September 2013
Molly 5-7 månader

Elise

För det är ingen vanlig dag nej det är Mollys namnsdag hurra, hurra, hurra!!

Idag har alla Elise:or namnsdag. Molly heter ju faktiskt Molly-Elise så tusen grattis till dig min älskling. En liten present kanske dyker upp under dagen! =)

20130920-095327.jpg

20130920-095348.jpg

20130920-095403.jpg

20130920-095414.jpg

14 Kommentarer

  1. Lisa

    Måste bara säga att jag älskar din blogg! Du verkar så sprudlande härligt och dina texter är så kravlösa. Massor av helgkramar!

Visa alla 14 kommentarer
Allmänt

Fredag

Det var kul på BlogAwards igår. Tyvärr så vann inte Hugo ” årets blogbusiness” utan det gjorde Blondinbella och jag tycker att hon är en värdig vinnare! En massa grattis till alla andra som vann, det var roligt att se er så glada! Vi drog direkt efter prisutdelningen. En snabb middag och sen hem till min mor för att hämta Molly. Egentligen hade jag tänkt att stanna hemma eftersom jag varit lite sjuk men Hugo lyckades övertala mig.

Tack så hemskt mycket för alla komplimanger som jag fick från er igår! Jag kände mig så snygg och det är inte ofta man får bli så pass upppiffad när man blivit mamma. Min vardagssminkning består av mascara och lite solpuder. Det var samma tjej som gjorde min inför Finest Awards i vintras som sminkade och lockade mitt hår igår. Olyckligtvis glömde jag kameran i hennes studio så bättre bilder på min make och hår kommer i dagarna.

Idag ska vi in till söder för att gå på öppna förskolan. Sedan ska vi till Sös för ett mindre roligt besök. Malin åkte in med sin dotter Jamina igår på grund av kramper hos Jamsan. Jag tycker om den ungen så mycket och det är en av Mollys bästa vänner så det är en självklarhet att gå och hälsa på.

Molly och Jamina

20130920-094839.jpg

20130920-094857.jpg

5 Kommentarer

Visa alla 5 kommentarer
Bilder

BlogAwards nästa! =)

Med den bästa vid min sida

20130919-190034.jpg

20130919-190105.jpg

32 Kommentarer

  1. Patricia

    Sitter och ler när jag kollar på dig och hugo men även när man ser er världens sötaste molly! du var otroligt vacker igår men det är du alltid (naturligt vacker) massa kramar!

  2. Lotta

    HERREJÄKLAR vad snygg du är Paula! Helt fantastiskt att se någon så glad och med sån bra och härlig utstrålning!
    Så himla himla vacker är du!

    Massa kramar till dig och din lilla familj! <3

  3. Lisa

    Du är så sjukt vacker!!! Kan inte sluta titta, nästan så man byter sida haha 😉 nä men ärligt, en härligare utstrålning får man leta efter!!
    Måste oxå fråga vart din klänning kommer ifrån? 🙂

  4. Lovisa

    Såg en bild på dig i en av skvallerbloggarna och måste säga att du såg helt sjukt vacker ut! Det ser typ ut som att du har en gloria om dig och du stack ut väldigt mycket från de andra! Kul att se någon se så otroligt glad ut!

  5. Hanna

    Efter all utseendehets i detta kommentarfält om dig och ditt hår och om hur fiiiiina ni är, så kommenterar jag istället att Åh vad lyckliga ni ser ut tillsammans!

  6. Hanna

    Åhh vad snygga! Och ditt hår Paula.. WOW!!
    Shit vilka snygga lockar! Får man fråga vem som fixade ditt hår? Och hur gjorde hon? Med locktång, eller curler eller fön? Snälla berätta vill lära mig göra håret sådär SJUKT snyggt verkligen! Så tacksam för svar. Tack på förhand, puss!

Visa alla 32 kommentarer
Dagens fråga

Dagens fråga

Berätta om något mörkt i ditt liv.

Ful, otillräcklig, korkad, för tjock, för smal, osäker, vilsen, ensam och osedd. Så kände jag mig när mitt ex fortfarande fanns i mitt liv. Jag har alltid varit glad och även under min mörkaste tid så visade jag aldrig hur dåligt jag mådde. Utåt var allt bra. Ingen visste egentligen om mina hjärndemoner eller hur vår relation såg ut. När man blir illa behandlad av någon som man älskar är det lätt att skydda och försvara. Jag såg inte hur illa han behandlade mig. Såg inte hur han tog mig för givet och att han egentligen pissade på min existens. Jag var inte heller perfekt men skillnaden är väl att jag ändå hade ett samvete och alltid var ärlig.

Under flera års tid så fanns han i mitt liv. Till och med när vi hade gjort slut så kontrollerade han det mesta. När jag försökte gå vidare kom han tillbaka och eftersom att jag var kär så släppte jag allt för hans skull. Jag har nu i efterhand förstått att han aldrig ville ha mig utan han såg mig nog mer som en ägodel. Jag tillhörde honom och det tänkte han inte släppa. Nu förstår jag inte varför. Vi var inte lyckliga med varandra. Det var bara bråk och lögner hela tiden.

Jag tänker inte ens gå in på vad som har hänt och vad som har gjorts. Det är något som jag försökt glömma men ändå finns kvar där någonstans långt inom mig. Jag kommer nog aldrig att sluta känna avsky mot honom för hur han har fått mig att må. Jag som faktiskt är en snäll person får svarta ögon så fort jag hör hans namn eller tänker tillbaka. Än idag är det svårt. Jag kan förlåta men aldrig glömma. Den psykiska misshandeln var hemsk och när jag ibland sätter mig in i hur jag lät honom trycka ner mig. Hur kunde jag? Jag är ju för sjutton alltid rak i ryggen och säger alltid ifrån när det inte känns bra. Hur kunde han ta min självrespekt ifrån mig?

Trots all skit gick jag in med nyfikna ögon när jag träffade Hugo. Jag tänkte aldrig ” har jag blivit sårad en gång så vågar jag aldrig älska igen”. Istället började jag om. Märkte att Hugo tog fram mina bästa sidor som jag en gång visade mitt ex också. Hugo fick mig att känna mig rolig, spännande, fin, snygg, söt, önskad, saknad, smart och sedd. Hugo har fått mig att blomma och jag har vågat ta risker bara för att han trott på mig. Hugo har visat att jag har en självklar plats i hans liv och det är så en relation ska se ut.

Eftersom att jag både haft det sämsta och det bästa vet jag om hur svårt det är att bryta upp, vända ryggen och gå vidare. Det är tufft och ibland kan man behöva hjälp. Mina vänner fanns där för mig. Dem tröstade mig när jag var ledsen och skrattade med mig när jag var glad. Det enda du ska tänka på när du befinner dig i en relation där allt är mörkt är att du förtjänar det bästa. Hitta tillbaka till dig själv och hjälp dig själv att ta det där svåra klivet över tröskeln. Trots att det gör ont att lämna måste du tänka att det kommer bli bättre och att det viktigaste är att DU ska må bra. För att gå vidare så måste man få sörja. Sörj. Gråt. Skrik. Ät Ben and Jerry’s till middag. Dra inte ut och sup ner dig för det gör allt värre om du redan är ledsen. För mig tog det över ett år att kämpa mig ur en dålig relation och att även komma över den personen. Det suger många dagar men sen kommer vändningen. Jag hoppas innerligt att jag aldrig mer ska behöva gå igenom ett break up. Inte ens i min vildaste fantasi kan jag tänka mig hur hemskt det skulle vara att gå ifrån Hugo. Det skulle bli det livskris för mig. Eftersom att jag vill leva med honom i resten av mitt liv så förstår jag att vi kommer ha våra dippar under vägens gång. Då har jag lovat mig själv att kämpa. Våga ta hjälp av omgivningen men även professionell hjälp om det skulle behövas. Jag tror att man ibland måste få bråka för att sen bli sams. Att kunna skita i sitt alterego och kunna be om förlåtelse. Jag själv är faktiskt rätt dålig på att säga förlåt först. Min dumma envisa vill inte erkänna att jag kan göra fel. Det är någonting jag försöker tänka lite extra på. Att tänka att Hugo är värd mer än min envisa och förtjänar att jag sväljer stoltheten och ber om ursäkt.

Till alla olyckliga själar. Skär loss er från olyckan och sträva mot lycka. Jag vet verkligen hur det känns. Men det blir bättre, jag lovar. Just det kapitlet i mitt liv var en mörk period men jag ser det som att det var nyttigt för mig att uppleva det. Nu när jag är inne i en ljus period i mitt liv så uppskattar och värderar jag det väldigt högt för mig själv.

Visst såg jag glad ut? Sanningen är att jag grät mig själv till söms 6 av 7 dagar i veckan. Det förflutna är ens förflutna av en anledning…

59 Kommentarer

  1. sandra

    Jag känner igen mig helt och hållet i din text, då jag gick igenom ett förhållande som bara handlade om honom. I nästan fyra år var vi tillsammans, vi tog ett steg ytterligare och fick en son tillsammans. Än idag bearbetar jag allt trauma som har hänt under vårt förhållande. Men framförallt tiden under min graviditet. Han förändrades framför mina ögon, eller så var det bara jag som inte såg hans rätta jag. Naiv som jag var, trodde jag att allt skulle bli underbart som nybliven förälder, och att han skulle bli far till mitt barn. Första tiden var en av dem värsta upplevelserna jag någonsin varit med om i hela mitt liv, han skyllde på att allt berodde på vår son. Och att han skulle vilja att han försvann. Jag har nu varit ensamstående mor i snart 1 år och 4 månader. Min son är det allra bästa jag vet, och det allra bästa beslut jag någonsin tagit var att behålla mitt mirakel. Jag bortser från alla konsekvenser, så som att jag kämpar med att lösa vårdnadstvisten och att pappan faktiskt behöver all hjälp som finns. För jag vägrar att lämna dem ensamma. Med ett sorgfyllt hjärta, men samtidigt det lyckligaste modershjärtat i världen. Kan jag med handen på hjärtat säga att jag är så lycklig att jag är ensamstående mamma. Alternativet hade varit så mycket mörkare i mitt fall. Jag hoppas att det löser sig i slutändan, med den hjälp och stöd som finns.

  2. Mariam

    Din text berörde mig verkligen, det känns som att vi har gått igenom samma sak, jag vet att vi inte har men det känns så för jag hade oxå en kille i nästan 3 år och jag kan räkna dom dagarna jag kände mig lycklig med honom eftersom att de är så få, mycket mer än halva tiden jag var med honom var bara bråk, lögner och tårar. Tårar från mig förstås. Jag älskade honom så mycket och jag skäms nu när jag säger att jag fortfarande gör de lite grann, MEN jag vet att han aldrig någonsin har älskat mig, nt ens hälften så mycket som jag gjorde, han brydde sig aldrig om mig egentligen, jag bara trodde det, jag inbillade mig och trodde att han gjorde det. Jag trodde på varje ord han skrev och jag var så dum som föll för honom om och om igen efter varje gång han låg med någon annan, han visste exakt vad han skulle säga, han visste att jag skulle komma tillbaka. Han tig mig för givet och det är därför det känns som vi har gått igenom samma sak, eller nästan. För mitt ”förhållande” med honom var det första som dök upp i huvudet på mig nu när jag läste ditt inlägg. Det jobbigaste är att så fort jag pratar med en annan kille så får jag en bild i mitt huvve när han också kommer att såra mig. Jag är så rädd, jag har inga känslor för honom längre och jag är verkligen glad att det är slut nu men jag är fortfarande rädd för andra killar, tänk om jag blir lika kär i någon annan och så gör han samma sak, för så som han fick mig det är den bilden jag har om mig själv.

    Men Paula dina ord gick rakt in i hjärtat på mig men samtidigt är jag glad för din skull för du har en så otrolig fin familj. Jag älskar din blogg och jag bara älskar hur du skriver ner dig ibland. Önskar dig all lycka i framtiden!
    Kram 🙂

  3. Anna

    Som många andra skriver känner även jag igen mig, och ja tack. Tack för att du inte får en att känna sig ensam. Jag är där nu känner mig ful tjock värdelös mm. Men dina ord fick mig att tänka till. Jag är inte det. Nej dags att tänka positivt och framåt. Tack tack tack för detta inlägg. Du verkar vara en helt fantastisk person och din blogg kmr jag att fortsätta läsa tills den dagen du slutar skriva. 🙂 du gör mig glad.

  4. Matilda

    Helt klockren beskrivning av allt jag kände då och känner nu vad gäller mitt ex. Jag är precis, som du verkar vara, en rakryggad, ambitiös, normal tjej som inte låter någon trycka ner mig och blir också förbannad när jag tänker efter på hur jag lät honom trycka ner mig gång på gång och hur jag alltid försvarade honom, även mot mina egna tankar. Jag skäms nästan när jag tänker efter på att jag ens kunde vara med honom med tanke på hur han behandlade mig. Allt det där är liksom rena motsatsen till hur jag är. Det tog många år innan jag kunde släppa honom helt, och inte var beredd att släppa in honom i mitt liv varje gång han hörde av sig. Jag kan dock än idag få ren och skär ångest när jag råkar tänka på något som har med honom att göra, vilket sorligt nog betyder att även om han inte har mig i sitt grepp längre så påverkar han mig fortfarande, fast på avstånd. Precis som du grät jag mig oftast till sömns, men trodde ändå att han ”gjorde mig lycklig” och inte kunde leva utan honom, utan att jag behövde honom. Minns så väl att jag tidigare tänkte att kärlek 50 % av tiden gjorde mig lycklig och 50 % av tiden bara gjorde fruktansvärt ont, att det liksom var så kärlek var. Den inställningen hade jag i många år, innan jag träffade min nuvarande pojkvän som verkligen fått mig att inse hur kärlek verkligen är, hur det höjer mig och mitt liv 100 % av tiden och inget annat. Så skönt att läsa att du skrev ”hur kunde jag?” och ”hur kunde han ta min självrespekt ifrån mig?” för det är precis de frågorna jag går och grubblar över också. Har funderat så många gånger om jag kanske inte alls är så stark som jag tror med tanke på att jag lät honom trycka ner mig så gång på gång, och bara att läsa någon annan erkänna samma sak känns oerhört lättande, tack för det! Jag är jätteglad för din skull att du, liksom jag, träffat någon som istället faktiskt lägger sin tid på att älska oss och göra allt för att vi ska må bra istället för att göra allt i sin makt att behålla oss som sin ägodel.

  5. anonym

    Vad fint av dig att dela med dig av något så personligt! Jag känner igen mig precis som många andra här verkar göra. Att aldrig känna mig sedd eller få någon slags bekräftelse på att jag är speciell för honom. Vi var ihop i 4år. När jag var med honom var jag alltid så glad, han fick mig att le. Men han ville inte träffa mig så ofta, och vi sågs mindre och mindre, max en gång i månaden, sen blev det kanske en gång var tredje månad. Jag var så ledsen över att han inte ville träffa mig lika mycket som jag ville. Helt förstörd och deprimerad. Ingenting i livet var kul, allt var grått. Även när solen sken kändes allt så grått och jag ville bara ligga hemma och gråta mig till sömns. Jag som alltid brukade skratta, jag som brukade vara stark, jag kunde vara mig själv och jag var omtyckt. Men allting vände pga av honom. Jag tappade bort mig själv, visste inte längre vem jag var. Thank god att han inte är en del av mitt liv längre. Men just då tyckte jag att det vore det värsta som kunde hända, att förlora honom, då jag älskade honom så mycket. Man måste vara modig, det är bara en själv som kan bestämma om man vill vara lycklig eller inte.

  6. rebecca

    Tack Paula, för du skrivit detta. Det rörde mitt hjärta då jag själv blivit utsatt för den psykiska misshandeln, något som fäster och hänger kvar längre än det borde.
    Det du skrivit ger mig hopp, speciellt delen om att vara någons ägodel, jag har aldrig sätt på det med det ordet men det stämmer verkligen och jag vägrar vara någons ägodel.

    Tusen tack

  7. sanna

    Man ser att du inte mådde bra där.. Men jag hoppas du mår bra nu. Du å Hugo är så fina!

    PS. Jag la ut denna bild på min tumblr (www.shumil0v.tumblr.com)
    De är något i bilden jag gillar. Men säg till om den ska bort!

  8. -

    Jag är i en liknande situation idag, med mitt ex. Vi gjorde slut för ca ett halvår sedan men vi träffas fortfarande. Han tar mig för givet, trycker ner mig konstant, får mig att tro att jag inte är värd ett piss mer än det jag får och får mig att undra om jag någonsin kommer bli älskad på riktigt. Vi hade det jättebra när vi väl var tillsammans, men han har lämnat mig tre gånger nu, sedan kommer han tillbaka och bara för att jag är lika jävla kär som för två år sedan när vi träffades så tar jag emot honom med öppna armar, låter honom trycka ner mig, han håller på med andra fast han lovat att inte göra det, säger åt mig att hålla käften, att jag är en bitch, att jag är dum i huvudet och ändå så är det JAG som säger förlåt i slutändan. Jag är kär i honom, så för mig finns det inte ens att lämna och bryta kontakten, men att leva med det här bryter ner mig totalt, jag orkar inte längre men jag gör ändå allt för att ”behålla” honom i hopp om att han en dag ska älska mig igen.

  9. Ninni

    Du är min idol. Alltså de finns snyggare människor, smartare, bättre på ena o de andra, men de är ändå inte som du. Du har din charm, du har de där lilla extra som gör att man bara fastnar. Utan att vi ens fick se så mycket av dig på hugos blogg i början, så blev hans blogg så jävla mycket mer intressantare. Jag tror att många tänker såhär som jag försöker beskriva. Så med andra ord, du är bäst. Sluta aldrig vara du! Och sluta aldrig blogga, vi är många som skulle bli lessna då hehe ..

  10. Sigg

    Jag känner igen mig så mkt i detta! Kämpar fortfarande med att helt kunna släppa den relationen. Det sätter sina spår. Jag har en ny pojkvän nu och har nog aldrig känt mig så älskad. Break ups e så jävla jobbiga men det kan bli så jävla bra i slutändan!

  11. Nina

    Verkar som att många, tyvärr, känner igen sig i det du skriver. Det gör även jag! Under ett bra tag hade jag det precis så som du beskriver, man fick höra hur ful, oduglig, dum, tjock och äcklig man var hela tiden. Men ändå fick man känna sig älskad när det INTE var så (vilket det ju oftast var), vilket också är en anledning till att många stannar i sådana destruktiva förhållanden. Det är bra att personer som du, som har en läsarkrets som dig, vågar att gå ut med sådan här känslig information. Jag hoppas att ditt inlägg var ögonöppnande för de som läst detta och befinner sig i ett destruktivt förhållande, så att de kan ta sig ur. Desto snabbare, desto bättre.

  12. Josefina

    Jag vet också hur det känns att vara i en relation där man blir psykiskt (och ibland även fysiskt) misshandlad. Var tillsammans med en 5 år äldre kille från att jag var 16 tills jag fyllde 20 och som jag även bodde ihop med under ungefär ett år. Ett år då det var jag som jobbade, handlade mat, städade, betalade bådas våra räkning och hyran, samtidigt som han oftast inte jobbade och sällan bidrog med pengar utan snarare festade upp det lilla vi hade och behandlade mig så jävla jävla illa. det är knappt jag orkar tänka på det. Lyckades lämna honom till slut och träffade sedan en helt underbar kille som jag är superlycklig med, som behandlar mig som en prinsessa! Så jag känner verkligen igen mig i det du skriver, Paula, så grymt bra att kunna berätta om såna här saker, tror tyvärr det är vanligare än vad man tror…

  13. Erica

    Usch det är så hemskt, och att det är vanligare än man tror också… rekommenderar en film som handlar om en kille och tjej i ett förhållande där han ständigt trycker ner henne. Den heter ”Vi” och det är Gustaf Skarsgård och Anna Åström i rollerna. Den filmen får en att tänka ..

  14. Jessica

    Tack för en underbar blogg! Blir alltid så glad av att se bilder på dig och din familj, ni ser verkligen lyckliga ut 🙂 Det här inlägget behövdes verkligen, vi är allt för många tjejer i liknande situation 🙁 Du är en stor inspirationskälla!! 🙂

  15. Sofia

    Paula du inser nog inte vilken stor inspiration och förebild du är för många tjejer. Tack för att du delar med dig av ditt liv till oss! Kram till dig och ha en fin helg <3

  16. Amanda

    Jag känner såååå igenom mig i din text och din tragiska historia som jag tyvärr också har varit med om. I 3år (on-off) från då jag var 17-19år så bestämde mitt ex över mig. Jag var otrogen efter 8 månader in i förhållandet och när vi väl hade pratat igenom allt och han hade ”förlåtit” så tog han ett järngrepp runt mitt liv. I 1års tid blev jag konstant pikad för mitt utseende, min kropp, min vikt, att jag inte skulle ha killkompisar för dom ville ”ju bara ligga med mig”, min familj träffade jag mer sällan och när jag väl bodde hos honom och hans familj i ca 6 månader så låste han alltid in oss i sovrummet när vi var tillsammans, han gick igenom min mail, mobil, följde med när jag skulle duscha och mycket mer. Han själv hade drogproblem och ”andra demoner i sitt huvud” som jag idag anser var en stor faktor varför han beteede sig som han gjorde. Han slog mig, psykiskt misshandlade mig, tvinga mig ha sex när jag inte ville och förbjöd att sminka mig då han sa: Ju mindre du sminkar dig, desto mer respekterar du mig!. Efteråt anmälde jag honom på 7 åtalspunkter men allt lades ner i brist på bevis… Brist på bevis? Denna ”man”, pojke i mina ögon hade varje dag trampat på mig, min själ och mina känslor och han fick sitta 3 ynka timmar i förhör för allt han har gjort mot mig. Jag har idag världens bästa sambo som älskar mig för mig, låter mig vara en egen individ och att prata barn och giftemål med honom är en av de naturligaste sakerna vi kan prata om just nu.
    Till alla er som har, eller just nu är med om detta. Lämna honom! Det finns inget i världen som kommer kännas bättre när ni har klippt all kontakt. Ursäkta för världens novell men du sätter verkligen prick på mina känslor Paula! Kram!

  17. E

    Jag känner igen mig precis med allt du skriver. Är glad att du också förstått vilken jävla tortyr det var, hur kunde man inte förstå det just då undrar man sig? Hur kär man än är så är det inte okej någonstans att bli så nertryckt att man förlorar all sitt självförtroende… Jag håller fortfarande på att få tillbaka mitt även om det har gått 6 årsen jag och han gjorde slut. Sånt sätter verkligen spår i en, kommer nog aldrig bli samma person som jag var innan tyvärr.

  18. Angelica

    Du är otroligt duktig på att skriva, och jag njuter varenda sekund av att läsa dina texter. Du skriver från hjärtat, och det märks.

  19. E

    Det är min tonårstid du beskriver, dessutom blev jag utnyttjad sexuellt. Idag, 1,5 år senare, har jag världens finaste pojkvän som jag efter många om och men litar på fullständigt. Dock finns det vissa saker jag fortfarande inte kan göra utan att få den där klumpen i magen och både se och höra mitt ex i huvudet.. Börjar fundera på om jag någonsin kommer läka helt. Det värsta är att behöva prata om det, hade hellre hållt tyst men min nuvarande måste få veta vissa delar för att kunna förstå..
    Tack Paula för att du delar med dig och för att du får oss andra att känna oss mindre ensamma <3

  20. E

    Tack <3

    Detta är hela min tonårsperiod du beskriver. Fast jah blev utnyttjad sexuellt också. Det är så sjukt att man finner sig i det, att man kan bli så söndersmulad och trampad på av någon som säger sig älska en. Det är över 1,5 år sedan jag lämnade honom och nu har jag världens finaste pojkvän istället som jag vet inte skulle kröka ett hår på mitt huvud ens. Men vägen till att lita på honom har varit lång och mina psykiska sår är fortfarande inte läkta, utan det finns fortfarande saker jag inte kan göra med honom utan att se och höra mitt ex i huvudet… Hoppas man någon gång kan läka igen.
    Tack för att du delar med dig och låter oss andra slippa känna oss ensamma <3

  21. Linda

    Vad berörd jag blev av ditt inlägg Paula. Så otroligt fint skrivet! Inlägg som den här, känns så äkta, och det gör att även du känns äkta. Du visar i din blogg att du är mänsklig och att livet inte alltid är en dans på rosor.

    Massa kramar till dig, du är så fin, både på insidan och utsidan. <3

  22. Vikki

    Jag känner igen mig med din berättelse. Jag har hållit fast vid killen jag älskar i över fem år och jag fyller 20 snart. Ibland undrar jag om han är värt det eller om alla dessa fem år bara var en onödig grej. Vet inte hur du fick mod nog att gå vidare men ska nog med försöka hitta modet att gå vidare och börja om på nytt. Ditt inlägg fick mig att inse att de finns fler där ute som går igenom liknande händelser som en själv.

  23. Emma

    Ibland, eller väldigt ofta när jag läser din blogg blir jag lite ”rädd”, det känns som att du är min ”dubbelgångare” 🙂 nu kanske jag låter galen men jag måste bara få skriva det till dig. Allt du skriver/tycker och hur du resonerar är precis lika som jag tycker och resonerar. Din namnlista under graviditeten var nästan exakt lika min som jag hade till mitt barn, jag vill också plugga till barnmorska och precis det du skrev nu, har jag också varit utsatt för.

    Vet exakt hur det känns att bli psykisk misshandlad och leva med en människa som är ett kontrollfreak som behandlar en som en ägodel. Dagen då jag lämnade honom är en av de bästa dagarna i mitt liv, jag blev fri!

  24. Alice

    Helt sjukt, denna text fick mig att gråta. Hade det likadant under högstadiet, tog mer än ett år att ta mig ur och grät nästan varje dag. Nä fyfan, så vill jag inte ha det igen.

  25. TJ

    Åh jag känner igen mig själv!
    Jag har också vart tillsammans med en fullkomlig idiot, han tryckte ner mig hela tiden och misshandlade mig psykiskt, jag var dum nog att tro att jag förtjänade de. Kände mig alltid ful och äcklig, jag kände aldrig att jag var värd någonting. Det var så mycket saker jag inte fick göra för honom, han kontrollerade mig i varje steg jag tog, skulle alltid veta allt jag gjorde och om de var fem minuter av mitt liv jag inte delade med mig av så var han övertygad om att jag var otrogen.. I slutet fick jag inte ens gå på toaletten själv, han skulle följa med in.. Om jag låste så låste han upp dörren utifrån och kom in och stod där tills jag var klar, stod utanför duschen när jag duschade och kollade jämt igenom min mobil och dator. Det var en hemsk tid men jag trodde jag förtjänade de, inbillade mig att de skulle vara så i ett förhållande. Det var jobbigt att göra slut, jag visste att jag var tvungen för han började ställe krav på mig att jag skulle lämna och säga upp bekantskapen med min familj!! Det var droppen för mig, mina vänner hade redan vänt ryggen till mig för att de inte gillade honom och när han krävde att jag skulle ta avstånd från min familj så blev de liksom ett uppvaknade, men det var svårt och psykiskt tärande att ta mod till sig att göra slut och jag var väldigt trasig ett långt tag efter det men nu idag, fyra år senare, känner jag bara starkt hat mot honom och jag vet att jag inte alls är allt han sa att jag var och jag vet att jag är värd mer

    Min bästa vän lämnade min sida när jag blev tillsammans med honom, hon sa att hon visste vad han var för någon och att han vägrade vara vän med mig om jag var tillsammans med honom. Till mitt försvar så tänkte jag faktiskt lämna honom direkt då, för vänskap före kärlek men hon hade redan lämnat min sida och vägrade höra vad jag ville säga så därför stannade jag hos honom, han var ju så gullig i början
    Henne saknar jag varje dag

  26. M

    Tack Paula.
    Jag lever i en sådan relation idag.Vi är inte tillsammans med jag önskar vi var det, han har andra tjejer på G men håller hårt i mig ändå. Medan han strular runt stannar jag kvar och rör inte en annan kille, allt i hopp om att han ska ändra sig,komma tillbaka och älska mig. Jag behövde läsa detta.Tack.
    Jag mår verkligen inte alls bra, jag får dagligen höra hur han hade ”besök” igår kväll och han somnade inte förrens kl 4 på morgonen.Det kryper i kroppen,jag mår illa och kan inte ens jobba för jag mår så dåligt. Jag vet att jag förtjänar bättre, att han inte alls älskar mig eller egentligen bryr sig.Men jag är svag,fast i ”kärlekens” klor.

    Om jag ser dig en dag ska jag ta mig modet,gå fram till dig och säga tack för du är så härlig och delar med dig av ditt liv.

  27. anonym

    Det var precis som att läsa om sig själv för några år sen.. helt sjukt! Du är grym, och måste säga att din dotter är den finaste bebisen jag sett. Så jävla söt! Kram på dig och din vackra familj <3

  28. Jenny

    Paula, jag har alltid tyckt att du verkar vara en san gullig och snall tjej, och en bra mamma! Men efter det har inlagget ar jag imponerad av hur klok och stark du ar, och vilken forebild du kan vara for unga tjejer (och aven gamla 33-ariga tanter som mig sjalv….) 🙂

  29. Sara

    Shit, det här var som att läsa om mig själv! I fyra år levde jag med en idiot som tryckte ned mig så enormt. Till slut tog jag äntligen mod till mig och gjorde slut. Usch för sådana människor!

    Numera lever jag med en helt fantastisk man och tillsammans har vi världens vackraste son!

  30. Lillan

    Kära ANONYM som skriver ovan.

    Du har min förståelse och all min respekt. Det är tunga saker du skriver om och jag hoppas verkligen inte att du tar illa upp att jag skriver. Men jag kände att jag var tvungen.

    När jag läser så tänker jag först och främst på hur du ser på dig själv, ditt värde och din framtid. En person som ljuger och skapar konflikt är en person ( i detta fall din partner) är en person som är väldigt osäker, enligt mig. En person som heller inte ser på sig själv med den fulla respekt som förmodligen bör göras.
    Du vet själv vem du är och vad du vill och framförallt vad du förtjänar. Du är stark, tro på dig själv. En annan människa ska in göra dig svag, tvärtom. Lev inte i tron att allt kommer att ändras och bli bättre. Det kommer att ändras om DU ser till att det gör det. Du är värd allt bra i världen, precis som ALLA andra.
    Var rädd om dig. Gå inte miste om andra fantastiska personer/situationer/chanser för att du tillåter en annan människa stoppa dig. Bryt dig loss och upptäck vilken fantastisk person du är!
    Stay strong <3

  31. angelica

    Nej paula du såg inte lycklig ut, det gör ont i mig att se så ledsna ögon som dom på bilden. Jämför bilden med en ny så kommer du se det tydligt. Ögonen är själens fönster. <3

  32. Alexandra

    Åh du är bäst Paula!
    Känner igen mig i allt du skrev om ditt förflutna, fyfan det var nästan som att läsa sitt eget kapitel ur en bok. Du är min förebild, lilla Molly är en lyckligt lottad tjej som har en sådan inspirerande mamma som dig!
    Kram pårej och din fina familj 🙂 <3

  33. Anonym

    Du beskrev exakt det jag går igenom just nu,och gjort i 2 år. Det finns en kille som jag känner så jävla starkt för,vi går fram och tillbaka,fram och tillbaka hela tiden. I somras blev vi faktiskt ett par (var världens lyckligaste tjej) efter att jag fått höra sen 2011 ”jag vill Inte ha ett förhållande” men såklart behandlade han inte mig som en flickvän,utan som ett jävla smuts. Mina vänner har gjort allt för att få mig att lämna han,men jag kan inte 🙁 jag mår dåligt,gråter mig till sömns och känner mig exakt som du gjorde,för smal,tjock,osedd och min självkänsla och självförtroende är på BOTTEN! Jag står över så många sociala grejer för att jag inte tror på mig själv längre,jag kan inte göra något och klarar inte av något.. Nu hade vi ett riktigt break för att han inte ”kan ha ett förhållande men ändå vill ha mig,men kan inte se hur vi ska funka ihop” och gång på gång så försvarar jag han,kommer tillbaka till han. Idag skrev han att han saknar mig och jag vet att jag kommer falla tillbaka. Vet inte hur jag ska ta mig ur det här,känns som att hela mitt liv kretsar runt detta och stoppar mig från att vara mig själv (en jävligt glad och påhittig tjej) förlåt att jag ordbajsade hela mitt liv här haha!

  34. Julia

    Tack paula! Inte nog med att din blogg är den bästa men detta du nu skrivit..sitter i samma kris..är i stort sätt beroende av en kille…sen 3 år tillbaka. har blivit psykiskt och fysiskt misshandlad, men ser ingen utväg..ser inget ”blir bättre” med att avsluta ngt, så tror man allt är ens egna fel hela tiden. Mitt fel att han slår mig osv..tack så sjukt mycket för denna inspirerade text!

  35. anonym

    Hatar egentligen att säga att jag förstår precis för det är dina egna känslor och dom har du all rätt till, men det pratas inte tillräckligt mycket om det här eftersom där inte finns synliga fysiska ärr efter psykisk misshandel. Var tillsammans med en kille i tre år innan en kompis frågade hur jag stod ut med sättet han tilltalade mig på…i mina ögon var INGENTING fel…det var min vardag. Det tog en månad från att hon sa det till att jag lämnade honom för alltid. Fortfarande singel och fortfarande lite förstörd…men jag vet iallafall hur det INTE ska vara…och tänk vad bra att veta det när man träffar nästa person som man faller pladask för! Precis som för dig och Hugo! Tack för en fantastisk blogg!:)

  36. Rakelspektakel

    Det är så ja lever nu:/ inne på år fem och vi har ett gemensamt barn.. Vill inget hellre än att dra men det är så svårt

  37. anonym

    Gör så himla ont att läsa det här för jag vet precis hur det känns. Känner igen mig till 110%. Jag har suttit i samma situation själv sedan jag var 15 år, idag är jag 22. Lika gammal som dig. Jag träffade min första pojkvän på högstadiet, och han behandlade mig verkligen illa. Var otrogen och jag kände mig aldrig älskad. Jag lyckades äntligen bryta mig loss från honom, tack vare en då så jävla underbar kille som fick mig att glömma allt det dåliga och det förflutna. Men det visade sig att denna killen var om möjligt en ännu större idiot än den första och under 4 års tid levde jag i ett rent helvete fullt med lögner, svek och bråk varenda dag. Till slut orkade inte hjärtat mer och jag bröt ihop totalt. Det behövdes verkligen för att kunna släppa gå vidare. Efter det lovade jag mig själv att ALDRIG mer sätta mig i samma situation, aldrig mer bli sårad och aldrig mer låta mig själv bli kär och blind. Det gick bra i ungefär 1½ år, sedan träffade jag min nuvarande pojkvän. Det sjuka är att jag har aldrig tidigare känt så som jag känner nu, har aldrig varit så fruktansvärt kär. Samtidigt finns det ingen som någonsin behandlat mig så illa som han gör. Finns ingen respekt över huvud taget och ibland tvivlar jag på om han ens någonsin tyckt om mig. Flera gånger har han varit otrogen, sagt att han inte vill veta av mig, att jag är efterbliven, dum i huvudet osv osv.. Finns inget stopp på det hela. Det gör så jävla jävla ont men jag klarar inte av att lämna honom just nu, jag vet att jag är världens största idiot som stannar kvar men jag älskar honom så mycket att jag inte ens kan förklara. Just nu känns det som om det skulle göra mer ont att leva utan honom än med honom, så jag får stå ut. Hoppas det blir bättre någon gång.. Hoppas på en förändring. Jag har alltid varit så jävla stark och självsäker men den här människan gör mig så himla svag.

    Är så himla glad för din och Hugos skull, och Molly är verkligen den sötaste bebisen jag någonsin sett haha. Oj vad långt detta blev då.. haha. Ta hand om varandra! Kraaaam

  38. känner med dig

    Precis så var det med mitt ex också.. låg och grät varje kväll och förstod inte varför. Men sen när han lämnade mig efter ett gräl om att han pratade gulligare och kärleksfullare med en annan tjej som fick alla telefonsamtal som han visste att jag ville ha (han gjorde slut på sms efter 1.5 år på sms, 18 år gamla var vi..)
    Slutade gråta varje kväll och insåg att jag skulle ha lämnat idioten som tog ifrån mig mig själ.

    Men ser det som att jag har lärt mig att inte gå på såna nitar igen

    Girlpower!!!!! Grym blogg har du!

  39. Lisa

    Riktigt bra skrivet!

    Kan du inte berätta vad han gjorde mot dig?
    Tror det skulle öppna ögonen för väldigt många tjejer som är blinda..

  40. B

    Stämmer så väl in på mitt första/förra förhållande. Varför är det så? Att man går tillbaka igen och igen? För att man hela tiden hoppas på att han ska bli snäll? Sluta slåss. Sluta. Kränka. Usch. Tur att du är ur relationen och har din fina familj. Ni är så fina och jag känner er inte men ser att ni är lyckliga. Det syns i ögonen.

    Det tog mig dock flera år att lita på mannen jag inledde ett förhållande med efter. Nu var det jag som slogs. Undermedvetet, inte skulle jag vara den svaga? Han hade tålamod och förståelse, som tur var.

    Igåre firade vi 9 år tillsammans. Vi har 2 underbara barn tillsammans.

  41. Fanny

    Känner verkligen igen mig i dina ord. Hade ett sådant förhållande själv för flera år sedan. Det är svårt att bryta upp med den man älskar hur illa man än blir behandlad, vilket inte är lätt att förstå om man inte varit med om det själv. Det är då det är så viktigt att ha förstående och nära vänner som du säger, som finns där för en.

    Är så glad för din skull att du hittat en sådan passande man i ditt liv, det syns verkligen utåt hur mycket ni bryr er om och älskar varandra! Kram

  42. Elin

    Usch… Jag har också ett sånt ex. Som misshandlade mig psykiskt varje dag. Som sa saker som ” din värdelösa hora, kolla på dig! vem vill ha dig? INGEN ” när jag råkade möta en annan killes blick. Under 3 år bröt han ned mig från att vara en stark,självsäker tjej till att bli en osäker, självhatande skugga av mitt tidigare jag..

    Även fast jag idag är tillsammans med världens finaste kille kan jag inte glömma. jag vet inte ens om jag kan förlåta. och det gör mig så jävla arg och ledsen att han föralltid kommer att ha tagit 3 år av mitt liv, och fortfarande får existera i mina tankar. det var tillslut jag som krossade hans hjärta, men hans psykiska misshandel lämnade ärr på mig som jag är rädd aldrig kommer läka..

  43. M

    Du är fantastisk Paula!
    Känner igen allt du skrev. Han hör av sig ibland och försöker dra ner mig igen. Det går inte, jag är starkare än så, nu. Inte då.
    Du är en otroligt bra förebild för många, jag hoppas du vet det <3

    Kramar

  44. Lily

    Allt du skrev stämmer in på pricken hur jag har det nu och mitt förhållande. Men jag slutar aldrig hoppas på att det en dag ska bli bättre för jag vågar inte ge upp eftersom jag tror det kan bli bättre och då vill jag vara med den här killen men det har varit såhär länge nu och jag har tappat mig själv, vet inte vem jag är längre och vågar inget längre. Jag som tyckte allt var roligt tycker nu nästan allt är tråkigt. Vad är dina bästa sätt att bryta detta tankemönster och göra något åt det?

  45. anjelika

    Där satte du orden rakt i prick på mitt förra förhållande också. Pain in the ass men precis som du så satte jag ner foten och tog tillbaka mig själv igen och idag lever jag sambolivet med den finaste killen i mitt liv!

    Du är grym på att skriva och sätta rätt ord på rätt känsla och sak. Fortsätt så så kommer jag läsa den här bloggen livet ut!

  46. Petronella

    Jag är så glad (ursäkta uttrycket) att höra att man inte varit ensam. Jag blev under högstadiet utsätt till skolans leende. Alltid glad, framåt och hade allt jag ville ha. Tills en kille kom in i mitt liv. Helt omedvetet så tryckes jag ner till botten, låtsades också att jag mådde bra utåt även att mina vänner såg att jag inte gjord det. Gick upp i vikt, blev kallad tjock, fick inte gå ut med mina vänner och bla.bla.bla. Jag satt i skiten tills jag vågade säga ifrån. Han fanns också kvar i livet ett halv år efter det, han spelade spelet med mig. Tills jag en gång va ute och roade mig och helt träffade min prins. Det tog en månad tills vi va tillsammans och jag mådde så jävla bra för jag fick känslan av att detta är jag värd. Kunde släppa all skit bakom mig. Nu har jag och min prins flyttat tillsammans, vi planerar förlovning och pratar barn. Kan inte tänka utan honom. Tack för att man blir förstådd!
    Kram till dig Paula!

Visa alla 59 kommentarer
Okategoriserade

Nu hjälper vi Hugo att vinna imorgon

Rösta HÄR!

//Tack, ni är bäst =)


2 Kommentarer

  1. Alexandra

    Absolut ska vi det! Kan du inte snälla berätta vem som vann bärseletävlingen? 🙂 Har försökt kika längre bak i bloggen om jag missat inlägget men kan inte se något? Kram!

×

Paula Rosas

Hej på dig och välkommen till min blogg. Mitt namn är Paula Andrea Rosas och här kommer några korta meningar om mig. Jag är en 27årig tjej som lever mitt liv genom att göra det bästa av dagarna. Mitt liv kretsar kring mina fantastiska döttrar Molly-Elise och Leonore och min underbara man Hugo Rosas, familj och vänner. Jag är en glad, familjekär och envis tjej som älskar att skratta. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag. Träning, äventyr, dilemman och utveckling i mammarollen, resor, giftermål, vänskap och utbildning. Samarbetsförfrågningar: paularosas.media@gmail.com

Powered by Cure - Influencer hosting