josephine.

    Du kan ju inte ha många hjärnceller på plats du inte. Ett missfall är sjukt jobbigt, sen spelar det absolut ingen roll om man inte ens vill ha barn och ändå tänkte göra abort, ett missfall tar på psyket, så enkelt är det bara. Vissa kommer över det snabbare och för andra gnager det, precis som med andra psykiskt påfrestande stunder.

    Klipp dig och skaffa dig en trevligare attityd. Du vinner ingenting på att sitta här och vara elak mot Paula som uppenbarligen tycker detta är jobbigt eftersom dom önskade sig en bebbe till. Usch, fy, skam på dig!

  22. Lina

    Till sign Josephine
    Hur kan man vara så känslokall att man kallar en kvinna för ”din dumma fan” som nyss har gått igenom ett missfall.Precis som man inte skulle känt detsamma om man studerat eller haft ett vanligt jobb.
    Självklart är det vanligt med tidiga missfall och precis lika vanligt är det att mormor/farmor går bort tidigare an oss själva,vilket inte gör sorgen mindre.
    Hoppas du Josephine har ett jobb i en källare med att sortera papper och inte konfronteras med människor som går igenom livskriser då du verkar vara i avsaknad av empati.

  23. Stina

    Förstår att du är ledsen, har haft tre missfall. De har varit i tidigt skede just som ditt, det längsta 9 veckor. Men grejen är den att när den att när det är ett så tidigt missfall så kunde det lika gärna varit en sen menstruation(om man inte är så tidig att kissa på sticka) Och det har inte hunnit bli något foster. Om sjukvården skulle ta hand om alla med så tidiga missfall så skulle de gå under för det är sååå vanligt. Bara bita ihop å se framåt och vara glad åt att kroppen har klarat det själv:-) Vårs kroppar klarar mer än vi tror, låt det gå en mens och sen är det bara försöka igen. Det är ett lotteri! Lycka till! Kramar

  24. Madde

    Jag hoppas att ni som har blivit dåligt bemötta nämner det för patientnämden! Det är så oerhört viktigt att de får reda på saker och ting när det går snett. Tyvärr funkar det ju så att om vi inte själva anmäler/säger till att vi är missnöjda med vården så händer det inte så mycket.

    I mitt landsting kan jag göra anmälan till patientnämden via mina vårdkontakter på nätet! Superenkelt!

    Lycka till alla ni som fått MF och kämpar!

  25. Josephine

    Alltså, skämtar du? Vet du hur vanligt det är med missfall de första veckorna i graviditeten? Kroppen tar själv hand om det ifall det är något fel på det. Om du skaffar dig ett jobb eller börjar plugga kanske du har något att sätta fokus på än att göra det här till hela ditt liv.

  26. Madeleine

    Hej,

    När jag blev gravid med min son fick jag en riktigt kraftig blödning i V 5-6 som var precis som vid ett missfall då jag tidigare tyvärr erfarat detta.
    Dock hade jag redan bokat in för ett tidigt ultraljud pga mina tidiare erfarenheter. Då visade det sig att jag fortfarande var gravid och att de jag trodde var ett missfall kan ha berott på att jag varit gravid med fler än ett embryo.
    Mitt råd till dig är att boka in för ett tidigt ultraljud då du skulle varit i v 8 för att säkertställa att du inte är gravid.

    Krya på dig och det är helt OK att vara ledsen över ett missfall. Det är enda sättet att bearbeta det.

    Kram

  27. Linda

    Ja, ibland så är sjukvården allt att klaga på!! Bra att du står på dig och tog ett blodprov, det är ju så sjukt viktigt. Trots att utomkvedshavandeskap sällan händer så händer det ju någon..

  28. Mikaela

    Jag har erfarenhet av sjukvården när det gäller abort,missfall och smärta i samband med graviditet.Jag tycker inte man får tillräckligt med information i något av fallen och bemötande skulle kunna vara så mycket bättre.Jag va med om ett missfall i v 6 för ca 6 år sedan när min äldsta va ca 10 månader.Det va hemskt att sitta där själv på gynakuten blödandes väntades på hjälp.Minns bara att de gjorde ett vul och konstaterade att det inte fanns något i livmodern.Usch.

  29. Joss

    Efter ett tidigt missfall tas endast hcg i urin efter några veckor. Om man där emot inte är säker på att det var ett missfall eller tex utomkvedshavandeskap följs hcg i blod för att vara säker på att graviditeten är borta. Dvs hcg sjunker. Efter ett missfall kan man blöda i veckor och symtom på om graviditeten sitter i äggledaren är rikliga blödningar och svår smärta. Så länge du inte har dessa symtom behöver du inte oroa dig. Samtalsstöd finns självklart men erbjuds inte systematiskt till alla tidiga missfall. Lycka till och kram!
    Mvh Josefina. Ssk.

  30. DeMarkey

    Bra skrivet fina, du har väldigt rätt i det du skriver, otroligt hemskt att det ska behöva gå till så! Hoppas alla värden blir bra och stämmer som det ska. Ät mycket järn om du blött så mycket.

    Lycka till med allt fining.

  31. Saraa

    Jag blir så glad att du talar om detta… Jag själv håller på att plugga till sjuksköterska just nu. Att läsa detta får mig att bli så peppad och taggad på att man i framtiden verkligen ska se hela patienten och ge patienten den tiden som krävs för att ge all info som för mig är super viktig att man ger! Ingenting är viltigare än att ge den vårdslökande en trygghet i sin situation!!

  32. Sandra

    Jag fick missfall för cirka 2 år sedan och de viftade mer eller mindre bort det.
    Första dagen jag började blöda så ringde jag till sjukvården och berättade att jag börjat blöda och att jag var gravid i vecka 11. Men deras svar till mig var ” det är nog ett missfall på gång och då finns det inte nått vi kan göra” men efter mycket tjat ifrån min sida så fick jag komma in och bli undersökt och de berättade att jag fått ett missfall. Mer än så sa de inte. Dock bad jag om att de skulle skrapa så att jag blev av med alla ” rester” men fick till svar att kroppen sköter de bäst. Och jag kunde blöd lite i någon vecka.
    Jag mådde väldigt dåligt över missfallet då vi så gärna ville ha barn men fick försöka att gå vidare.
    Jag blödde rätt mycket de första dagarna och ringde upp igen och berättade att jag blödde rätt mycket och var orolig. Fick till svar att det var normalt. Kroppen hjälper till och stöta bort alla resterna. De var rätt otrevliga emot mig och jag var frustrerad och ledsen.
    När det gått 3 veckor efter mitt MF så blödde jag fortfarande mycket till och med så att en dag så såg jag hur det bara rann ner blod längst mina ben när jag var ute en dag. Var en riktigt läskigt att se. Ringde upp igen och berättade att det rann blod längst mina ben och mina hela byxor var helt röda! Men de sa bara att man kan blöda lite och allt var normalt! NORMALT?!?! Jag blev förbannad och krävde en kontroll nu. Fick till slut en tid samma dag och fick samma bemötande där uppe. Hade fortfarande massa rester kvar och fick ingen skrapning trots att jag grät och berättade hur mycket jag blödde. Fick dock en tablett som skulle stöta ut det sista. Tog tabletten. Hjälpte inte. Blödde i cirka 3 månader och fick ingen hjälp alls. Mådde extremt dåligt över hur allt gått till. Som tur var så blev jag gravid efter ett par månader och har nu världens finaste flicka som är det bästa som hänt oss. Är nu gravid igen i vecka 19 och längtar som attan efter detta barn 🙂

    Säger som dig.. Man måste verkligen stå på sig. Men tyvärr så betyder ett missfall ingenting för vården idag. De viftar bara bort det och man får inge stöd eller hjälp!

    Hoppas att du snabbt kommer på benen igen efter ditt MF. När du minst anar det då är du gravid igen. Kram

  33. SM

    Jag fick ett MA (missed abortion/fördröjt missfall) i början av augusti. Plussade en vecka innan midsommarafton, i slutet av juni började jag blöda litegrann till och från. Vi var in flera gånger på akuten och efter kontroller på Kvinnokliniken sa dom att det inte var några konstigheter, det kunde vara så. I slutet av juli fick jag nog och åkte in igen. Då såg vi när vi gjorde ett VUL att fostret dött (v 12). När detta VUL gjordes, så var vi vägg i vägg med förlossningen, så samtidigt som vi fick vårt besked, hörde vi att det föddes flera bebisar.

    Vi fick ingen information om hur det skulle gå till nu, utan vi fick åka hem och vänta på att pyret skulle komma ut av sig självt, kroppen fick 5 dagar på sig, sen skulle jag få hjälp.

    Efter 5 dagar hade ingenting hänt (mer än att jag blödde lite), så fick åka in och hämta tabletter (som startar igång). Ingen information då heller om hur det skulle gå till, bara att jag skulle få en mensvärk, inget mer. Sen skulle allt komma ut i toaletten, så det skulle ”bara” vara att spola ner det.

    (När man får dessa tabletter så ska man få alternativet att stanna på sjukhuset, eller åka hem. Jag fick aldrig något sådant erbjudande, utan de tvingade hem mig.)

    3 timmar efter att jag satt in första tabletterna så trodde jag BOKSTAVLIGEN att jag skulle dö. Endel genomgår samma smärtor som vid en förlossning (vilket jag aldrig blivit informerad om). Sammandragningarna/värkarna kom med 10 sekunders mellanrum. EN TIMME klarade jag mig hemma, sen åkte vi akut in till kvinnokliniken och väl där trodde dom att fostret fastnat påväg ut. Men det hade det inte. En HÖG dos morfin fick jag rätt in i benet och sen svävade jag på moln, bokstavligen. Drygt en timme senare knäppte det till och vattnet gick, sen kom allt ut.

    Men jag fick inte någon som helst information om något. Bara en i statistiken. Hon som skrev ut tabletterna åt mig (som skulle starta igång allt), hon flinade åt mig som att ”det var ju inte planerat ändå”.

    Ca en vecka senare fick jag komma in akut igen, då visade det sig att några slemhinnor inte hade lossnat än, dessa var påväg ut, men de satt fortfarande fast i livmodern. Så de SLET ut dessa, utan bedövning. Sen hade det även runnit ut blod bakvägen genom äggledarna, så jag hade massor med blod på utsidan av livmodern vilket orsakade en enorm smärta.

    Har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. Har aldrig känt mig så utsatt. Hela livet rasade samman.

    Nu i efterhand har jag sörjt klart själva missfallet. Men behandlingen jag fick och bemötandet, det skrämmer mig så fruktansvärt.

  34. Madeleine

    Hej! Beklagar verkligen vad ni går igenom och att du mår dåligt. Vill bara inflika, att såtillvida läkaren inte var elak/nonchalant så har hen inte begått något rutinmässigt fel. Det krävs ingen vidare utredning av ett tidigt missfall och hcg tas inte som rutin,eftersom det inte tillför något för handläggningen. Förstår inte heller varför läkaren skulle informera dig om utomhavandskap när du inte hade symptom som tydde på det. Vården utreder inte om indikation saknas,helt enkelt för att det kostar pengar som i sin tur kan användas för att bota sjuka patienter..Sedan kan jag tycka att läkaren borde ha informerat dig om att vända dig till kurator/psykolog för att bearbeta dina känslor. Jag hoppas ni mår bättre snart, ni är en fantastiskt fin familj och jag önskar er allt gott! ❤️

  35. Saga

    Tror det är jättevanligt att sjukvården viftar bort tidiga missfall och inte alls bryr sig om att informera…
    Själv fick jag faktiskt riktigt bra bemötande då jag fick MA för lite mer än två år sedan. Upptäcktes på ett vul, så de kunde ju inte neka att jag varit gravid då de såg fostret. Fick mediciner att hjälpa kroppen stöta ut och fick själv välja om jag ville göra det hemma eller på sjukhuset(valde hemma, har otroligt obehag för sjukhus), blev sjukskriven, fick värkmedicin och telefonnummer till olika enheter (skulle ta pillren en söndag och då var inte min gyn öppen) och slutligen en tid att komma tillbaka och kolla att allting var ok några veckor senare. Kändes som om de tog väl hand om mig. Däremot har jag nog förstått att alla inte får lika bra vård som jag fick, beror helt på läkaren…

  36. Anne

    Bra att du står på dig! Mentaliteten inom vården kring sånt här är så otroligt.. Stenålder! Jag stör mig verkligen på att mentaliteten inom vården är typ ”det är ingen sjukdom” och ”kvinnor har klarat det i alla tider”.. Jag har känt precis samma sak när jag själv haft kontakt med vården kring graviditet och missfall.. Man får i princip höra ”sluta ring, det där får du lösa själv”.. Man blir så arg! Så se till att stå på dig nu och få svar på allt, så du slipper gå och grubbla..

Visa alla 44 kommentarer
Tips

Skön läsning med Pansar

Programmet ”Gladiatorerna” är aktuellt i vårt liv just nu. Det fick mig att fundera på vilken gladiator som är min favorit. Pansar som egentligen heter Peter har jag träffat mest vilket gör honom till min favorit! Vi hade en vecka tillsammans i Marbella i våras där jag fick lära känna hans två fantastiska döttrar och fru. I helgen levererade Pansar ordentligt och undra vart han får sin kraft och energi ifrån?

Peter kör också crossfit precis som Hugo och på myshowrooms startsida ligger 7 frågor med Pansar uppe. Vad ser Pansar fram emot mest under denna säsong av gladiatorerna? Vad är hans främsta tips till årets utmanare? Har han gjort sig illa på riktigt någon gång under inspelningen? Allt detta och några frågor till hittar du här!

Peters egna blogg finns här

Jag, Molly, Nicole och Zoe. Fina flickorna är Pansars döttrar

5 Kommentarer

  1. Anette Starby

    Jag kollade mycket på gladiatorerna när jag var liten men nu har det liksom inte blivit av. Vilken fin bild på dig & barnen. Bilden var riktigt proffsigt gjord också!
    Mvh Anette Starby

Visa alla 5 kommentarer
Kärlek

Tack

Jag vill börja med att säga tack. Fast ordet tack räcker inte för er det jag känner för varje kommentar jag har fått angående missfallet. Vilken girlpower alla bidrar till! Varenda en som har delar med sig med en kommentar om vad som har hänt dig, egna upplevelser av missfall och peppen är helt fantastisk! Tusen, tusen, tusen tack för stödet du har visat! Jag var hemskt ledsen i måndags. Jag ville inte få missfall men nu är det hänt och accepterat. Jag skrattar, lever mitt vanliga liv, sover liiiite mer än vanligt och pratar om mitt missfall. Inte ska man gå och skämmas över vad som ha hänt! Inte klandra sig själv! Det var menat att det skulle bli såhär och jag är ledsen över det men inte knäckt. Det visade sig att jag hade mer skinn på näsan än vad jag trodde. Istället är jag tacksam över saker som jag tidigare sett som självklara. Jag älskar min dotter till månen och tillbaka men efter vad som hände känns det som att jag har kommit henne ännu närmare. Jag och Hugo är lugna och ser ljust på framtiden. Det kommer en ny graviditet när den tiden är inne. Tills dess, ingen stress.

Det som är lite förvirrande är att jag fortfarande plussar. Ville se om det blev negativt på ett graviditetstest men hormonerna sitter kvar. Jag är illamående och har ingen större aptit. Om två veckor ska det visa negativt enligt gyn. Med is i magen får jag helt enkelt vänta ut tiden och om det fortfarande visar positivt får det bli ett besök hos doktorn. Det jag vill säga till dig som haft flera missfall, fått barn efter missfall eller vilken erfarenhet du än har av missfall så är det att jag hejar på dig också. Peppa dig själv och intala dig att du kan, inställningen gör nog mer än vad man tror! =)

Lilla My

36 Kommentarer

  1. Rebecca

    Usch vad ont de gjorde i hjärtat att läsa. Men vet hur det känns.
    Fick själv ett utomkvedshavandeskap i somras. Trodde det var en vanlig graviditet och bestämde mig för att behålla även om jag bara är 19 och precis tagit studenten. Blev ordentligt dålig i vecka 8 där dom märkte mitt x och blev akur opererad med 1.5 liter blod i buken & nu 1 äggledare fattigare. Blev sen gravid igen i september, efter många gyn besök såg dom att det satt rätt & då ville jag behålla då chansen för ett nytt utomkvedshavandeskap senare är 50%. Men där blev det ett missfall i vecka 7.
    vet hur fruktansvärt ont det gör i hjärtat och det känns som man är ensamast i världen. Men man får gå vidare, jag är fortfarande ung och har många år på mig.
    Du är stark & det kommer fler chanser.
    kram ♡

  2. Lovisa

    Hej Paula! Så starkt av dig att dela med dig av det här, många som skäms trots att det är helt naturligt och faktiskt rätt vanligt. Jag tycker precis som någon annan skrev, gjordes UL när läkaren konstaterade ditt missfall? Om inte, se till att få det! Jag hade en blödning i v.5 som jag trodde var missfall, fick vänta till jag var i beräknad vecka 8 för att göra VUL ovh då såg vi det lilla hjärtat slå, det var alltså i get missfall trots blödningen…. Vill i te ge dig falska förhoppningar, och som någon annan skrev så känner man sin kropp allra bäst och jag vill inte på något vi göra att du känner du ”pekpinnad”. Bara peppa lite och tacka för att du delar med dig! Vi gick in i v.13 idag och jag längtar till den dagen jag får läsa om ännu ett plus i din blogg! All lycka till er, kram <3

  3. denise

    Tråkigt att höra:( men som dom flesta skriver så var det förmodligen något som inte stämde med lilla embryot. Även ifall det inte hjälper att höra är det alltid vänta att ha det i bak huvudet.

    Läs gärna min blogg om min familj och dotter som nu bor i Holland!

    Vill bara säga att du är grym och du gör ett jättebra jobb med allt och din blogg är alltid lika intressant att läsa varje gång. Och lycka till i framtiden och kommande barn!

    //♥♥

  4. Lisa

    Jag beklagar:( och jag förstår din sorg:( jag plussade i början på sommaren efter att vi försökt ett bra tag, missfallet kom bara en vecka senare men det bar ändå hemskt ( barnet kanske redan hade dött när jag fick + ) jag har två barn sen tidigare men det lättar inte sorgen och det värsta var att min annars helt fantastiska man utbrister : du kanske inte var gravid … 3 test Visar inte fel:( tror inte killar riktigt kan förstå vad som händer i kroppen hos en gravid tjej . Nu i feb. ska vi våga försöka igen å jAg håller tummar och tår för dej och mej:)

  5. Anette

    Hej!
    Vill först beklaga det som hänt. Fast jag är ”gammal kärring” så läser jag din och Hugos blogg. Er dotter är ju helt underbar!!!!

    Vill bara berätta om min fd svägerska som vid två graviditeter fått missfall, MEN hon har båda gångerna väntat tvillingar så den ena tvillingen blev ”utsparkad”.
    I dag är dom barnen 22 och 8 år.

    Önskar din familj ALL LYCKA <3

  6. Emelie

    Hej! Jag beklagar verkligen… och jag vill inte låta okänslig, men jag är så otroligt glad över att du delat med dig om denna händelse. Jag har själv suttit i samma sits. Och har känt mig så ensam, har även känt att jag vart löjlig som vart så ledsen. Men jag såg ju mitt liv med detta barn framför mig. Enda skillnaden var att det skulle bli mitt första barn. Jag kom till v.6 och sen ville det inte mer. Jag åkte också upp till akuten och där sa dem till mig att jag aldrig vart gravid. När jag sa att jag tagit 5 test som visade posetivt sa läkarn, jag vet ju inte vad du har köpt för test men du är ialla fall inte gravid. Och besöket slutade med att hon sa: jag kan med gott samvete låta dig åka hem. Och nu sitter jag här tre månader senare och är fortfarande ledsen över missfallet och bara hoppas på att bli gravid igen och att det ska gå hela vägen.

  7. Olga

    Hej Paula!
    Jag beklagar det som har hant.. men jag vill ocksa saga: var inte orolig, jag ar en medicin student som snart blir lakare och idag pratade vi faktiskt om missfall, vanligtvis sa far kvinnor missfall pga. att fostret inte utvecklas som det ska! Alltsa barnet hade fodds sjuk eller hade dott i din mage eller direkt nar det skulle fodds, ville bara att du skulle veta. Det behover inte betyda att det ar natt fel pa dig eller sa, utan att du kanske tyvarr var olycklig denna gangen, hoppas du har det bra, lycka till

  8. ISA

    SÅ bra att du pratar om det, tar bort eventuell skam som vissa kvinnor verkar känna och visar att det är ok att vara ledsen och sörja det lilla som var i en. VET att det betyder så mycket för andra i samma sits. Kram till dig!

  9. Mikaela

    Va tråkigt att höra 🙁 jag fick också missfall i v.5-6 där. En månad senare blev jag med barn igen och nu sitter jag och tittar på vår dotter som leker på golvet. Så det kan gå fort 🙂 hoppas ni får en till sötnos snart ❤️

  10. Ti

    Hej Paula,

    Jag beklagar verkligen vad som hänt dig. Jag har varit där alldeles för många gånger.
    Att det visar positivt är inget konstigt. Hormonerna har byggts upp sedan embryot började celldelas och fäste i livmodern. Och ska nu gå tillbaka.
    Det går över relativt fort om man är tidigt i graviditeten. Så efter två veckor bör det ha landat på normala nivåer igen.
    Efter mina mf i v. 9 har det däremot suttit kvar i ca en månad.

    Man får vara ledsen. Man sörjer ngt som inte blev.
    Sen varför det inte blev som det skulle, det kan bara kroppen svara för. Och det får man aldrig veta.
    Det är ju just det som gör så satans ont. Att det inte blev vad man önskade.

    Jag har ett mf i ryggen via Ivf. Sen kom min älskade son till oss via ivf.
    Detta året har jag blivit spontant gravid 3 ggr. Tyvärr har inget gått vägen. Men jag har inte gett upp och jag har fått all hjälp jag begärt gällande mf utredningar och har precis opererat bort en skiljevägg i livmodern.
    Nu ser allt bra ut och nu jävlar, nu ska det gå!
    Kämpa på Paula!! Det kommer!

  11. Mimmy

    vill också varna/be dig vara uppmärksam på utomhavandeskap! Man måste mäta HCG nivån i blodet för att se. Ökar det lite så kan det tyda på utomkveds (Det betyder att ”fostret” fastnat i äggledaren och måste skrapas bort), Jag opererades för detta 2011 och efter skrapningen ville ändå inte HCG gå ner till normalt så fick behandlas med cellgifter vilket gjorde att jag absolut inte fick bli gravid inom 5 månader då cellgifterna var kvar i kroppen. Jag menar inte att skrämmas men ibland måste man inse de faktum att sånt här kan hända och man måste behandla detta omgående då det annars kan betyda ett ena eller båda äggledaren brister. Kräv en tid för återkoll samt kolla HCG.

    LYCKA TILL! KRAM ta hand om dig

  12. Jenny

    Gjorde de ett ultraljud på dig? Verkar lite konstigt att stickan fortfarande visar plus… har själv varit i samma sits, blödde jättemycket men det visade sig sen att det inte var missfall när de gjorde vul, de tyckte det var onödigt att göra ett men jag stog på mig. Kram

  13. R..

    Så tråkigt att läsa Paula. Samtidigt som så många andra skriver är det fint att du delar med dig av något som tyvärr är vanligt men fortfarande såå tabubelagt att pratat om. Har själv gått igenom det och förstår känslorna du skriver om.

    I samband med ett av mina mf berättade barnmorskan för mig (med all respekt och försiktighet) att de ofta märker att många blir gravida direkt efter ett mf då livmodern har ”rensats ut” helt efter blödningen. Det låter så illa att skriva men samtidigt låter det ju inte helt omöjligt. Jag själv blev mycket riktigt gravid direkt efter mitt mf. Var dock tvungen att genomgå en abort av olika skäl och jag bröt ihop totalt. Tänker på det än idag trots att flera år gått. Vi fick dock ett syskon till slut och lyckan är total.

    Önskar dig och Hugo all lycka och välmående. Ta hand om dig!

  14. Sara

    Bra inställning Paula. All kärlek till dig! Det jag upplevde efter att man gick ut med sina missfall var att man märkte att många och åter många upplever missfall men ingen pratar om det. Konstigt tycker jag. Vi gick ut med våra missfall och överallt ploppar det upp stöd från andra som varit med om det.

    Kram

  15. M

    Hej Paula, vill först beklaga för missfallet, det är väldigt jobbigt att gå igenom av många olika skäl. Har själv erfaret tidigt missfall under graviditet men även dödsfall av barnet när jag var gravid i 6 månaden. Det var hemskt och förfärligt.

    Nu är jag gravid igen och det känns såklart fantastiskt och jag hoppas med hela mitt hjärta att det kommer gå bra den här gången, eller det kommer gå bra.

    Angående om det du skriver i ditt inlägg undrar jag om du blivit undersökt av en läkare med vul? Anledningen till att jag undrar det är för att många gravida kvinnor blöder under sin graviditet utan att det behöver innebära någon skada för fostret. Att stickorna visar positivt kan innebära att hormonerna inte sjunker på en gång utan att det faktiskt kan ta en liten tid, men det kan även vara så att du fortfarande är gravid.

    Eftersom du bara var i graviditets vecka 5 så är det väldigt tidigt att se om det finns något foster via vul eftersom hjärtat kanske inte börjat slå sina slag ännu. På det viset brukar man få återkomma till doktorn om kanske två veckor då man lättare kan se hjärtat för att fastställa om det var ett missfall eller ej.

    Nu vet du situationen bäst och du känner din kropp och måste gå efter din egna intuition. Men det kan vara bra att kolla upp om du inte gjort en vul undersökning. Har du blivit undersökt med vul och testerna fortsätter vissa positivt kan det vara bra att göra ytterligare en undersökning om ca 2 veckor då du skulle ha varit lite längre gången för att se hur allt ser ut.

    Är det någonting jag tyvärr lärt mig av vården efter mina graviditeter är det att man själv måste ligga på och ifrågasätta samt alltid gå efter sin egen magkänsla oavsett vilka reaktioner man kan få. 🙂

    Jag vill inte ge dig falska förhoppningar när du har det nog jobbigt med vad som hänt, tänker dock att det kan vara bra att kolla upp för säkerhetsskull.

    Önskar dig och Hugo all lycka till framöver, ni verkar har en mysig familj tillsammans.

  16. Stina

    Paula, läs detta, viktigt!
    Vill inte skrämma dig men ber dig att vara observant. Vid missfall ska graviditetshormonerna långsamt sjunka, detta måste läkare mäta. Om hormonet är på samma nivå så är du fortfarande gravid och kan då ha utomkvedsskap. Detta hände mig och läkare fick mäta i två dagar för man kunde inte se på ultraljud var ev foster låg. Om gravidhormon sjunker-missfall. Om inte utomlvedsskap. För mig konstaterade man set sistnämnda och när man gjorde det så blev det akut operation och jag hade 1,5 l blid i buken, höll på att förblöda invärtes.

    Hade väldiga smärtor och blödde bara lite, lite från underlivet. Be läkare mäta för säkerhetsskull!
    Man tog tyvärr inte mig på allvar så mär jag till slut krävde att skukvården skulle komma mig så var det alltså nästan försent. Dom avfärdade mig med missfall då det är vanligt men jag kände att ngt var fel. Känn efter och om du känner smärtor som går upp i axeln så be att få dig undersökt.
    Nu är det nog missfall för din del, men ville berätta ändå för jag fick kass information och vård.

    Kram på dig! Man klarar mer än man tror. Fast det känns hemskt…

  17. Elin

    Jag tycker det är fantastiskt hur du ändå kan se positivt på denna jobbiga händelse och kan fokusera på den underbart fina Molly och din Hugo, att sorgen inte behöver ta över.. Samtidigt är det viktigt att tillåta dig själv att vara både glad och ledsen, det tror jag är det allra viktigaste (och det tror jag också att du är rätt bra på).. Jag själv har aldrig varit med om en sådan här händelse, så jag kan inte förstå – men jag peppas av dig och din familj – hur ni väljer att se framåt även i svåra stunder. Det är så fint och ödmjukt!

    All lycka till er, jag hoppas och tror att ni inom en snar framtid blir
    fyra istället för tre i er fina familj!

  18. Madde

    Det är hemskt att det ska hända, men man måste försöka blicka framåt och ni är så starka. Och lilla Molly är helt bedårande! Hos mig kan ni läsa om min lilla famil, främst om lilla D, en stark 10 månaders grabb. Han kämpar mot en kärlmissbildning i huvudet. Idag är han lika utvecklad som en nyfödd. Lilla D är fantastisk och annorlunda, helt enkelt bäst. Dock är vi väldigt oroliga, men man måste vara stark.

  19. Anne

    Har läkaren alltså inte bekräftat att det var ett missfall du fick? I så fall behöver det inte ha varit ett missfall..? Men det vet du förstås bäst själv utifrån hur blödningen såg ut osv.. Man läser ju ofta om folk som störtblöder utan att det är missfall (blödande moderkaka, död tvilling etc). Har själv haft blödningar (fast inte så kraftiga) flera gånger under min graviditet. Blondinbella fick ju också en blödning som var så kraftig att hon fick lasta in handdukar i trosorna och åka till akuten i v 10. Utan att det var missfall. Men självklart, så vet du ju bäst själv. Alla gånger om! Ta inte illa upp av det jag skriver, menar absolut inte något illa. Unnar er all lycka som finns!

  20. Louise

    Fina Paula!
    Följt din blogg sedan första dagen du började blogga. Du är en sån fantastisk mamma till eran vackra och fina Molly.
    Missfall är så jobbigt och behöva gå igenom. Jag fick missfall för ett år sedan i vecka 8. Hann känna av graviditeten. Den sorgen som kom den dagen när jag fick blödningar var hemsk. Att du delar med dig av detta tackar jag dig för! Jag vågade inte berätta för vänner förens ett halvår efter det skett.
    Jag gråter än idag ibland om jag tänker tillbaka på missfallet.

    Stor kram till dig Paula!
    Ta hand om dig! Kämpa på det blir bättre tillslut.
    Du är fantastisk! Och molly har sån tur att hon fått så fina föräldrar!

    Kram

  21. Jennifer

    Hej Paula! Jag vill först beklaga det som har hänt. Sen vill jag fråga om det gjordes ultraljud på dig? Jag fick konstaterat ett missfall när jag väntade barn. Åkte hem och kände fortfarande symptom efter 3 dagar så jag krävde ett ultraljud. Visst hade jag fått ett missfall men det var inte det enda fostret, hade två små kvar. Vill inte ge dig falska förhoppningar. Men gjordes inte ett UL så tycker jag att du ska be om det, för att vara på den säkra sidan. Stor kram!

  22. Madeleine

    Tack finaste Paula för att du skriver om detta. Jag är gravid för första gången och är precis i vecka 7. Jag har var på ultraljud i fredags – allt såg bra ut – hjärtat slog för fullt. Trots det oroar jag mig jättemycket för missfall. Jag blir så ledsen över att läsa om att det hände dig. Tack för att du är så öppen med det!

  23. Lea

    Du reagerar helt normalt, och jag tycker det är starkt av dig att skriva exakt det du känner. Som sagt ta en dag i taget, mer kan du inte göra
    och du har lilla Molly som du kan pussa och gosa med när det känns extra jobbigt.

    Kram L

  24. Lotta

    Hej Paula!
    Vill bara berätta vilken enorm glädje du sprider runt till och med igenom dator skärmen. De vad jag läser på bloggen, fast än jag vet att de inte är allt som ditt liv innehåller, får mig och verkligen villa ha en lika fin relation med min (förhoppningsvis) blivande familj. Jag klickar in här fler gånger om dagen för att få en daglig dos av ett härligt familjeliv. Kämpa på, svåra tider kommer och går! Ha en riktigt härlig fortsättning på veckan =)

  25. Isabelle

    Du är en av mina största inspirationskällor!!! Du verkar vara en helt underbar och stark tjej. Fortsätt kämpa på som du gör. Du förtjänar allt bra i världen. muchos besitos guapa cuidate!

  26. Linda

    Jag har mått jätteilla efter alla mina missfall,varit jättetrött och plussat ca 1-3 veckor efteråt. Det är vanligt att må illa och vara trött pga det som händer i kroppen. Jag ville först tro att dom hade sett fel, men så var det inte.. Hoppas det tar sig nästa gång <3

  27. paula

    Kære Paula, hvad hvis det var tvillinge graviditet og du mistede den ene twilling. Min svigertatter gennemgik det samme, som du…

Visa alla 36 kommentarer
Tankar

Vill att det ska vara en mardröm, inte verklighet

Jag kan ta ett missfall. Det är som att jag har stängt av känslorna. Jag grät i panik när det kom blod. Jag kunde knappt prata när jag ringde vårdguiden. När ja kom fram till gyn akuten tog en sköterska in mig i ett rum direkt för att jag var ledsen. Höga blodvärden, förmodligen för att det var tredje världskriget i mitt hjärta. Men efter sjukhuset kommer det inga fler tårar. Det blev ingen middag och jag gick och la mig kl 7. Sovit fram till kl 9 och vill inte gå upp.

Det jag inte gillar är att det jag har förlorat aldrig kommer att bli erkänt. ”Missfall är ju så vanligt”. Ja det är det men det är det första tecknet på liv. Och det är just livet som går förlorat. Tyvärr är jag en allt eller inget person. Trots att jag vet om att det är en risk fram till vecka 12 så trodde jag inte att den risken skulle nå mig. Jag ställer in mig eller rättare sagt drömmer mig bort. Börjar direkt måla upp bilder på att en bebis snart kommer att finnas i vårt liv och hur vi på bästa sätt skulle få det att funka. Ge det nya bästa möjliga start men aldrig glömma bort Molly.

Nu vart det bara sorg och pannkaka av det hela. Fast jag är inte rädd för att försöka igen. Min målbild är stark. Min målbild är förlossning och att allt ska gå bra. Jag vill gråta av lycka och förstå att det var meningen att just det barnet skulle komma till oss. Den bilden livnär jag mig på för att inte gräva ner mig. Nu måste jag göra en dag av idag. Jag har faktiskt lagt allt åt sidan och ska bara vara.

Du är så självklar, nu i efterhand är jag så jävla tacksam till livet som gav mig min dotter hel och frisk!

20141118-095033.jpg

84 Kommentarer

  1. Elin

    Hej Paula,
    i onsdags kväll läste jag ditt inlägg och å vad jag kände med dig. Tänkte på de lilla livet som låg i min mage, i lördags skulle vi gå in i vecka 12 och dom mest osäkra veckorna skulle vara förbi, som vi hade längtat till den dagen! Tyvärr så hann vi adrig dit utan i fredags fick vi missfall. De var hemskt, de värsta jag varit med om. Att förlora de lilla liv som vi börjat planera för och de liv som vi såg framför oss till sommaren. Att inte kunna göra nåt, hjälplösheten!
    Jag beundrara dig som orkar prata om de, de gör inte jag. Min sambo har varit fantastisk. Våra familjer vet och nån enstaka till men alla andra orkar jag inte med. Jag är inte stark nog att ta emot folks beklagan utan bryter ihop i tårar. Eller de kommentarerna att ”de var nog nåt fel på den”, ”de kommer fler tåg”. De gör mig bara arg, de vet vi oxå men de här lilla livet var vår efterlängtade bebis. Jag känner att vi måste få bearbeta de här själva först och längre fram kanske jag kan prata om de men nu är de för jobbigt.
    Vården däremot är vi väldigt nöjda med, vi blev väldigt väl omhändertagna på gyn akuten av två lugna läkare. Stor eloge till dom.
    Jag önskar dig och Hugo de bästa, er lilla bebis kommer att komma till er liksom vår till oss när tiden är inne!
    Stor kram till dig!

  2. Jasmine

    Förstår vad du går igenom, gick igenom ett missfall för snart en månad sen. Kände samma som dig, att inget ont skulle hända, målade upp bilder i huvudet på barnrum och hur det skulle vara att bli mamma. Var gravid i v.11 och hur lycklig som helst sen på bara en dag förvandlades det til tårar och smärta, våran lilla loppa hade slutat växa i v.6. Var som smäll i ansiktet och hela världen rasa just där och då. Blev skrapad för en vecka sen och nu börjar jag känna mig normal igen, men med en liten tomhet i bröstet.
    Men man får försöka se det positiva och hoppas på bättre lycka nästa gång.
    Man känner sig så väldigt ensam efter ett missfall, kändes bra att du vågade skriva om det och veta att man inte är ensam. Tack för det! <3

  3. Jonna

    Beklagar verkligen! Minns första gången det hände mig, grät i flera dagar. Femte missfallet gick rätt omärkt förbi..men nu sitter jag här med goaste bebisen så behåll målbilden, den kommer ta dig dit du vill! Kram!

  4. Charlotte

    Styrkekramar till dig Paula!! Fick själv missfall i vecka 21 förra oktober, det var fruktansvärt! 🙁 Aldrig något jag kommer att glömma. Men nu sitter jag här med en bebis på 5veckor 🙂

    Du har all rätt att vara ledsen nu, ta hand om dig! Kram!

  5. Mel

    Styrkekramar till dig och din familj! Jag beundrar dig så mycket som lyfter det här. Det är otroligt tråkigt att detta är vanligt förekommande men det är otroligt viktigt i den bemärkelsen att Hälso och-sjukvården bemöter varje individ med respekt och inser att upplevelsen av ett missafll kan te sig jobbigare för vissa än andra.
    Jag hoppas att du finner styrka och så småningom får ni en liten syster eller bror till fina Molly! KRAM

  6. Stina

    Bra att du tar upp detta Paula! Starkt gjort utav dig.
    Jag fick också ett missfall för några veckor sedan. Min första graviditet. Först visste jag inte om jag ville behålla fostret med tanke på att jag är så ung, men desto mer jag började känna hur det känns att vara gravid, desto mer ville jag behålla det lilla livet inom mig. Men jag tänker alltid att det finns någon mening med att det hände. Det känns på något sätt lättare då.
    Nu längtar jag så sjukt mycket till jag är redo till 100% och jag och min pojkvän ska få våran lilla skatt, när tiden är inne och det är meningen att jag ska bli gravid 🙂
    Tusen kramar till dig och din fina familj!

  7. Anna

    Jag blir så trött på kommentarer som ”det är så vanligt”, ”var inte naiv-det är klart att ett missfall kan ske”. Klart som fan det kan det, det fattade jag också. Men för den sakens skull blir inte smärtan och sorgen mindre. Jag kommer aldrig glömma mitt missfall. Känslan i magen när jag vaknade mitt i natten och tänkte, ”vad konstigt det känns” och choken när jag sedan vaknade på morgonen och blodet rann längs mina ben. Det var mitt barn, ett foster visst. Men alla har vi en gång varit foster som sedan vuxit oss starka till ett liv utanför livmodern! Jag blev gravid månaden efter och det gick vägen-men skräcken fanns där. Sörg Paula! Gråt, skrik och skit i alla dumma kommentarer. Du har förlorat ett barn, ett barn som man älskar från stunden man får reda på att det existerar!
    Du gör något viktigt som pratar om det här. Få bort all tabu och känslan av meningslöshet som omvärlden ger en när man går igenom en stor sorg. Stor kram till dig och krama fina Molly extra hårt idag!

  8. Mia

    Jag är otroligt ledsen för din skull Paula! Men jag tycker det är ett stort och viktigt ämne att ta upp, att det är vanligt med missfall och att det inte beror på något man själv gjort utan att barnet helt enkelt inte var normalt utvecklat eller något annat. Många berättar aldrig att de haft missfall vilket för att det kan verka som att det är ovanligt! Men så är det ju inte!!! Jättestarkt och fint av dig att våga dela ned dig och vara så öppen! Jag själv har precis blivit gravid efter min första ivf och är livrädd att något ska gå fel! Det är minsann inte så lätt att få barn och det är ingen rättighet! Men jag önskar er all lycka och att ni får behålla nästa lilla diamant!

  9. emelie

    fy stackare!!! den där känslan när allt tas ifrån en går inte att beskriva. jag var själv gravid i v12, trodde jag. skulle på kub-testet men visade sig där och då att INGET fanns i min mage. en ofostrig graviditer vilket betyder att embryot tillbakabildats eller dött väldigt tidigt men kroppen är fortfarande gravid. oavsett hur många test jag gjorde visade det positivt. allt fanns där förutom en bebis. känslan går ju inte att beskriva.. alla planer och lyckan! hur ska man våga vara glad nästa gång? nej fy! alla styrkekramar till dig och alla lyckoönskningar som finns till alla där ute som kämpar trots det de förlorat ❤️

  10. Anette Starby

    Under mina två graviditeter var jag jätte orolig för missfall eftersom jag känner en som fick missfall i 7:de månaden & en annan som usch det är så hemskt! Barnet avled vid födseln. Jag är otroligt tacksam för mina underbara & friska barn & nästa gång går det säkert igenom för dig. Många styrkekramar från mig!
    Mvh Anette Starby

  11. Hani

    Hej Paula jag läste och blev ledsen för din skull och hoppas att det går nästa gång hoppas på att ni lyckas verkligen jag är en arab tjej och så här får man höra tänkte ge dig några exempel bara du kanske vet dom hehe men försök att sluta träna ett tag de sägs att de tar på kroppen försök ligg på rygg mycket speciellt under dom första veckorna och flyg inte flygplan dom första veckorna bär inte tunga saker ha inte på dig tajta jeans som tar i din midja ja du förstår det är vad jag kan ge för exempel till dig för oftast säger folk speciellt om man lyssnar på araber dom äldre att om man tränar och att om man stressar flyger och bär tunga saker och så vidare då kan ett sånt hände men de kan hände i vilket fall som helst aså de kanske inte beror på det jag gav bara ett tips nu 🙂 hade så bra lycka til

  12. melinda

    Jag vet precis hur du känner och vad du går igenom just nu.
    Jag har fått missfall tre gånger som jag vet om och trots att det inte varit planerat någon av gångerna har det slagit ner mig i backen, och det är en sån sjuk smärta psykiskt.
    I augusti i år plussade vi och var helt vettskrämda till en början. Men efter ett tag så började vi planera inför framtiden, se fram emot det som skulle komma.
    I oktober började jag blöda och jag och min pojkvän åkte in till akuten, fick göra ett vaginalt ultraljud och till vår stora lättnad såg vi en liten bebis med ett starkt hjärtslag, allt såg fint ut, förutom att efter att fostret mätts så blev vi tillbaka flyttade till v 8+1. Vi åkte hem och vi var så lyckliga!
    En vecka efter, nästan exakt, började jag blöda igen, ganska kraftigt, och vi åkte till akuten igen. Det gjordes ett vul men denna gång fanns inget hjärtslag.
    Det konstaterades att fostret dog i v 11, strax efter första vulet men det hade slutat växa i v 8.
    Kroppen fattade inte att fostret dött så det vart ett konstaterat ma (missed abortion) och jag blev tvungen att ta tabletter för att sätta igång allt.
    Detta har varit så jävla jobbigt och trots att det snart är en månad sen så är jag så ledsen och det går inte en dag utan att jag tänker på det.
    Man känner sig så himla ensam, hur vanligt det än är och trots att man vet att det är kroppens sätt att sköta något som kanske inte hade blivit bra, så gör det så ont.
    I samma ögonblick som jag fick veta att jag var gravid visste jag att jag hade en mening med mitt liv. Men på några sekunder togs det ifrån mig och jag hittar inte tillbaka till lyckan.
    Det blir inte lättare av att alla ens vänner får barn eller att man ser gravida kvinnor vart man än går, man blir hela tiden påmind om vad man själv förlorat.

    Men man måste få sörja. Vara ledsen och må dåligt. För det är ju faktiskt en enorm lycka som tas ifrån en.
    Du fixar detta, låt det ta sin tid och tänk på att man får vara ledsen ♡

  13. Hanna

    Jag beklagar er sorg.. Har inte varit i din situation, så kan inte tänka mig hur det känns. Men skickar massa positiva tankar och kramar till ert hem!

  14. Amanda

    Starkt av dig som delar med dig av detta till så många. Ni klarar det här pch det är bara att fortsätta försöka igen! Jag och min kille har försökt få barn över ett år utan resultat.
    Kämpa Paula! Kramar från Gävle ♡

  15. fia

    Förstår precis hur du känner! Jag fick själv missfall i vecka 14 och trodde precis som du att ett missfall inte kan drabba mig men den gjorde det.. vi har ett barn sen tidigare vilket har gjort det lättare på sikt att acceptera hur det blev men däremot så slog det hårt på vårt förhållande så ett tips glöm inte bort varandra under tiden som ni sörjer och jag hoppas att ni snart blir gravida igen 🙂 vi har efter nästan ett års tid börjat försöka igen och hoppas att det blir snart :p styrkekramar!

  16. sophie

    Fick missfall för snart två år sen. Då hade vi försökt i över ett år att bli med barn. Det tog hårt på mig. Men ett halvår senare plussade jag igen och nu ligger världens finaste son vid min sida och han blir två månader den 25/11 🙂 snart har ni eran andra skatt. Och sörj, gråt och älta. Det hjälpte mig. Massa kramar

  17. Jackie

    Av alla mina missfall så var det första värst. Berättat för alla, planerat, namn, vi ska bli tre, osv. Sen kom blodet och smärtan som den värsta käftsmällen. Skakade om mitt liv. Jag tänkte knappt missfall, jag har starka gener, sånt händer inte mig. Mina nästan 3 år som ofrivilligt barnlös är som ett töcken. Vill aldrig tillbaks till de känslorna igen. Vilken resa. Efter andra missfallet var det som värst, gick och pratade med terapeut, hjälpte lite faktiskt. Efter tredje missfallet trodde jag att jag nått botten men det blev en nystart istället (utredning). Det är inget fel på mig eller karln, utan vi har bara haft extrem otur. Nu har vi ju vår underbara dotter och jag tänker knappt på de nästan 3 åren, men känslorna kommer lätt tillbaka när jag läser/hör om andras missfall. När det är dags för oss att försöka igen, så är jag beredd på missfall men vi vet ju ändå att jag+karln fungerar. Sörj som fan och upp på sadeln igen Paula! Ha det bäst!

  18. Nelly

    Jag förstår den sorg du känner. Men du verkar så naiv i allt? Du är inte ung längre för att tänka så som du gör? Du målar upp en bild av allt du ska göra och vad som ska hända. DU måste förstå att sånthär kan ske ? de är därför de kommer som en käftsmäll för dig när något hemskt händer. Va beredd, va inte naiv. Va stark och fortsätt kämpa vackra du!

  19. Amanda

    Skickar tusen styrkekramar till er! Ni ska se att snart kommer molly få världens finaste syskon och molly själv kommer bli världens bästa storasyster. <3 fina familjen!

  20. Moa

    Fast nu är det ju faktiskt så att bara för att man klarar sig till vecka 12 så betyder inte det att man slipper ett missfall. Risken minskar, men det är fortfarande inte säkert att man behåller graviditeten till BP. Sen att få ett missfall i v.5 räknas knappt som ett missfall då det lika gärna kan ha varit en kemisk graviditet som aldrig blivit något fysiskt, och inte skulle blivit det heller. Därför kan man få positivt graviditetstest och sen är man ändå inte gravid.

  21. Fanny

    För vad det är värt – Jag erkänner livet ni hade!

    Har man varit med om, eller sett någon väldigt närstående gå igenom ett missfall så kan man inte annat än förstå att det är ett liv det handlar om. Grundinställningen för mig är att det inte är ett barn i dess rätta bemärkelse vid v 5, jag vet att det är många som tänker annorlunda, men det är inte det som är grejen. Hur man än vrider och vänder på det så är det ju ett älskat, efterlängtat liv som inte kommer att bli. Det är jättesorgligt! Blir så ledsen när jag får läsa om hur många som i vården blivit bemötta med inställningen ”Det är inte så märkvärdigt, det händer sååå många”. Skulle vilja ge dom en rak höger allihop…

    Kärlek och styrka till er ♡

  22. Elin

    Var inte ledsen. En dag kommer du att få träffa det barnet som aldrig kom till denna världen. Den väntar på dig i himlen, det är jag säker på! 🙂

  23. Huma

    Finaste Paula♡
    Jag önskar att jag hade något att skriva som gör så att du kan glömma detta. Jag förstår din längtan, din ilska och tårar men även din glädje du haft från plusset.
    Som du skrev själv i förra inlägget så vet ni nu att du kan bli gravid igen, du kommer få din efterlängtade diamant snart. Du har idag världens finaste dotter och om inte lång tid alls hoppas jag att du får ett friskt barn igen.
    Många styrkekramar till dig o din lilla familj. Ska hålla tummarna för er♡

  24. Anna Lopez

    Vad tråkigt Paula! Jag har själv två döttrar och fick ett missfall mellan dem. Missfallet konstaterades först i v13 men då hade fostret varit dött i flera veckor. Fick tabletter för att driva ut fostret och mådde skit. Det var tungt både för mig och min man men samtidigt förde det oss ännu närmare varandra. Se till att ta hand om varandra och njut av er fina Molly. När du sedan kommit en bit in i nästa graviditet kommer du inte tänka så mycket på det här ska du se. Det blir bättre. Ni får ett barn till så småningom ska du se och då känns det inte längre så ledsamt och blir lättare att acceptera. Stor kram!

  25. Erica

    Tycker så synd om dig. Kramar i massor!!

    Jag skulle nästan dö för att få ett missfall just nu. Låter kanske jättehemskt men jag och min sambo har försökt i snart ett år nu utan ett plus eller missfall i sikte. Så ett missfall för mig skulle få mig att inse att vi kan själva, även om det inte verkar så i vårat fall. Självklart vill jag inte ha missfall men du förstår nog vad jag menar. Och som sagt, ett missfall betyder ju att fostret inte var helt okej, så det är ju bra att våra kroppar fungerar som dom gör.

    Det är snart er tur igen ska du se! 🙂

  26. Eve

    Så bra att du skriver om detta! Så otroligt många som får missfall men man pratar inte om det. Jag har fått två tidiga missfall men är nu gravid för tredje gången o går in i vecka 22 idag. Jag har försökt berätta för de jag vill ska veta att jag fått missfall. Tycker det är alldeles för få som berättar!!!!!!! Det hjälper inte alls att få höra att det är vanligt och att det säkert var kroppens sätt att göra sig av med något som inte var friskt. Jag håller tummarna för att det går bättre för er framöver, för det gör det ju såklart även om det inte känns så nu.

  27. Anne

    Åh Paula! Blir väldigt ledsen för din skull, livet är så grymt orättvist ibland :(! Jag har aldrig varit gravid, så det vore lögn att skriva att jag förstår vad du går igenom. Men jag vet hur det kan vara när livet vänder en ryggen, hur det är att sörja och hur en målbild kan bli den där livbojen som får en att ”överleva”. Förra året fick jag cancer (26 år gammal) och utöver risken att dö, så är läkarnas löfte om att jag kommer bli steril det värsta. MEN jag håller fast vid min dröm om att någon gång bli frisk och få hålla ett alldeles eget barn i min famn. Jag beklagar att du behöver gå igenom det här och hoppas av hela mitt hjärta att din målbild snart blir verklighet. Ta hand om dig kära du och kom ihåg att det går att både vara ledsen/arg och samtidigt kämpa för det där man drömmer om. Stor kram!

  28. Tanten

    Man får sörja, man sörjer att det man trodde skulle bli inte blir. Veckoantal spelar mindre roll. Jag blir arg när det handlar om statistik inom vården. Varje person är en individ och har rätt att känna som den gör. Jag tänker på er.
    Kram

  29. Rebecca

    Fina Paula, man har absolut rätt att sörja oavsett hur tidigt i graviditeten man varit. Som du skriver, det var början till ett liv och självklart sörjer man det. Hoppas du får bra stöd av Hugo och dina nära, tack för att du är så öppen mot oss och vågar berätta. Det finns tyvärr så mycket skam och tabu kring missfall, som du skriver så viftas det lätt bort med idiotiska kommentarer som att ”det säkert var något fel med barnet” och därmed ”lika bra” (?!?).

    Ta din tid att nerarbeta det och ta hand om dig, hoppas verkligen att du är okej!
    Kramar i mängder!

  30. Annika

    Min första graviditet slutade med missfall.. 🙁 var på kontroll hos barnmorskan i vecka 12 och tyckte att jag inte haft några symtom den senaste veckan, hon var förstående och bokade direkt en tid för ultraljud. När vi kom hem från barnmorskan kom den riktiga oron och en del tårar, när det var dags för ultraljud är kvinnan där ganska otrevlig och barsk.. Jo här kommer vi och är oroliga för den där minipersonen som vi tillsammans skapat och varit så glada över. När hon får upp på skärmen så säger hon lite irriterat att jag definitivt inte är i vecka 12. Jag säger att det vore konstigt med tanke på de flertalet test jag tagit.. vad hon kunde se var en fostersäck i vecka 6 men inget foster för det kunde vara förtidigt eftersom det bara var i vecka 6. Så hon skickar hem oss med orden -ja antingen så får du vänta ut en blödning eller så kanske du är gravid i vecka 6.
    Några dagar senare kommer blödningen och det forsar blod ur mig. Svimfärdig och med fruktansvärda smärtor (som om smärtan över att förlora ett barn inte var nog) låg jag i två dagar, jag kräktes av smärtan och kunde inte äta något. Sen fick det bli en tur in till akuten och upp till gyn, där blev det ett vul för att se hur mycket som var kvar och sen blev jag inlagd och fick tabletter som skulle stöta ut resterna (vilket hemskt ord i detta sammanhanget).
    Så graviditeten fungerade fram till vecka 6 sen har npgot gått fel, sen har jag gått ytterligare sex veckor och trott att jag var gravid fast fostret varit dött 🙁 man kommer nog aldrig över det helt.
    men nu när jag sitter med en son i famnen och tänker på alla fantastiska människor jag träffat med barn lika gamla som min son tänker jag att allting sker av en anledning.

  31. ISA

    Åh,. fina du! Kan inte säga att jag vet hur det känns.. MEN jag vet hur det är att alltid ställa in sig på saker, och ta ut lycka i förskott. Gör det jämt. Hoppas du aldrig tappar hoppet bara. KRAM!

  32. Sara

    Förstår helt och hållet. Jag fick 2 missfall (MA båda två i vecka 11 och 14) innan jag äntligen blev gravid igen med vår älskade tjej. Båda upptäcktes på UL. Så förstår din känsla. Det är jobbigt som satan. Men vet du vad? Det var värt allt, all sorg, all rädsla. Alla försök (svårt att bli gravid här). Det var värt för nu har vi vår tjej. Äntligen!!

  33. Ida

    ”Att man kan älska någon så mycket som man inte ens har träffat än”
    Det sa jag båda gångerna som jag blev gravid, jag var så oerhört glad och lycklig och som många av er skriver så målade jag och min sambo upp en bild av vår nya familjemedlem.
    Men tyvärr så har vi fått missfall båda gångerna. Men nu på tredje försöket SKA vi klara det!
    Man försöker ha en positiv tanke hela tiden, alla dagar i veckan. Men jag blir så ledsen när jag tänker på det vi skulle ha haft.
    Så Paula, gråt, var arg och besviken. Jag tänker på er och förstår precis vad ni går igenom.
    Massa styrkekramar till er

  34. Camilla

    Fäller en tår när jag läser ditt inlägg. Vi fick missfall i v. 16, å det var kämpiga veckor som man fick gå igenom. Kommer jag bli gravid igen? Hur många fler missfall kan kommer det bli? Kommer vi någonsin få bli en familj? All sorg, oro och frågor bara vällde fram.
    Jag tog det helt klart tuffats. Alla andra sa: det löser sej snart ska du se. Men jag vågade inte hoppas. Inte minst för att slippa bli så besviken igen.
    Som tur var blev vi gravida ganska snart igen. 3 månader närmare bestämt. Och även om det var vansinnigt jobbigt fram tills dess så vände faktiskt allt ganska fort efter att vi fått positivt på stickan.
    Allt gick fint och det blev precis så som du skriver. En alldeles perfekt lite flicka som vi inte hade haft om vi inte gått igenom allt det där tuffa. För just hon, vår lilla dotter är helt ljuvlig:)
    Och nu 2,5 år senare är jag gravid igen och längtar sååå efter att få upp ett efterlängtat litet knyte på bröstet.
    Stor kram till er. Och glöm inte att ni är långt ifrån ensamma. Det finns en mening med allt.

  35. Mo

    Du är ”the dreamer” precis som jag. Fick ickså ett tidigt misfall förra månaden och det tog på jätte hårt! Sjukvårdsupplysningen sa ”hur vet du att det ens var nåt i magen”. Då blev jag förbannad! Man måste få bryta ihop och sen försöka igen. Nu hoppas jag på ett plus på lördag, men jag kommer att gå och vara orolig… Vet inte ens om jag vågar testa mig! Jag önskar er all lycka till!

  36. caroline

    Fy vad tråkigt, beklagar verkligen! Fick själv missfall i vecka 10 nu i våras så vet hur jobbigt och vilken enorm besvikelse det är!

    Lycka till och en massa Styrkekramar!

  37. Carolina

    Så glad jag är att du vågar öppna dig om det här! Det är så stort tabu kring, känslorna tas inte på allvar av sjukvården och det gör mig så arg å alla drabbades vägar!
    Jag fick själv uppleva mitt första och enda missfall nu, ja, faktiskt i detta nu. Hann knappt mer få veta att jag var gravid innan jag började blöda i torsdags. Det var helt oplanerat, inte alls rätt i tiden för en trea och borde varit omöjligt, men ändå blir det ju en sorg.
    Jag hoppas att jag tagit ett missfall nu så att någon annan som verkligen längtar och vill ska slippa, för det är inte roligt.
    Jag önskar av hela mitt hjärta att ni ska få bli gravida fort igen och att det går vägen nästa gång!

  38. Frida

    Tänker mycket på dig och Hugo, har inte själv några barn så kan bara föreställa mig hur hemskt och kämpigt det måste vara just nu! Usch, blir alldeles tårögd. Styrkekramar i massor! ❤

  39. Emmalina

    Jag gick precis igenom ett missfall jag med, och jag ville skriva här för att muntra upp dig med att det inte är ovanligt att man blir gravid ganska direkt igen eftersom kroppen redan är inställd på att vara gravid! Jag hann inte ens få tillbaka mensen innan jag blev gravid på nytt, och nu är jag i vecka tio och håller tummarna hårt! Önskar dig verkligen lycka till, ge inte upp!

  40. Ingrid Miranda

    Kära fina Paula! Jag vet att det du går igenom är så känslomässigt hemskt!
    Jag fick också missfall under andra graviditeten, jag trodde jag va i v 11 men graviditeten hade upphört i v 4.. Min värld rasade samman. Vilken tur att jag redan hade en prinsessa hemma som förgyllade min värld! Hela missfalls processen var hemsk men jag blev gravid igen efter 3 månader! ( jag trodde heller aldrig att missfall skulle kunna hända oss)
    I augusti 2012 blev jag gravid igen, en liten prins som heter Elias växte i min mage! Idag är han 1 år å 6 månader! När jag var gravid med honom så började Jag följa din blogg, vi var nästan lika långt gångna och det var en stor ära att få följa dig å din fina graviditet/ familj!
    Efter regn kommer solsken, och snart blir ni 4!
    Cuidese mucho!! In Abrazo gigante till er!

  41. Nina (vi sågs på Birka båten osv. Bla bla bla) :)

    Jag förstår alla dina känslor helt perfekt. 🙁 Det berör mig massor. Vet du, innan vi fick Milo (som fyller 6 om två veckor) så fick jag TRE missfall. Det var mitt fjärde i livet. Sen har jag haft två utomkvedshavandeskap också. Det verkade som jag inte riktigt var gjord för det här med barn.

    Varje gång blodet kom så dig någonting i mig. Den där morgonen dagen efter min bästa väns bröllop. När jag var nykter och alla trodde att jag drack vin fast det var alkoholfritt, höll det där talet helt nykter. Jag fick upp på toaletten….såg blodbadet och satte mig på golvet och bara grät. Den där eftermiddagen börja satte mig på toaletten och såg blodet i trosan för andra gången och de hemska minutrarna innan jag ska berätta det för min man. Han som inga barn hade, jag hade två….. Å så verkade inte vi funka ihop. Vad var fel? Vågar vi igen? Tredje gången gillt då? Vaknade på morgonen och kände mig konstig, kände igen känslan…. Blod i trosan på toaletten. Missfall för tredje gången.

    Vi fick hjälp på en specialklinik. Inget värre än att vi blev kollade och att jag fick progesteron. Vågade inte tro, inte hoppas, ingenting. Ultraljudet gav mig lite hopp om att kanske skulle han få bli pappa i alla fall. Jag vågade inte tro att det skulle gå förrän han låg på min mage. 4:e december 2008 föddes han, då vågade jag tro på det.

    Fjärde gången gillt blev det och vi gav aldrig upp! Det ska inte du heller göra. Det var inte meningen nu, något var fel. Du har stor gravid, tvivla aldrig på sånt, det var bara det att nåt var tokigt. Det är meningen att det ska vara någon annan. 4:e gången lyckades vi. Det var menat att det skulle vara en Milo som kom till oss. ❤️

    Kärlek och styrka!

  42. Barnbloggsystrar

    Jättetråkigt att höra 🙁 Har aldrig själv gått igenom detta, men har många vänner som fått missfall. Beklagar verkligen. Kram till dig!

  43. Alexandra

    Jag vet precis hur du känner dig. Jag och min man har fått två missfall de senaste 5 månaderna. Båda i vecka 5.. Inga barn sedan tidigare. Tyvärr förstår inte folk som inte gått igenom samma sak. Vi har inte alltid fått stödet vi behövt utan har istället fått höra ”det kommer när det kommer.
    Det enda jag kan säga till dig är att gråt om du behöver. Du har all rätt i världen att vara ledsen.

  44. Jasmine

    Beklagar Paula 🙁
    Jag förstår dina känslor just nu.
    I somras blev jag äntligen gravid och skulle få ett syskon till min son. Beräknad födsel blev 14 februari, det kunde inte bli bättre 🙂 perfekt månad, perfekt datum! En kväll tyckte jag att den där ”växtvärken” kändes lite väl mycket och på natten vaknade jag för att gå på toa. Då forsade det ut blod.. Satt där en stund och lät det rinna medans jag grät. Hade inte ens ork att väcka min sambo, jag förstod vad som hände. Det va ett tidigt missfall precis som du fått och även om det var tidigt så hade man hunnit tänka så mycket.
    Men barnet var antagligen inte friskt och på något sätt va jag glad att det hände så tidigt istället för att hinna berätta för omvärlden.
    Tog nya tag och hoppade upp i sadeln igen. En månad gick utan någon bebis. När ytterligare en månad gått tog jag ytterligare tester som denna gång va starka positiva (testen med förra bebisen va ganska svaga) känslan när jag tog testen va att denna gången går det vägen, denna bebis ska stanna.
    Är nu i v 18 och bebis slår volter i magen dagligen. Missfallet glömde jag av samma stund jag plussade igen. Denna bebis är frisk och ska stanna hos oss.
    Det känns inte så nu, men det blir bättre snart.
    Snart kommer det där plusset igen som känns rätt, snart får du också se din mage växa. Snart så..
    Kram

  45. Anne

    Klockrent skrivet, varenda ord.. ”Missfall är vanligt” skrev jag just till Hugo, men jag förstår att det är ett sånt jävla värdelöst försök till tröst. För man ser ju det där plusset på testet som sitt barn. Man bygger upp allting från första sekund, glädjen kommer direkt. Missfall är hemskt, finns ingen tröst till dom som just drabbats även om man vill kunna trösta. Massa kärlek!!!!!!!

  46. Anna

    Beklagar verkligen Paula. Du och din familj är så himla fina och jag livar att ni tar er igenom det här. Tycker det är väldigt modigt av dig att dela med dig av det ni går igen om just nu och jag hoppas av hela mitt hjärta att allt ordnar sig. Många styrkekramar!

  47. Johanna

    tycker det är så starkt av dig att ens skriva om det och dela med dig om det! blir så ledsen när jag läser dina inlägg om det då man märkt hur gärna ni vill ha en till liten.
    Många kramar till både dig och Hugo!

  48. Mathilda

    Stora styrke kramar till dig!
    Jag är 17 år och har redan gått igenom 2 hemska missfall, det är det värsta jag någonsin har varit med om. Jag förstår precis hur du känner och jag är verkligen ledsen för eran skull. Men ge inte upp det kommer hända ett mirakel igen. Bara låt tiden läka såren så händer det fortare än vad du anar. Jag gav inte upp och har plussat igen rädslan i kroppen går inte att beskriva men det ända man får göra är att vänta och bara ta dagarna som dom kommer. Stora varma kramar till er! <3

  49. Hilda

    Jag har inte fått missfall men vet vad du pratar om. Så fort man plussar på den där stickan så börjar man göra upp planer och tänka sig ett liv med den nya familjemedlemmen. Med min första graviditet fick jag första blödningen i vecka 13. Det kom så mycket blod så jag var tvungen att ta på binda. Jag hade en vecka tidigare ramlat och brutit armen. Jag var helt förstörd. Jag var helt säker på att det var ett missfall. Sen visade det sig att lilla bebisen mådde bra och att det troligtvis blödde från moderkakan. Nu väntar jag vårt andra barn och är i vecka 18. Tycker du är stark som pratar om det så öppet. Önskar er all lycka. Jag är säker på att ni snart har en bebis igen

  50. mamatipsen

    Åh kära Paula! Styrkekramar till dig i massor! Du är en sån otroligt stark ung kvinna som förövrigt inspirerar mig dagligen. Mitt hjärta går ut till dig och Hugo idag och jag hoppas innerligt att ni ska kunna övervinna det här och komma upp på fötter snart igen. (Jag är övertygad om att ni fixar det.) Du är en förebild för så många unga mammor men även oss lite äldre. Du är en så himla klok tjej och din mamma måste spricka av stolthet. Våga tro på dig själv och lita på livet – hur konstigt det än må låta. Kura om dig och spendera tid med dina nära som jag hoppas ger dig massvis med kramar. //Ilma

  51. DeMarkey

    jag blir ledsen bara jag läser ditt inlägg, vet inte hur det är att få missfall men jag vet många i min närhet som fått gå igenom det. ATt inte kunna kontrollera det är ju hemskt, att hoppas så mycket på ett liv som sen dör ut, är hemskt.
    hoppas du fick bättre bemötande idag än i går.
    Stor kram till dig och ge inte upp snälla, fortsätt med dina önskningar i livet och drömmar och mål.

    Un abrazo bien grande linda!

  52. Camilla

    Beklagar verkligen eran sorg Paula.. Det finns inget värre än att förlora någon man älskar. Alla mina tankar går till er och jag hoppas ni finner styrkan i denna jobbiga stund och fortsätter sprida lycka med eran fina dotter <3
    Styrkekramar /Camilla

  53. Julia

    Väldigt modigt och beundransvärt att du vågar lyfta fram ett så pass känsligt ämne inför så många läsare som ändå tittar in här varje dag. Vi är många som ser upp till dig och håller tummarna för att det ska gå bra nästa gång!

  54. Emma

    Hej Paula!

    Jag har följt dig sedan du började blogga, jag tycker du är underbar. Du är så klok och det är som om du är gjord för att vara mamma. När du väntade Molly så väntade jag också ett barn, jag tyckte det va så roligt att läsa om din graviditet samtidigt som jag också va gravid. V.14 fick jag missfall… Jag fick föda ut det lilla ”barnet”, det va fruktansvärt. Hela min värld rasade. Jag tänkte -jaha, vad gör jag nu. Jag hade ju hunnit måla upp hela min graviditet i mitt huvud, förlossningen, allt. Sen helt plötsligt fanns det inget barn. Jag mådde ganska dåligt ett tag, grät mycket.

    Efter 7 månader blev jag gravid igen. Rädslan alltså, jag va så rädd att det skulle sluta med ett till missfall. Ångesten. Usch!
    Nu är min lilla pojk snart 6 månader och han är underbar.

    Kämpa på Paula, som du sa ”missfall är vanligt” , men det gör jävligt ont i hjärtat ändå när det händer en.

    Jag är så glad att du valt att dela med dig av ditt liv och Molly, du inspirerar och du är så förbannat klok!

    Kram

  55. Sejla

    Så hemskt man blir så berörd ! Fick själv missfall för 1 månad sedan men gav inte upp i förrgår plussade jag & är nu är v 5 . Ge inte upp du är så stark! Styrke kramar

  56. Nathalie

    Du är så himla klok, stark och vacker. Ni kommer klara detta och ni kommer få ett underbart litet syskon till er Molly. Jag skrev för första gången på Hugos blogg igår. Kommenterar verkligen aldrig bloggar men att läsa om din förtvivlan gjorde mig så ledsen och vill verkligen bara säga att jag beundrar dig och din familj. Inte alla är lika starka som ni är och tillsammans kommer ni klara allting. Ni har världens finaste lilla dotter och allting kommer bli bra. Ta hand om varandra, tänker på er! Kramar

Visa alla 84 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com

Powered by Cure - Influencer hosting