Mars 2014
Dagens fråga

Dagens fråga

Är det okej att sno ens kompis bebisnamn?

Okej. Nej, nej, nej och nej!!!! Eller egentligen, varför inte? Men helt klart NEJ från min sida. Jag personligen är en sån som går och pratar namn hur ofta som helst. Både med vänner, familj och Hugo. Jag snappar ofta upp fina namn och antecknar namnen. Ett namn för mig är mer än ett namn. Ett namn är ens första bevis på att man är en egen inivid och ett namn kan säga så mycket om en person. Namn intresserar mig helt enkelt. Jag tycker att det är spännande att slå upp vad olika namn betyder. Namnstatistisk är också intressant, att se hur namntrender har kommit och gått.

Nu är ett till barn inte så långt borta för varken mig eller Hugo. Ett till barn som ska få sig ett namn. Jag har redan två favoriter, ett pojknamn och ett tjejnamn. Dessa namn har jag bollat med dom som känner mig och det är härligt när man får bekräftelse på att de också tycker att det är fina namn. Just för att jag är så pass intresserad av namn så skulle jag bli uppriktigt sårad över om någon i min omgivning ”tog” dessa namn. Sen tycker jag inte att man kan gå och paxa hur många namn som helst men ett visst namn kanske har en betydelse för en själv och då tycker jag att det är taskigt att ta det ifrån någon. Sen kan man tycka om samma namn men det finns alltid ett eller två namn som ligger en varmt om hjärtat.

Jag och Stephanie älskar ett namn och det är Milian. I många år så har jag tyckt att det är ett riktigt ballt namn men Stephanie gillar det nog snäppet mer. Jag vet att om Stephanie skulle bli gravid igen och det skulle bli en pojke så skulle Milian vara ett aktuellt namn. Av den enkla anledningen så skulle jag aldrig föreslå det namnet till min egna son, Just för omtanke, ödmjukhet och för att jag älskar Stephanie. Hon är min vän och inte vill jag göra henne sur eller ledsen. Alla har rätt att äga sin egna känsla och så känner jag men hur känner du? Är det ok att ta ens namn? Även om du inte på flera år hade tänkt skaffa barn, är dina namn ändå ”dina”? =)

Namntoppen 2013

43 Kommentarer

  1. Camilla

    Jag har en liten Milian här hemma! 🙂
    Dock så fanns inte ens Milian med på våran lista, vi hade Eliah eller Zion som favoritnamn men när han kom ut så stod det Milian i pannan på honom 😉

  2. tess

    Min svärmor har alltid älskat namnet Rebecka av olika anledningar men det gjorde även hennes syster och när de blev gravida samtidigt och båda väntade flickor kom detta lilla dilemmat upp och min svärmors syster skulle prompt ”paxa” Rebecka varpå min svärmor gick med på det, När min svägerska föddes fick hon istället heta Nathalie och när min svärmors systers dotter sedan föddes några veckor efter så fick hon heta… Emelie(!)
    Jag vet att min svärmor fortfarande är ledsen över detta då namnet Rebecka var mer än bara ett namn för henne och hon har en jätte fin anledning bakom varför hon ville döpa sin dotter till det.

  3. Ida

    Jag tycker det beror på om man väntar barn eller inte. Tex är man gravid eller verkligen försöker bli gravid så anser jag att ens vän inte ska ta namnet man vill ha på barnet om de föder innan.

    Men däremot om man inte alls är i närheten av att skaffa barn så tycker jag inte man kan ”paxa” ett namn.

    Vi väntar vårt första barn nu som är en pojke och vi har ca 10 namn på en lista som vi tycker är fina. Men sen får vi se vad det är för liten pojk som kommer ut 🙂

  4. Camilla

    Jag har precis som du Paula gått och samlat på mig namn hela mitt liv till framtida barn, listan börjar bli kortare och kortare då släktingar, bekanta och vänner har fått barn och ”tagit” namnen som jag hade på listan (de visste inte om detta och har alltså inte ”snott” namnen från mig) men även i den situationen så känner man att -jaha, nu kan min framtida son/dotter inte heta det heller! (Kan självklart men man vill ju inte ”härma andra” vilket det alltid blir snack om, vem som döpte först osv.)
    Därför fortsätter jag samla på mig namn, bollar de med min partner som dock är fruktansvärt mycket mindre intresserad än mig vad gäller namn på barn som inte ens är planerade att göras än, och säger jag något namn så säger kanske han ”ne det hette min grannes hund när jag var liten” eller ”nee det låter som en gammal tant” eller ”nee det heter ju personen i den tv-serien”… Så jag tror att man helt enkelt måste åsidosätta alla tankar på ”vilka som heter det” och bara se till namnet i sin helhet och om det passar på den lilla knodden! Släppa alla förväntningar och göra precis som man själv vill!

  5. Moa

    Hej Paula! Jag heter Miliana i mellannamn, döpt efter min gammel gammelmormor eller något liknande 😉 väldigt fint flicknamn tycker jag och får ofta kommentarer om det! Kram kram

  6. Matilda Öberg

    Håller med helt! Därför höll vi våra namnförslag hemliga när jag var gravid. Nu har vi vår lilla Embla och hon är ganska ensam om sitt fina namn och det är jag glad över. Hoppas att det fortsätter vara lite unikt 🙂

  7. O.

    Men herregud.
    Jag har läst några av inläggen här, vissa kloka och andra galna.
    Och din början Paula, med
    ’Nej, nej, nej och nej!’ är inte heller okej.

    Man får namnge sitt barn till vad man vill.
    Och även om en kompis eller bekant namnger/döper sitt barn till samma namn så blir det ju alltid en annan innebörd.
    ALLA människor är och blir olika.
    Hur många härliga Lenor, Lottor, Marior har jag inte träffat i mitt liv liksom? (Vanliga namn på 70- & 80-talet).
    Jag tror inte de mammorna ens orkade tänka som ni gör.
    Och tack o lov hade de ju inte forumet för det.

    Nej för fasen, döp & namnge era barn precis som ni vill!
    Alla kommer de bli unika ändå.

  8. Sultana

    Du är så god Paula. Dem som har dej som vän är lyckligt lottade. Älskar din blogg och har följt dej sen du var gravid. Du verkar vara en ödmjuk och go människa.

  9. Stephanie

    Inte lite sjukt att jag är gravid med en liten pojke och just Milian (med samma stavning) är ett av de två namn vi fundera på att döpa honom.. Hehe

  10. erica

    Jag har lite smått problem med det faktiskt. Jag har älskat namnet Charlie sen jag var liten, verkligen ÄLSKAT det och det har varit min framtida sons namn hur länge som helst.
    Nu fick jag en dotter, så hon fick heta Melanie istället.
    Och nu heter hennes kusin Charlie.
    Jag är lite on off över det, men jag tänker fullkomligt strunta i det om jag får en son någon gång, jag tänker döpa honom till Charlie med! 🙂 (vi träffar hennes kusin typ en gång var 8e månad så vi står dom inte nära)

  11. Anni

    Jag hade också blivit besviken om mina bästa vänninor hade ”snott” namnen jag har på min lista. Killnamn har jag Texas , vegas och neil, tjejnamn har jag Eden och juni. Om mina vänner vill döpa sina döttrar eller söner till samma namn som mig skulle jag uppskatta ifall de hade dem som mellan namn! kram på er alla

  12. camilla

    Hej Paula! Kul inlägg. Vi fick världens underbaraste son i maj 2013 och han heter milian! Älskar hans namn 🙂

  13. Nathalie

    Är supernyfiken på dina favvonamn paula 🙂 jag älskar gamla namn som tex; Albert, August och Walter. Svårare med flicknamn tycker jag 🙂

  14. Sandra

    Min son skulle egentligen hetat Gabriel. Men jag dåligt nog berättade de för en vän som oxå vänta pojke. Hon fick en månad före mig å döpte sin son till Gabriel. Jag blev verkligen jätte ledsen då namnet betydde något för mig, medan det bara lät fint för henne. Men min son fick ett annat vackert namn som jag hade undanstoppat. Och idag känner jag att Gabriel hade inte alls passat min prins hihi. Det är fel att ”ta” någon annans namn.. Man ska ju kunna lita på vänner tycker jag 🙁

  15. Elin

    Håller med dig! Jag älskar namnet Willie och det vet mina vänner. Om de skulle sno det namnet nu i efterhand så skulle jag nog bli besviken. Men om min kompis hade haft det namnet i åtanke innan och älskar det namnet så skulle jag känna mig orättvis om jag skulle bli sur över det =)

  16. denise

    Skittöntigt! Man har ju inte ensamrätt på ett namn för att man råkade säga det först. Vad skulle det spela för roll om era söner hade samma namn?

  17. Carro

    Jag tycker inte att man kan paxa namn på det viset, men det är väl lite från fall till fall. Om man som du vet att en nära vän har tänkt på ett visst namn, så kan det bli skumt att välja samma.
    En grej som hände i vår familj var när min mamma väntade tvillingar och vi visste att det skulle bli en av varje. Jag hade då fått välja ett namn till pojken, som jag älskade. När mamma sedan berättar om namnet för svägerskan om namnet, utbrast hon: Men det namnet hade vi tänkt välja till vår son om vi någonsin får någon! (Hade aldrig kommit upp innan dess).
    Till saken hör att de på den tiden var ofrivilligt barnlösa och kanske aldrig skulle få något barn(!). Så paxning – nej!

  18. Bråk

    Min mamma och moster bråkade över namnet Antonia, min mamma ville att jag skulle heta det men min moster sa att hennes barn skulle heta det. Så jag fick inte det namnet,

    när min moster fått barn har hon aldrig döpt nån av sina döttrar till Antonia, schysst? haha.

  19. Åsa

    Jag har en liten Milo hemma och nu när han redan ”finns” så tar jag det som en komplimang att någon annan som jag känner vill döpa sitt barn till just Milo. Ingen döper ju sitt barn efter en liten skitunge som de ogillar 😉

  20. Isabelle

    Håller med ”Hanna E” lite om att även om man gillar ett namn jättemycket så kanske det inte passar in när man träffar sitt barn för första gången. Sedan undrar jag varför ni har döpt eran dotter till Molly-Elise när ni inte använder det som hennes tilltalsnamn?

  21. N

    Min son heter Charlie vilket var en favorit för mig i flera år innan han blev till. Sedan visade det sig att en tjejkompis velat döpa sitt barn till det sedan hon var liten, men det visste jag ju inte förrän vi berätta vilket namn vi tänkt. Så vi valde det ändå och hon verkade inte upprörd över det. Hon går i skolan så kommer nog inte skaffa barn på flera år så om hon får en son så kan ju hon välja det ändå, de kommer ändå inte vara i samma ålder så då tycker jag inte att det borde spela någon roll.

  22. maria

    hejsan Paula, jag fick precis reda på att jag är gravid och är jätte glad :D, kan inte beskriva känslan över hur lycklig jag är. Min fråga till dig är vad har du för råd/tips till gravida kvinnor? 😉

    skulle vara tacksam för svar =)

  23. Miriam

    Jag och min syster älskar båda namnet Noomi och är för oss båda det självklara namnet för en framtida tjej. Problemet är ju att vi älskar samma namn. Jag skulle bli jätteledsen om hon tog det och hon skulle bli jätteledsen om jag tog det. Så jag hoppas nästan att vi bara får pojkar båda två 😉

  24. Anastasia

    Jag håller faktiskt med dig , men jag skulle nog inte direkt bli sur om någon ”tog” mitt namn men man hade någ kanske blivit lite ledsen och tänk ”men det var ju mitt namn som jag ville att mitt barn skulle ha” ! Men jag personligen skulle ALDRIG ta ett namn som jag visste att en nära vän till mig gillade, det skulle inte kännas bra och jag hade nog fått ganska dåligt samvete haha! Jag älskar namn och har själv en egen liten namnlista med namn som jag gillar, jag gillar namn som inte är så vanliga för det är ju kul och heta något som inte så många heter liksom 🙂 dock så är det måångaa år kvar innan jag skaffar barn minst 9-10 år då jag fortfarande är 15, men det är ju kul att redan nu ha en liten lista på namn som man gillar som man kan tänka sig att ens framtida barn kan ha 🙂 förresten är molly världen gulligaste och finaste lilla bebis såå söt! ( btw är det bara jag som inte kan se paulas top 2013 namnlista? )

  25. sanna

    jisses vilket löjligt inlägg… det är som att du inte skulle bli vän me nån som heter molly ? eller ? vad e de för skillnad om du o stefanie inte känt varann o båda valde milian och sen efteråt lärt känna varann? asssåå vad löjligt inlägg….. finns väl fan inga regler för de där me namn och vem kom på namnet först osv. grow up lady 🙂 puss o kram

  26. Klara

    Jag håller med dig på ett sätt, men samtidigt inte. 🙂 Man kan ju inte paxa ett namn? Föräldrar får väl döpa sina barn till det de vill? Varför ska jag tvinga en kompis att avstå från ett vackert namn de älskar, för att jag råkade höra/se/läsa det först? Skulle aldrig kunna ställa ett sånt krav på mina vänner! Och varför ska jag tvingas avstå ett namn som jag älskar, bara för att min kompis paxade det när hon var liten?
    Ett namn säger mycket, men verkligen inte allt. Jag har några vänner med samma namn som jag, men ingen är den andra lik. Man blir ju inte en person utefter det namn man döps till, utan snarare kopplas namnet till en för att man är som man är.

    Jag skulle inte bli ledsen om någon av mina bästa vänner tog mitt favoritnamn, – Alva, till sina döttrar. Jag skulle snarare bli glad, tänk, då får vi fler små töser med vackra namn, vilka kommer utvecklas och bli helt olika individer.
    Bara för att man heter samma namn betyder ju inte det att det är samma individ, utan det kommer bli helt unika barn, det enda de kommer ha gemensamt är ett vackert namn. 🙂

    Nej, jag skulle aldrig lägga mig i vad mina vänner döper sina barn till, även om de tar namn från mina framtida barn. Vad är det värsta som kan hända? Ens barn får ett lika vackert namn som sin bästis barn? Oh nooo! Jorden går under! 😀 😉

  27. My

    Jag tänker som dig, man kan inte ta nån annans namn. Jag har långt kvar till jag ska skaffa egna barn, minst 5 år men funderar ju såklart på namn. Jag säger inte de namn jag funderar på till nån (jo, min sambo) och hoppas verkligen på att ingen i närheten hinner få barn och också tänka på dom namnen. Harry ligger högst upp på min lista och jag hoppas verkligen att jag får en liten Harry nån dag. (här är jag inte rädd för att nån ska ”ta namnet”) men jag tänker inte säga det namnet förens jag någon gång i framtiden kanske föder en son.

  28. Hanna E

    Jag tänker inte alls så. Eftersom vi hade inställningen att det går inte att bestämma namn förrän barnet har kommit och man ”ser” vad det heter så har vi inte heller haft några favoritnamn i förväg utan en lista på 5-10 flicknamn och ungefär lika många pojknamn.

    Jag har haft tre regler när det gäller barnens namn:
    1. Det ska inte finnas två i vår familj med samma initialer
    2. Ingen i den närmaste släkten ska heta likadant. Själv heter jag som min mormor hette och det fungerade sisådär.
    3. Det ska helst finnas i den svenska almanackan då vi firar namnsdagar i min familj.

    När tvåan föddes så fick han samma namn som sonen till en av makens kompisar för vi tyckte att det var så fint, och passade sonen.

  29. Afrofamilj

    inte ok! jag blir dessutom avtänd på namn om någon i min närhet vill ha det. på samma sätt alla vänners pojkvänner är totalt avtändande. En automatiskt inbygd känsla som bör finnas hos alla!

  30. rizzo

    Håller med! Ett namnförslag vi hade för vår dotter förstördes helt när en kompis menade på att hon minsann också skulle döpa en framtida dotter till det även om vi gjorde det nu. Namnet tappade hela sin betydelse för mig då och blev något opersonligt, typ som att vi skulle vilja ha samma tröja på H&M. Däremot kan jag känna att om en vän bor långt bort och vi inte ses så ofta, så skulle det inte vara hela världen om vi ”tog varandras namn”. Eller om det är en bekant, då spelar det inte lika stor roll.

  31. lovvin

    Såklart man kan bli irriterad om någon tar ett namn man tycker om. Men man måste ju tänka på att man har inte äganderätt på namn och om någon har namngett sitt barn de man själv ville ha så kan man egentligen inte bli sur. Namn är ju en lika stor sak för den personen som just fick ett barn. Om hon/han valde de namnet så måste de ju också betyda något för dom!

  32. Malin

    Jag och min kille har två favoritnamn, det ena är faktiskt Mollie, fast med ie i slutet då. Så man uttalar det med i istället för y. Sedan Melwin. Om nån av mina vänner snodde det, såklart skulle de kännas lite i början men jag tror att det inte hade gjort så mycket i längden. Man döper sina barn till vad man vill. Men något jag däremot kan känna att jag inte vill, det är att döpa mina barn till ett namn som nån i min släkt redan har. Vet inte varför riktigt, men känner att alla i familjen ska ha olika namn. Konstigt kanske, men ja haha de är en tanke. 🙂 Men om nån i släkten efter att vi fått en son (som heter Melwin) och döper sitt barn till samma sak, så skulle det inte va mitt ”problem” utan deras val. Men ja, hoppas ni förstår min tanke.

  33. Amanda

    Håller med dig helt. Skulle aldrig sno en nära väns favoritnamn. Är som dig och antecknar namn inför framtiden och skulle bli ledsen om en näsa vän tog dem jag pratat om mest.

    En följdfråga; när ni tänker namn, vill ni då att det ska matcha med Molly-Elise (samma bokstav, dubbelnamn, låta lite liknande, också modernt osv) eller är de ni tänker på helt olikt? Vore roligt att bara höra hur ni tänker 🙂

  34. Sanna

    Namn är en viktig sak men jag själv har nog inte tänkt så mycket på hur det skulle vara om någon ”tog” ett namn av mig. Men lite skulle det nog kännas därför pratar jag öppet om namn jag gillar så att folk vet om det 😉 min son heter Ossian och det är ett släktnamn från min sambos sida och han har alltid sagt att hans första son ska heta så, så hade någon i närheten ”tagit” det hade han med all säkerhet blivit ledsen och sen ändå döpt vår son till det, haha 🙂

  35. Elin

    Blir nyfiken på vad du menar med att en namn säger så mycket om personen? Menar du att en tillskriver en person vissa egenskaper om de heter Liam eller Gustaf? Att man uppfostrar barnen olika beroende på namnet?
    Annars håller jag verkligen med dig, namn är sjukt personligt och intimt och det låter kanske skittöntigt från början att man skulle bli sur, men oj, det är viktigt! 🙂

  36. Renée

    Tycker att du har helt rätt. Idéer av namn får man ju ibland av omgivningen också, så skulle du sagt att du tyckt om namnet Molly månader innan din dotter föddes så skulle det vara fel av en närstående att ta det namnet om hon hade bf innan dig.

    Spelar ingen roll om jag får en eller flera döttrar, men den första dottern måste få heta Olivia så om någon nära till mig skulle ta det efter att jag tjatat om det i år, skulle jag bli ledsen. Men det skulle inte hindra mig från att döpa mitt barn till det ändå. Skulle det hindra dig, Paula? 🙂

    Sedan är jag otroligt nyfiken på vilka favvonamn du har, care to share haha?

  37. Malin

    Hej!
    Älskar namn och tycker precis som du om att söka upp vad namn betyder och var pâ statistiken de finns. Jag tycker även om namn som finns i släkten, att ge dem ett nytt liv pâ ett vis. Vâr son fick min pappas morfars namn och nu väntar jag vârt andra barn och namn funderingarna är i full fart. Jag har ett namn som jag verkligen gillar, det är viktigt för mig, jag bär det i mellannamn och det finns i min släkt. Jag berättade här om dagen om det ât min kompis, och hon tittar pâ mig och säger ”NEJ”, sen skrattar hon och sâ säger eller ”JO, men det är ju sâ mitt barn ska heta”. Nu är inte min kompis gravid och även om jag vet att hon verkligen vill ha barn sâ kommer det inte att ske först om några âr, sâ vi konstaterade att ja men dâ har vi kanske bâda tvâ ett barn som heter sâ! 😉

  38. Alex, en småbarnsmamma på kreta

    så tycker jag med egentligen. Men i Grekland, där vi bor, har dom en helt annan inställning så jag har omformats lite. Här blir alla döpta efter far och mor föräldrar, vilket betyder 1. att man inte ”får” bestämma namn på sina barn själv (framförallt söner) och att 2. många kusiner heter samma sak.

    Nu är jag inte alls så hård på att ingen får ta ”mina namn” men hoppas att jag aldrig får en son just pga namnet 😛

  39. Michaela

    Jag håller med till viss del. Skulle det vara så att jag har ett namn men inte tänkt skaffa barn på fleeeera år så skulle jag inte bli sur om min gravida vän tog namnet om det låg henne nära hjärtat. Sen hade jag hållt med dig till 100% när man själv är inne i bebistiderna, om man vet att man ska skaffa syskon tätt eller är gravid och det är samma med ens vänner 🙂 jag har några favoriter som jag gillar och hoppas att jag får barn inom 3-4 år! Älskar barn 🙂

  40. Sofie

    Ja jag förstår dig fullt ut! Jag är 18 år och vill gärna ha barn i framtiden ( dock inte på ett par år ). Sedan jag var 13 har alltid namnet Haley / Hailie varit mitt. Hade någon tagit det även om det är långt tid kvar, hade jag blivit otroligt ledsen.

Visa alla 43 kommentarer
Träning

Dagens pass

3 minutersstationer:

Rush- spring allt vad du kan
Tricepsövning
Slå på säck
Vadövning- Stå på en upphöjd plats med tårna. Sträck på dig så att vaderna jobbar (det absolut jobbigast under hela passet)
Burpees
Situps
Armhävningar

Efter cirkelträningen så mördade Bea armarna. Med hantlar så tränade vi biceps, axlar och skuldror. Vi avslutade passet med ytterligare en rush på 2 minuter. Det är mycket styrka nu. Konditionsträningen får jag från thaiboxningen, löpning och simningen.

7 Kommentarer

  1. Dagens fråga!

    Hej!! Förslag till dagens fråga: Hur känns din mage nu nästan ett år efter din grav? Jag har en 4 mån tjej och självklart är min mage fortfarande inte återställd. Jag har börjat träna smått men det känns verkligen som en katastrof när jag tittar ner på magen. I övrigt är jag smal/normal. Så min fråga: hur känns magen såhär ettår efter? Känner du dig stark i bålen igen på samma sätt som innan? /Glad mamma- Uppgiven tjej!

  2. Bella

    Vad duktig du är!!!! Blir så motiverad av din blogg. Försöker gå ner i vikt inför förhoppningsvis kommande graviditet. Skulle vara skönt att känna sig lite mera fit innan man blir gravid så att man känner sig fin och hälsosam.

  3. Angelica

    Hej! Jag och min kompis åker snart till Egypten, ni som nyss varit där. Har ni några tips att dela med er? Matställen, utflykter, landet osv. Skulle vara så roligt att få höra era åsikter då det finns både ris och ros om Egypten 🙂

Visa alla 7 kommentarer
Allmänt

Just nu

Jag har fått en ny craving, en celsius efter lunch. Här på kontoret finns det alla möjliga smaker men jag har fastnat för ”Vilda bär”. Vilken smak är er favorit? =)

// Nu ska jag fortsätta med att skriva en text för en duell i tidningen Vi Föräldrar

18 Kommentarer

  1. Maria

    Jag förstår verkligen inte hur du kan trycka i dig celsius när du tränar så som du gör? Är du inte mån om att kroppen ska må bra? Är du inte mån om att kroppen ska fungera i framtiden?
    Dessa konstgjorda energidrycker är skadliga för kroppen.
    Hej cancer, sjukdomar & hål i tänderna. VARFÖR?

    Du verkar ju så klok i övrigt!

  2. johanna

    PRECIS som sandra skriver så är celsius inte hälsosamt, det är ungefär som redbull, vilket vi vet inte är bra! så drick för guds skull inte celsius

  3. Mait

    Vilda bär eller Lime är den godaste dryck jag vet. Önskar dom var lite billigare bara. Dom är inte bara goda utan jag mår bra av dom också 🙂

  4. Sandra

    Celsius är bara en massa tillsatser och ingenting naturligt. Testa Verve istället. Det är inga tillsatser och bara naturligt. Vitaminer, mineraler , mangostan och ahloevera. De smakar dessutom jättegott och har naturligt koffein i sig. Gratis frakt och levereras till dörren. Kolla in sandrautter.vemma.eu !

  5. Hanna

    Har druckit Celcius en gång och aldrig igen. Det var så sött att jag mådde illa, tacka vet jag Loka och Ramlösa! 🙂

  6. emma

    Vill du tjäna lite extra pengar? Jag tipsar om många och framförallt bra små enkla tips som inte kostar speciellt mycket utan är enkelt för dig som bloggar eller för dig som driver en hemsida.

    tjanaenklapengar.blogspot.se

  7. Ida

    Jag vet inte om jag har testat celsius innan men av andra såna drycker brukar jag gilla de vanliga och de med cola smak :D!!

  8. Emma

    Alltså vad är det folk gillar med dessa?! jag förstår verkligen inte.. har testat alla celsius smaker och jag tycker varenda en smakar som någon avslagen läsk/saftgrejs med en riktigt äcklig eftersmak. Förstår verkligen inte hypen haha

  9. Fatma

    Hejsan Paula förlåt för att jag tar upp något gammalt men vill bara fråga om hur du märkte att ditt knä va infekterat då du hade skrapat det. För min lilla syster som är två år skrapade det typ för en vecka sen och typ nu har det typ bildats små bölder de ser infekterat ut så vi vet inte vad det är mina föräldrar tror att de vanligt skrapsår. Har letat igenom de inlägget du skrev om ditt knä men kan ej hitta det, du behöver inte svara om du inte har tid för förstår din situation med lilla söta Molly som liknar en ängel önskar henne det bästa i livet tillsammans föralltid med dig och Hugo <3

  10. Pernilla

    Har samma favorit som dig tyckte inte om den första gången nu är jag fast lägger alltid den 1 timme i frysen och sen dricker jag den asså det finns inget godare skulle vilja dricka 2 om dagen 😛

Visa alla 18 kommentarer
Tips

Have to have

Ni har inte missat Adidas senaste kollektion för VM i Rio? Jag och Amir har suttit och dregglat i över en timme och självklart blev det så att man klickade hem lite! Jag tog shortsen och linnet i dom nedre hörnen. Vill egentligen ha allt men måste sansa mig!

2 Kommentarer

Molly 8 månader till 1 år

Tålamod är A och O

Det har hänt något med Molly. Så fort hon ser mig så blir hon gnällig, släpper det hon håller på med och springer mot mig för att hon vill komma upp i famnen. Det är jättemärkligt för att hon är hur glad som helst när hon bara är med Hugo men så fort jag kommer så blir det en sur min. Vad beror det på? Vad är detta för fas? Hur länge kommer den att hålla på? Hur kan jag bemöta mer än att ta upp henne när det är det hon vill?

Det är tufft att hålla tålamodet vid liv. Det är svårt att göra Molly nöjd när hon blivit tyngre, när mjölksyran kommer smygandes i armarna och ryggen värker så godkänner hon inte att man släpper ner henne. ”Nänä, häng med på höften då medans jag städar”. När hon inte ens låter Hugo ta henne så tappar jag tillslut tålamodet och släpper ner henne iallafall. Då kommer tårarna och skriket. Jag försöker vända mig om för att fortsätta med det jag håller på med men hon springer gråtandes efter. Då kommer det dåliga samvetet. När jag känner mig som världens sämsta mamma och det slutar med att vi börjar om med att hon får vara i famnen. Jag får ingenting gjort men det är bara att gilla läget I guess.

Jag tycker att det känns viktigt att säga hejdå. Hejdå när man ska gå. Sedan Molly var liten så har jag pussat henne hejdå när jag ska någonstans. Nu har det hänt några gånger att jag smugit ut när jag ska till kontoret eller till träningen just för att jag inte orkar dra igång ett dramatiskt hejdå från Mollys sida. Jag vill inte störa henne när hon har ro genom att hon ser att jag går. Men ändå så minns jag den hjärtekrossande känslan som jag kände när det var min mamma som skulle gå till jobbet och sa hejdå när jag var liten. Det var som att någon slet ut mitt hjärta och körde över det med ett tåg. Så vad är bäst, vara ärlig och säga hejdå eller smyga ut? Mitt samvete säger att jag i den här lite jobbiga fasen ändå ska hålla mig vid min ståndpunkt genom att säga hejdå när jag går. Nästa vecka är jag mammaledig igen. Det är kanske det Molly behöver. Lugn och ro och att jag stannar med henne hela dagarna. Visar att jag ej försvinner och att hon kan lita på mig.

Usch vad jobbigt det känns när jag inte vet vad det är som händer i Molly. En dag i taget Paula, det blir bättre och det är tusen gånger värre för Molly än vad det är för dig. I eftermiddag ska vi hem till farmor och farfar, då ska jag pussa på henne lite extra för den jobbiga morgonen vi hade idag.

Lillan diggade till musikerna i Egypten

47 Kommentarer

  1. Matilda

    Säg alltid hejdå när du går. Det skapar otrygghet hos Molly om du helt plötsligt är borta. Det kan bidra till att hon visar otrygghet/missnöjdhet i ditt sällskap, hon letar efter ett sätt att agera för att få dig att stanna kvar. Eller ett sätt att få ut det hon behöver innan du försvinner från henne igen. Barn har inte utvecklat sitt tidsperspektiv i den åldern och att vara borta en timme kan kännas som en evighet för dem. Säg ”hejdå, vi ses snart”, ge en puss och gå bara. Var tydlig med att du ska gå, men också tydlig med att du kommer tillbaka.

  2. Pernilla

    En ergonomisk bärsele gör susen för barn som behöver tanka närhet och trygghet. Manduca eller Ergobaby är två suveräna. Jag brukar ha min son på ryggen, så kan jag fixa med annat samtidigt.

  3. Susanna

    Bekräfta hennes behov 10000 ggr om! Det går över.. Kärlek kan ett barn Aldrig få för mycket av!! O sen säg alltid allltid hejdå. Ett snabbt och enkelt ..

  4. Emelie

    På förskola är det oftast samma sak. Barnen kan ha faser ibland, varför har jag ingen bra förklaring på. Men när föräldrarna kommer för att hämta blir det inte det här glada, utan mer gnälligt och ledsamt. Svårt att förstå varför men dem kan ha en jobbig period där saknaden av mamma och pappa är lite mer jobbig än annars.

    Vi bär väldigt sällan på förskolan, omöjligt med alla barn och ryggarna, men ett tips är att sitta med dem på marken istället och trösta. Då blir hon inte lika beroende av att vara just uppe i famnen. Sen tror jag bara det är en period som kommer gå över, just nu behöver hon sin mamma mer än innan.

    Bemöt i alla fall henne alltid med glädje. Barn känner av vuxnas energi i rösten så om du liksom pratar med tröstande röst kan hon känna sig ännu mer ledsen. Visa att det är okej att man hälsar och säger hejdå, men sen är det lika kul att vara hos pappa igen.

  5. Hanna

    Har precis läst en kurs i psykologi, och att barnet blir ledset när en förälder lämnar/kommer tillbaks är bara ett tecken på att det känner sig tryggt med vårdaren. Det har liksom varit med om något hemskt när den trygga platsen inte fanns där, och vill berätta för vårdaren (dig nu då) att det var hemskt utan den personen. Så egentligen betyder det att Molly känner att du är hennes trygghet, mer än Hugo. Men det är ju bara enligt en psykolgisk teori, jag har själv inte barn och vet ingenting mer! Googla ”trygg anknytning” så kanske det kommer upp mer.
    Lycka till, kram!

  6. Sofie

    Hej! Läser din blogg och följer din resa med sin söta dotter. Jättekul!
    Är utbildad lärare och har tidigare jobbat med yngre barn. Den fasen Molly går igenom är på grund av separation från din sida med tanke på att du börjat jobba. Det du ska göra är att ge henne den uppmärksamhet hon vill ha, det är din trygghet och närhet hon behöver just nu. Detta kommer gå över! Det här med om du ska säga hejdå eller inte, det MÅSTE du göra, det är jätteviktigt att göra det. Gör det kort och berätta att du kommer tillbaka, hon förstår det.

    Sofie

  7. ungmamma43

    paula! du kan lugnt ta upp molly varenda gång hon skriker, hon kommer INTE att ’bli bortskämd och vilja det jämt sen’. mina stora barn (23 och 16 år) vill aldrig bli burna numera! en ettåring har helt klart andra behov än en tvååring, en tioåring osv.

  8. H.

    Blir lite illa berörd av kommentarerna om att inte ”uppmuntra hennes beteende.” Molly är en bebis, det hade varit en annan sak om man pratade om en femåring, men bebisars skrik är deras sätt att kommunicera. Jag tror att det viktigaste för små varn är att ha trygghet, och att då börja ”bestraffa” barnet för att det skriker och försöker förmedla någonting till oss föräldrar. Känns fel fel fel. Nej jag tycker att du ska fortsätta krama och trösta Paula, din lilla tjej är inte ens ett år gammal. Lycka till fina du!

  9. O

    Första gången jag kommenterar på
    En blogg överhuvudtaget, men känner att jag måste skriva några rader.
    Förlåt men alltså vad är det för råd du får? Din dotter är inte ens 1 år gammal och är inne i en period i livet när hon behöver sin mamma.
    Ni har precis kommit hem från en resa och har gjort en förändring och för tillfället är hon mammig.helt normalt. Molly verkar annars en sån kavat liten tjej så att ni skulle skämma bort henne är bara skitsnack.
    Ta upp henne varje gång, bekräfta henne,säg ALLTID hejdå ordentlig, kort men konkret.
    Det du gör när du hela tiden bekräftar hennes känslor är att skapa en trygg liten tjej.
    Du är en sån bra mamma och jag är övertygad om att det här bara är en period.
    Min dotter är något äldre och har haft sånna här perioder till och från och hon är utan tvekan den tryggaste lilla tjejen jag träffat.
    Så fortsätt som du gör….bekräfta,bekräfta och bekräfta lite till. Det är bara en period. Kram

  10. Sanna

    Jag känner igen mig så himla väl i det du skriver. Min son var 1,3 när jag började jobba igen. Han hade det hur bra som helst hemma med sin pappa på dagarna men sekunden jag satte min fot innanför dörren så rasade allt. Gnällig, missnöjd och för att inte tala om tjurig. Pappa dög inte längre till något och panik om jag så bara råkade lämna rummet!!! Kan det vara så att vi blivit lite tagna för givet? Mamma har ju ändå funnits där till 110% i deras liv också helt plötsligt är vi inte där. Vilket kanske går uppför dom när man kommer hem igen?! Jag vet inte, men behöver dom mamma behöver dom mamma. Jag tror man måste göra det som känns bäst i hjärtat så blir det nog rätt. Och hoppas precis som du det är någon fas som passerar 🙂 all lycka!

  11. en finsk läsare

    Jobbar själv som förskollärare och vill bara säga hur viktigt det är med kroppspråk när man lämnar barn tex, till förskola. Har några gånger efter flertal ”en kram till” fått bokstavligt talat riva barnet ur föräldrarnas ben utan att de själv gör någonting. Kan säga att det känns hemskt för alla och vad visar det för barnet då? Mycket lättare om man är glad, säger hejdå och sen går på en gång, då visar man barnet att det är ok, mamma/pappa litar på den som barnet får stanna med:) Sen tipsar jag dig undvika ordet ”snart” om det inte är så att du verkligen kommer tillbaka om 5 minuter. Själv brukar jag säga (till större barn så klart) att ”mamma kommer efter mellis” osv. för det är lättare för barnet att uppfatta. Kanske inte aktuellt just nu då Molly är så liten men bra att komma ihåg när hon växer:)

  12. Lis

    Smyg inte ut, det kan vara då att hon är rädd attdu bara ska försvinna. Så därför är det bäst att vara vid mammas höft så mamma inte bara försvinner.. Jag smög ut åt min dotter ett tag..blir bara värre då barnet inte känner att hon kan känna sig trygg o slippa vata orolig över att mamma ba ska försvinna ..sedan jag börjat säga hejdå är det mkt bättre..

  13. Nadia

    Hej! Detta är ytterligare ett steg i utvecklingsfasen. Separationsfasen gör sig påmind vid 7-10 mån ålder, men runt året kommer en sväng till.
    Det kommer att gå över. Barnet lär sig vid den här tiden att hon inte sitter fast med mamma/pappa utan hon är en egen individ. Vilket är jätte skrämmande. Försvinner mamma/pappa ur sikte så kan barnet tro att dom plötsligt är helt borta.
    Du gör helt rätt, ta upp henne när hon är ledsen och tala om att mamma ska ingenstans och sedan kanske avled med något hon tycker om. Det blir mycket bärande & kånkande, men rätt var det är så är det över.
    Det hör till att känna sig otillräckligt och det smått konstanta dåliga samvete man har som förälder blir värre i sånna här faser.
    Ni finns där för Molly hela tiden och ger henne kärlek och det är det viktigaste 🙂

  14. Ida

    Känner så igen mig i det du beskriver. Min dotter är 2 veckor yngre än Molly och hon är precis likadan. Vill bli buren hela tiden och när jag inte orkar bära henne längre håller hon fast sig i mitt ben.

    En grej som funkat bra för oss är att ha henne i en sjal på ryggen. Hon väger 9kg, men jag känner knappt av tyngden då jag har henne på ryggen. Dessutom får man händerna fria, hon får den närhet hon vill ha och kan samtidigt vara med och se vad som händer.

  15. Yvonne

    Det är alltid viktigt att säga hejdå när man går för tillitens skull.
    Lek tittut och kurragömmalekar med kära gossedjur och med er själv även att Molly blir gömd tillsammans med någon. Hon tränar då att ”tryggheten” försvinner och kommer tillbaka 🙂

  16. Aa

    Du ska absolut ta upp henne varenda gång… Är så märkliga råd du får om att inte ”uppmuntra” henne. Hon skriker ju för att det är det enda sättet hon kan kommunicera på. Sedan förstår jag att du inte kan bära jämt, ibland måste man få ha armarna fria.

    Nej. Ta upp henne och bär bär bär. Då ser Molly att mamma lyssnar, mamma hör och mamma svarar mig. Då går det över snabbast för då vet hon att hon kan lita på dig. Det är en fas i anknytningen och det är fullkomligt normalt. Det är inget som helst fel på er relation snarare tvärtom!! Skaffa en sele kanske? Ergo baby är asbra, den kan man bära på höft och rygg med också. Jag bär ettåringen i den när han har sina sådana perioder. Separationsfas och anknytning. Läs på om det så blir det lättare att förstå sin lilla (och man ger inte råd som ”låt henne skrika” eller ”uppmuntra henne inte” då) Du känner ju vad som är rätt!! 🙂 Du får ju dåligt samvete, det brukar vara fel väg att gå då av egen erfarenhet 🙂

    Säg hejdå. Smyg inte. Du hade velat få ett hejdå. Byt plats med Molly i tanken. Du hade velat få svar när du pratade och du hade velat få ett hejdå.

  17. Zara

    Hej!
    Det där hände mig, min mamma och min dotter när vi var i Spanien.
    Då skulle hon bara vara med mormor, jag fick inte ens ta på henne skorna utan att hon blev sur och skreeek mormooooor.. När vi kom hem och vi återgått till det normala i vardagen, så blev hon som vanligt. 🙂

  18. Malin

    Hej!
    Är barnsjuksköterska, och har mycket erfarenhet och kunskap gällande det du beskriver. Har tittat igenom de råd de andra givit dig, och förstår att det kan vara svårt för dig att veta vad du skall ta till dig och vad du skall ignorera gällande råden. Det jag kan rekommendera dig är att kontakta din BVC-sköterska och ta upp det här med henne, så slipper du att bli orolig av alla kommentarer. Det Molly uppvisar är helt normalt, och inget du skall ”träna” bort. Det blir för långt svar om jag skall beskriva hennes utveckling här, så kontakta BVC så kan de lugna dig och vägleda dig i rätt riktning.
    Lycka till!
    //Barnsjuksköterskan

  19. fanny

    Jätte bra att du säger hej då! Läser till förskollärare och har även en egen dotter har lärt mig att det är viktigt för barnet att föräldern säger hej då annars kan barnet känna sig sviken och övergiven när den upptäcker att mamma eller pappa bara gått! Tänk själv om Hugo bara gick utan att säga hej då du plötsligt inser att han försvunnit:p då fortsätt säga hej då:)

  20. Petra

    Kan tillägga min tidigare kommentar att det alltid varit viktigt hos oss att vi säger hejdå. Jag har alltid sagt ”hejdå, syns sen” & fått ett ”byebye” eller ”hejhej” tillbaka :). Enda undantaget för oss har varit om hon sover. Men annars har det varit viktigt att vi säger hejdå så att hon vet att att vi är borta ett tag så att hon inte sen letar efter just den föräldern.

  21. Petra

    Vår dotter va så extremt mammig fram tills hon började ta flaska. Annars var det bröstet & vanlig mat. Detta var vid 9 månaders ålder. Hon var med mig överallt. Jag fick bära henne väldigt mycket! De sa på bvc att vissa blir värre under olika perioder (separationsfas) & att de då känner en trygghet att de kan öppna upp sig & visa alla känslor osv. Inte så roligt, men det gick över! Sen har hon självklart haft vissa perioder då det fortfarande bara är jag som duger & pappan inte ens fått ta i mig utan att hon skäller på honom :). Men som sagt, det har gått över & inte hållit på så länge. Men fortfarande kan hon vara med gnällig & visar mer känslor när hon är med bara mig, än när hon är ensam med sin pappa eller tex. farmor/mormor. Då är hon mest glad hela tiden. Sen när jag kommer så springer hon & ska sitta i knät & bara mysa. Sen är det ut på äventyr igen.

  22. Julia

    Hej paula! Ja förstår att det är frustrerande för er. Jag tror att Molly vill ha din uppmärksamhet för att testa vart du står, hon börjar nu släppa taget mer och mer och i med att hon börjat gå så upptäcker hon att det går att springa ifrån dig, vilket också är skrämmande såklart. Barn lever i en hiearki där mamman för det mesta står högst upp. Det jag skulle göra är att bära upp henne när hon vill eller testa och sätt dig ner på golvet när hon vill upp till dig. Lek med henne som att hon aldrig gnällt och velat komma upp. Jag tror på att bemöta hennes beteende på ett positivt sätt, för jag tror inte att ett barn kan vänja sig vid för mycket närhet och trygghet när den ber om det. Snarare tvärtom, ja tror man ska bemöta det och avleda genom att kanske sätta dig ner på golvet och leka med henne. Att ignorera tror jag inte ett skit på! förmodligen gör det ont i dig när hon blir ledsen när du släpper ner henne, det tyder bara på att din instinkt säger till, dem gör sitt jobb så att säga. släpp alla måsten ett tag framöver, det kommer gå över snart! Kram och lycka till

  23. mimmi§

    Ouff Paula tar inte upp henne varenda gång hon skriker och gråtar. Det säger jag med erfarenhet för då VET hon att varje gpng hon skriker, får hon igenom sin vilja.

  24. Carolinac

    Åh herregud, lyssna inte på T.H bara! Barn är som oss, små människor med skillnaden att vi vuxna ofta trycker undan våra känslor och har socialiseras in i när man får och inte får visa dom. Tänk efter vad hon kan tänkas känna och vad motsatsen skulle vara och tänk dig in i en liknande situation.

    Molly blir ledsen när du säger hejdå och går din väg, motsatsen skulle ju vara att hon inte bryr sig.
    Tänk dig in i att Hugo behöver åka iväg på ett jobb, han behöver sova borta och vet inte hur lång tid det kommer ta, en dag eller en vecka, du lever alltså i ovisshet. Hur känner du då? Ledsamhet för att du kommer sakna honom (=sunt i kärleksrelation) eller bryr du dig inte nämnvärt (=har det lika bra utan honom).
    Molly är för liten för att ha ett utvecklat tidsperspektiv. Hon förstår inte vad ”sen”, ”snart” eller ”om några timmar” är för något och hon har inte lärt sig att stänga ute sina känslouttryck TACK OCH LOV. Detta är alltså BRA! Hon älskar dig och vet om att hon kommer sakna dig när du inte är med henne och visar det. Det säger egentligen bara att du varit en så bra mamma så att hon inte vill vara utan dig och att ni lärt henne våga visa sina känslor och låter henne ha rätt till dom och hon vet att ni finns där ändå. Hon är trygg med andra ord och kommer inte få men av att du är borta en dag (en långweekend är väl däremot inte att rekommendera i nuläget) så fortsätt säga hejdå och att du kommer sen och med tiden kommer hon kunna hantera det lättare och kommer vänja sig vid att vara ifrån dig.

  25. Ellen

    Min mamma har alltid haft väldigt dålig rygg och kunde aldrig bära mig när jag var liten (bara ha mig i knäet), och jag har inte tagit någon skada av det 😉 tror på det någon sa här uppe, att böja sig ner och krama om och prata lite. Sen tror jag inte heller att det är 1000 gånger värre för molly än för dig. Tror snarare att det är tvärtom! Hon verkar ha ett liv med mycket kärlek och lek.

  26. Cecilia

    Att ett barn på knappt ett år skulle bli bortskämt av att få sina behov tillfredsställda, finner jag som en oerhört obehaglig inställning. Barn i den åldern är inte uträknande i en relation, på det sätt som en vuxen (eller ett äldre barn) kan vara. Än så länge så lär sig Molly hur hennes känslor och behov bemöts, i första hand. Hon ger uttryck för ett behov av närhet. Om man som förälder ignorerar lär sig barnet att detta är ett behov som skall tryckas undan. Hon visar att hon blir ledsen och är i behov av dig. Hon behöver få sina känslor bekräftade: ”Jag ser att du är ledsen, och det får du vara”.

    Hur vill du att Molly skall hantera sina känslor, och vad skall hon lära sig om dem? Får man vara ledsen? Får man vara arg? Får man säga ifrån? Får man söka trygghet när behovet uppstår? För MIG, i MITT föräldraskap, är svaren självklara. Ja! Ja! JA! Det är inte fult, fel, eller hemskt. Det är känslor. Om orken tryter: försök att hitta sätt som tillfredsställer både dig och Molly. Sätt dig ner och ha henne i famnen (dammsugaren kommer inte att rymma, tyvärr(?)). När hon har lugnat sig och visar intresse för omvärlden igen så ta in den tillsammans. Plocka upp den där leksaken och vissa intresse för den du med. Eller är kanske dammsugaren rolig när man startar den igen om man gör det tillsammans? Vissa dagar kommer det inte att fungera att få någonting gjort om man inte kan göra det med barnet i famnen. Men då får man göra en avvägning: kan jag ha barnet i sele/sjal om jag inte orkar bära, eller kan min partner göra färdigt. Många kan nog ifrågasätta att man inte drar sitt strå till stacken då, men så fort man ser att det är en uppgift att möta barnets behov, liksom det är att sköta hushållssysslorna, så kan man nog komma förbi den spärren. Det handlar inte om att man är lat osv, det handlar om att lägga tid på ”måsten” som att städa, tvätta, trösta barn, diska, byta blöjor. Är båda beredda att se det, och diskutera saken så bör det där reda ut sig. Det kommer dyka upp perioder då fördelningen blir raka motsatsen. Ni kanske inte gör lika mycket den här veckan, eller månaden, men om ni för en dialog och är medvetna om situationen så kommer det fixa sig i längden.

    Och du, Paula. Det är en period. Och det kommer finnas dagar då du inte orkar ställa upp på klängigheten. Och det är OKEJ! Molly kommer inte att ta permanent skada av de gånger då det sker. Men fundera på vilka signaler som du vill ge henne, och följ de instinkter så långt du orkar. Mollys mamma är Mollys bästa mamma. Kom ihåg det!

  27. Cecilia

    Oj. Jag blir rädd av vissa av kommentarerna ovan.
    Jag är själv socionom, och ung mamma till en dotter som är i ungefär samma ålder som Molly.

    Att ett barn på knappt ett år skulle bli bortskämt av att få sina behov tillfredsställda, finner jag som en oerhört obehaglig inställning. Barn i den åldern är inte uträknande i en relation, på det sätt som en vuxen (eller ett äldre barn) kan vara. Än så länge så lär sig Molly hur hennes känslor och behov bemöts, i första hand. Hon ger uttryck för ett behov av närhet. Om man som förälder ignorerar lär sig barnet att detta är ett behov som skall tryckas undan. Hon visar att hon blir ledsen och är i behov av dig. Hon behöver få sina känslor bekräftade: ”Jag ser att du är ledsen, och det får du vara”. På samma sätt som när man är arg, eller rädd. ”Jag ser, och det är okej. Dina känslor är viktiga för mig”

    Hur vill du att Molly skall hantera sina känslor, och vad skall hon lära sig om dem? Får man vara ledsen? Får man vara arg? Får man säga ifrån? Får man söka trygghet när behovet uppstår? För MIG, i MITT föräldraskap, är svaren självklara. Ja! Ja! JA! Det är inte fult, fel, eller hemskt. Det är känslor. Det är inte självklart att bästa lösningen för er är att du bär henne på armen, försök att hitta sätt som tillfredsställer både dig och Molly. Sätt dig ner och ha henne i famnen (dammsugaren kommer inte att rymma, tyvärr(?)). När hon har lugnat sig och visar intresse för omvärlden igen så ta in den tillsammans. Plocka upp den där leksaken och vissa intresse för den du med. Eller är kanske dammsugaren rolig när man startar den igen om man gör det tillsammans? Vissa dagar kommer det inte att fungera att få någonting gjort om man inte kan göra det med barnet i famnen. Men då får man göra en avvägning: kan jag ha barnet i sele/sjal om jag inte orkar bära på armen, eller kan min partner göra färdigt, eller kan dammet få ligga i hörnen, om Molly behöver närheten just nu? Många kan nog ifrågasätta att man inte drar sitt strå till stacken då, men så fort man ser att det är en uppgift att möta barnets behov, liksom det är att sköta hushållssysslorna, så kan man nog komma förbi den spärren. Det handlar inte om att man är lat osv, det handlar om att lägga tid på ”måsten” som att städa, tvätta, trösta barn, diska, byta blöjor. Är båda beredda att se det, och diskutera saken så bör det där reda ut sig. Det kommer dyka upp perioder då fördelningen blir raka motsatsen. Ni kanske inte gör lika mycket hushållssysslor den här veckan, eller månaden, men om ni för en dialog och är medvetna om situationen så kommer det fixa sig i längden.

    Och du, Paula. Det är en period. Och det kommer finnas dagar då du inte orkar ställa upp på klängigheten. Och det är OKEJ! Molly kommer inte att ta permanent skada av de gånger då det sker. Men fundera på vilka signaler som du vill ge henne, och följ de instinkter så långt du orkar. Mollys mamma är Mollys bästa mamma. Kom ihåg det!

  28. Emma

    Förstår att det är jobbigt, men tror att du vet nog bäst vad som är bäst för ditt barn. Jag skulle säga hejdå om jag går.

  29. Alexandra

    Har en lika gammal son som dig som just gått igenom samma fas, separationsfas, i samband med att han också lärde sig gå. Så skönt nu när den gick över, en helt annan kille, blev så tärande när han hängde, klängde på mig hela dagarna till slut men nu är det som han förstår att jag finns även om han inte ser mig o därför kan vara hos andra, hänga med sin pappa osv. Helt naturligt, tipsar om BVC appen där det står så bra om alla faser/månader osv! O det kommer gå öveeeeeer

  30. nina

    Tror absolut inte Molly har en ambivalent anknytning så du borde inte ta åt dig av vad ”nina” sa. Men, som många andra sagt, så borde du inte uppmuntra hennes beteende genom att ta upp henne varje gång, det blir senare ett inlärt.beteende då hon vet vad det kommer leda till. Det är vanligt för barn i den åldern att inse att symbiosen mellan barnet och mamman inte är en symbios. Det viktiga är att ha en hållande miljö, vilket det verkar som ni har och att ni är barnets trygga bas, båda två, vilket ni också verkar vara, så tror inte ni behöver oroa er! Det är jobbigt nu men det går över.

  31. jennifer

    vad jag har lärt mig utav andra så finns det nog ingen som sagt att dom inte har haft det så som molly är nu. barnen kommer in i en sådan fas och kommer vara mammig utav sig. ibland håller den fasen i länge och ibland inte alls så länge. det är bara att gå igenom den och försöka få henne på andra tankar om det går när det väl händer. kanske hugo kan säga kom molly så leker vi med hästen eller liknande, nått som får henne att fokusera på annat.

  32. frida

    Hej! Har en dotter på snart 3 år och hon har nästan alltid varit mammig :). Det är säkert lite olika från barn till barn men dom flesta har nog en ”mamma period”. Jag bara väntar på att ”pappa perioden” ska komma :). Tror ändå det är viktigt att säga hej då till henne. Jag säger alltid Hej då till min dotter även om hon blir ledsen så tror jag iallafall det är bättre. Jag brukar säga nått i stil med: Hej då mamma kommer sen. Jag brukar även rings min sambo och kolla om hon tystnat och hon tystnar jämt efter en liten stund :). Min dotter är likadan när både jag o min sambo är hemma. Är nästan bara jag som gäller här hemma. Men vi försöker att ignorera om hon bara gnäller för gnällande skull. Och är det så att hon är ledsen över nått annat så brukar min sambo få ta det. Även om hon gråter och vill till mig så märker hon att det är pappas tur. Så även om det tar 5, 50 eller 500 gånger så tror jag det är viktigt att man verkligen står på sig hur jobbigt det än är. För då lär dom sig till Slut :). Hoppas det var ett någorlunda bra svar:). Måste även säga att ni har en helt underbar söt liten tjej 🙂 kram

  33. M

    Hej jag går i trean på gymnasiet och jag har för mig att vi talade om något sånt betende på våran psykologi. Något med att barnet förstår att mamman och den själv är två olika individer när den tidigare trott att man är samma. Barnet förstår därför att mamman kan försvinna och vill därför hålla hårt och klänga i henne så stt hon inte går ifrån. Det blir som en skräckupplevelse för barnet när mamman försvinner från än. Våran psykolgilärare sa då att man som förälder i denna fas ska låta barnet klänga så kommer de gå över av sig självt. 🙂

  34. emely

    Jag skulle dock verkligen inte tro att Molly har en ambivalent anknytning. Det finns många faktorer som pekar på att Molly har en trygg anknytning trots att hon är ”mammig”. Jag gissar att ”mammigheten” i denna ålder är rätt vanöig. Oroa dig inte Paula, håll bara i och fortsätt precis som du gör, du gör din mammaroll bäst själv!

  35. Annika

    Arbetar med små barn. Livsviktigt att säga hej då! Den desperationen ett barn känner när någon bara försvinner för att en förälder ärligt talat tycker att de är lättare just då blir otroligt jobbigt i längden. Håll ut! De molly går igenom är så normalt som de bara kan vara, de går över men visa att du går alltid, oavsett respons så hon lär sig att när du säger att du kommer tillbaka så gör du de, smyger du så blir barnet förvirrad, rädd och desperat.

    Super bra mamma är du så du gör inget fel!

  36. anna

    Nina, det du skriver om anknytningsteorin enligt Freuds lära är helt fel. Jag är utbildad inom den teorin och barnet blir INTE ambivalent av att separeras från sina föräldrar så Paula du kan vara lugn. Det handlar om HUR barnet blir separerat från sina föräldrar och hur barnet blir bemöt av sina föräldrar. Det krävs att föräldrarna gör drastiska förändringar mitt i sitt beteende för att barnet skall gå mot ett ambivalent beteende.
    Mitt råd är att utge en trygghet för Molly men samtidigt visa disciplin, en lugn men bestämd metod hur jobbigt det än kommer kännas för dig Paula. Samarbeta med Hugo och kom fram till lösningar. Som T.H skrev så uppmuntrar och belönar man det negativa beteendet om man lyfter upp barnet varje gång det skriker.

  37. Millan

    Hejsan Paula!
    Lite tips från mig med en son på 15 månader:
    säg alltid hejdå. det har jag lärt mig med, även om det känns tråkigt att kanske ”störa” när barnet har kul och leker så är det bra att visa att mamma går med kommer tillbaka!
    sen det där med att hon vill upp till dig. du kommer bli galen av ryggont om du bär på henne så försök att inte ta upp henne. jag gör så att när min son sträcker sig för att han vill komma upp så sätter jag mig ner på huk, håller om han och pratar med han. visar mig på hans nivå så att säga! i början var det jättejobbigt men nu känns det som att han börjar fatta. kanske är det lite närhet barnet vill ha? ibland försöker jag avleda genom att busa eller plocka fram leksaker så han kommer på andra tankar. men ibland får han acceptera att jag inte kan plocka upp honom och då blir han arg. men samtidigt är det bra att han förstår att mamma inte kan alltid. barn är barn och dom lär sig 😀 man får slå undan sina känslor ibland tyvärr.

    Men paula, du är en otroligt duktig och kärleksfull mamma, så i slutändan så måste du följa ditt hjärta även om alla kommer med bra råd. lycka till! kram

  38. emely

    Jag gissar att Molly just nu är i en sådan das, men det kommer nog gå över snart. De flesta barn hamnar i den fas som har fått en komplex uppväxt. Hon har fäst sig så hårt vid dig, vilket jag tycker är rätt. Visst är det tråkigt att Hugo inte kan hjälpa till men det brukar vara så. Läs om John Bowlbys anknytningsteori så får du en närmare uppfattning av vad Molly kan gå igenom 🙂

  39. Hannah - Maxemilian & Bebis i magen ♡

    Maxemilian hade med en sådan fas, han kunde vara helt underbar hos mormor och morfar men så fort jag kom blev han gnällig och klängig. Det gick nog över efter någon månad, men han kan fortfarande vara lite extra gnällig när mamma och pappa är med. Men det är ju för att han kör ju med oss.

    Hoppas att det blir bättre snart, helt underbara bilder från Egypten! ♡

    Massa kramar ♡

  40. T.H

    Om du lyfter upp ditt barn vartenda gång det gråter och skriker så uppmuntrar du hennes beteende. De lär sig snabbt och hon kommer lära sig att gråt och skrik gör att mamma lyfter upp mig direkt. Det blir i slutändan ett bortskämt barn som skriker tills det får som det vill. Ett barn ska acceptera att vi är vuxna och har andra saker att göra. De ska självklart tröstas och känna trygghet, men när det handlar om att få uppmärksamhet och bli upplyfta bara för att, så ska barnet lära sig att det inte alltid är på dens villkor. Det är viktigt att lära barnet detta tidigt, annars kommer du ha ett barn som ständigt skriker med uppsträckta armar och du har ont precis överallt och ångrar att du inte var mer bestämd. Ett barn mår bättre av regler och att du är bestämd än att du ger med dig hela tiden för att du får dåligt samvete. Det kommer hon att utnyttja. Hoppas att ni hittar ett sätt som passar er, men tänk på att uppmuntran till skrik & gråt i slutändan inte är något positivt även fast det är jobbigt att stå emot till en början!

  41. Malin

    Vad jag lärde mig när jag fick min son var att det var väldigt viktigt att säga ”hejdå, mamma kommer och hämtar dig snart/sen” beroende på vad det var man skulle göra.

    🙂

  42. nina

    Du kan nog lära mycket genom att läsa om anknytningsteorin (psykologi). Googla det, man lär sig massor om sitt barn, om sig själv som förälder och relationen emellan.. Har Molly kanske varit utan dig i flera dagar någon gång? För mycket separation från barnet kan bilda en ambivalent anknytning och barnet blir klängigt.

    ”När barnet når åldern (1-3år) har det redan format objektrelationer och anknytningar, som blivit en del av deras identitet och jaguppfattning, men som ännu inte blivit tillräckligt säkra, stabila och integrerade för att tåla separationer. Barnet är i denna ålder fortfarande beroende av närvaron av den förälder eller person som varit barnets huvudsakliga vårdare under den första tiden.”

  43. Isabelle

    Du gör ett sånt fantastisk bra jobb som mamma Paula. Så mycket kärlek och omtänksamhet du visar och ger till Molly så är det inte konstigt att hon tycker det ibland blir jobbigt när du lämnar henne för ett tag.

    Men så länge du fortsätter ge henne uppmärksamhet och pussar när du väl är med henne så lovar jag att hon tids nog kommer förstå att när du åker iväg så kommer du alltid tillbaka. 🙂

    Stor kram!!

  44. Annie

    Jag menar att det är väldigt viktigt att hela tiden vara ärlig och vara tydlig när du går, ett tydligt och kort hejdå. ”Hejdå Molly, mamma kommer snart”. Molly kommer att lära sig att du kommer tillbaka och då kommer denna fasen att försvinna. Om du smyger iväg skapar det istället en förvirring hos henne vilket gör att denna fasen kommer att hålla på en längre tid! Jag pluggar till förskollärare så jag hoppas att jag har lite koll iallfall 🙂

Visa alla 47 kommentarer
×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com